Sök i Ratio Lex

om sjöfartspolitiken m.m.

173 sidor, varav 168 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 168 av 173 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1979/80:166, om sjöfartspolitiken m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166

Regeringens proposition

1979/80:166

om
sjöfartspolitiken m. m.;

beslulad
den 20 mars 1980

Regeringen föreslär riksdagen all anlaga de förslag som
har upptagils i bifogade uidrag av regeringsprolokoll.

PL regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

ULF ADELSOHN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposilionen presenleras elt sjöfartspolitiski program.
Målel för den slalliga sjöfarlspoliliken bör vara all skapa förutsättningar för
att landets utrikeshandel kan ulföras på elt effeklivl sätl lill lägsta
samhällsekonomiska kosinader. Vidare bör förutsättningar skapas för all trygga
landels iransporlförsörjning i poliliska och ekonomiska krissituationer.
Sjöfartens möjligheter all som konkurrenskraftig exportnäring stärka Sveriges
betalningsbalans skall tas lill vara.

I proposilionen föreslås all elt belopp för statliga
kreditgarantier molsvarande vad som beräknas vara oförbrukal den 1 juli 1980
får användas under perioden den 1 juli 1980-den 31 december 1983. Vissa
förändringar i fråga om villkoren för statliga kreditgarantier föreslås också.

Vidare föreslås atl elt syslem med statliga värdegaranlier
för fartyg som beställs vid svenska varv t. o. m. den 31 december 1983. För
värdegarantier för andra fartyg än sådana som produceras vid svenska varv föreslås
en ram om 500 milj. kr.

I propositionen föreslås atl lånenämnden för den mindre
skeppsfarten tillförs 40 milj. kr. och all lånenämndens ullåningsmöjligheter i
högre risklägen vidgas.

Lagen om lillslånd lill överlålelse av fariyg föreslås
fortsätta atl gälla till den 31 december 1983.

Elt temporärt stöd lill praktikplatser på svenska fariyg
föreslås bli inrättat under perioden den 1 juli 1980-den 30 september 1982.
Slödel beräknas kosla 20 milj. kr. under perioden.

Den sjöfartslekniska och sjöfartsekonomiska forskningen
föreslås få ökade resurser.

1 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 166

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 2

1 propositionen föresläs vidare vissa farledsförbättrande
åtgärder i farlederna till Göleborgs hamn.

För atl
stimulera direktlrafik av transoceant linjeionnage på svenska hamnar föreslås
atl de statliga fyr- och farledsvaruavgiflema skall slopas för sådan irafik.

1
propositionen föresläs också en fortsatt mililär bemanning av isbrylare och
sjömäiningsfartyg.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 3

Förslag
till

Lag om fortsatt
giltighet av lagen (1977:494) om tillstånd till

överlåtelse av fartyg.

Härigenom
föreskrivs atl lagen (1977:494) om lillstånd till överlåtelse av fariyg, vilken
enligt lag (1979:257) gäller lill ulgången av juni 1980, skall äga fortsalt
giltighet till ulgången av december 1983.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 4

Uidrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-03-20

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Bohman, Mundebo, Wikslröm, Friggebo, Mogård, Dahlgren,
Åsling, Söder, Burenslam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo,
Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Adelsohn Proposition om
sjöfartspolitiken m.m.

1 Inledning

I prop. 1976/77:146 om vissa sjöfartsfrågor behandlades
den allmänna sjöfarlsulvecklingen och den svenska sjöfartsnäringens akluella
läge och konkurrensförmåga. För alt inte framtvinga omfattande försäljningar av
modernt tonnage till underpris föreslogs i propositionen etl tidsbegränsat
likvidiletsslöd i form av slatliga kreditgarantier till rederierna. Slödel
skulle ulgå under budgetårel 1977/78 inom en ram av 500 milj. kr., varav 50
milj. kr. beräknades för den mindre skeppsfartens behov.

För all bl.a. hålla nere driftskoslnaderna och därmed förbättra
de svenska rederiernas konkurrensläge föreslogs vidare i proposilionen alt
slalsbidrag skulle ulgå för sjöfolkets fria resor under en ivåårsperiod.
Bidragel skulle ulgå inom en lotal kostnadsram av 18 milj. kr. för vardera
budgetåren 1977/78 och 1978/79.

I proposilionen föreslogs också en särskild lag (lagen
1977:494 om lillslånd till överlåtelse av fariyg) med innebörd att
sjöfarlspolitiska synpunkter skulle beaktas vid prövning av ansökan om
tillstånd atl lill utlandet få överlåta svenskl fartyg. Lagen föreslogs
lidsbegränsad lill ulgången av juni månad 1978. Vid prövning av fråga om
lillstånd till överlåtelse skulle enligt lagförslaget särskilt beaktas hur
denna päverkar effektivitet och sysselsättning inom sjöfartsnäringen och de
ombordanslälldas förhållanden. Tillstånd skulle enligt förslaget inte lämnas om
del strider mot väsenlligl allmänl inlresse all fartyget upphör atl vara
svenskt.

I propositionen aviserades också en sjöfartspolitisk
ulredning med uppgifl all närmare belysa bl.a. näringens samhällsekonomiska
belydelse samt framtida verksamhel och konkurrensförmåga.

Förslagen i proposilionen godtogs av riksdagen (TU
1976/77:26, rskr 1976/77:344).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 5

Den sjöfarlspolitiska utredningen' (K 1977:05)
tillkallades i juni 1977. Enligt direktiven borde bl.a. ulredningen söka
klarlägga den svenska sjöfartsnäringens samhällsekonomiska betydelse.
Ulgångspunkten skulle därvid vara bedömningar av världssjöfarlens sannolika
utveckling och den svenska sjöfartsnäringens inlernalionella konkurrenskrafi.
Ulredningen skulle enligt direkliven presenlera olika alternativ vad gäller
omfattningen och inrikiningen av den svenska rederinäringen som underlag för
överväganden och förslag om etl sjöfarlspolitiskl program. Som delar i detta
skulle ingå en bedömning av den framtida relalionen mellan verksamhel i
iredjelandslrafik och irafik för svenska transportbehov. Utredningen fick
därför i uppdrag all särskilt sludera den transoceana linjetrafiken samt
färjetrafik och annan Irafik i närtrafikområdel. Även den mindre skeppsfarten
borde enligt direktiven bli föremål för särskilda överväganden.

1 utredningsuppdraget ingick vidare alt göra en
helhetsbedömning av ulflaggningsfrågan och då inle enbari överföring av svenska
fariyg till ullandel ulan också andra åtgärder med liknande syfte.

Våren 1978 beslutade riksdagen i anledning av prop.
1977/78:166 om vissa sjöfarlsfrågor (TU 1977/78:25, rskr 1977/78:333) alt - i
avvaktan på resultatet av den sjöfartspoliliska ulredningen - dels del belopp
för slalliga kreditgarantier som beräknades vara oförbrukat den 1 juli 1978
skulle få användas även under budgetårel 1978/79, dels lagen om lillslånd lill
överlåtelse av fariyg skulle fortsatta all gälla lill utgången av juni 1979.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 29 juni 1978
uppdrogs åt en särskild rederikommission atl skyndsami ange vilka ålgärder som
behövdes för all bibehålla på sikt livskraftiga och för landet viktiga delar av
svensk rederiverksamhel. Kommissionens förslag och på grundval av dessa iräffade
avtal föranledde förslag i prop. 1978/79:35 om ekonomiskt stöd lill Broströms
Rederi AB och Saléninvesl AB. Förslagen godtogs av riksdagen (TU 1978/79:9,
rskr 1978/79:101). Stödel lill Broströms Rederi AB innebar bl.a. ett
villkorslån om 250 milj. kr. och ell kontanlbidrag i form av ell engångsbelopp
av 80 milj. kr. För Saléninvesl AB innebar de direkla slödålgärderna ett
villkorslån om 200 milj. kr. Som villkor gällde atl förelagen skulle
upprällhålla den svenskbaserade rederiverksamhelen på viss nivå.

Sedan Saléninvesl AB den 24 augusti 1979 med hänvisning
till bl.a. den ekonomiska ulvecklingen begärt att snarasl få omförhandla
avtalet med staten tillkallades den 25 oklober 1979 en kommission med uppdrag
all föra förhandlingar med Saléninvesl AB. Med hänvisning till överenskommelsen
medgav regeringen genom beslut den 20 december 1979 all avtalet mellan staten
och Saléninvesl AB skulle upphöra all gälla fr.o.m. den 31 december

' direklören Sven Gerentz

2 direktörerna Lennart Dahlström och Jan Eriksson

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 6

1979. Enligt beslutet ankommer det på nämnden för
fartygskredilgarantier (FKN) alt i sin verksamhet beakta innehållel i
överenskommelsen.

Den sjöfarlspolitiska utredningen överlämnade den 6
februari 1979 en promemoria (Ds K 1979:2) med vissa förslag från ulredningen. I
denna redovisades ulredningens arbetsläge, preliminära bedömningar och de
förslag som utredningen ansåg all riksdagen borde ta ställning till redan våren
1979.

Förslagen i promemorian behandlades i prop. 1978/79:116 om
vissa sjöfarlsfrågor. I enlighet med förslagen i proposilionen beslutade
riksdagen (TU 1978/79:20, rskr 1978/79:276) atl del belopp för slalliga
kreditgarantier som beräknades vara oförbrukal den 1 juli 1979 skulle kunna las
i anspråk på oförändrade villkor även under budgeiårei 1979/80. Vidare fick
lånenämnden för den mindre skeppsfarten ell medelstillskolt om 15 milj. kr. I
enlighet med förslag i proposilionen beslutade riksdagen också all bidrag till
sjöfolkels fria resor skulle ulgå med 18 milj. kr. under budgetåret 1979/80 och
att lagen om lillslånd lill överlålelse av fartyg skulle fortsätta alt gälla
till utgången av juni 1980.

Den 24 augusti 1979 överlämnade sjöfarlspolitiska
utredningen betänkandet (SOU 1979:67) Svensk sjöfartspolitik. En sammanfattning
av betänkandet och en sammanslällning av remissytlrandena bör fogas lill
protokollet i detla ärende som bilaga I.

Den 11 oklober 1979 överlämnade sjöfartspoliliska
ulredningen promemorian (Ds K 1979:10) Svenska rederiers utlandsinvesteringar
saml flaggöverföringar. En sammanfattning av promemorian och en
sammanslällning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detla ärende
som bilaga 2.

På särskilt uppdrag har etl konsultförelag under höslen
1979 utfört en kartläggning av tolv slörre rederiers ekonomiska siluaiion. En
sammanfattning av denna rapporl bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 3.

I en gemensam skrivelse lill kommunikaiiönsdepariemeniei
den 27 oklober 1977 föreslog Göleborgs kommunslyrelse och Göleborgs
hamnsly-relse alt siaten skulle ingå som delägare i ell ombildal hamn- och
stuveribolag. Med anledning härav tillkallades den 2 april 1979 en särskild
uiredare med uppgifl alt uireda Göleborgs hamns inlernalionella konkurrensförhållande.
Utredaren' överlämnade den 30 november 1979 promemorian (Ds K 1979:12)
Göleborgs hamn och den transoceana linjesjöfarlen. En sammanfattning av
promemorian och en sammanställning av remissyllrandena bör fogas lill
prolokollet i detta ärende som bilaga 4.

På regeringens uppdrag har sjöfartsverket i samråd med
chefen för marinen utrett förutsättningarna för en övergång - hell eller delvis
- lill civil bemanning av sjöfartsverkels isbrytare och sjömätningsfartyg.
Sjöfarlsver-

' direklören Lars Dahlgren

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 7

kel redovisade resultatet av uppdraget i oktober 1978 i en
rapport benämnd Bemanning av isbrytare och sjömätningsfartyg. En sammanfattning
av rapporlen och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill
protokollet i detla ärende som bilaga 5.

Jag vill i della sammanhang även la upp vissa
hamnplaneringsfrågor i anslutning till riksdagens beslut i anledning av prop.
1978/79:99 om en ny trafikpolitik (TU 1978/79:18, rskr 1978/79:419).

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 8

2 Utvecklingen inom sjöfartsnäringen 2.1 Den
internationella sjöfartsnäringen

Efterkrigstiden kännetecknas av en mycket slark ökning av
d e t inter-nationellavaruutbylet och därmed sjötransporterna, som svarar för
mer än 90 % av de inlernalionellt transporterade varukvanlitelerna.
Industriländernas behov av importerade bränslen och andra råvaror har stadigt
ökal samtidigt som handeln med halvfabrikat och färdiga produkter ökal
betydligt i omfattning. Internationaliseringen av världsekonomin och del
utvidgade handelsutbytet har även medfört förlängda transportavstånd, vilket
inneburil att transportarbetet ökal mer än varuutbytet.

Världshandelns volym har under de senasle decennierna fram
till de senaste åren ökal med ca 8 % perår. Särskilt snabb härden varil för
olja, där den genomsnittliga ökningslaklen uppgåll lill ca 10 % per är.

Med ökningen av sjötransporterna har följl en snabb
ulbyggnad av olika länders handelsflottor. Från år 1964 lill år 1978 ökade del
toiala tonnaget, mätt i brulloregislerton (brt), från 150 lill 406 milj. brt.
Samiidigi skedde en stark ökning av fartygens lastförmåga och farlresurser.

Parallelll med den ökande världshandeln har lekniska och
organisatoriska förändringar ägl rum inom sjöfarlen. Den allmänna inrikiningen
har härvid varil en ökad specialisering och en sirävan efter att uppnå slordriftsfördelar
i såväl fartyg, hanteringsulruslning som terminaler. Inom tank- och
bulktrafiken har ökningen av fartygsstorlekarna varit särskilt påtaglig.

Inom den transoceana linjefarten har fartresurserna hos
fartygen ökats och hamnliggetiderna reducerals genom snabbare lossnings- och
laslningsmeto-der. Utvecklingen av enhelslasltekniken, specielll för
containers, har medfört större och mer dyrbara fartyg med en avancerad leknisk
ulrusining. Denna process har gjort del naluriigt och nödvändigt med ell mera
utbyggt samarbele mellan olika rederier i pooler, konsortier och andra organisationsformer.

På de korlväga linjerna har en snabb övergång skell lill
färjelrafik. Färjorna har övertagit stora delar av de äldre linjefartygens
arbelsuppgifler.

Den senasle femårsperioden har varil en från ekonomisk
synpunki bekymmersam lid för den inlernalionella sjöfarten. Della gäller
framför alll för rederierna i de traditionella sjöfarlsländerna. Flera .skäl
har samverkal lill en djup sjöfarisdepression. Den primära orsaken torde vara
de krafiiga prisökningarna på råolja och den därav föranledda svaga
inlernationella konjunkturen. Detta har inverkat menligl på den inlernationella
handeln och de sjölransporlerade godsmängderna. Särskilt kraftig har inverkan
varil på råvarulransporterna.

Som en följd av den före oljekrisen år 1974 goda
konjunkturen gjorde tankrederierna i början av 1970-lalel myckel slora vinsler.
Genom inverkan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 9

av långvariga befraktningsavtal fick den goda konjunkturen
en kvardröjande, om än avtagande effekl för många redare även efter
prishöjningarna år 1974. Della resulterade i stora beställningar av tankfartyg,
i vissa fall för leverans så senl som 1977 eller 1978. Det är dessa
beställningar, gjorda under särskilt gynnsamma förhållanden, som lell fram lill
de senasle årens lonnageöverskotl. Beställningarna var i själva verket så stora
att ett tonnageöverskoll enligt vissa bedömare skulle ha uppståti under senare
hälflen av 1970-talet även om oljelransportema utvecklats enligt tidigare
gjorda prognoser.

Sedan överskottet på lanklonnage blivit uppenbart,
konverterades mänga nybyggnadskonlrakt på tankfartyg till bulkfartyg eller
andra fartyg. Della i förening med en allmän lågkonjunktur medförde dock alt
lonnageöverskol-let i viss mån överfördes från lankmarknaden lill andra
fraklmarknadssek-lorer.

Tonnagebeslällningarna under första delen av 1970-lalel
var så stora atl en snabb ulbyggnad av den internationella varvsindusirin
påbörjades. Denna utbyggnad har lell lill all varvskapaciteten under decenniets
senare hälft vida överstigit efterfrågan på nybyggen. Marknadsmässigl önskvärda
kapacitets-neddragningar vid varven har visat sig vara politiskt
svårgenomförbara i flerlalel länder som en följd av rådande konjunkturläge med
svårigheter att finna alternativ produktion eller omplacera friställd
arbetskraft. Varven har därför genom underbudspolilik, delvis med
statsunderstöd, sökt slimulera redarna till farlygsbeslällningar som inle i
försia hand varil moliverade av ulsiklerna på fraklmarknaderna.

Trols all handelsutbytet således har stagnerat har
världshandelsflottans kapacitet fortsall all öka-om än i starki avlagande
lakl-från drygl 340 milj. brt år 1975 till drygt 400 milj. brt år 1979.

Samlidigt med expansionen av världshandelsflotlan har det
skett en markanl förskjutning i tonnagels I ändert i 11hö r i ghet .
OECD-länderna, lill vilka de "traditionella"" sjöfartsländerna
hör. har visserligen nästan fördubblat silt sammanlagda tonnage sedan år 1964,
men de har ändå förlorat andelar av världstonnagel lill övriga länder. Mellan
åren 1964 och 1978 har således OECD-ländernas sammanlagda andel i runt lal
reducerals från tre fjärdedelar lill hälflen av världslonnaget. Den största
ökningen visar de s.k. bekvämlighelsländerna, i första hand Liberia. Dessa
länders tonnage var år 1978 sex gånger så stort som år 1964, och deras andel av
världens brultotonnage hade under samma lid fördubblats så all del år 1978
uppgick lill drygl en fjärdedel. Det bekvämlighetsflaggade tonnaget beslår
främsl av masslaslfarlyg, av vilka merparlen är modernt. Dessutom finns
belydande inslag av äldre linjefariyg, som blivil utrangerade av de etablerade
sjöfarlsländernas linjerederier. Det bör betonas all de traditionella
sjöfarlsländerna i betydande omfallning har ägarintressen i de
bekvämlighetsflaggade flottorna.

Tonnageöverskottet har verkal dämpande på
fraklulvecklingen, samtidigt

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 10

som kostnader för bl.a. fartyg, bunker och personal ökat.
Detta framgår bl.u. av alt f r a k t i n d e X , som uttrycker nivån pä de fraktavslut för enslaka
resor som Iräffas underen viss period, under åren 1975-1978 legal på en myckel
låg nivå utan större svängningar. Under senare delen av år 1978 och under år
1979 har dock en påtaglig uppgång kunnat noteras.

Den svaga lönsamheten har också medfört viss uppläggning
av tonnage. Mera omfattande uppläggningar inleddes år 1975 och nådde sin kulmen
sommaren 1978 då ca 7 % av det samlade världslonnaget var upplagt. Sedan dess
har uppläggningarna minskal och de uppgick på försommaren 1979 till ca 3 % av
del samlade tonnaget. Uppläggningarna har främsl gälll stora tank- och
bulkfartyg. För de svenska rederierna har uppläggningarna relativt selt varil
ännu mer omfattande. Underen period var 25 å 30 % av det svenska handelstonnaget
upplagt och bland lanktonnagel ungefär hälflen. Sedan sommaren 1978 har dock de
svenska uppläggningarna reducerals väsentligt. Några av de upplagda fartygen
har salts i irafik. men i betydande omfattning har reduklionen skell genom all
upplagda fariyg övergåll i utländsk ägo.

Förbättringen på masslastfarlygens fraktmarknad och
förvänlningar om alt uppgången skall bestå avspeglas även ipriserna på
andrahands-fariyg. Sedan sommaren 1978 har dessa stigit kraftigl. Förvissa
lyper och storlekar har de mer ån fördubblats. Tendenserna med ökande priser på
andrahandstonnage synes emellerlid nu ha brutits. För l. ex. de största
tankfartygen kan en viss sjunkande lendens konstaleras. Della lorde bl. a. ha
samband med förändringar i lasternas storlek som f. n. gör del svårt all fylla
de slörre fartygen och uppnå slordriftsfördelar.

Utsikterna för fraktmarknaden är f.n. svåra att
överblicka. De kapacilelsminskande haslighetsnedsätlningarna, som lillgreps när
frakterna var extremt låga i syfle alt pressa driftskostnaderna, är vid
nuvarande höga bunkerpriser ekonomiskl fördelaktiga även vid betydligt högre
frakter. Man torde också kunna räkna med all vissa delar av det forlfarande
upplagda tonnaget är föråldrat och inle kommer all sällas i irafik igen. En
ytterligare för sjöfartsnäringen klarl positiv faktor är att masslaslflollan
inte längre ökar.

Mot dessa positiva tendenser skall ställas dels
osäkerheten om den framtida oljeförsörjningen och den påverkan de siigande
oljepriserna kan få på fraktmarknaden, dels de problem som sammanhänger med den
fortfarande klart överdimensionerade varvsindustrin. Med de slöd som i många
länder utgår lill varven är det en påtalig risk för överproduktion av fartyg
inom praktiskt tagel alla sjöfarlsseklorer med de risker detta kan medföra för
en på företagsekonomiska grunder upprätthållen rederiverksamhel.

2.2 Den svenska sjöfartsnäringen

Efler del andra världskriget har den svenska
handelsflottan expan-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 , 11

derat kraftigl. Under 195()-lalet var expansionen i försia
hand koncenlrerad till fjärrlinjeseklorn samlidigt som europatonnagel
förnyades.

Vid milten av 1950-lalel inleddes en omläggning av
passagerartrafiken lill modern färjelrafik. Lastnings- och lossningskapaciteten
ökades avsevärt när ro/ro-tekniken infördes. Svenska rederier har sedan dess
hafl en framskjuten position ifråga om ulvecklingen av färjetrafiken.

Under 1960-talet började svenska rederier att i ökad
utsträckning satsa på tanksjöfarl och på modern bulksjöfart. Kyltrafiken
expanderade och elt svenskt rederi skaffade sig internationell marknadsdominans
inom denna sektor.

Under den senare delen av 1960-talet och i början av
1970-talet genomfördes omfattande strukturförändringar inom den svenska
sjöfartsnäringen. I syfle all uppnå slordriftsfördelar i fartyg, godshantering
och hamnanläggningar investerades stora belopp i trafiksystem soin byggdes upp
kring containers och andra enhelslaslbärare. Bl.a. de slora kapilalanspråken
medförde alt det inlernalionella samarbetet mellan olika linjerederier vidareutvecklades
och fördjupades. Della ledde fram till etablerandet av etl anlal konsortier som
var och en inom silt fraktomräde sökte skaffa sig etl dominerande inflylande.
De svenska rederierna var ofta pådrivande i denna utveckling.

Inom europatrafiken fortsatte utbyggnaden av
ro/ro-hanteringen i sädan lakl att viss överelablering blev följden.

Stimulerad av en period av genomsnittligt goda frakter och
posiliva framtidsbedömningar ökade de svenska rederiernas investeringar i
framför alll slorbärigt tank- och bulklonnage under åren 1971-1975. Av det
samlade dödviktslonnagel svarade masslastfartygen (tank-, bulk- och kombinerade
tank- och bulkfartyg om minsl 10 000 dwl) för 11,3 milj. dwl eller 88 % vid
slutet av perioden. Enbari etl ljugotal fariyg över 200 000 dwl svarade för 5,4
milj. dwl.

Oljeprishöjningarna under höslen 1973 och våren 1974 och
den därefter följande lågkonjunkluren fick myckel långtgående konsekvenser för
den svenska sjöfartsnäringen. De extremt låga frakterna ledde efter en lid lill
att en slor del av de svenska tankfartygen och kombinerade tank- och
bulkfartygen låg upplagda. Förhoppningar om en snar uppgång på fraktmarknaden
i kombinalion med låga andrahandsvärden på tonnaget medförde atl de upplagda
fartygen kvarhölls och därmed medförde svära påfresiningar på ekonomin hos de
berörda rederierna. Ulvecklingen de senasle åren har emellerlid präglals av en
snabb nedskärning av del svenska engagemanget i masslaslfarlyg och därav
följande drastisk tonnageminskning. Del sammanlagda brullolonnaget har sedan
år 1975 minskat med över 40% och dödviktstonnaget med ännu någol mer.
Försäljningarna av masslastlonnaget har genomgående gjorts till myckel låga
priser och i flera fall lill priser som legat 50-70 % under anskaffningspris.
De sålda svenska masslaslfartygen har av sina ulländska köpare nästan
undantagslöst registre-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 12

rals under bekvämlighelsflagg.

Trols de slalliga stödåtgärderna, som satts in för att
under sjöfärtskrisen säkerslälla livskraftiga rederiers överlevnad, har under
senare år flera rederier tvingats atl hell eller näslan helt upphöra med sin
verksamhet. Andra rederier har lill följd av akula problem gjort belydande
nedskärningar av sina flottor.

Den svenska handelsflottan omfattade vid årsskiftel
1979/80 ca 500 fartyg på över 100 brt med ett sammanlagt tonnage av drygt 4,3
milj. brt. Jämförl med år 1975 innebär detta all handelsflottan minskal med ca
100 fariyg och med ca 3,4 milj. brt. Kombinalionsfarlygen, varmed avses
malmlankfarlyg och s.k. OBO-fartyg, uppvisar den relativt setl kraftigaste
minskningen, nämligen från 23 enheter år 1975 till 2 enheler årsskiftel
1979/80. Bulkfartygen, som används för transport av torra masslaster som malm,
kol, spannmål m.m., har antalsmässigt reducerals med drygt 60 % undersamma
period. Kylfarlygslrafiken bedrivs till alll slörre del med inhyrda fartyg
under utländsk flagg och under perioden har anlalet svenskregisirerade
kylfarlyg reducerals med knappl hälflen. Även anlalel tankfartyg i
siorieksklasserna över 60 000 brt har reducerals med hälflen under perioden.

De konventionella linjefartygen har sedan år 1975 i myckel
stor utsträckning ersatts av moderna fariyg avsedda för rullande laster eller
containerlasler. Som en följd härav har antalet konventionella linjefariyg minskal
mycket krafligl, samiidigi som antalet ro/ro-farlyg mer än fördubblats.

Den svenska handelsflottan är mycket modern, sannolikl den
mest moderna av världens större handelsflottor. År 1978 var 64 % av det svenska
lanktonnagel mindre än fem är gammall och ca 99 % mindre än tio år, medan
motsvarande andelar för världshandelsflotlan som helhel var 43 respektive 74 %.
Av övriga fariyg var i den svenska handelsflottan 44 % mindre än fem år gamla
och ytterligare 38 % mindre än lio år medan motsvarande andelar i
världshandelsflotlan var 28 respeklive 29%. Kustfarlygen under svensk flagg
uppvisar dock en annan åldersfördelning än det slörre tonnaget. Endast 20 % av
del svenska tonnaget under 2 000 brt är mindre än fem år gammalt, medan 60 % är
över tio är.

Den svenska handelsflottan är till helt övervägande del
sysselsatt i internationell Irafik. Utöver Gotlandsfärjorna är det endasl de
allra minsta fartygen som är hell eller huvudsakligen verksamma i trafik enbari
mellan svenska hamnar. Sysselsätlningsmönstrel är dock någol varierande för
olika fartygstyper.

Masslaslfartygen är genomgående uthyrda på time-charterbas
till utländska befraklare eller sysselsatta på resebefraklning lill största
delen mellan ulländska hamnar. Endast i undantagsfall trafikeras svensk hamn.

De svenska kylfartygen sysselsätts likaså nästan enbari i
irafik mellan ulländska hamnar. De är emellerlid endast i undanlagsfall
tidsbefraklade av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 13

utländska rederier.

Den svenska passagerarfartygsfloltan domineras lonnagemässigt
av större kombinerade last- och passagerarfärjor, som går i reguljär trafik
dels mellan Sverige och våra grannländer, dels mellan Golland och fastlandet. 1
några fall bedriver svenska rederier liknande linjelrafik mellan andra länder,
och det förekommer även all tillfälligt övertaliga färjor hyrs ul lill
ullandel.

De många mindre tank- och torrlastfarlygen är i försia
hand sysselsatta i svensk inrikes fart, i öslersjö- och nordsjöfarl.
Skogsproduklfarlygen sysselsätts främst med svenska exportleveranser medan
biltransportfartygen huvudsakligen går i trafik mellan ulländska hamnar. Del
transoceana linjetonnaget trafikerar främst linjer som berör Sverige samlidigt
som de i belydande utsträckning går mellan utländska hamnar.

Efler all under de försia åren av 1960-lalel ha legal på
drygl 40 % sjönk de svenska lastfartygens andel av den svenska exporten lill en
lägsla nivå på 23 % år 1975. Därefler har den åler stigit något särskilt i
fråga om exporten av oljeprodukler från de svenska raffinaderierna. De svenska
fartygens andel av imporlen med lastfartyg visar i stort samma utveckling som
exportandelen. Importandelen har under hela 1970-talel legat på en nivå som är
mindre än hälften av andelen under 1960-talels första del. I sammanhanget bör
dock påpekas all de refererade sifferuppgifterna är nägot missvisande dels
beroende på atl visst gods numera transporteras med fartyg under ulländsk flagg
i vilka svenska rederier äger andelar inom ramen för inlernalionella
konsortier, dels beroende på all en alll slörre del av utrikeshandeln sker med
färjor.

Godstransporterna med färjor har således mer än
femfaldigals sedan 1960-lalets början. Färjorna ombesörjer idag en belydande
del av den svenska utrikeshandeln på Nordeuropa med högvärdigl gods. Godsfördelningen
mellan svenska och ulländska färjor är statistiskt känd endast för de två
senaste åren, då de svenska färjorna hafl ca hälften av trafiken.

Passagerartrafiken mellan Sverige och ullandel har efler
en lidigare snabb tillväxt stagnerat sedan några år. De svenska färjornas andel
av resande-strömmen ökade successivi fram till mitten av 1970-talel men har
sedan minskat något. Hela tiden har den dock legal i närheten av 50 %.

Sjötransport
av varor och passagerare mellan svenska hamnar är i princip förbehållen svenska
fartyg. Förbehållet gäller enbari varor och passagerare som las ombord i
fartyget i en svensk hamn och sätts i land i en annan. Delta är sedan lång tid
lillbaka uppluckrat genom elt anlal bilalerala överenskommelser mellan Sverige
och andra länder om att låta varandras fartyg ulföra transporter inom
respektive länder. Sålunda får bl.a. norska, danska, brittiska och nederländska
fartyg utföra transporter mellan svenska hamnar, och svenska fariyg får ulföra
transporter mellan hamnar inom Norge, Danmark. Storbritannien och
Nederländerna. Däremoi har inte l.ex. västtyska, sovjetiska eller liberianska
fariyg generell rält atl ulföra transporter mellan svenska hamnar. Om
särskilda omständigheter föreligger, kan

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 14

dock fartyg av dessa eller andra nationaliteter erhålla
speciellt tillstånd atl ulföra sådana iransporler. Della kan bli aktuellt dä
lämpligl svenskl fartvg ej finns att tillgå, l.ex. vid tillfällig anhopning av
iransportuppdrag eller vid speciallransporter som kräver fartyg av särskild
utformning.

Antalet resor med last i svensk kustfart, som utförts av
utländska fartyg, fyrfaldigades från år 1960 lill är 1970, då de nådde en topp
med 500 resor. Därefter höll sig antalet mellan 400 och 500 resor fram till är
1977. då en kraftig minskning kunde noleras. År 1977 transporterades 16 '/r
avde inrikes transporterade mineraloljorna och 7 % av övrigt gods med utländska
fartyg.

Den svenska rederinäringen inrymmer bäde små och stora
företag. Tonnagemässigl kan man tala om en viss koncentration lill etl fätal
förelag, i första hand rederier med slor andel masslaslfarlyg. Nägon
molsvarande koncentralion av fartyg antalsmässigt föreligger inle. Linder de
senasle åren har ingel rederi eller rederigrupp ägl mer än 40 ä 50 fariyg, dvs.
7 ä 10 % av totalantalet. Den största rederigruppen, Saléninvesl AB, hade
däremoi vid sluiet av år 1978 24 % av det lotala brullolonnaget och vid slulel
av år 1977 var koncernens andel 35 %. År 1976 var del är under 1970-lalel då
lonnagekoncenlrationen var störsi. Då svarade de fem största rederierna för 74
% av totallonnagel och de tio största för 90 %. År 1978 hade motsvarande
andelar reducerats till 48 respektive 85 %. Siffrorna avspeglar masslastfartygens
slarka inverkan på del lolala tonnagel.

Antalet sysselsatta ombord i svenska handelsfartyg uppgick
år 1978 lill ca 16 500 personer och den vid svenska rederier landanställda
personalen till ca 3 400 personer, dvs. totalt ca 20 000 direkt sysselsatta.
Sysselsättningen ombord har minskat kraftigl under senare år. Anlalet medlemmar
i de ombordanställdas arbetslöshetskassor minskade mellan åren 1975 och 1978
med 25 %. Särskilt stor. drygt 30 %, var reduklionen bland manskapet.

Av det totala antalet anställda ombord på svenska fartyg
arbetade år 1978 ca 13 % på tank- och bulkfartyg och lika slor andel pä olika
slag av specialfartyg. Inte mindre än ca 35 % av de ombordanställda var
sysselsatta i färjelrafiken medan 18 % var sysselsalla i fjärrlinjelrafik.
Återstoden, ca 20 %, var sysselsatta på det mindre tonnaget i europalrafiken.

Andelen ulländska medborgare bland de ombordanställda i
den svenska handelsflottan har under flera år varit i storl sett oförändrad, ca
en tredjedel, men minskade under är 1978. Huvuddelen av de utländska
medborgarna tjänstgör i manskapsbefatlningar. Ålskilliga av dem är
rederiansiällda och har en lång tjänstgöringstid i den svenska handelsflottan
bakom sig.

Minskningen av antalet ombordanställda beror på flera
fakiorer. Anlalet fariyg har som tidigare nämnls minskat kraftigt, vilket lett
lill slora avgångar inom vissa rederier. Samtidigt har den höjning av den
genomsnittliga lonnageslorleken som ägt rum inte lelt lill någon nämnvärd
ökning i sysselsättningen per fariyg eflersom antalet besättningsmedlemmar är i
stort setl oberoende av fartygsslorleken när man passerat en undre
slorleksgräns.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 15

Till en del beror sysselsättningsminskningen även på alt
antalet besättningsmedlemmar i fariyg av given slorlek reducerats. Främsl har
detta möjliggjorts genom alt äldre lungarbeiade fartyg ersatts med nya som äi
mer rationellt utformade och utrustade. En yllerligare orsak lill att
sysselsättningen minskal är atl man reducerar antalet manskapsbefattningar i
däeks-och maskinavdelningarna och samtidigt höjer kvalifikationskraven pä dem
som innehar de kvarvarande befattningarna.

Medan förelagen inom den svenska sjöfartsnäringen visar en
stark koncenlration till några få regioner i landel, är de ombordanslälldas
bosättningsorter spridda över hela landet. Sjöfartspolitiska ulredningen har
studerat kommunvisa uppgifler över erhållen sjömansskatt i relalion till allmän
kommunalskatt. För landet som helhel utgjorde den till primärkommunema
utbetalda sjömansskallen år 1976 0,52 % av den allmänna kommunalskatten. I 251
av landets 277 kommuner var motsvarande relationstal mindre än 1 %. Högst var
det i Tjörns kommun med 4,8 %, och därnäst följde fem kommuner där del låg
mellan 2,0 och 2.5 %. Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att de
ombordanställda har begränsad belydelse för de olika svenska kommunernas
ekonomi.

Den svenska rederinäringens brutlointäkter har under åren
1974-1977 varit av storleksordningen 7 miljarder kr. Under åren 1978 och 1979
sleg intäkterna lill 8 å 9 miljarder kr. Nära 30 % av de svenska rederiernas
brultoiniäkler intjänas med lidsbefraktade ulländska fariyg. Denna andel ökar
relativt snabbt - i början av 1960-talel var den under 10 % och under senare
delen av 1960-talel uppgick den till 15 å 20 %.

Det Iradilionella måttet på sjöfartsnäringens ekonomiska
betydelse det s.k. sjöfartsneltot uppgick år 1979 lill ca 3,6 miljarder kr.,
vilket innebär en ökning med ca 500 milj. kr. jämförl med åren 1977 och 1978.

Sjöfartsnetlot är en beräkning av sjöfartens - således
inte enbart rederinäringens - nelloulfall av belalningstransaklionerna med
utlandet. Intäkter och kosinader för inrikes sjöfart ingär inte och inte heller
valutaströmmar lill följd av köp och försåljning av fariyg. Däremoi ingår l.ex.
ulländska fartygs ulgifter i svenska hamnar. Sjöfartsneltot täcker således mer
än nettot av rederinäringens löpande transaktioner med utlandet, inkl. import-
och exportfrakter erlagda i svenska hamnar. Sjöfartsneltot ger dock genom sin
konstruktion en ofullständig bild av rederinäringens exporlprestation vid
jämförelse med olika industribranscher eflersom molsvarande nello inle beräknas
för dessa.

Del gängse måttet på en branschs produklion är
förädlingsvärdet varmed avses produktionens försäljningsvärde minskat med
kostnader för insalsvaror och köpta tjänster.

Sjöfartsseklorns förädlingsvärde, dvs. bidrag lill BNP,
räknat i fasla (1975 års) priser ökade under 1970-lalets första hälft med ca
1,4 % per år. Till följd av under perioden som helhet höjda fraktsatser blev
ökningslaklen uttryckt i löpande priser något snabbare, ca 1.7 % per år. De
senasle årens utveckling

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 16

har inneburit en krafiig minskning i sjöfartssektorns
förädlingsvärde. Uttryckt i fasta priser uppgick under tvåårsperioden 1975-1977
minskningen lill ca 12 %. I löpande priser blev minskningen till följd av
kraftigt sänkta fraktsatser betydligt större, eller ca 23 %. Ulvecklingen under
1970-lalet har inneburit atl sjöfartsseklorns bidrag lill totalproduktionen i
landet mer än halverats, frän 1,2% är 1970 till 0,5% är 1977. För år 1978
beräknas sjöfartssektorns förädlingsvärde till knappl 2 miljarder kr. och för
är 1979 kan förädlingsvärdet grovt skattas lill ca 2,5 miljarder kr., vilkel är
omkring 0.5 % av BNP.

I genomsnitt har under perioden 1970-1977 sjöfartsseklorns
invesleringar uppgått lill drygl 1 500 milj. kr. per är (1979 ärs priser),
vilket motsvarar ca 3 % av de totala investeringarna exkl. permanenta bostäder
under samma period. Variationerna mellan enskilda år har dock varil myckel
kraftiga. Sålunda uppgick sjöfartsseklorns invesleringar. beräknade som inköp
av nyll tonnage med avdrag för försäljning lill ullandel av äldre tonnage, år
1974 till 2 800 milj. kr., medan de år 1976 endasl uppgick till ca 200 milj.
kr. År 1978 uppgick investeringarna lill 130 milj. kr. och för år 1979 beräknas
de till 1 400 milj. kr. De svenska rederiernas beslållningsplaner för perioden
1980-1984 uppgår lill ca 6 miljarder kr.

Den svenska sjöfartsnäringens förelagsekonomiska utveckling
har av sjöfartspoliliska ulredningen under hösten 1978 kartlagts genom två enkälstudier.
Den ena sludien gäller lolv rederiers aggregerade finansiella utveckling åren
1974-1981 och den andra den mindre skeppsfar-lens ekonomiska ställning. Den
förstnämnda studien har reviderats under hösten 1979.

Av rapporterna framgår alt rederiernas finansiella
situation har försämrats krafligl under åren 1974 lill 1977 och alt flera
rederier vid slutet av är 1978 uppvisade en myckel svag ställning. Rederiernas
ekonomiska siluaiion har emellerlid nägol förbällrais mellan hösten 1978 och
höslen 1979.

För de tolv största rederierna sjönk de sammanlagna
resultaten före bokslulsdisposilioner och skall från en vinsl på ca 800 milj.
kr. år 1974 till en förlust på ca 850 milj. kr. år 1978. Varialionen mellan
rederierna är stor. Förluslerna är 1978 hänförde sig lill fyra rederier, vilka
sammantaget gick med vinst åren 1975 och 1976. Under del senaste året har
utvecklingen vänt och för är 1979 beräknas en mindre ogynnsam resullatnivå. För
de lolv största rederierna har resultatet före bokslulsdisposilioner beräknals
ge en vinsl på ca 140 milj. kr., varav ca 100 milj. kr. avser vinster frän
farlygsförsäljningar. För därpå följande år prognostiseras successivt högre
vinsler. Dessa prognoser lorde dock mol bakgrund av utvecklingen efter
bedömningslidpunklen sannolikt komma all justeras nedål.

Resullalulvecklingen efter är 1974 har inneburil all
rederiernas soliditet försämrals kraftigt. För de lolv största rederierna har
andelen lånat kapital ökat från ca 61 % år 1974 till ca 77 % år 1978. Trols den
prognostiserade resultatförbättringen för år 1979 beräknas andelen lånat
kapital öka med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 17

ytterligare en procent till 78 %. Den försämrade
soliditeten beror bl.a. pä att de obeskattade reserverna ianspråktagits föi'
atl täcka tidigare ärs förluster.

Vid en
bctlömning av soliditetsulvecklingen måsle hänsyn tas till dolda reserver som
uppstår genom all tillgångarnas marknadsvärden överstiger planenliga
restvärden. För de tolv största rederierna beräknades marknadsvärdena är 1977
översliga planenliga restvärden med ca I 100 milj. kr. Vid slutet av år 1979
beräknas motsvarande skillnad uppgå lill ca I 901) milj. kr. Det bör dock
noteras alt förhållandena varierar belydligl mellan olika rederier. Den låga
soliditeten hos några av de lolv rederierna utgör etl långsiktigt hot mot
verksamheten.

I
sammanhanget bör erinras om atl rederiernas skuldsättning lill slor del har en
annan siruktur än dem som gäller för övrigt näringsliv. 1 mänga industriföretag
är skulderna lill en stor del inte räntebelaslade. det gäller l.ex.
kortfristiga skatteskulder, intjänade semestrar, leverantörskrediler, under del
att rederiernas skulder i allmänhel är mer långfristiga och belastade med höga
räntor. Enligt min uppfattning innebär rederiernas försvagade soliditet en betydande
risk för rederiernas handlingsfrihet och investeringsvilja.

Sammanfattningsvis
är enligt min mening rederiernas finansiella ställning f.n. sådan, med något
undantag, atl nägon påtaglig risk för obestånd eller ivångslikvidalion inle
föreligger pä kort sikt. Den svaga kapitalbasen vid flera av de största
rederierna innebär dock atl risk föreligger för alt nödvändiga invesleringar
inle kan genomföras, vilket på sikt utgör ell hol mot dessa rederiers
fortlevnad.

3 Långsiktiga förutsättningar för den svenska
sjöfartsnäringen

De långsiktiga förutsättningarna för den svenska
sjöfartsnäringen bestäms av en rad olika fakiorer. Till dessa hör. förulom den
vikliga frågan om den svenska sjöfartsnäringens relativa kostnadsläge, del
inlernationella handelsutbytets framtida omfallning och inriktning saml
världshandelsflottans framlida storlek och sammansättning. Utvecklingen inom
den internationella sjöfartspolitiken kommer också att på ett betydelsefullt
sätt påverka den svenska sjöfartens möjligheter att framgångsrikt bibehälla
sina marknadsandelar och bedriva verksainhelen med lönsamhel.

1 en särskild bilaga till sitl belänkande redovisar
sjöfarlspolitiska utredningen vissa bedömningar om världshandelns och den
svenska utrikeshandelns framlida omfattning och inriktning. Av redovisningen
framgår alt världshandelns utveckling är intimt sammankopplad med ulvecklingen
av ekonomierna i framför allt i-länderna och vikligare råvaruländer.
BNP-ulvecklingen för OECD-länderna har under 1960-lalet inneburit en ökning med
4 å 5 % per är, men under de senaste fem åren har ökningstakten endast uppgått
lill ca 2,5 % per år. För den närmasle 2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 166

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 18

femårsperioden beräknas en någol högre ärlig tillväxttakt
på ca 4 % för OECD-länderna. För världen som helhel förutses en årlig
ökningslakl med ca 4,5 % fram mot år 2000. Jag vill emellertid påpeka atl denna
prognos har reviderats och därvid reducerals inom OECD. Den senasle tidens
utveckling har gjort att dessa tillvhxlprognoser framslår som synnerligen
osäkra.

När del gäller den industriella tillväxten har OECD i en
nyligen publicerad prognos räknal med en ärlig ökningstakt med mellan 3.2 och
4.4 % för hela världen fram till år 2000. För OECD-omrädel antas en ökningstakt
med 2.3 till 3,3 %, vilket betyder atl den snabbaste induslriella tillväxten
beräknas ske i u-länder (6,4 ä 7.3 %). Av särskilt intresse för svenskt
vidkommande är den prognosliserade laga tillväxttakten (2,1 ä 3,1 %) som
redovisas för EG-länderna.

Världshandelns volym har enligt utredningen i genomsnitt
ökal med ca 8 % per år under de senaste decennierna. Enligt de gjorda
bedömningarna beräknas den årliga ökningen ligga på knappl 6 % som ell
genomsnitt fram mol sekelskiftet. Den kraftigaste ökningen beräknas ske i frågaom
förädlade produkter, medan transporterna av mäss- och bulkgods förvänlas öka
långsammare och i vissa fall volymmässigt stagnera. Enligt prognosen beräknas
de sjöburna transporterna av olja komma all öka med 3,6 % per år fram lill år
1985. Därefler är osäkerheten så stor att del knappast är meningsfulll all
upprätta prognoser.

Av den svenska handeln med Europa bedöms den snabbaste
volymökningen ske med länderna kring Medelhavet. Åven framgenl kommer dock den
ekonomiska tyngdpunkten för svenskl näringsliv all återfinnas i övriga länder i
Norden och Nordeuropa.

Sveriges sjöburna utrikeshandel kommer enligt
bedömningarna de närmasle årtiondena att genomgå en viss omställning.
Godsvolymen förväntas öka från 114 milj. ton år 1975 till ca 135 milj. ton är 1990,
vilket innebär en årlig ökning med 1,1 %. Det bedöms vidare ske en övergäng mol
en allt Slörre andel vidareförädlade produkter sa att dessas andel av den
sjöburna utrikeshandeln ökar frän ca 16 % år 1975 till ca 21 % år 1990.

Med utgångspunkt i nu nämnda prognoser beräknas
världssjöfarten atl öka, om än långsammare än under tidigare perioder. För
linjesjöfarl och specialsjöfart beräknas tillväxten ske parallellt med
transporlarbetsökning-en, vilken beräknas till ca 6 % per är fram motar 1990.
Den nu överblickbara utbyggnaden av världens masslasllonnage samt den
prognostiserade skrotningen indikerar att del rådande tonnageöverskotlet
försvinner och all balans uppnås under den försia delen av 1980-talel.

Den av sjöfarlspolitiska ulredningen redovisade prognosen
är naturligtvis behäftad med stor osäkerhet. 1 sammanhanget vill jag peka pä
den osäkerhel som f.n. råder ifråga om den framlida energiförsörjningen och de
effekter denna kan fä på världskonjunkluren i framtiden. Milt sammanfattande
omdöme är att de långsiktiga förutsättningarna för svensk sjöfartsnäring endast
i myckel begränsad utsträckning kan analyseras uiifrän tillgängliga

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 19

prognoser om världsekonomin och världshandelns utveckling.
Konstateras kan emellerlid all, del föreliggande materialet indikerar en
forlsall ökning av världshandeln om än i något långsammare takt och med en
något annorlunda inriktning än hillills.

Min
slutsats av de presenterade prognoserna är att del utifrån en allmän
marknadsbedömning finns förutsättningar för en fortsalt svensk sjöfartsnäring.
Jag övergår nu till atl behandla de andra faktorer som päverkar näringens
konkurrensmöjligheter.

Sjöfartspolitiska
ulredningen är av den uppfattningen att ett väsentligt problem för sjöfart
under svensk flagg allljäml är det svenska kostnadsläget.

Enligt
sjöfartspolitiska ulredningen är rederiernas lönekostnader för besättningen en
av de komponenter i dagskostnaderna för identiska fartyg, som varierar mellan
olika nationaliteter.

Utredningen har i en jämförelse av lönekostnaderna ar 1977
under några olika flaggor delal upp lönekostnaderna på olika
personalkategorier. Av jämförelsen framgår alt för svenska fartyg av olika
lyper varierar lönekostnaden för den personal som inte var anställd i
befälsbefatlningar mellan 35 och 47 % av de lolala lönekoslnaderna. Jämförelsen
visar att skillnaderna i lönekostnad mellan svensk, nederländsk, norsk och
västtysk flagg var relativt marginella för denna personal och i flertalet fall
var kostnaden någol lägre för de svenska fartygen. Däremot var kostnaden för
personal i icke befälsbefattningar högre vid svenska fartyg än för likadana
fartyg under bekvämlighelsflagg med ITF-avial. Skillnaden uppgick dock i
genomsnitt endast till 4 ä 5 % av de svenska fartygens lolala lönekostnad. En
uividgning av jämförelsen lill alt omfatta samtliga kaiegorier av
ombordanställda, dvs. både befäl och manskap, visar alt den toiala
lönekostnaden så gotl som genomgående var högre under svensk flagg än under
övriga studerade flaggor.

Med reservation för individuella avvikelser anser
sjöfartspoliliska utredningen att den lotala lönekostnaden på fariyg från
stora konkurrentländer som Storbritannien, Grekland, Liberia och Panama saml de
hastigt växande flottorna i vissa asiatiska sjöfarlsländer bara är ungefär
hälflen av motsvarande under svensk flagg. Även fariyg från Sovjelunionen och
andra stalshandelsländer har, lill följd av de speciella förhållanden som där
råder, en väsentligt lägre kostnad för löner än den svenska handelsflottan.
Differensen i lönekostnaderna är mindre mellan Sverige och traditionella
sjöfarlsländer som Norge, Danmark, Västtyskland och Nederländerna. Åven dessa
länders handelsflottor har dock allvarliga konkurrensproblem av liknande art
som den svenska, om än mindre ulpräglal.

Den
lönekostnadsmässiga konkurrensnackdelen för den svenska handelsflottan har
vissa organisaiioner för redare och ombordanställda i samverkan sökt reducera
genom att anpassa besättningens antal och kvalifikationer till fartygens
tekniska utveckling samt lill en bättre organisalion ombord. De

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 211

redan vidtagna ;itgarderna har ännu inle lätt full effekt
oeli strävanden pagär i riklning mot yllerligare rationaliseringar. Det är
enligt min mening av mycket slor vikt lör den fianilida konkurrensfönnägaii att
den tvp av rationaliseringar, som hitlills i huvudsak beröri manskapssidan, så
längt det inom ramen för säkerhetskraven är möjligt, genomförs ocksä pä
befälssidaii. Enligt min mening fär i detla sammanhang behovet av rationaliseringar
inte ses isolerad till besättningen ombord pä fartygen. Även den landbaserade
verksamheten kan behöva förändras. Som utredningen ocksä understryker är del
exempelvis av slor betydelse :ilt näringen själv tar lill vara de
rationaliseringsmöjligheter som erbjuder sig genom samverkan mellan rederierna
inom olika seklorer vad gäller leknisk utveckling, marknadsföring oeh olika
inköpsfunkiioner. Inom specielll den mindre skeppsfarten kan det ligga fördelar
i ell decentraliserat ägande, t. ex. i form av parirederier. Sambandet
ägare-brukare ger goda förutsättningar för resurshushållning och flexibilitet.

En slulsals av vad nu anförts är atl jag anser alt, även
om utvecklingen pä längre sikl kan beräknas leda lill en viss uljämning av
bemanningskostnaderna, man fär räkna med att den svenska lönekoslnadsnivän
under ännu ell anlal år kommer alt vara en negaliv faktor för möjlighelen atl
driva sjöfart under svensk flagg. 1 sammanhanget vill jag emellertid erinra om
vad valutakommittén och TCO påpekal om de slora skillnader i
lönekostnads-andelar som föreligger mellan olika lyper av tonnage. Dessa
skillnader försvårar eller omöjliggör, enligt dessa remissinslanser, alltför
generella slulsalser om den svenska sjöfartsnäringens konkurrensförmåga vad
gäller personalkostnadernas betydelse.

Även de svenska rederiernas kapitalkostnader är f.n. höga
i jämförelse med dem som belastar flera konkurrentländers flottor. Räntekostnaderna
har i mänga sjöfartsländer reducerats genom statliga räntesubventioner, i
försia hand pä län avsedda för finansiering av nva fartvg. Några motsvarande
subventioner ulgär inle i Sverige. De statliga kreditgarantier som ulfärdas vid
beställningar från svenska varv inedför endast obetydligt sänkta låneräntor.

När det gäller kapitalkostnadernas betydelse för
konkurrensen inom sjöfartsnäringen vill jag erinra om den kraftiga förändring i
ägoförhällandena som ägt rum i världens handelsflollor och som jag tidigare
redogjort för. De slatliga stödåtgärder som under de senaste årens sjöfartskris
insatls i Sverige och andra traditionella sjöfarlsländer har inte förmått
hindra alt flera rederier tvingals sälja ett stort antal moderna fartyg.
Fartygsmarknaden har under dessa förhållanden varit en ulpräghid köparens
marknad. De priser som uppnätts för de sålda fartygen har ofta varil mycket
laga, beslämda mer av säljarnas akuta ekonomiska problem än av köparnas
längsikliga förvänlningar om fartygens förijänsiförmäga. och ofta inle täckt
säljarnas skulder pä fartygen.

De som kunnal utnyttja situalionen har i första hand varit
elt anlal stora

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 21

rederier i Sydoslasien. som köpt upp bl.a. huvuddelen av
de förstklassiga masslastfartyg som sålts av svenska och norska rederier. Dessa
rederier har sedan registrerat fartygen under bekvämlighelsflagg. Som exempel
kan nämnas att av de svenska fartyg pä över 500 brt som under ar 1978 försåldes
till utländska köpare sattes 78 % av den sammanlagda brullodräktigheten eller
38 fariyg med ell sammanlagi tonnage av 1.4 milj. brt direkt under
bekvämlighetsflagg. De låga inköpspriserna för dessa fartyg gör all de
nuvarande ägarna har förhållandevis låga kapitalkostnader. De kvarvarande
konkurrenterna i Sverige oeh inom andra traditionella sjöfarlsländer innehar i
slort sell likvärdiga fariyg, men flerlalel av dessa har avsevärl högre
anskaffningskostnader, vilkel medför relativt sett högre kapitalkostnader. Till
della kommer kapitalkostnader för redan sålda fartyg och kostnader för
uppläggning och driftunderskoli under krisåren som forlfarande belastar vissa rederier.

Jag bedömer de nu nämnda förhållandena som en negativ
faktor för svensk sjöfart vars återverkningar kan påverka konkurrensförmågan
under läng tid framåt.

Etl annal viktigt problem för sjöfart under svensk flagg
är utvecklingen på den inlernationella sjöfartspolitikens område. Världens
sjöburna handel transporterades länge nästan uteslutande av i-ländernas
rederier, utan slörre kontroll eller insyn frän resp. statsmakts sida. OECD
(dåvarande OEEC) fastslog redan är 1961 i en nole lill liberaliseringskoden
principen om en fri och rättvis konkurrens inom sjöfartens område. Trols all
USA redan från början reserverade sig mol vissa delar av noten, har
medlemsländerna i stort sett efterlevt kodens principer.

Flera länder utanför OECD, främst i Latinamerika, med
växande handelsflottor började i sluiet av 1960-talet vidta åtgärder lill skydd
för sina egna handelsflottor. Dessa åtgärder uppfattades av OECD-länderna som
diskriminerande. De försökte, oftast utan framgång, genom diplomatiska
hänvändelser till de berörda länderna förhindra att åtgärderna vidgades.

Vad man från u-landshäll reagerade mot var den dominans
som de industrialiserade länderna skaffat sig på sjöfarlsomrädel under lång lid
och, som man hävdade, all de sedan använt för att främja sina egna intressen
utan hänsynstagande till u-ländernas krav och behov. Framför allt angrep man
linjekonferenserna som man ansåg ej la lillvara u-ländernas iniressen i
tillräckligt hög grad. Snarare ansåg dessa länderatt konferenserna genom sin
uppbyggnad och sammansättning hindrade u-ländernas rederier från att della i
irafiken på det egna landet samt i trafiken på tredje land. Dessutom drabbades
priskänsliga u-landsprodukter av belungande frakthöjningar ulan möjlighel till
påverkan från u-länderna själva.

FN antog inom UNCTAD:s ram i Geneve i april 1974 en
konvention om linjekonferenserna (Convention on a Code of Conduct for Liner
Conferen-ces- UNCTAD-koden). Koden strävar efter alt förbättra
konferenssvstemel

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 22

under hänsynstagande till u-ländernas intressen, samtidigt
soin den även stipulerar vissa lastuppdelningsprinciper. Dessa innebär i
korthet att lasterna mellan tvä länder fördelas med 40 % pä vardera parten,
medan övriga länder får konkurrera om resterande 20 %. Den lastuppdelning som ar
del reella målet för UNCTAD-koden var främmande för svensk sjöfartspolitik.
Sverige uttalade visserligen en positiv inställning lill internationella
ansträngningar som syftar till alt bredda och fördjupa utvecklingsländernas
medverkan inom den inlernationella sjöfarten. Dä emellertid koden innebar att
även industriländerna skulle tillförsäkras andelar utan inbördes konkurrens och
dä delta enligt svensk uppfattning stred mol OECD:s liberaliseringskod, röstade
Sverige mot UNCTAD-koden.

UNCTAD-koden har ännu inte trätt i krafl trots att över 40
länder anslutit sig. Genom en uppgörelse i maj 1979 mellan EG-länderna öppnas
möjlighet till anslutning till koden för EG-länder och för andra OECD-länder.
Innebörden är alt kodens lasluppdelningsbeslämmelser inte skall tillämpas
mellan EG-länderna och de andra OECD-länder som ansluter sig lill koden pä
samma villkor som EG-länderna. EG-modellen innebär också alt kodens regler om
bl.a. fraktsältning, tvister, m.m. ej skall lillämpas mellan dessa länder.
Härigenom öppnas en möjlighet för Sverige all ompröva sin lidigare negaliva
inställning till UNCTAD-koden ulan atl u-ländernas intressen molverkas.

En särskild arbetsgrupp vid kommunikationsdepartementet
med förelrädare för rederinäringen, avlaslarna och de ombordanställda
överväger f.n. Sveriges förhällande lill UNCTAD-koden och EG-beslutet.

Uiöver dessa förändringar har västvärldens linjerederier
drabbats av en hårdnande konkurrens frän östeuropeiska rederier, främsl
sovjetiska. Framför allt utgör priskonkurrensen ett allvarligt hot mot
rederierna i de traditionella sjöfartsnationerna. Pä grund av
statshandelslän-dernas ekonomiska syslem hårde möjligheter att konkurrera med
medel som västländernas rederier ej har till silt förfogande. Genom
underbudspolilik och koncentration på högbelalande lasl har östländerna på
vissa lunga trader kunnat uppnå belydande marknadsandelar pä bekosinad av
västvärldens rederier.

För linjelrafiken pä USA har de amerikanska
anlitrustbe-stäm melserna blivil alllmer bekymmersamma. Ansvaret för
sjöfarlsfrå-gorna ligger i USA pä ett flertal olika inslanser, var och en med
silt kompetensomräde. På grund av osäkerhel om gränsdragningen dem emellan
svävar rederierna ofta i osäkerhet om huruvida överenskommelser inom
linjekonferenserna kan komma att godkännas av alla berörda inslanser i USA.
Detta har lelt till betydande svårigheter för linjerederierna i trafik på USA
att planera och driva sin verksamhet pä ett rationellt och ekonomiskl sätt.
Från europeisk sida har man vid konsultationer med amerikanska myndigheter sökl
finna lösningar pä dessa problem, hitlills dock utan slörre framgång.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 23

De nämnda diskriminerings- och preferensproblemen har
hittills inte varit särskilt kännbara för andra former av sjöfart än
linjelrafiken. För bulk- och tankmarknaden som kännetecknas av ell storl mått
av fri konkurrens, har problemen i form av överkapacitet och lågkonjunkturer
varit av större betydelse.

Inom UNCTAD har dock förslag framlagts som syftar till en
uppdelning av även tank- och bulklransporlerna. Det gäller även de för Sverige
betydelsefulla kyltransporterna. Som argument hänvisas till atl u-länderna
exporterar eller mottager 70-80 % av de laster som berörs, medan de endasl har
ca 7 % av tonnaget. Dessa förslag har dock stött pä hårt motstånd från
i-länderna som menar att en reglering skulle skapa kaos i ett iransportsyslem
som har ell behov av slor flexibilitet.

Ett annat problem inom den internationella
sjöfartspolitiken är den snabba ökningen av de bekvämlighetsflaggade flottorna.
Genom all dessa länders tonnage idag lill stor del är modernt, samtidigt som
det kan drivas med jämförelsevis låga kosinader, ulgör det en konkurrenssnedvridande
faktor lill nackdel för bl.a. svensk rederinäring med sitl relativt höga
kostnadsläge. Sverige har därför i olika inlernationella sammanhang påtalat
problemen, dock utan atl några gemensamma internationella åtgärder hillills
kunnal vidlas. Skälen härtill är bl. a. de belydande iniressen som många
rederier i en del i-länder har i de bekvämlighetsflaggade flottorna, samtidigt
som det finns u-länder som har fördelar av bekvämlig-hetsregistreringen. Likväl
har enighet uppnätts om atl dessa flottors verksamhel kan medföra negaliva
verkningar för andra flottor och atl älgärder måste vidta för all undanröja
sådana verkningar. Meningarna är dock delade om hur och när delta skall ske.

Min slutsats rörande de förändringar som kan förväntas
inom del sjöfartspoliliska området är atl svensk sjöfart kommer atl möla en
hårdnande internationell konkurrens och marknadsbegränsningar. Denna slutsats
delas ocksä av de remissinstanser som behandlat denna fråga.

Jag skall
nu övergå till atl behandla de olika formerna för sjöfart utifrån deras
speciella förutsättningar.

Fjärrlinjelrafiken
är den sjöfartsform som nu är och för överblickbar framlid kommer att vara
mest utsatt för diskriminering och andra protektionistiska åtgärder. Härtill
kommer som en ytterligare negaliv faktor konkurrensen från öststaterna. Trots
dessa negativa fakiorer måste enligt min mening de allmänna förutsättningarna
för att i framtiden bedriva fjärrlinjelrafik under svensk flagg bedömas som
goda.

De svenska fjärrlinjerederierna och de konsortier som
dessa i flera fall deltar i intar i många fall en ledande ställning i fräga om
kommersiellt och tekniskl kunnande. Man opererar i de allra flesta fall med
jämförelsevis modernt och effektivt tonnage och med väl utbildad personal
ombord och iland. Den långt drivna kommersiella och ekonomiska integrationen
som svenska fjärrlinjerederier etablerat med utländska rederier medför att

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 24

sårbarheten för olika diskrimineringsätgärder minskar och
att förankringen på olika marknader stärks. De svenska fjärrlinjerederiernas
och deras sainseglingspartners ledande ställning på den svenska och den
nordiska marknaden är en annan faktor av positiv betydelse. Fjärrlinjetrafikens
komplexa organisation medför att stora konkurrensfördelar kan uppnås genom en
effektiv administrativ slyrning, en ingående marknadskännedom, en hög
servicenivå etc. och att eventuella skillnader i personalkostnader har mindre
belydelse.

Avgörande för denna trafiks lönsamhet och möjligheter till
förnyelse är handelsutbudels tillväxt och inriktning. En ökad handel mellan
exempelvis de nordiska länderna och de transoceana marknaderna kommer all
positivt stärka de svenska linjerederierna. Enligt de prognoser som nu
föreligger synes ocksä en sådan tillväxt sannolik, även om kvantiletsökningarna
kommer atl vara av mindre storlek än under 1960-talet.

Inom n ä r I i n j e s j ö f a r t e n har svenska
rederier en relativt stark ställning. Del svenska inslaget i denna Irafik
bedrivs i allt väsentligl med moderna kombinerade last- och passagerarfartyg
och med rena lastfartyg som är utformade enligt ro/ro-tekniken. De
lönsamhetsproblem som i flera fall finns inom denna sektor beror lill stor del
på överelablering och hård konkurrens mellan olika svenska och utländska
rederier och problemen bör väsentligen kunna bemästras genom en ökad samordning
mellan dessa rederier.

Specialsjöfarten består av flera kaiegorier och inom vissa
av dessa har svenska redare en internationellt sett stor andel och en ledande
ställning på marknaden.

Kylsjöfarlen omfattar f.n. etl tiolal svenska fartyg
samtidigt som omkring 60 ulländska fartyg är inhyrda. Den svenska kylsjöfarlen
beslår huvudsakligen av iredjelandslrafik och har i regel visat en lönsamhel
som varit högre än genomsnitiel för sjöfartsnäringen. Genom sin karaktär av
iredjelandslrafik kommer de svenska konkurrensvillkoren och utvecklingen inom
den internationella sjöfartspolitiken atl bli avgörande för hur den svenska
andelen i framtiden kommer att utvecklas.

Bilsjöfarl är en annan viklig del av specialsjöfarten med
elt svenskt rederi som dominerar delar av världsmarknaden. Den framtida
utvecklingen är beroende pä dels den internationella bilhandelns förändringar,
dels kostnadsläget för det akluella rederiet.

Transporler av skogsindustriprodukter lillhör svensk
rederinärings traditionella arbetsuppgifier såväl vad gäller skogsexport från
Sverige som i viss mån i iredjelandslrafik. Anlalel rederier som är verksamma
inom denna del av sjöfartsnäringen är förhållandevis slort. Under en
överblickbar framtid krävs vissa nyinvesleringar för att ersälta uttjänt
tonnage. Dessa invesleringar torde i regel komma att beslutas utifrån
fraktavtal med skogsexportörer, vilka tryggar driften under fartygens första
år. Genom denna kontraklsupp-bindning kommer även transporllösningarna atl vara
mycket integrerade och

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 25

fartygen val anpassade till de akluella
transporluppgifterna.

Den svenska tank- och bulksjöfarien har lonnagemässigt
reducerats myckel kraftigl under senare är. Marknadsulsikterna för del
storbäriga tonnaget är forlfarande osäkra men pä sikl förväntas en balans
inträda mellan tillgång och eflerfrågan. Med lanke pä atl mänga moderna fariyg
av denna lyp under senare år sålts lill mycket låga priser till rederier som
opererar under bekvämlighetsflaggor. torde möjligheterna att bedriva tank- och
bulklrafik under svensk flagg vara begränsade den närmaste tiden. Däremot torde
svenska rederier kunna utnyttja sitt marknadskunnande genom att i större
utsträckning än tidigare arbela med ulländska tank- och bulkfart5'g på
(idsbefraktningsbasis.

Möjligheterna alt framgångsrikt konkurrera med svenskt
tonnage synes vara större i fräga om produkttankers, Nybeställningar har därför
gjorts och de fraktavslut som tecknats har under senare tid blivit allt
lönsammare. Pä sikt föreligger dock risk för överelablering för dessa fariyg
eflersom den överkapacitet som finns i den internationella varvsnäringen f.n.
lill stor del inriktats mot detla marknaossegmenl.

Inom bulklaslsektorn förväntas nu en betydande långsiktig
expansion, där bl.a. kol sannolikt blir en allt viktigare varugrupp.
Konjunkturen i fråga om malm och stål saml den instabila handeln med spannmål
medför dock att svängningarna kan komma att bli mycket slora. De svenska
rederierna kan förväntas kunna behälla eller förstärka sina nuvarande
marknadsandelar under förutsättning alt kostnadsskillnaderna gentemot
konkurrentländerna inte vidgas.

Den mindre
skeppsfarten omfallar ca 330 fartvg och bedriver Irafik i Öslersjön, Nordsjön
och angränsande vatten. Den mindre skeppsfarten uppvisar en rikt varierad bild
varför generella bedömningar är svära att göra. Konkurrensen är starki beroende
av konjunkturutvecklincen. Bemanningsfrågorna spelar för denna del av sjöfarlen
en större roll än inom andra seklorer. Genom olika rationaliseringar och genom
att äearna själva arbetar ombord har de svenska rederiern.T under de senasle
åren Ivckats hävda sina positioner. Ett problem utgör dock de allt större
investeringsbehoven.

Den
svenska sjöfartsnäringen innefattar som framgår av den nu gjorda genomgången
ett mycket brett sortiment av fartyg och trafikfunktioner. Jag finner denna
bredd i sammansätiningen ytterst värdefull eftersom den tryggar en stor
flexibilitet och anpassbarhet. De problem som föreligger skiljer sig ocksä
mellan de olika delarna, vilket enligt min mening innebär alt i de fall
åtgärder erfordras för atl trygga sjöfartsnäringens bestånd bör dessa ges en i
huvudsak selektiv karaktär. Mitt sammanfattande omdöme är dock att slora delar
av den svenska sjöfartsnäringen har goda långsiktiga förutsättningar för en
gynnsam vidareulveckling även oin problem av mer kortsiktig karaktär
föreligger.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 26

4 Principer för en statlig svensk sjöfartspolitik

Den svenska sjöfartspolitiken har under hela
efterkrigstiden fram till i mitten av 1970-talet kännetecknats av
icke-inblandning i näringens kommersiella verksamhet. Sjöfartsnäringen har
bedömis i storl sell fungera lillfredsställande och den har utan särskilda
stimulansåtgärder kunnat övervinna de svårigheter som orsakats av de relativt
begränsade och kortvariga konjunktursvackorna. Den allmänna näringspolitikens
huvudingredienser - bl. a. med liberala avskrivnings- och skatteregler - har i
alll väsentligt främjat den svenska sjöfartsnäringens utveckling och inlernationella
konkurrenskrafi. Tyngdpunklen i den svenska sjöfarlspoliliken har därför avsell
säkerhetsfrågor i vidsträckt bemärkelse, miljöfrågor och frägor om de
ombordanställdas villkor.

Under de senasle decennierna har den internationella
sjöfartspolitiken i allt slörre utsträckning blivil föremål för de svenska
statsmakternas agerande. I dessa sammanhang har Sverige följt principerna i
OECD:s liberaliseringskod som verkar för att olika former av diskriminering,
proteklionism och slallig slyrning inom sjöfarlen förhindras.

Ambitionen att staten inle direkt skall engagera sig i
enskilda rederiers verksamhet har under de senaste åren delvis måst överges. De
alll större ekonomiska problemen hos näringen har aktualiserat åtgärder från
statsmakternas sida. I anslutning härtill har ocksä konkurrensfrågor och
strukturproblem inom den svenska sjöfartsnäringen aktualiserat en akliv
sjöfartspolitik som berör grundläggande frågeslällningar när det gäller de
kommersiella och ekonomiska förutsättningarna för näringen.

Genomstatligaåtgärder under åren 1977 och 1978 skapades
det rådrum för mer långsiktiga ställningstaganden frän siatsmakternas sida som
förutsattes vid de överläggningar som föregick besluten.

Ulvecklingen under senare år, som bl.a. lell lill all
flera svenska rederiers ekonomiska ställning blivit försämrad, att kostnaderna
för att driva fariyg under svensk flagg blivit relativt sett höga och att olika
länders protektionistiska åtgärder hotar all begränsa svenska rederiers
tilllräde lill vissa marknader, gör det nu nödvändigt atl mera ingående
diskulera principer för en statlig sjöfartspolitik.

En sädan politik bör inordnas i den allmänna näringspolitiken
och ulformas sä alt den bidrar till att uppnå samhällels övergripande mål om
ekonomisk tillväxt, full sysselsällning, regional balans, social och
ekono-miskutjämningsamtgod miljö.

Sjöfarlspoliliken bör med hänsyn härtill inriktas mol
såväl de trafikpolitiska målen om en lillfredsställande trafikförsörjning till
lägsta samhällsekonomiska kostnader som de näringspolitiska målen om
sysselsättning, tillväxt och balans i utrikesbelalningar.

Av central betvdelse blir härvid frågan om vilket
samhällsekonomiskt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 27

värde den svenska sjöfartsnäringen har. eller mera exakt,
vilket samhällsekonomiskt värde som svenska företags ägande, drifl och
opererande av svenskflaggade fartyg har. Del kan dä allmänt konstateras atl
sädan verksamhel skapar svsselsällning för svensk arbetskraft inle bara ombord
ulan även iland och atl det därvid under förutsättning av företagsekonomisk
lönsamhet, uppstår samhällsekonomisk avkastning pä insatta resurser av arbete
och kapital. Den del av svensk rederiverksamhet som bedrivs med icke
svenskflaggade fariyg kan naturligtvis ocksä vara av samhällsekonomiskt värde
eftersom avkastningen dä kan vara relativt hög i förhällande lill de mindre
omfattande resursinsatserna.

Sjöfartsnäringen kan lillföra samhällsekonomin inläkler av
olika slag. Sjöfartspoliliska ulredningen har framför allt fäst vikt vid
Sveriges behov av trygga handelsförbindelser saml lill behovet av
försörjningsberedskap. Vidare har utredningen behandlat näringens bidrag till
landets valutaförsörjning och sysselsättning. Jag kommer i det följande atl
kommentera dessa kriterier.

I fråga om
valuta- och sysselsätlningsskälen konstaterar utredningen att sjöfarten är en
av de näringar som tillför den svenska ekonomin mesl valuta och alt det i etl
relativt kortsiktigt perspektiv är orealistiskt att tro alt nya
valutainbringande verksamheier skall kunna framväxa och träda i sjöfartens
slälle lika snabbt som fartygen kan säljas till utlandet. Ändå menar
ulredningen atl i ett långsiktigt perspekliv och från strikt teoreliska
utgångspunkter valuta- och därmed också sysselsättnings-skälet svårligen kan
ses som motiv för all upprällhålla en handelsflotta av viss storlek.
Ulredningen menar atl erforderliga valulainkomster bör skapas på det sätl som
bäst passar Sveriges internationella konkurrensförmåga och därmed kräver minsta
möjliga resursanvändning.

Jag ansluter mig till detta synsätt. Såviit gäller valula-
och sysselsättnings-motiven finns det i ett längre perspektiv enligt min mening
inga bärande skäl för atl frångå den allmänna näringspolitikens inrikining om
en rationell resursallokering och internalionell arbetsfördelning. Jag ar
samtidigt medveten om alt Sverige f.n. har etl svårt belalningsbalansproblcm
som först pä läng sikt kan lösas. Så länge Sverige har ett kostnadsläge som
medför långsiklig exlern obalans finns risken all branscher släs ut som eljest
skulle ha elt långsiktigt existensberättigande. Det finns därför enligt min
mening all anledning alt värna om det bidrag till betalningsbalansen och
sysselsältningen som sjöfarlen lämnar.

När det gäller de handelspolitiska moiiven konstaterar
utredningen all elt land med Sveriges stora utlandsberoende måste ha möjlighel
att för transporterna lill och från ullandel kunna påverka frakter och också
transporlslandard i olika avseenden. I första hand gäller detla den reguljära
trafiken. Enligt utredningen kan detta med erforderlig stabilitet svårligen ske
utan tillgång till svenska fartyg. Utredningen menar att del behövs ett
'"stamlinjenät" till sjöss som en förlängning av de inrikes gående
Iranspor-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 28

terna. 1 sammanhanget pekar utredningen på att del i vissa
fall är en förutsättning för deltagande i fjarriinjekonferenser all nationella
fariyg utnyttjas. Genom direkltrafiken pä svenska hamnar erbjuds enligt utredningen
frakter och service som annars inte gär att uppnå. Man slipper omlastningar i
utländska hamnar ined den tidsförlust och de risker för skador pä godset som
dessa medför och man slipper betala s.k. rangetillägg m.m. Enligt utredningen
är ocksä den svenska fjärrlinjesjöfarten med dess agentsystcm m.m. ett
betydelsefullt stöd för den svenska utrikeshandeln. Jag har uppfattat alt
utredningen med begreppet '"stamlinjenät" i huvudsak avser den på
Sverige baserade linjetrafiken.

Det samhällsekonomiska värdel av sädan trafik haräven
vitsordats av bl.a. utredningen om Göteborgs hamns internationella
konkurrensförhällande. Denna utredning, som noga penetrerat frågan, finner
flera argument för transocean direktlrafik över svensk hamn. Man anför således
atl del främsla skälet för alt söka bibehälla direktlrafik är näringslivels
krav pä säkerhel oeh regularitet. Även renodlade iransportkoslnadskalkyler
talar enligt ulredningen för en fortsatt direktlrafik. Ulredningen konstaterar
sammanfattningsvis att om direkltrafiken upphör skulle detta medföra dels en
nettokoslnadsökning, dels risk för sämre service, längre total transporttid,
ökade hanleringsskador och ökade kostnader för i transporter bundet kapital.

Flera remissinslanser har diskuterat frågan om del
handelspolitiska motivet att svensk sjöfart bedriver trafik på Sverige. FKN
understryker således del nödvändiga i alt Sverige har en handelsflotla som kan
erbjuda transporttjänster ät svenska exportörer och importörer. Liknande
synpunkter framförs av Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR),
Befraktarrä-det. valutakommittén och Svenska hamnförbundet.

Jag ansluter mig i princip till denna uppfattning. Enligt
min mening ar en viktig förutsättning för transocean direkttrafik pä svenska
hamnar atl svensk sjöfartsnäring har möjlighel att delta i sådan irafik. Detta
samband mellan den transoceana direkttrafiken och svensk sjöfart är enligt min
mening av cenlral belydelse och bör uigöra en av grunderna när del gäller atl
utforma en svensk sjöfartspolitik. Jag skall senare åierkomma lill vilka
konsekvenser detta ställningstagande enligt min mening hör fä såväl pä
sjöfartspolitiken som pä hamnpoliiiken.

Enligt den sjöfartspoliliska utredningen har också
tillgängen lill en svensk handelsflotla betydelse för kris- och
krigsberedskapen. I vissa lägen kan Sverige helt eller delvis berövas
möjligheterna atl ta i anspråk utländska fartyg, som numera svarar för
huvuddelen av trafiken pä svenska hamnar. Utredningen menar ocksä atl
försörjningsberedskapen kan aklualiseras i andra situationer l.ex. genom
politiska störningar i och för sig längt frän Sverige men som päverkar
tillgängen pä angelägna importvaror som l.ex. råolja. Utredningen pekar pä atl
statsmakterna har funnit all Sverige av beredskapsskäl bör bibehälla en
raffinaderikapacitet ;iv ålminstone nuvaran-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 29

de omfattning. Utredningen menar att det är lika angeläget
att ha tillgång till stora tankfartyg under svensk flagg för all kunna försörja
raffinaderierna med olja oeh därtill möjliggöra viss tillfällig lagring.

Pä sjöfartspolitiska ulredningens uppdrag har
sjöfartsverket i samrad med övriga berörda myndigheter gjort en
samnianställning av befintligt maierial rörande den svenska handelsflottans
storlek oeh sanimaiisätlning med hänsyn till försörjningsberedskapen.

Sjöfartsverket
konstaierar inledningsvis att en slor del av varuflödet mellan Sverige och
utlandet i fredstid gär pä ulländska fartyg. Under kris och krig måste dessa
transporter sannolikt till stor del utföras med svenskt tonnage. Omfattningen
av utrikes och inrikes sjöfart under kristid är svårbedömd. Sjöfartsverket har
utgått från nuvarande förbrukningsmonster vad avser såväl energi- och
indusirirävaror som konsumtionsvaror. Som underlag för beräkningarna har för
utrikeshandeln använts en miljöbeskrivning framtagen av Ekonomiska försvarels
miljöulredning. För inrikessjöfar-len har godskvanliteter i fredstid legat till
grund för beräkningarna. Tillgången på transportkapacitet har beräknats med
utgångspunkt i handelsflottans beslånd den 1 december 1978. En jämförelse av
tillgängligt och erforderligt tonnage visar att den svenska handelsflottan har
cn mindre lämplig sammansällning frän försörjningsberedskapssynpunkt. Bristen
pä i första hand mindre fartyg är framträdande. Däremot finns del etl överskott
pä slora torrlastfartyg av vissa typer.

Sjöfartsverket har, vilket redovisas i verkets remiss över
sjöfartspolitiska utredningen, undersökt den svenska handelsflottans utveckling
efter den lidpunkt, den 1 december 1978, som utgjorde underlag för utredningens
bedömningar om den svenska handelsflottans slorlek och sammansättning med
hänsyn till försörjningsberedskapen. Undersökningen visar alt handelsflottans utveckling
under perioden totalt sett ej inneburit nägra stora förändringar vad gäller
tillgänglig transportkapacitet. Utredningens underlag i hithörande frägor äger
således fortsatt giltighet.

Det är naturiiglvis förenat med stora svårigheter all
närmare fastställa det samhällsekonomiska värdet av all av handelspolitiska
skäl och försörjningsberedskapsskäl slå vakt om en viss svensk handelsflotta.
Samfällda bedömningar pekar emellertid som jag tidigare framhållit, och som
flera remissinslanser instämt i, att delar av slort värde för folkhushällel
att ha möjlighel att fä exporten och importen utförd med svenska fartyg. Under
fredslid torde denna fördel vara mest påtaglig för den del av näringslivel som
för sin export och imporl är beroende av modern linjetrafik, säväl i närtrafik
som i fjärrtrafik. De sedan länge nära elablerade affärskontakterna mellan de
svenska linjerederierna och det svenska näringslivet har varit, och kan ocksä
nu bedömas vara, av storl värde för näringslivels möjligheter att idka utrikeshandel.
Den trygghet som ligger i att läla inhemska rederier ombesörja transporterna
beslår bl. a. i denära och okomplicerade relationer som är möjliga att
uppratlhälla med etl företag i det egna landet. 1 fräga om

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 30

fjärrlinjelrafiken gäller vidare att de svenska
linjerederierna eller de konsortier som dessa ingår i som regel direktanlöper
svensk hamn. De svenska rederiernas direkianlöp torde i flera fall vara
motiverade av all dessa eller de konsortier där de ingär har en ledande
ställning pä den svenska marknaden. Om det svenska inslaget försvinner skulle
förmodligen lastunderlaget spridas jämnare mellan de olika konkurrenterna och
för var och en av dessa bli sä svagl alt det inte skulle motivera direkianlöp i
Sverige. Om direklanlöpen pä svenska hamnar upphör skulle detta, enligt olika
beräkningar, kunna medföra kostnadsfördyringar för det svenska näringslivet
med i storleksordningen en eller ett par hundra miljoner kronor per är.

1 takt med den ökande mekaniseringen av godshanteringen
och den ökande integreringen mellan produklion, transport och försäljning ökar
-enligt vad såväl sjöfartspolitiska ulredningen som utredningen om Göteborgs
hamns internationella konkurrensförhållande framhållit - näringslivets behov av
trygga, säkra och kontinuerliga transporter. Detta medför i sin tur ett behov
av en ökad samordning mellan industriell verksamhet och iransportverksamhel.
Della samband är enligt min mening väsentligl och inle minsl av
försörjningsberedskapsskäl är det angelägel att samordningsarrangemang kan
uppnås mellan svenska intressen.

Jag ansluter mig alllsä i allt väsenlligl lill
sjöfarlspolitiska ulredningens analys av behovet av en svensk handelsflotla för
atl uppnå olika handelspolitiska mäl och för all lillgodose beredskapsaspekter.

Utredningens analys uimynnar i all man som målsättning
anger elt minimiprogram för en svensk handelsflotla. Utredningen gör härvid en
genomgång av olika sektorer av sjöfartsnäringen och anger mer eller mindre
precisa målsätlningar för olika typer av tonnage. Utredningen framhåller
inledningsvis att det av olika skäl är vanskligt att slorleksbesläm-ma den
handelsflotla, som behovel av elt stamlinjenät lillsammans med krisberedskapen
moiiverar, men att trots den betydande nedgången av tonnaget som har skell
under de senasle åren elt sådant minimiprogram i stort sell går all rymma inom
ramen för den nuvarande handelsflottan. Utredningen menar dock atl tillgången
lill torrlastfartyg i storleksklasserna upp till 6 000 ä 7 000 dwl lämpade för
masslaster är otillräcklig i vissa beredskapslägen. Del gäller fariyg som med
full last kan användas i irafik på öslersjöhamnar via Öresund.

Ulredningen anser vidare alt tillgången på stora
produkllankfartyg, l.ex. enheter i 30 000 lons-klassen, frän vissa synpunkier
är knapp. Del befintliga tonnaget i denna slorleksklass uppgär sammanlagt lill
inle fulll 250 000 dwl, en gräns som enligt ulredningen knappasl bör fä
underskridas. Vad gäller masslastfartygen i storleksordningen över 10 000 dwl,
överskrider befintligt tonnage vad som kan läggas till grund för etl
minimiprogram. Med de beredskapsaspekler som förefaller ulredningen rimliga,
anser utredningen all den sammanlagda svenska räoljeflollan bör uppgå lill ca 3
milj. dwl och all en mera differentierad storlekssammansätlning än den
nuvarande är önskvärd.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 31

Enligt utredningen bör ett tonnage av 251) 000 a 301) 000
dwt slå lill förfogande för långväga transporter av. torrbulkgods. främst
kokskol lill stålverken. Fartygens storlek bör inte överstiga 61) OOO dwt.
Utredningen anser del ocksä vara sannolikl atl landets långsiktiga
energiförsörjning kan komma all medföra behov av ell antal bulkfiiriyg för
imporl av ängkol. Enligt utredningen bör även dessa fartyg vara i
storleksklassen upp till ca 60 000 dwl.

Vad gäller fjarrlinjefarlygen kan enligt utredningen
ambitionen inte sällas högre än att i stort slä vakt om ell tonnage som svarar
mot de fartyg som efter pågående rationaliseringar av trafiken är avsedda för
de på Sverige baserade linjerna. Det rör sig enligt utredningens uppfattning
oin etl 30-lal fartyg, de flesla ro/ro-enheier.

För närlinjetrafikens del konstaterar ulredningen alt
linjenätet f. n. är mycket väl utbyggt och att åtskilliga av dessa linjer bör
läggas utanför ett minimiprogram. Till minimiprograminel hänför utredningen
enbart linjer mellan Stockholmsområdet och södra Finland, mellan Skånehamnar
och danska öresundshamnar samt hamnar i Väst- och Östtyskland saml sluiligen
mellan västkusten och Jylland. Totalt rör det sig enligt ulredningen om 15 ä 20
kombinerade lasl- och passagerarfartyg.

Den nuvarande passagerartrafiken mellan västkusten och
hamnar i England och pä kontinenten bör enligt utredningen inte föras in i ett
minimiprogram, däremot viss lasllinjefart med ro/ro-fartyg. Sammanlagt rör det
sig enligt utredningen om ett tiotal fariyg.

Kyl- och biltransportfartyg kan enligt utredningen inte
hänföras till minimiprogrammet och det lotala beståndet av skogsproduktfartyg
överstiger väsentligt elt minimiprogram.

De remissinslanser som behandlat denna fråga har visat på
svårigheterna atl såväl beräkna som fastställa ett sådanl program.
Sjöfartsverket anser t.ex. att något säkert underlag för sådana bedömningar
inte föreligger. Motsvarande tveksamheier anförs av Svenska hamnförbundel och
FKN. En programmering av en minimiflotlas slorlek och inrikining förutsälter
vidare, enligt valuiakomittén, långtgående ålaganden från statsmakternas sida.
Den skulle enligt kommiitén innebära en branschpolitisk målsättning av en
ambitionsnivå som hitlills är oprövad i vårt land. Några remissorgan, säsom
överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) och Svenska maskinbefälsförbundel
(SMBF), anser däremoi alt det ligger elt varde i alt fastställa ett
minimiprogram.

Enligt min mening bör samhället, med hänsyn lill de
förändringar som kan förvänlas inlräffa i fråga om transportbehov,
transportteknik och andra förutsättningar, inle binda sig för alt upprätthålla
en svensk handelsflotta av viss slorlek och sammansättning eflersom en risk dä
skulle föreligga alt önskvärda strukturförändringar i handelsflottan skulle
motverkas. Ell faslslällande av ett visst numerärt minimiprogram av den typ som
sjöfartspolitiska utredningen föreslagit, förutsätter dessutom i vissa lägen
ett myckel

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 32

myeket länglgäentle statligt engageinang i
siölartsnaringen .som jag f.n. inle är beredd atl bil rada.

Enligt min uppfattning kan de ständigt växlande behoven
oeh Ibruisatl-ningarna bäitre tillgodoses om den övergripande niälsättningen
(ör den statliga sjöfiirtspolitikcn i varje givet skede inriklas mol att skapa
fö r u t -sättningar föv att landets utrikeshandel kan u t f (i r a s pä ett
tillfredsställande sätt till lägsta samhällsekonomiska kostnader. Vidare skall
förutsättningar skapas för alt trygga landets iransporlförsörjning i politiska
och ekonomiska krissituationer. Sjöfartens m ci j -ligheter att som
konkurrenskraftig exportnäring stärka Sveriges betalningsbalans skall tas
tillvara.

Mot bakgrund av atl en mycket stor del av den svenska
sjöfartsnäringens verksamhet avser trafik som inle berör Sverige är del av
mycket slor vikl för näringen alt den kan verka under villkor som är likvärdiga
med konkurrenternas och att den inle av protektionistiska skäl utestängs frän
viktiga marknader. De insatser från statsmakternas sida som i första hand
erfordras för att uppnå dessa förhållanden är av sädan karaktär att de främst
mäste avvägas i samband med de förhandlingar som förs mellan olika sjöfartsnationer.

Sjöfartspolitiska ulredningen anser i detla sammanhang att
Sverige bör fortsätta att värna om en sä långt möjligt fri inlernalionell
sjöfart. Jag ansluter mig till denna uppfattning.

De grundläggande slatliga åtgärderna bör därför inriktas
mot alt pä olika satt tillse att svensk sjöfartsnäring ges möjlighet att delta
i en fri internationell konkurrens. Enligt min mening tryggas denna fria
internationella konkurrens bäst oin enskilda rederier utan statliga engagemang
lär möjlighel att verka enligt de allmänna regler som finns fastställda inom
den svenska näringspolitiken. En vägledande princip för sjöfarlspoliliken bör
således vara att direkt statligt ägarengagemang bör undvikas. För sädana grenar
av sjöfartsnäringen där det kan bedömas föreligga elt långsiktigt svenskt
samhällsekonomiskt intresse av att verksainhetcn drivs med fariyg som är
registrerade i Sverige kan däremot andra ekonomiska åtgärder i vissa fall vara
moliverade under övergängssperioder.

Sådana ekonomiska älgärder kan utformas på olika sätt. Jag
kommer längre fram att redogöra för hur jag anser alt delta bör ske, och jag
skall nu endast ange nägra principiella synpunkier.

Med hänsvn till den målsättning för sjöfartspolitiken som
jag lidigare angivit bör ekonomiska älgärder lill sjöfartsnäringen i huvudsak
inte vara generella ulan differentierade med hänsyn till olika verksamheter.
Härigenom kan största möjliga effektivitet åstadkommas. För all lörhindra all
statliga åtgärder leder till en konservering av en ineffektiv företagsstruktur
bör de vidare utformas sä atl de inle primärl inriklas mol atl möjliggöra
överlevnaden för vissa företag. Tvärtom bör som villkor för
statligt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 33

ekonomiskt engagemang gälla att företagsekonomiskt sunda
strukturförändringar vidtas. Åtgärderna skall således syfta till en kommersiell
och leknisk utveckling av sjöfartsnäringen.

Utifrån dessa överväganden finner jag det motiverat att
vid behov inrikta statliga ålgärder mot såväl rederinäringen som h a m n s e k
t o r n för att därigenom trygga sjöfarten pä Sverige. Detla förutsätter en
integration av hamn- och sjöfartspolitiken som jag senare återkommer till.

Med tanke pä alt olika svenska rederier i vissa fall
konkurrerar med varandra pä samma marknader är det av vikt att statliga
insatser ulformas sä alt de inte leder till en snedvridning av exis'erande
konkurrensförutsättningar mellan olika svenska rederiföretag eller att en för
de enskilda rederiföretagen skadlig överelablering uppslår. Samtidigt fär dock
inte statliga insatser verka monopoliserande eller konserverande. Denna
inbyggda molsalsslällning, dvs. all inle snedvrida konkurrensen och samtidigt
stimulera till förändringar kan inte generellt lösas utan mäste prövas frän
fall till fall.

Den lidigare goda konkurrenskraften hos den svenska
sjöfartsnäringen har trols det relativt höga löneläget kunnal upprällhållas
genom alt man bibehållit ell försprång i fråga om leknisk och kommersiell
utveckling. Svenska rederier har allmänl sell hafl möjlighel all arbela med
modernt och rationellt tonnage i kommersiellt och tekniskt avancerade
transportsystem, vilkel kompenserat det relativt setl höga svenska
kostnadsläget. De senaste årens svåra sjöfartsdepression har lett lill en
omfattande försämring av den svenska sjöfartsnäringens möjligheter alt
upprätthålla den tidigare höga och för konkurrensförmågan nödvändiga
investeringsnivån. De ålgärder som jag i del följande mer i detalj skall
diskutera har därför främst som mål att underlätta salsningar på sådana
fartygstyper och irafikformer som ger del svenska näringslivel trygga och reguljära
iransporler. Härigenom ges den svenska sjöfartsnäringen möjlighet all bibehålla
sill teknologiska och kommersiella försprång så alt näringen ges
förulsältningar för en långsiktig inlernalionell konkurrensförmåga.

Mol bakgrund av dessa allmänna principer övergår jag nu
lill atl mer i delalj avgränsa de delar av sjöfartsnäringen som enligt min
mening kan komma i fråga för statliga insatser. I enlighet med ambitionen all
trygga del svenska näringslivets behov av regelbundna och säkra transporter bör
insalser främsl inriklas mol olika lyper av reguljär linjelrafik som svenska
rederier upprätthåller på svenska hamnar. Dt gäller såväl färjetrafiken som
när- och fjärrlinjelrafiken med lastfartyg.Vid en bedömning av olika faktorer
har jag då kunnat konslalera alt fjärrlinjelrafiken har stor belydelse för del
svenska näringslivets möjligheter atl under trygga former idka inlernalionell
handel. Del är därför av slor betydelse all en fortsatt hög svensk
transportkapacitet kan bibehållas inom fjärrlinjelrafiken och atl en successiv
förnyelse av tonnaget kommer till stånd. Trols att de svenska
fjärrlinjerederierna under senare år genomfört omfattande investe-

3 Riksdagen 1979/80. I .saml. Nr 166

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 .34

ringar i nyll tonnage föreligger etl slort invesleringsbehov
under de närmasle åren.

Med beaktande av gjorda beställningar föreligger enligt
min mening f. n. inle molsvarande investeringsbehov inom färjelrafiken och
iWrig närlinje-trafik. Svenska rederier är väl represenlerade i denna traflk
och i flera fall råder en påtaglig överelablering som till inte ringa del har
sin grund i en härd konkurrens mellan olika svenska rederiintressen. De
lönsamhetsproblem som i vissa fall förekommer inom färje- och
närlinjetrafiksektorn håller f. n. pä atl lösas genom elt ökat samarbele mellan
konkurrerande svenska rederier.

Setl frän trafikförsörjningssynpunkt ombesörjer
närlinjetrafiken i dess olika former en mycket stor del av den svenska
utrikeshandeln. Frän sjöfartspolitisk synpunkt bör därför åtgärder kunna vidlas
som tryggar denna sjöfarts fortsatta utveckling, även om jag är medveten om atl
läget för närvarande är tillfredsställande för denna trafik.

Av beredskapsskäl och för all långsiktigt trygga det
svenska näringslivets transportbehov är det vidare av stor betydelse atl elt
svenskl modernt tonnage finns tillgängligt för mäss- och partigodstransporler.
Evenluella insalser bör inriklas mot alt slimulera en ökad funktionell
samordning mellan svenska rederier och svenskt näringsliv i övrigl. Jag länker
då närmasl på sådan Irafik som är baserad på långfristiga kontrakt mellan
avlaslare och rederi eller som bedrivs i avlastarens egen regi.

Den mindre skeppsfarten är i huvudsak sysselsatt med
svenskl näringslivs transportbehov och ulgör en viklig gren av sjöfarlen från
försörjningsberedskapssynpunkl. De analyser som sjöfartspoliliska ulredningen
lälit ulföra indikerar en viss brisl av sådanl tonnage. Av dessa skäl är del
angelägel att den mindre skeppsfarten ges sådana långsiktiga förutsättningar
atl den kan bibehålla sin konkurrenskraft. Åven denna del av sjöfarten bör
därför enligt min mening kunna komma i åtnjutande av slatliga insatser så all
en förnyelse av flottan underlättas.

För övrig sjöfart, dvs. sådan sjöfart som inle är
förankrad i svenska transportbehov, föreligger etl allmänt näringspolitiskt
moliv om att ta lillvara de exportinkomsler som denna sjöfart tillför landet.
Detta förljänar att beaktas när del gäller avvägningen av olika
sjöfartspoliliska insatser.

5 Sjöfartspolitiska åtgärder

5.1 Ekonomiska åtgärder för rederinäringen

5.1.1 Inledning

Staten har, som jag tidigare nämnt, redan vidtagit
relativt omfattande ålgärder för atl övergångsvis hjälpa den svenska
rederinäringen. Sedan budgetåret 1977/78 utgår statsbidrag till sjöfolkets fria
resor

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 35

inom en ram av 18 milj. kr. per är, vilket innebär
molsvarande lättnad för rederierna. Bidraget utgår fr. o. m. budgelåret 1979/80
med 50 % av reskostnaderna. Vidare finns statliga kreditgarantier till svenska
rederiförelag med en ursprunglig ram av 500 milj. kr.. varav vid utgången av år
1979 knappl 270 milj. kr. var utnyttjade. Drygt 230 milj. kr. var följaktligen
outnyttjade och stär lill förfogande fram t. o. m. den 30 juni 1980.
Förutsättningar har därtill skapats för omfattande amorteringsanstånd främsl
vad avser av staten via varven garanterade nybyggnadslän.

De hittills mest betydande ekonomiska åtgärderna avser de
tidsbegränsade ekonomiska stöden till Broströms Rederi AB och Saléninvesl AB
som lämnades vid årsskiftet 1978/79. Staten lämnade lån med villkorlig
återbelalningsskyldighet till Broströms Rederi AB om 250 milj. kr. För
Broströms del är lånel ränle- och amorieringsfrili under den femåriga
avtalsperioden. Ränlebefrielsen svarade mol etl betydande kontanlbidrag. 1
direkl sådant bidrag erhöll bolaget dessulom 80 milj. kr. Därtill medgavs
omläggning med betydligt förlängd amorteringslid av vissa tidigare erhållna lån
mol statlig kreditgaranti. I fråga om Saléninvesl AB gällde del ett villkorslån
om 200 milj. kr., vars utnyttjande var knutet till företagels likviditet.
Saléninvesl AB behövde inle ta länel i anspråk.

Sedan Saléninvesl AB den 24 augusti 1979 med hänvisning
lill bl.a. koncernens ekonomiska utveckling begäri atl snarasl få omförhandla
avtalet med staten, lillkallade jag den 25 oklober 1979 en kommission som fick
i uppdrag alt föra sådana förhandlingar. I december 1979 Iräffades en
överenskommelse mellan kommissionen och Saléninvesl AB. Överenskommelsen
innebär bl. a. att avtalet mellan staten och Saléninvesl AB skall upphöra alt
gälla fr. o. m. den 31 december 1979. Vidare har överenskommits all FKN skall
medge statliga garanlier för en nioårig amorteringsplan räknat från den 1
januari 1980 för Saléninvesl AB:s återstående stalsgaranterade skuld i vissa
tankfartyg. Saléninvesl AB har förbundit sig alt i april 1980 göra en
engångsamortering om 100 milj. kr. pä stalsgaranterade anständslån och så länge
Saléninvesl AB åtnjuter slalsgaranterad kredii för tankfartygen behålla minst
lolv fariyg under svensk flagg, vilka ur sysselsättningssynpunkt skall vara
jämförbara med nu befintliga fartyg under svensk flagg.

Med hänvisning lill överenskommelsen medgav regeringen
genom beslut den 20 december 1979 alt avtalet mellan staten och Saléninvesl AB
skulle upphöra all gälla fr. o. m. den 31 december 1979. Enligt beslulel
ankommer det pä FKN atl i sin verksamhet beakta innehållet i överenskommelsen.

Kommissionen redovisade i en rapporl den 12 februari 1980
en ulvärdering av slalens avtal med Saléninvesl AB. I rapporlen konstaierar
kommissionen bl.a. alt de avvägningar som gjordes i fräga om ramen för
likviditet och soliditet saml villkorslånets storlek grundades pä en ingående
analys av Saléninvesl AB:s då akluella situation oeh de framtidsbedömningar som
dä kunde göras. De antaganden som gjordes om den framlida utvecklingen var

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 36

behäftade med slor osäkerhet och det är därtor
naluriigt att stödets sammansättning och dimensionering kan diskuteras.

Nu i efterh;ind kan kommissionen emellerlid konstatera atl
avtalel med Saléninvesl AB i allt väsentligl fick en ändamålsenlig ulformning.
Genom avtalet återfick Saléninvesl AB kreditvärdighet, vilket i sin tur innebar
alt företaget fullt ut kunde utnyttja den uppåtgående sjöfarlskonjunkturen och
vidtaga dispositioner grundade pä kommersiella bedömningar. Genom avtalet har
en väsentlig del av svensk sjöfartsnäring kunnat bibehållas under svensk flagg.
Dessa posiliva effekler har uppnätts utan kosinader för staten.

De erfarenheler som nu kan dras av denna lyp av slatliga
stödälaganden inom sjöfartsnäringen kan enligt kommissionen inle generaliseras.
Enligt kommissionens uppfattning bör som allmän princip gälla att
sjöfartsnäringen skall verka och utvecklas i fri konkurrens helsl utan nägon
form av slatligt stöd.

De kraftiga svängningar som förekommer i
sjöfarlskonjunkturen kan emellertid leda till silualioner där överlevnaden för
vikliga delar av svensk rederinäring hotas. I sådana silualioner kan nägon form
av tillfälliga slalliga ålgärder för alt trygga vissa rederiers fortlevnad
återigen vara motiverade.

Kommissionen understryker all ett sådanl slalligl slöd bör
vara av tillfällig natur.

Kommissionen anser alt det endasl är elt fätal rederier
som kan komma i fråga för denna typ av slöd. Varje rederi kräver sin egen
skräddarsydda lösning där hänsyn las lill rederiets siluaiion,
framtidspotential m.m. De två avtal som redan slutits med Saléninvesl AB ocb
Broströms Rederi AB visar alt, beroende på det enskilda rederiels
förutsättningar, individuella lösningar måsle ularbelas.

Enligt kommissionens uppfattning bör i försia hand
amorteringsanstånd ifrågakomma där samtliga krediigivare, alltså inte enbart
staten, medverkar. År della ej lillräckligl och om rederiels soliditet och
säkerhetssituation tål del, kan man bygga på med likvidiletsslöd, s.k.
överlevnadslån. Nästa sleg kan bli värdegarantier och slutligen villkorslån.

Jag delar kommissionens bedömningar och har beaktat dessa
vid utformningen av de åtgärder som jag föreslår i del följande.

I sammanhanget förtjänar också det statliga
beställarslödet att nämnas. Detla slöd har i första hand syftat lill alt stärka
de svenska varvens konkurrensförmåga genom alt under en övergångstid utjämna
skillnaden mellan världsmarknadspriset för fartyg och de svenska självkostnaderna
för dessa. Tanken har varil alt de svenska varven under övergångstiden skall
kunna ställa om sin produklion sä alt de kan konkurrera inlernalionellt ulan
statligt slöd. För detla ändamål har riksdagen under tiden den 1 juli 1977-31
mars 1980 fastställt en ram om 6 665 milj. kr. för kreditgarantier oeh anvisal
2 460 milj. kr. lill län för slöd till beställare av fartyg vid svenska varv.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 37

Stödet till beställare av fartyg ges dels i form av
slatliga kreditgarantier intill 70 % av kontraktspriset, dels i form av lån som
kan uppgå till belopp motsvarande högst 25 % av konlraklspriset för beställt
fariyg eller slörre ombyggnad av fartyg. 1 fall då lån inte lämnas eller lämnas
till lägre belopp än som maximalt kan erhållas kan, om särskilda skäl
föreligger, kreditgarantier lämnas lill högre belopp än 70 % av
kontraktsprisel. Lån och kreditgaranti fär dock sammanlagt uppgå till högst 95
% av kontraktsprisel. Minst 5 % av kontraktspriset mäste alllsä betalas kontant
av beställaren. Siödet är tidsbegränsat oeh avser beställningar som görs senasl
den 31 mars 1980 och med leverans av del beställda fartyget före utgången av
mars månad 1981. För fartyg med särskilt lång byggnadstid kan regeringen dock
medge all leveransen kan ske vid en senare lidpunkl. Till län är knuien en viss
återvinningsrätl för staten. Villkoren för siödet finns angivna i förordningen
(1977:500) om slatligt slöd lill beställare av fariyg (omtryckt 1978:995).

Beställarslödet har hittills medfört all ca 85 fartyg
beställts vid svenska varv och alt ca 15 fartyg byggis om. Stödet har avseit
olika lyper av fartyg. Av svenska redares toiala beställningar under liden den
1 juli 1977-den 31 december 1979 om ca 11 100 milj. kr. har ca 70 % lämnals
till svenska varv, medan återstående ca 30 % gåll till utländska, främsl polska
och japanska varv. Genom de ovan nämnda slödformerna förändrades det lidigare
traditionella mönster som inneburit alt de svenska varven exporterat en stor
del av sin produktion samtidigt som svenska rederier i slor utsträckning
beställt tonnage utomlands.

Fördelarna med beslällarstödel har varit att, under de
svåra förhållanden som rätt de senasle åren både för varvs- och
rederinäringarna, varven har kunnal säkra sin sysselsällning samlidigt som
rederierna har kunnat fä en fördelaktig finansiering.

Beställarslödet har också medförl vissa nackdelar, främsl
i fråga om påverkan på farlygspriser och på frakimarknader för vissa
lonnagetyper. En bidragande orsak härtill är atl även mindre rederier med litet
eget kapital har kunnat göra beloppsmässigt mycket slora beställningar, som i
vissa fall påverkal konkurrenslägel. En ytterligare nackdel är att
varvskapacitelen upprätthållits på en högre nivå än som skulle varit fallel om
nalurliga marknadsförhållanden fått råda.

Chefen för industridepanemenlet kommer senare i dag atl
föreslå alt beställarslödet i dess nuvarande form skall upphöra och att i
stället subventionsdelen i beslällarstödel skall lämnas direkt till varven.
Enligt förslagel bör siödet under år 1981 ha en nivå som motsvarar 15 % av
konlraklspriset, dvs. en minskning med lio procentenheter frän vad som nu kan
utgå som avskrivningslån till beställare av fartyg. Under åren 1982 och 1983
bör lånedelen av stödel varje år kunna minska med fem procentenheter för alt avskaffas
fr. o. m. år 1984.

De nu nämnda åtgärderna kännetecknas i slort av alt de
antingen tillkommit för att lösa vissa akuta problem inom sjöfarten eller
primärt lösa

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 38

varvens problem. Någon uttalad svensk sjöfartspolitik har
dock inte tidigare funnils. Enligt min mening är det nödvändigl att nu
fastlägga en sädan politik. Den bärande principen häri bör enligt min
uppfattning vara att statens insatser koncentreras lill sädana verksamheier och
transportlösningar som dels ger det svenska näringslivel långsiktigt trygga
och reguljära transporler, dels ger den svenska sjöfartsnäringen möjligheter
att bibehålla sitl teknologiska och kommersiella förspräng geniemot sina
konkurrenter, dvs. tryggar sjöfartsnäringens längsikliga konkurrenskraft.

Jag har tidigare redovisal min syn pä vilka olika mäl ett
sjöfarlspolitiskl program bör syfta lill och efler vilka principiella
riktlinjer de statliga ätgärderna bör ulformas. Jag har även lämnat en
redovisning för vilka verksamheter inom den svenska sjöfartsnäringen som jag i
försia hand finner det angelägel att pä sikl bibehälla under svensk flagg. Jag
övergår nu lill atl mer i delalj redovisa vilka statliga ålgärder som bör
vidlas för alt förutsättningarna för de angivna målen skall kunna uppfyllas.

5.1.2 Statligt leasingförelag

Elt slatligt leasingförelag är etl av huvudförslagen i del
paket av förslag lill ekonomiska åtgärder som sjöfartspoliliska ulredningen har
lagt fram. Enligt förslaget är leasingförelagel avsell all bli etl
finansieringsinstitut som skall äga svenskregisirerade fartyg men inle självl
driva dem. Fartygen skall hyras ut pä bare-boal-basis till svenska rederier.
Leasingföretaget skall kunna beställa fartyg vid varv i Sverige eller ullandel.
Beställning skall dock kunna ske endasl om leasingavlal för fartyget samlidigt
föreligger med svenskt rederi. Leasingförelagel skall vidare kunna överta
fartyg frän svenska rederier, om dessa av ekonomiska skäl anser sig tvingade
alt sälja fartygen och dessa bedöms ha elt samhällsekonomiskt värde under
svensk flagg. Leasingföretaget skall slutligen även kunna överta de fartyg i
Svenska Varvs flotta, som kan bedömas vara ur ett samhällsekonomiskt perspekliv
lönsamma och därefter hyra ul dem lill svenska redare.

Leasingavialen avses vara relativt kortfristiga och
förenas med köpoption för det förhyrande rederiet. Avtalsvillkoren skall kunna
anpassas i varje enskilt fall sä alt de blir acceptabla för säväl samhället som
del förhyrande rederiet. Det slatliga risktagande som är förenat med verksamheten
skall enligt förslaget molsvaras av andel i eventuell vinst. Villkoren avses
ulgå från en viss fraklprognos, varvid ett överskott skall delas mellan
rederiet och leasingförelagel.

För leasingförelagel bör enligt utredningen i form av
aktiekapital och reservfond beräknas ell belopp av 100 milj. kr. För
konlantlikvider m.m. krävs ett belopp av storleksordningen 500 milj. kr. Medel
för förlusUäckning bör vid de åiervinningsmöjligheier som föreligger kunna ges
i form av statliga kredilgarantier inom en ram av 500 milj. kr.
Leasingföretagets kapitalom-slulning bör enligt förslaget inte fä översliga 4
miljarder kr. Förelagel

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 , 39

förulsälts kunna erhålla statligt beställarstöd - sä länge
systemet finns - pä samma sätt som svenska rederier.

Enligt utredningen förbällras genom leasingförelagel
möjligheterna till en förnyelse av belydelsefulla delar av den svenska
handelsflottan. Sysselsättningen kan bevaras för svenska ombordanställda. De
svenska varven får möjlighel att pä kommersiella villkor inrikla sin produklion
pä fartygstyper som är attraktiva för svenska redare samtidigt som svenska
exportnäringar fär den hjälp som följer av fortsatt svenskt dellagande i den
transoceana linjefarten. Härulöver beaklas enligt utredningen samhälleliga
beredskapsaspekter.

Flera remissinstanser har utförligt behandlat frågan om
ett slatligt leasingförelag. Bland dem som förordar inrättandet av ell sådanl
företag kan nämnas Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
sjöfolksförbundet, Tjänslemännens centralorganisation (TCO), Svenska
maskinbefälsförbundet (SMBF), sjöfartsverket och Sveriges redareförening.
Några av dessa instanser undersiryker alt leasingförelagel skulle avlasta
berörda rederier uppgiften att anskaffa erforderligt kapital för nyanskaffning
av fariyg. Sveriges redareförening anser del vara möjligt all vinna de fördelar
för svensk rederinäring som ulredningen vill uppnå genom leasingförelagets
olika engagemang också på andra säll. Föreningen förutsätter atl olika
alternativ lill utredningens förslag i denna del noga övervägs. Andra
remissinslanser inslämmer i behovel av åtgärder för att komma lill rätta med
rederiernas finansieringsproblem men anser att inrättandet av ett leasingföretag
är en felaktig melod. Det gäller l.ex. FKN, som i stället föreslär speciella
slalliga finansieringsvillkor och kredit- och värdegarantier. Åven Sveriges
varvsinduslriförening, SACO/SR och fullmäklige i riksgäldskonlorel släller sig
Iveksamma lill förslaget.

För egen del vill jag anföra följande. Elt statligt
leasingbolag med den ekonomiska omfattning som utredningen föreslagit skulle
utan tvekan öka möjligheterna för svenska rederier all förnya sin flotta med
modernt och effektivt tonnage utan atl della samiidigi yllerligare försvagar
rederiernas soliditet. Genom all siaten - om förslaget genomförs - i praktiken
skulle få del avgörande inflytandet över väsentliga delar av den svenska
sjöfartsnäringen skulle möjligheterna lill statlig styrning av densamma bli
mycket stora, vilket från allmänna näringspolitiska synpunkter är ytlerst
betänkligt. Det ligger närmare lill hands att rederierna gör erforderliga
kommersiella bedömningar än alt dessa skall åvila statsmakterna. Min främsta
invändning mol förslagel är således all den mycket krafiiga reducering av rederiernas
risktagande som förslaget innebär kan medföra atl de marknadsmässiga,
kommersiella och lekniska bedömningar som bör göras i samband med investeringar
i fartyg kommer att förlora i vikt vid de en.skilda rederierna samlidigt som
siaten - som ju enligt förslaget skall slå för de ekonomiska riskerna - ivingas
göra de nödvändiga bedömningarna.

Ulredningen pekar på att i företagets verksamhet skall
beaklas alt denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 4(1

inte åstadkommer en konkurrenssnedvridning som skadar
effekliv redan befintlig svensk sjöfart. Förutom alt utredningen av detla skäl
finner det angeläget atl leasingföretaget arbetar med så stor öppenhet som
möjligt, anvisar ulredningen inle närmare hur en sädan konkurrenssnedvridning
skall kunna undvikas. Bl.a. med tanke på att förelaget kan beräknas ingå avtal
med olika rederier vid olika tidpunkter med olika marknadslägen etc, lorde
enligt min mening de praktiska svårighelerna med alt bemästra de problem som
sammanhänger med konkurrensneutraliteten bli mycket stora.

Ulredningen har vidare föreslagit att leasingbolagel skall
fä rält atl ingå engagemang under en period av tre å fyra år men att
leasingavtalen bör vara långvariga och kunna omfatta perioder upp till tolv ä
femton år. Förslaget förutsätter sålunda att leasingbolagels verksamhel skall
bedrivas åtminstone under en period av 20 år. Med hänsyn lill den osäkerhel som
råder om den ekonomiska ulvecklingen i allmänhel och om utvecklingen av
sjöfartsnäringen i synnerhet, anser jag detla vara en alll för lång lidsperiod
för ell statligt ekonomiskl engagemang av den omfattning som det här är fråga
om. Utredningen har inle heller berört hur en avveckling av leasingföreiagels
verksamhel skall gå till.

Pä anförda grunder avvisar jag därför förslagel om alt
inrätta ell leasingbolag. Vägledande för mitl ställningslagande har också varil
min tidigare redovisade grundsyn alt staten inte genom ägarengagemang skall
siödja eller påverka sjöfartsnäringens utveckling. Etl sådanl engagemang står i
strid med de principer om fri konkurrens mellan självständiga företag som jag
anser bör gälla även inom sjöfartens område.

I detta sammanhang vill jag beröra frågan om det
ägarengagemang siaten har i rederinäringen genom Svenska Varv AB:s
farlygsinnehav. Delta farlygsinneha v byggdes upp under en period av låga
frakter och stora svårigheter för rederinäringen. Fartygsinnehavet utgörs
främsl av lagerbyggda fariyg och fartyg som Svenska Varv AB tvingats överta
därför atl beställarna annulerat kontrakten eller råkat i ekonomiska
svårigheler. Den under senasle årel uppåtgående sjöfarlskonjunkturen har lelt
till att flertalel av Svenska Varv AB:s fariyg f. n. har ell marknadsvärde som
översiiger de av riksgäldskonlorel garanterade värdena, vilkel underlättar en
avyttring av farlygsinnehavet. I sammanhanget vill jag erinra om atl riksdagen
i anslutning till förslag i prop. 1978/79:49 beslutat om alt en sådan
avveckling skall ske (NU 1978/79:17, rskr 1978/79:115). Chefen för
industridepartementet kommer senare i dag atl redovisa hur Svenska Varv AB enligt
sin struklurplan skall avveckla farlygsengagemangel. Avyliringen kommer all ske
successivi och under beaklande av de villkor som sjöfartsmarknaden tillåter. I
vissa fall kan del även i framtiden bli nödvändigl för Svenska Varv AB alt som
ell led i samarbele med olika rederier om alt bygga lekniskl avancerade fariyg
äga minorilelsandelar i dessa. Jag ulgår från att sådant samarbete i första
hand kommer att ske med svenska rederier och all fartygen regislreras i
Sverige.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 ,.,., 41

Även om jag således avvisar åtgärder som innebär statligt
ägarengagemang. är jag medveten om att del under en övergångsperiod krävs att
staten i viss mån delar riskiagandei med rederierna, så att dessa kan genomföra
en förnyelse av strategiska delar av handelsflottan och så att förutsättningar
skapas för långsiktig konkurrensförmåga. Med hänsyn till sjöfartsnäringens
akluella ekonomiska siluaiion krävs därvid såväl likviditets- som
solidilels-förbättrande älgärder. Av skäl som jag lidigare har anförl bör emellertid
elt sådant slatligt risktagande inte göras sä omfattande att siaten engageras
som ägare av fartyg utan i stället liksom hittills ha sin tyngdpunkt i oliku
former av garantiåtaganden.

De insalser som jag utifrån dessa överväganden finner
ändamålsenliga är dels vissa förbällringar av nuvarande slödformer främst
likvidiletsslödel och olika farlygsfinansieringsmöjligheier, dels införandel av
ell värdegaranlisys-tem. Åtgärderna syftar till att förbättra rederiernas
kapitalförsörjning. Jag skall i del följande redovisa mina bedömningar vad
gäller såväl behovel av dessa stödinsatser som deras närmare innehåll.

5.1.3 Kredilgaran ti er

Syflel med det år 1977 av riksdagen beslutade
likviditelsstödet lill svenska rederiföretag i form av statliga kreditgarantier
är atl i försia hand under elt pressal läge för sjöfarten ge rederierna
möjligheter alt undvika av likviditetsskäl framtvingade omfattande
försäljningar av modernt tonnage till underpris. Som jag tidigare nämnl
kvarslår en betydande del av den toiala ramen om 500 milj. kr. outnyttjad. Per
den 31 december 1979 fanns drygl 230 milj. kr. av ramen kvar. Fullmäklige i
riksgäldskonlorel har infriat garanlier genom att överta län om drygt 20 milj.
kr. Della lån skall slulbetalas höslen 1980. Orsakerna lill all kreditgarantierna
inte utnylljats i slörre omfattning torde bl. a. vara all amorteringsanstånd
lämnats och de särskilda stöden till Broströms Rederi AB och Saléninvesl AB.

Sjöfarlspolitiska utredningen har föreslagil en utbyggnad
av det nuvarande systemet så att räntor och amorteringar bättre anpassas till
rederiernas rörelseresultat. Enligt förslaget bör kredilgarantier kunna ges
inom en ny ram av 700 milj. kr. med en löplid intill tio år och med möjlighet
till amorteringsfrihet under tre år med viss valfrihet för tidsplacering för
redaren.

De remissinslanser som behandlat frågan om kredilgarantier
har varit posiliva lill en uividgning av stödel enligt utredningens förslag.

Jag har funnit skäl föreligga all sysiemel med
kreditgarantier bibehålls. Villkoret för garanti bör alltjämt vara alt såväl
fartyg som rederi skall bedömas vara långsiktigt livskraftiga inom svensk
sjöfartsnäring. Ulvecklingen inom sjöfartsnäringen kan föra med sig atl
tidigare gjorda bedömningar i vissa fall kan behöva prövas om, med en mera
restriktiv syn som följd. Inom andra sjöfartssektorer kan ä andra sidan finnas
moliv fören mera

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 42

positiv bedömning.

Del sagda innebär alt nya garantier kan behöva bciljas och
att redan givna garanlier skall kunna förlängas och ulvidgas. Åven framdeles
bör som alternativ eller komplement till garantierna krav ställas pä visst
amorterings-anstånd frän kreditgivarna, säväl varv som kreditinstitut. Syftet
med garantigivningen skall inte vara all förbättra de gamla kreditgivarnas säkerhetsläge
oeh trygga amorteringarna ulan att förbättra förutsättningarna för rederiernas
överlevnad.

Vad gäller frågan om den 1 i d för vilken garanii kan
lämnas gäller f. n. fem är. Enligt riksdagens bemyndigande är 1977 finns i
fräga om den mindre skeppsfarten möjlighet atl ge längre löplider än fem är.
Prövningen av sådana längre löptider lillkommer regeringen. Utredningens
förslag om atl kreditgarantier forisällningsvis mera allmänt skall kunna medges
under en löplid av upp lill lio år finner jag välgrundat. Jag finner också
ulredningens förslag om amorieringsfrihel under tre är med viss valfrihet för
redaren vad gäller lidsplaceringen vara riktig. Jag föreslår därför alt dessa
förändringar genomförs.

Garantin bör liksom hittills kunna medges upp till 90 % av
fartygets långsikliga värde. Hänsyn skall las lill del värde fartyget bör ha
vid en normal sjöfartskonjunktur och också det mervärde som kan räknas fartyget
tillgodo i den nuvarande ägarens hand p. g. a. till exempel ell långsiktigt
befraktningsavtal eller sysselsättning i upparbetad linjeverksamhet. En sådan
värdering är redan i dag vägledande vid garanliprövningen. För den mindre
skeppsfarten har regeringen i och för sig genom riksdagens bemyndigande
möjlighel till ytterligare frihet i prövningen.

FKN anser atl regeringen bör överväga om del slatliga
risktagandet kan ökas genom all i framtiden godla säkerheler med lägre
prioritet än f.n. Även om jag i princip är positiv lill della är jag inle
beredd alt föreslä en allmän möjlighel att godta säkerheler som ligger över 90
% av fartygets långsiktiga värde. Dock bör - då så befinnes kunna ske ulan
menlig inverkan pä statens Irygghet som garantigivare - i enslaka fall kunna
accepleras all garanlier ges mot säkerheter som ligger något över 90 % av fartygels
långsikliga marknadsvärde. I sådana fall bör vid prövningen av ansökan särskilt
beaklas de principer för den slatliga sjöfarlspoliliken som jag lidigare
redovisal.

Även pä ett par andra punkler vill jag förorda alt
inriktningen av kreditgarantierna förändras. Som det nu är kan kredilgaranli
erhållas om risk föreligger alt fa rl y g försäljs till u 11 a n d e t.
Likvidiletsslöd bör enligt min mening i stället kunna utgå om stödet medverkar
till en önskad strukturrationalisering. Likvidiletsslöd bör således kunna ges
oavsett om risk föreligger för försäljning till utlandet, om man l.ex.
därigenom uppnår önskvärda slruklurella lösningar för olika rederiförelag.

Sjöfartspolitiska ulredningen föreslår alt
kreditgarantierna bör ges inom en ny r a m av 700 milj. kr., som skall gälla
under en treårsperiod. Med

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 43

hänsyn till alt ca 230 milj. kr. av exislerande ram om 500
milj. kr. inte är utnyttjad, är jag nu inte beredd atl föreslä en uividgning av
ramen. Jag förordar i slället all elt belopp för statliga kreditgarantier
motsvarande vad som beräknas vara oförbrukal den 1 juli 1980 anvisas under
perioden den 1 juli 1980-den 31 december 1983. Jag beräknar detta belopp till
ca 230 milj. kr. Om ytterligare behov av likvidiletsslöd uppstår fär prövas i
vad män ramen behöver ulvidgas.

5.J.4 Värdegarantier

Enligt utredningens mening bör kreditgarantierna
kombineras med eller ersättas av statliga värdegarantier. Bakgrunden lill
förslaget är i korthet följande. Vid belåning av fartyg söker man fastställa
etl marknadsvärde pä vilkel belåningen grundas. Om fartyget härefter sjunker i
värde i snabbare takt än amorteringarna kan della medföra dels alt
kredilinslilulet kräver lilläggssäkerheler, dels atl rederiet Ivingas belasla
silt bokslut med avskrivningar uiöver plan för sådana nedgångar i
farlygsvärdena som från tid lill annan inträffar i den mån nedgången bedöms som
varaklig. Detla kan leda lill atl rederiernas egna kapital minskar så atl hol
om likvidation uppstår.

Ett syslem med värdegaranlier uppfattas av den övervägande
delen av remissinslanserna som någol positivt. Garantierna bör l.ex. enligt
Sveriges redareförening trygga rederiernas möjligheter all överbrygga
svåröversligli-ga problem som kan uppslå i samband med kreditvärdering.
Fullmäklige i riksgäldskonlorel är dock på principiella grunder betänksamma mol
att systemet med värdegarantier - som hitlills har gälll Svenska Varv AB
-ulvidgas lill alt omfatta även sådana förelag där siaten inle har ägaran-svar.

Utredningen går inte närmare in pä i vilken omfattning
statliga värdegaranlier skall ges. Del förefaller också som om utredningen är
något oklar över värdegaranliernas funkiion när ulredningen säger all
värdegaranli innebär alt staten åtager sig all vid likvidation av ett företag
ersätta fordringsägarna med skillnaderna mellan fartygets bokförda värde och
det pris fartyget betingar vid försäljning. Fordringsägarens intresse är
självfallet all i en sådan situation bli ersatt för sin fordran.

Värdegaranlin skall enligt min mening vara en tidsbegränsad
utfästelse all i samband med obesiånd eller tvångslikvidation garantera eller
tillgodoföra rörelsen viss del av fartygets planenliga restvärde och alltså
tillskjuta skillnaden mellan viss del av fartygels planenliga reslvärde och del
pris fartyget betingar eller skulle betinga vid den försäljning som föranleds
av obeståndet. För finansiering skall kreditgarantier utnyttjas. För
värdegaranti bör avgift kunna tas ut.

Jag delar fullmäktige i riksgäldskonlorets betänksamhel
mot etl värdega-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 44

ranlisystem. Värdegaranlier innebar om de vinner allman
spridning, ett svärkontrollerbarl inslag i näringspolitiken. Rederinäringen är
dock i många avseenden särpräglad och jag är av den uppfattningen att ett
system med värdegarantier kan vara av belydelse för bedömningen av rederiernas
reella soliditet. Värdegarantier bör ocksä kunna medföra atl rederierna kan
erhålla en förmånligare finansiering än annars. Härigenom uppnår man alt
rederiernas allmänna ekonomiska situation förbättras. Värdegaranlier bör också
kunna utgöra ett verksami medel i syfle alt slimulera invesleringar i modernt
tonnage utan atl direkta statliga bidrag behövs. Med hänsyn härtill förordar
jag att värdegarantier bör kunna användas som ett sjöfarlspolitiskl medel.

Jag anser atl ett värdegarantisystem i första hand bör
inriktas mot fartyg som byggs vid svenska varv fram till utgången av är 1983.
Jag har övervägt om värdegaranlin skall gälla generelll vid produklion vid
svenska varv för svenska redare. För en sådan slulsals talar framför allt
varvspolitiska överväganden. Del finns emellertid enligt min mening risker
förenade med en alllför generös värdegaranligivning. Del gäller framför allt
risken för atl kontraklspriserna då kan öka. Värdegaranli vid nyproduktion vid
svenska varv bör därför ges endast om kontraktspriset kan anses vara ell
världsmarknadspris och del är en rimlig relalion mellan varvets självkoslnad
och kontraktspriset. Garantierna bör inriktas mot sådant tonnage som ingår i
del sjöfartspolitiska program som jag tidigare har redovisat. Det bör ankomma
på regeringen att besluta om undantag från denna huvudregel.

1 värdegarantiärenden bör också beaklas del aktuella
rederiförelagets långsikliga utvecklingsförmåga. Garantier bör beviljas endast
i de fall där de främjar en rationell struktur inom svensk sjöfartsnäring.
Värdegarantier bör således kunna förenas med villkor om detta.

Värdegaranli vid nyproduktion vid svenska varv bör ges
innebörden att staten sä länge fartyget är i svensk ägo garanterar fartygets
värde lill högsl 90 % av planenligl restvärde vid obestånd eller
ivångslikvidalion.Planenligl reslvärde skall i normalfallet beräknas som
konlraktspris vid leverans med avdrag för värdeminskning med 6 % per är. Genom
atl knyta värdegaranlin till planenligl restvärde i stället för vid varje
lidpunkt ulgäende fartygskreditgarantier uppnår man atl incitamentet atl hälla
nere upplåningen mot fartygskredilgarantier inle motverkas.

Värdegarantissylemel vid nyproduktion vid svenska varv bör
ges följande uppbyggnad. För fartygskreditgarantier förfogar fullmäktige i
riksgäldskontoret över fartygsinteckningar. För värdegaranli bör dessa
tillsammans med eventuella kompletterande säkerheler kunna godlas. Fullmäklige
i riksgäldskontoret beslutar om värdegarantier. Utfästelse om värdegaranli
görs av regeringen eller den myndighet som regeringen beslutar. Värdegarantier
bör kunna gälla under högst lio är räknal frän fartygets leveranstidpunkt.

Värdegaranlier vid nyproduktion vid svenska varv medför i
praktiken endasl ett begränsat ökat risklagande för staten jämfört med om
endasl

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 45

farlygskrediigarantier utgår. Diirför behöver ingen
särskild ram för värdegarantier anvisas för sädana fartyg.

Sjöfartspoliliska utredningen har inte särskiljt
värileg;irantier vid nyproduktion vid svenska varv frän värdegaranlier för
andra fartyg. Värdegarantier lill andra fariyg ger - i den män det är fräga om
befintligt tonnage - inle nägon direkt stimulans till investerinö,ar utan
tjänar främst syftet atl förbättra rederiföretagens likviditet oeh reella
soliditet, som den beräknas i en likvidationsbalansräkning.

För ell fariyg som inte är finansierat med
fartygskreditgarantier innebär värdegarantin, om fartyget är högbelänat, i
många fall en inle obelydlig avlyftning av den risk som bärs av längivare och
borgensmän, i första hand det varv som har levererat fartyget. Det finns alltså
en uppenbar risk att längivare och leverantörer i sådana fall drar större nytta
av en värdegaranli än det svenska rederiföretaget.

En ordning som innebär alt svenska staten lyfter av varv
och banker en risk ulan vederlag anser jag betänklig. Mot detta skall
emellerlid ställas de fördelar som värdegaranlier onekligen kan medföra för
svenska rederiförelag. Jag bedömer nämligen alt soliditetssituationen hos en
del av rederiföretagen är sådan alt enbari värdegaranti vid nyproduktion vid
svenska varv inte är tillräcklig för atl företagsekonomiskt och
samhällsekonomiskt motiverade investeringar verkställs. Med hänsyn härtill
anser jag att en begränsad ram för värdegarantier lill annat tonnage än sådanl
som produceras vid svenska varv under liden t. o. m. är 1983 bör anvisas. Sädan
värdegaranti bör i första hand inriklas mol sådanl tonnage som ingär i del
sjöfarlspolitiska program som jag tidigare har redovisat. Även i delta fall bör
värdegaranlier kunna förenas med villkor om strukturförändringar. En
förulsältning för atl värdegaranti skall kunna ges bör enligt min mening också
vara alt en uppgörelse med långivare och borgensmän beträffande fartygets framlida
finansiering innebärande att räntan sätts med hänsyn lill atl fartyg med
värdegaranli utgör prima säkerhet och att leverantörsvarvet, i de fall varvet
lämnar borgen, ersätter rederiföretaget för del riskavlyft som en värdegaranti
medför.

Värdegaranti bör i dessa fall ges med högsl 90 % av
planenligl reslvärde, under högst tio är från det fartyget har levererats.
Regeringen bör fä besluta om undantag frän dessa gränser. Systemet bör ges
följande uppbyggnad. Mot sådana fariygsinleckningar upp lill 90 % av planenligl
restvärde, som inte ligger som säkerhet för fartygskredilgarantier och sådana
kompletterande säkerheter, som bedöms nödvändiga för att fä en rimlig avvägning
mellan slatens risk och syftet med värdegarantin, beslutar fullmäktige i
riksgäldskontoret om värdegaranli. Utfästelse om värdegaranti görs av
regeringen eller myndighet som regeringen beslutar. Denna typ av värdegaranli
kan i undantagsfall pantförskrivas om inte fartygskredilgarantier ulgär till
molsvarande belopp. Sådan pantförskrivning får ske efler beslut av regeringen.
Jag förutsätter därvid att fullmäktige i riksgäldskontoret har vttrat sig innan

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 46

beslut om pantförskrivning medges.

För värdegarantier för annat tonnage än sådant som
produceras vid svenska varv bör en ram om 500 milj. kr. anvisas för perioden
fr. o. m. den I juli 1980 till utgången av är 1983.

Om ett fartyg som har värdegaranti försäljs utomlands
eller registreras i annat land an Sverige skall värdegaranlin upphöra. Om
fartyget försäljs inom Sverige skall likaledes garantin upphöra atl gälla om
inte regeringen eller myndighel som regeringen beslular medger annat. Härvid
skall i första hand beaktas om fartygels irafikuppgifter överensstämmer med de
allmänna kriterier som gäller för att värdegaranli skall kunna utgå. En sådan
prövning skall också göras - oberoende av ägarbyte - om fartyget långsiktigl
ges andra trafikuppgifter än de som förutsattes när garantin beviljades. När
värdegaranti upphör kan rederiet forlfarande utnyttja fartygskredilgarantier
för upplåning i de fall reglerna för fartygskredilgarantier medger del.

Som jag lidigare har nämnt bör utfästelse om värdegaranli
ges av regeringen eller myndighel som regeringen beslular. Värdegaranlin
beslutas sedan av fullmäktige i riksgäldskontoret. Jag har övervägt olika
länkbara myndigheler för adminislralion av systemet. F. n. yttrar FKN sig i
frägor om likvidiletsslöd. Chefen för induslrideparlemenlet kommer senare denna
dag all föreslå all nämnden får ge utfästelse om fartygskredilgarantier i den
mån del inle ankommer på regeringen. Inom nämndens kansli har en belydande
kompelens inom del sjöfarlspolitiska området byggis upp och jag finner del
angeläget alt denna las lillvara. De ärenden som bereds i nämnden kommer i
många fall att samiidigi innefalla såväl kreditbedömning som sjöfarlspolitiska
avvägningar. Jag har därför stannat för atl FKN bör ge utfästelser om
sjöfarlspolitiskl slöd i de fall sådant beslut inle ankommer på regeringen.
Chefen för industridepartementet har för avsikt att i annat sammanhang föreslå
regeringen atl nämnden komplelteras med hänsyn härtill.

5.7.5 FartygskrcdUgarantier m .m.

De ekonomiska ålgärder som jag hittills föreslagit -
slalliga kredilgarantier och slalliga värdegaranlier - syflar främst lill all
hjälpa rederierna alt överbrygga tillfälliga ekonomiska svårigheter och i viss
mån också lill att möjliggöra förbättrade finansieringsmöjligheter för visst
befintligt tonnage. De föreslagna åtgärderna torde också posilivi påverka
investeringsbenägenheten inom sådana seklorer av sjöfartsnäringen som kan
bedömas ha etl långsiktigt samhällsekonomiskt värde. Mot bakgrund av att
rederierna allmänl har en ekonomisk situation som siarkt begränsar möjligheten
till en akliv investeringspolitik är del enligt min mening befogal all staten
också lillhandahåller sådana finansieringsmöjligheter all en erforderlig
investeringsnivå kan upprällhållas. Denna uppfattning stärks av de synpunkter
som flera remissinstanser framfört. Sjöfartsverket anför sålunda att de
slalliga stödåtgärder som krävs i nulägel främsl bör inriklas pä atl skapa
förutsätt-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 47

ningar för erforderlig anskaffning av modernt tonnage.
Härigenom skulle sjöfartsnäringen, enligt sjöfiirtsverket. i viss män kunna
bemästra de problem som sammanhänger med de övriga driftskostnaderna för
tonnage under svensk flagg under förutsättning all delta nya tonnage har hög
teknologisk ulformning och är specielll anpassade för den transporlverksamhet
de är avsedda för.

Jag har övervägl olika alternativ när det gäller den
närmare ulformningen av en försiärkning av rederiernas
finansieringsmöjligheter. Jag har därvid tagit fasta på vad bl.a. FKN har
påpekat i sitl remissyttrande, nämligen att det är av belydelse för landets
varvsindustri all det finns tekniskl och kommersiellt högt kvalificerade köpare
med vilka varven kan samräda om utformningen av sina produkler och även om den
långsiktiga produktutvecklingen . För de svenska rederierna är det vikligl att
det finns svenska varv med vilka elt långsiktigl samarbele kan elableras
framför alll med tanke på toiala systemlösningar med bl.a. specialfartyg. Elt
ömsesidigt utvecklande samarbete bör enligt FKN kunna bidra till alt höja i
första hand den tekniska men också den kommersiella nivån hos varv och
rederier. Flera andra remissinslanser bl. a. SMBF, TCO, SACO/SR och Sveriges
varvsindustriförening framför liknande synpunkter. Jag delar uppfatlningen alt
det är angeläget atl elt sådant samarbele stimuleras.

Efter
samråd med mig i dessa frågor kommer chefen för industridepartementet senare
denna dag att föreslå förbättrade finansieringsmöjligheter för svenska rederier
när dessa beställer fartvg vid svenska varv. När del gäller
fartygskredilgarantier gäller f. n. atl sådana ulgår lill svenska beställare
med högst 70 % av kontraktsprisel samtidigt som beställaren erhåller 25 % i län
frän staten och betalar 5 % kontant. Chefen för industridepartementet kommer
att föreslå all avskrivningslånen till beställare skall ersättas av
avskrivningslån till varven men att svenska beställare även fortsättningsvis
bör kunna påräkna en bättre finansiering än vad som ges utländska beställare.
Förslaget innebär atl garanlier skall få lämnas upp lill 90 % av
kontraktspriset för svenska beställare och att 10 % skall erläggas kontant. Löptiden
för de lån som tas upp med statlig garanii för svenska beställare är f n. i
normalfallet högsl tolv är. Nu föreslås i vissa fall en utsträckning av
amorteringstiden till 15 år. Den förlängda amorteringstiden bör i första hand
tillämpas i fräga om sädana beställningar som omfattas av det tidigare
redovisade sjöfartspolitiska programmei och inom ramen för detta syfta till all
utvidga samarbelel mellan svenska varv och rederier för alt underlätta
konstruktion och byggande av tekniskt avancerade fartyg.

De räntor
som svenska beställare vid svenska varv normall betalar är högre än de som i
vissa fall gäller för ulländska beställare vid svenska varv. Orsaken är att AB
Svensk Exportkredit (SEK) kan lämna län för finansiering av exportkrediter i
svenska kronor eller lämplig ulländsk valuta till fast ränta som baseras på de
lägsta räntesatserna som har överenskommits internationellt för statligt stöd
till exportkreditgivning. Export av fartyg omfallas av en

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 48

särskild överenskommelse som har träffats inom ramen för
OECD oeh som stadgar bl.a. ;ilt räntan pä fartygskredit som omfattas av statlig
garanti inte får undersliga 8 %. Enligt beslut av riksdagen hösten 1978 fär SEK
lämna sädana län för fartygsexpori upp lill 2 500 milj. kr. (prop. 1978/79:49,
NU 1978/79:17, rskr 1978/79:115).

I enlighet med beslut av riksdagen (prop. 1977/78:155, NU
1977/78:73, rskr 1977/78:379) kan Sveriges Invesleringsbank AB - i de fall dä
konkurrens från statsunderstödd kredilgivning kan påvisas - efter beslut av
regeringen lämna krediter med villkor som moisvarar de som gäller vid exporl.
Enligt riksdagsbeslut bör denna möjlighet utnyttjas restriktivt.

Chefen för industridepartementet kommer senare denna dag
atl föreslä all möjlighel lill län med lägre räntesatser i fortsättningen skall
kunna utnyttjas för atl svenska varv skall kunna erbjuda svenska redare samma
finansieringsvillkor som nu ofta erbjuds av utländska varv, genom alt ett
särskilt reservalionsanslag ställs till FKN:s disposition. Från förevarande anslag
skall rederiföretag kunna erhålla räntesubventioner för atl hell eller delvis
utjämna skillnaden mellan marknadsränta och lägsta överenskomna ränta enligt
OECD-överenskommelse. Sädana subventioner föresläs inom en tolal koslnadsram av
300 milj. kr. för fartygskontrakt som tecknas under perioden fram till utgången
av är 1983.

I den mån anspråken pä räntestöd, trots en restriktiv
prövning, översiiger de anslagna medlen bör i första hand ansökningar som avser
tekniskl avancerade fartyg prioriteras. Samtidigt bör särskilt möjligheterna
alt lämna räntestöd till projekt som ligger inom ramen för det
sjöfartspolitiska programmei beaktas.

Jag bedömer atl dessa förändringar av
fartygskreditgarantisystemet kommer att innebära en betydande stimulans för
svensk sjöfartsnäring. De längre amorteringstiderna innebär en anpassning till
den avskrivningstakt som normalt tillämpas i fråga om fartyg. De ökade
möjligheterna för svenska rederier all erhålla förmånliga räntesatser innebär
också enligt min mening en klar fördel för sjöfartsnäringen. Samiidigi innebär
förslaget alt förutsättningar skapas för att svenska rederier och svenska varv
i samarbete skall kunna utveckla och bygga framlidsinriktade fartyg. Detla
samarbele bör för varven ha sin särskilda belydelse eflersom svenska rederier
Iraditionelll har varil ledande i fräga om leknisk och ekonomisk förnyelse.

5.1.6 Svenska Skeppshypoiekskassans och Skeppsfartens
Sekundärlånekas-sas kreditkapaciiel

Sjöfartspolitiska ulredningen har föreslagil alt Svenska
Skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens Sekundärlänekassa ges ökade möjligheter
all ta upp obligationslän så att den i dag finansiellt svaga sjöfartsnäringen
får möjlighel att genomföra sina erforderliga invesleringar och så all kassorna
kan ges en väsentligt större och mer central roll för farlygsfinansieringen än

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 49

de harf. n. De remissinstanser som närmare behandlat
delta-det gäller bl.a. fullmäktige i riksgäldskontoret, sjöfartsverket,
lånenämnden förden mindre skeppsfarten. Svenska Skeppshypoiekskassan och
Skeppsfartens Sekundärlänekassa, Sveriges redareförening och Sveriges
varvsindustriförening -biträder ulredningens förslag.

De svenska rederiernas beställningsplaner för åren
1980-1984 uppgår lill ea 6 000 milj. kr. Skeppshypotekskassornas bruttoulläning
har de senasle åren varil 200-300 milj. kr. per är. Rederierna har i sin
nuvarande besvärliga ekonomiska siluaiion stort behov av att finna långfristig
finansiering av sina investeringar för att minska riskerna för
likviditelsproblem och uppnå en finansiering där avskrivningarna av fartygen
och amorteringarna på lånen överensstämmer sä långt det är möjligt.

Bl. a. kapitalmarknadsulredningen har föreslagil en
sammanslagning av kassorna. Chefen för induslridepartenienlet avser att inom
kort föreslå regeringen en sammanslagning av de båda kassorna. Sammanslagningen
bör kunna genomföras den 1 januari 1981. Den skeppshypolekskassa som bildas
genom sammanslagningen bör ha förutsättningar atl kunna spela en akliv roll i
den långfristiga finansieringen av rederiernas investeringar. Detta fordrar i
sin tur all lillräckligl utrymme bereds kassan pä kreditmarknaden. Jag vill i
sammanhanget påminna om all det är riksbanken som ulifrån en samlad bedömning
av kapitalmarknaden ger tillstånd till obligationsemissioner.

I fräga om den nya kassans utläning bör denna i försia
hand inriklas mol sådana objekt som ligger inom ramen för det sjöfartspoliliska
program som jag tidigare har redovisat. Samlidigt bör kassan särskilt beakta de
möjligheter som finns att utveckla samarbetet mellan svenska varv och rederier
för all konstruera tekniskt avancerade fariyg.

5.1.7 Älgärder för den mindre skeppsfarten

Som har framgålt av min redovisning i det föregående
bedömer jag alt särskilda åtgärder behöver vidlas för alt stimulera planmässiga
investeringar i den mindre skeppsfarten för all den skall kunna molsvara
samhällels transportbehov.

Sjöfarlspolitiska ulredningen föreslår all för den mindre
skeppsfarten etl Slalligl slöd skall ges i form av villkorliga driftslån som
skall kunna utgå när så finnes påkallat av sjöfartspoliliska skäl. Slödperioden
föreslås bli begränsad lill tre år och skall i första hand inriktas på högl
belånade moderna småfartyg som del av beredskapsskäl finns anledning alt
behålla inom den svenska handelsflottan. Ulredningen antyder att svårigheter
kan uppstå vid beviljande av driftslån då en konkurrenssnedvridning kan komma
att uppstå. Sjöfartsverket, FKN, fullmäktige i riksgäldskontoret och statens
lånenämnd förden mindre skeppsfarten delar dessa farhågor. Det kan l.ex. enligt
statens lånenämnd förulses atl införandet av driftslån visserligen skulle bli
till gagn för vissa objekt inom den mindre skeppsfarten men samiidigi kan komma
alt

4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 166

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 50

fä oförmånliga verkningar inom denna sjöfartssektor i dess
helhet. Nämnden anser sig därför inte kunna tillstyrka förslaget om driftslän.
Jag delar nämndens bedömning och vill i sammanhanget erinra om de utvidgningar
i fräga om likvidiletsslöd och de möjligheter lill värdegaranlier som jag
föreslagil i del föregäende. Dessa stödformer kommer självfallet även den
mindre skeppsfarten lill del. Jag är därför inle beredd atl föreslå införande
av ell särskilt driftslån.

Sjöfartspoliliska utredningen föreslår också atl slatens
lånenämnd för den mindre skeppsfarten ges ökade ullåningsmöjligheter.
Lånenämnden för den mindre skeppsfarten inrättades år 1939 med syfte att
åsladkomma en förnyelse av del mindre tonnaget.

Efler den ändring som genomfördes år 1971 av lånebesiämmelserna
(prop. 1971:1, TU 1971:2, rskr 1971 ;54) gäller all lån från länenämnden får
beviljas för nybyggnad eller köp av fariyg och för ombyggnad eller reparation
av fartyg inom 85 % av fartygels uppskattade värde. Länen löper på lio år, men
läneliden kan - om särskilda skäl föreligger - utsträckas med ytterligare två
år när del gäller lån lill nya fartyg. Nämnden skall vid fastställande av
räntesats beakla rådande ränteläge, lånets riskläge saml koslnaden för nämndens
verksamhet. F. n. gäller atl räntan i de högre risklägena uppgår lill 13,25 %.
För lån skall säkerhet lämnas i form av inteckning i fartyg.

Enligt utredningens mening finns skäl atl samhället via
lånenämnden i ökad ulslräckning bidrar med riskkapilal. Ulredningen föreslår
därför atl den nuvarande säkerhelsgränsen för lån från nämnden, 85 % av
fartygets uppskallade värde, höjs lill 90 %. Vidare föreslås atl lånenämnden,
när så förvänlas ske ulan menlig inverkan på slalens irygghet som långivare, i
vissa fall skall kunna acceptera säkerheler som ligger något över den
föreslagna nya gränsen 90 %.

Ulredningen konslalerar alt finansieringsbehoven per
objekl ökal till följd av all tonnageslorlekarna ökat och atl fartygen blivil
alltmer komplexa och välutrustade. Varje nyinvestering medför därför högre årliga
amorteringar med åtföljande återverkningar på rederiernas likviditet.
Ulredningen föreslår därför all, vid nybyggnad eller farlygsköp i syfte all få
en förnyelse av lämpligt tonnage, amorteringstiden förlängs från nuvarande
högst 12 är till högst 15 år. Enligt förslaget skall lånel i princip vara
slulbetalal när fartyget uppnår 20 år oberoende av om fartyget köps nylt eller
i andra hand.

De remissinslanser som särskilt behandlat utredningens
förslag i denna del är genomgående positiva lill alt de genomförs. Det gäller
FKN, sjöfartsverket, slatens lånenämnd för den mindre skeppsfarten, Sveriges
redareförening och Sveriges varvsindustriförening.

Det finns som jag lidigare anfört skäl all samhällel
aktivi är engagerat i förnyelsen av den svenska handelsflolian. Del främsla
skälel är alt med de ökade kapitalanspråken vid nyinvestering finns risker all
taklen i förnyelsen dämpas på ell ur samhällsekonomisk synpunkt oönskat sätt.
Särskilt slora är dessa risker inom den mindre skeppsfarten. För atl motverka dessa
risker och

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 , 51

bidra till förnyelsen av det mindre tonnaget bör därför
samhällel i ökad Ulslräckning slälla upp med riskkapilal. Della sker enklast
genom en höjning av den säkerhetsgräns vid vilken slalliga lån f. n. beviljas den
mindre skeppsfarten. I likhei med vad sjöfartspoliliska utredningen föreslagit
förordar jag därför all gränsen höjs från nuvarande 85 % till 90 % av fartygets
uppskattade värde. Trols den föreslagna höjningen anser jag atl den egna
kapitalinsatsen blir lillräckligt slor för alt en investering kommer all ges en
marknadsmässig bedömning av investeraren. I detta sammanhang bör frågan om de
formella kraven på säkerheler behandlas. Fartygsvärdena varierar över liden
inom relativt vida gränser, vilket med starka formella krav på säkerheter kan
innebära återbetalning av lån. Ofta kan detta vara förenal med myckel slora
svårigheter för låntagaren. Lånenämnden bör därför - då så befinnes kunna ske
utan menlig inverkan på statens trygghet som långivare - i enslaka fall under
lånetiden kunna acceptera att fartygsvärdet sjunker så atl lillgängliga
säkerheter kommer någol över den av mig förordade gränsen på 90 % utan all
länel sägs upp eller att kompletterande säkerheter krävs.

Sjöfartspolitiska utredningen förordar vidare att det
ökade risktagandet för statens del bör avspeglas i räntenivån för lån i det
tillkommande högsta risklägel men all i övrigl inga ändringar bör ske i
principerna för fastställande av räntenivån. Länenämnden förordar i sitt
remissyttrande en temporär åiergång lill de räntevillkor som gällde före år
1971, dvs. ränta enligt den s. k. normalräntan, vilkel i dag innebär 9,25 %.
Detta borde enligt nämnden under de närmaste tre budgelåren vara en smidig
stödform dels för att kompensera den relativt höga besätlningskoslnaden som
spelar en mycket stor roll i de mindre rederiernas tolalekonomi, dels för att
stimulera till nyinvestering i marknadsmässigl lämpligt modernt tonnage inom
den mindre skeppsfarten. Sjöfartsverket och Sveriges redareförening anför liknande
synpunkter. För egen del finner jag, i likhei med sjöfartspolitiska utredningen,
all inga skäl f. n. föreligger för all via generella räntesänkningar stödja den
mindre skeppsfarten. Däremot anser jag i likhet med utredningen och
remissinslanserna au behov föreligger att minska de årliga kapitalkostnaderna
för rederierna. Detta sker enklast genom förlängning av amorteringstiderna på
beviljade lån. Jag förordar därför alt amorteringstiden höjs från nuvarande
högsl 12 år lill högsl 15 år. För all uppnå syftet med en förnyelse av tonnaget
i den mindre skeppsfarten bör-oberoende om fartyget köps nytt eller i andra
hand - lånet enligt utredningens förslag vara slutbetalat när fartyget uppnåll
en ålder av 20 år. För egen del finner jag skäl föreligga alt fastställa en
högsia åldersgräns om 15 år. Härigenom uppnås mer aktivt syftet atl förnya den
mindre skeppsfarten.

Längre återbelalningslider och ökat risktagande på sätt
som jag förordat medför all ökade resurser bör slällas lill förfogande för lån
till den mindre skeppsfarten. Härtill kommer all finansieringsbehoven ökar vid
varje investering. Lånefondens omfallning är f. n. ca 135 milj. kr. Utredningen
har

s. 52 Kontrollera mot PDF

föreslagit att fonden under de närmaste tre åren tillförs
etl belopp av 25 milj. kr. ärligen.

Bl. a. länenämnden och Sveriges redareförening bilräder
förslaget om alt länenämnden tillförs 25 milj. kr. ärligen under tre år under
föruisättning att hypolekskassorna ges de möjligheter till utökade emissioner
som utredningen föreslär. 1 annat fall är, enligt dessa remissinstanser, den
föreslagna ökningen för liten.

Fr. o. m. budgetårel 1980/81 upphör genom den
budgeilekniska omläggningen lånefonden. Medel för lån lill den mindre
skeppsfarten kommer fortsättningsvis att lämnas i form av reservationsanslag.
Återbetalade medel i form av bl.a. amorteringar pä län som beviljats den mindre
skeppsfarten bör fortsättningsvis levereras in och redovisas på statsbudgetens
inkomsisida. Härigenom kommer fortsättningsvis samtliga ullåningsmedel för
budgeläret alt redovisas över statsbudgeten.

Jag finner den förstärkning av lånenämndens
ullåningskapacilei som ulredningen förordal motiverad och med hänsyn lagen till
ändringen av budgetsystemet bör anslaget beräknas till 40 milj. kr. för
budgetåret 1980/81.

I likhei med vad jag lidigare anförl om inriktningen av
Skeppshypotekskassornas utlåning bör länenämnden i första hand inrikla sin
ullåning mol sådana objekt som ligger inom ramen för det sjöfarlspolitiska
programmet. Lånenämnden bör också beakla de möjligheter som finns alt utveckla
samarbetet mellan svenska varv och rederier för all konstruera tekniskl
avancerade fartyg.

De föreslagna förändringarna av lånenämndens verksamhel
bör kunna träda i krafl fr. o. m. den 1 juli 1980.

Jag vill i della sammanhang även beröra den m ind re
skeppsfartens allmänna konkurrensförutsättningar. Riksdagen uttalade i samband
med behandling av prop. 1978/79:99 (TU 1978/79:18, rskr 1978/79:419) all
regeringen bör la iniliativ som lillgodoser kraven all sjöfartens roll i
trafikpolitiken prövas.

En sådan prövning bör enligt min mening beröra den mindre
skeppsfarten och sjöfarlen längs våra kuster och i befintliga inre vatlenleder.
Frågan har också etl nära samband med de mindre och medelstora varvens framtid
eftersom det är vid dessa varv som en stor del av det nya tonnaget för den
mindre skeppsfarten byggs.

Sjöfartspoliliska ulredningen har inle behandlat dessa
frågor, varför jag inte är beredd all nu ta ställning lill behovet av
eventuella åtgärder. De problem som kuslsjöfarten otvivelaktigt har, bör dock
föranleda all sjöfartens roll i den svenska trafikpolitiken mer utförligt
klarläggs. Jag har därför för avsikt alt senare föreslå regeringen att
lillkalla en särskild utredare. Denne bör särskilt belysa den mindre skeppsfartens
utvecklingsmöjligheter med hänsyn till de fördelar denna har från miljö- och
energisynpunkt. I det sammanhanget bör utredaren ocksä belysa de fördelar

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 53

som kan finnas i olika samverkansformer. I sammanhanget
vill jag erinra om det förslag som kommissionen för de mindre och medelstora
varven framfört i betänkandet (Ds I 1979:16) Mindre och medelstora varv
nämligen att under statlig medverkan bilda ett utvecklingsbolag för svensk
kuslsjöfari. Åven denna fråga bör behandlas av utredningsmannen.

5.1.8 Vissa skallefrågor

Den sjöfartspolitiska utredningen behandlar ocksä vissa
skattefrågor. Beträffande dessa har jag samråti med chefen för
budgetdeparlementet.

Jag tar först upp utredningens förslag till ändringar i
fråga om b e s k a 11 -ningsvillkoren för pariredare.

Ulredningen
anser det angeläget atl rederinäringen i den svåra internationella konkurrens
som f. n. råder ges möjligheter att genomföra erforderlig
strukturrationalisering och all bereda yrkesutbildad arbetskraft sysselsättning.
För dessa syflen är det enligt ulredningen angelägel bl. a. alt partrederier
kan bildas och ges tillfälle all organisera sin verksamhet effektivi ulan alt
därvid behöva beakla lagbestämmelser som ulgår från en gången lids
förhållanden. Ulredningen föreslår därför att en regel införs all rederirörelse
som drivs genom parirederi alltid skall anses sakna fast driftställe i k o m m
u n a I s k a 11 e I age n s bemärkelse och rörelseresultatet följaklligen
beskallas i delägarnas hemortskommuner. Utredningen menar atl de nuvarande
reglerna medför atl del skallemässiga ulfallet kan bli helt olika för två
delägare i samma partrederi endast av den anledningen atl de har olika
hemortskommuner.

Sjöfartsverket och Sveriges redareförening tillslyrker förslaget.
Svenska Skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens Sekundärlänekassa, lånefonden
för den mindre skeppsfarten saml Sveriges varvsindustriförening har ingen
erinran mol ulredningens förslag och menar all en ändring enligt förslagel
torde innebära ell underlättande av kapitalanskaffningen vid investering i nya
fartyg.

Riksskatteverket (RSV) avstyrker emellerlid förslaget och
menar atl man frångår de grundprinciper som uppställts i kommunalskallelagen
(KL) för alt bestämma begreppet beskattningsort om de föreslagna reglerna
skulle genomföras. RSV kan inle pä grundval av ulredningen överblicka konsekvenserna
av alt ändra begreppet beskattningsort enligt förslaget men är inle främmande
för all en sådan ändring kan ha inte önskvärda smiltoeffekter.

Utredningen föreslår också all seglande delägare i
parirederier skall beskallas enligt sjömansskatleskalornaför den del av hans
rörelseinkomsl som avser ersättning för arbele ombord i del egna fartyget.
Sjöfartsverket har intel all erinra mol ulredningens förslag att den del av
sådan delägares rörelseinkomsl som avser arbete ombord i del egna

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 54

fartyget skall beskattas enligt sjömansskattereglerna.
Sveriges redareförening bilräder förslagel med hänvisning till att de seglande
partredarna givelvis bör komma i åtnjutande av samma skalleregler som övriga
ombordanställda har.

RSV framhåller atl om utredningens förslag till uppdelning
av inkomsien för seglande delägare i partrederi genomförs uppkommer vissa
administrativa problem i fråga om skattekontrollen. Även om dessa minskas med
hänsyn till all pariredare omfattas av mönstringsskyldighet och alt deras lön
är reglerad i kollektivavtal kan enligt RSV inte bortses från möjlighelen för
"anställd" pariredare att t. ex. avstå från lön för all påverka
"företagarin-komslens" slorlek. Även liknande dispositioner kan
tänkas. Med hänsyn lill all frågan om all dela upp företagens inkomst i en
lönedel och en rörelsedel kan övervägas även för andra branscher, och frågan
alltså fordrar en mera ingående utredning för ett definitivt ställningstagande,
anser sig RSV inle kunna tillstyrka förslaget.

För egen del får jag anföra följande.

Jag är medveten om att de nuvarande reglerna i KL rörande
beskattningsort i vissa fall kan medföra problem för partredare. Den föreslagna
ändringen har emellertid principiell räckvidd och kan ge effekter på andra
områden. Della gäller även i fråga om förslaget att beskatta seglande delägare
enligt sjömansskattereglerna. Problem av skatteteknisk och kontrollteknisk
nalur uppkommer också. De nu nämnda frågorna har inte belysts tillräckligt och
jag är därför inte beredd att föreslå några ändringar på dessa områden. I
sammanhanget vill jag emellertid erinra om atl rätten till avdrag för
underskott nu avses bli föremål för en mer allmän utredning. Vidare skall de
särskilda frågor som rör avdrag för underskott i verksamhel som bedrivs i
handelsbolag behandlas av kommittén (B 1979:13) med uppdrag all se över
beskattningsreglerna för familjeföretag. Under utredningsarbetet kan givelvis
de här berörda frågorna komma atl tas upp.

Utredningen föreslår vidare att den stämpelskatt som ulgår
vid förvärv av skepp skall slopas. I sammanhanget betonar ulredningen alt köp
och försäljning av fartyg utgör ett naturligt led i rederiernas förnyelse av
farlygsfloltan. Utredningen påpekar också att flertalel sjöfarlsländer aniingen
inle har någon beskattning motsvarande den svenska stämpelskatten eller har en
lägre skatt än den svenska. Utredningen uppskattar statsverkets inläktsbortfall
fill ca 12 milj. kr. per år om förslaget genomförs.

Endast tre remissinstanser har kommenterat utredningens
förslag i denna del. Sveriges redareförening och Sveriges varvsinduslriförening
lillslyrker. Åven sjöfartsverkei säger sig kunna godta förslaget. "Verket
påpekar emellerlid att etl slopande av stämpelavgiften förutsätter en
omprövning av kostnadsansvaret för sjöfartsverkets fartygsverksamhet.

För egen del vill jag anföra följande. Stämpelskatt skall
enligt stämpel-skattelagen (1964:308) erläggas vid förvärv av registreringspliktigi
skepp

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 55

med ett värde av minst 25 000 kr. Slämpelskatl skall även
erläggas när skepp p. g. a. försäljning upphör alt vara svenskt. Skatteplikt
föreligger inte vid bl. a. förvärv av utländskt skepp, vid beställning som avser
nybyggnad eller vid förvärv av nybyggt skepp omedelbart frän den som byggl
skeppet. Skallen ulgär med en procenl av skeppels värde vid liden för
förvärvel.

Enligt 56 § slämpelskaltelagen fär regeringen, när
synnerliga skäl föreligger, medge befrielse från stämpelskatt. Denna möjlighel
har i viss utsträckning ulnytljals i samband med överlåtelser av skepp. En
omständighet som. enligt vad jag har erfarii, då lillmälls stor belydelse har
varit, att man genom försäljningen kunnat säkerslälla all skeppet blivit kvar
under svensk flagg.

De skäl som utredningen har anförl för elt slopande av
stämpelskatten har enligt min mening inte sådan styrka atl jag är beredd all
bilräda förslagel. Stämpelskatt bör således även i fortsättningen utgå i
samband med överiålelser av skepp.

Utformningen
av 56 § slämpelskaltelagen är emellerlid sådan all befrielse från stämpelskall
kan medges även i andra situationer än de som hitlills har letl lill sådan
befrielse. Det ankommer även i forlsållningen på regeringen att pröva om synnerliga
skäl för befrielse föreligger i varje enskilt fall.

5.2 Överlåtelse av fartyg oeh utlandsetablering

Jag övergår nu till atl behandla frågan om överlålelse av
fariyg fill utlandet för regisirering i annal land. För bakgrunden lill
lagsiiftningen hänvisas till prop. 1976/77:146.

Sjöfartspoliliska ulredningen har i sin promemoria (Ds K
1979:10) angående frågan om svenska rederiers utlandsinvesteringar samt
flaggöverföringar med hänvisning lill sina i belänkandet (SOU 1979:67) Svensk
sjöfartspolitik föreslagna slödålgärder för svensk sjöfartsnäring förordal en
förlängning av den tidsbegränsade lagen (1977:494) om lillslånd lill
överlåtelse av fariyg all gälla till utgången av juni 1981. De ombordanslälldas
representanter i utredningen har ställt sig bakom förslagel om förlängning,
dock att liden enligt dessa borde utsträckas till utgången av juni 1983 medan
representanterna för rederinäringen förordat en permaneni lag om lillståndsplikt
som endast omfattar försäljningar med på visst sätt bevaral svenskl
driftsinflytande.

Jag är
enig med sjöfartspoliliska ulredningen i bedömningen all del föreligger etl
avgörande samband mellan slödålgärder för rederinäringen och benägenhelen alt
driva sjöfart under svensk flagg i en pressad konjunklur. Delta leder enligt
min mening lill all evenluella föreskrifier om tillsländsplikl vid
farlygsförsäljningar bör ulformas med hänsyn lill de sjöfartspolitiska mål som
jag lidigare har redogjort för.

Jag vill till en början redovisa min bedömning av vad man
kunnat uppnå med den nuvarande lagstiftningen för att därefler diskulera
lagstiftningens

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 56

tillämpning i förhällande till angivna sjöfartspolitiska
mål.

Vad gäller detaljerna i den nuvarande lagens tillämpning
får jag hänvisa till sjöfartspoliliska ulredningens promemoria (Ds K 1979:10)
angående frågan om svenska rederiers utlandsinvesteringar samt
flaggöverföringen jämle där gjorda hänvisningar.

Jag finner ingen anledning alt avvika från den bedömning
av lagens tillämpning som gjordes senasl i prop. 1978/79:116. Däruiöver vill
jag dock anslula mig till valulakommilténs bedömning all lagsiiftningen visal
sig vara verkningslös som medel all bevara en svenskflaggad flotta av större
tonnage. Den nuvarande tillsländslagstiftningen har emellertid varit en avgörande
förutsättning för insyn i svenska rederiers försäljningar till ullandel, dvs.
inblick i del svenska fartygsbesiåndet.

Frågan nu blir alltså om lillståndsplikt är nödvändig för
att lillgodose syflel med de sjöfarlspolitiska mål som jag har föreslagil och
om sådan lagsliftning - liksom f. n. - bör omfalta alla försäljningar till
utlandet eller begränsas lill atl avse överlåtelser med på visst sätt bevaral
inflytande över driften.

Jag har tidigare hävdat atl del är elt nationellt svenskl
inlresse atl kunna lillgodose svenska transportbehov med fartyg under svensk
flagg. Vidare har jag gjort den bedömningen alt i della ligger all man
lillgodoser vad som är av belydelse av beredskapsskäl vid en avspärrning eller
i annan kris för del svenska folkhushällel. Jag har även gjort den bedömningen
att svenska rederier framför allt av konkurrensskäl måsle ges viss möjlighel
att etablera verksamhet i utlandet. De fördelar som en utlandsetablering kan
medföra för den svenska delen av elt förelag bör las lillvara även för
rederiförelag.

Med nuvarande valutalagsliftning är lillståndsplikt vid
fartygsöverlåtelse till ullandel enda möjlighelen att få sådan insyn i
fartygstransaktioner som behövs för atl kunna hävda de nationella intressen jag
lidigare beskrivii. Detta leder lill all lillståndsplikten bör omfalla alla
försäljningar, oberoende av om svenskl driflsinflylande anses bevaras. Bl. a.
riksbanksfullmäktige påtalade för övrigl detla förhållande redan i silt
remissyttrande över Flaggulredningens belänkande (SOU 1976:44) Sjöfart och
flagg. Intresset av all behålla svenska fariyg för den svenska indusirins
transportbehov gör det ovidkommande, om en utlandsförsäljning sker lill helt
uiomslående eller om förvärvaren på något sätl är lierad med överlåtaren.
Redarrepresentanlernas i denna del avvikande mening i sjöfarlspolitiska
utredningen kan jag därför inte acceptera eftersom den inte lillgodoser de
syflen jag har beskrivit.

Den nuvarande lagsiiftningen omfallar redan alla
försäljningar som medför all fartyget upphör att vara svenskt. Enligt lagen
skall vid tillståndsprövningen särskilt beaklas bl. a. effektiviteten inom
sjöfartsnäringen. Tillstånd enligt lagen skall inte lämnas om det strider mot
väsentligt allmänl inlresse all fartyget upphör all vara svenskt. Valutakommillén
har bl. a. anförl all det är svårt att föreställa sig att den av utredningen
förordade minimiflotlan skall kunna upprällhållas ulan nägon överlålelselag.
Kommittén påpekar dessulom alt beredskapsskäl torde kräva en sådan lag.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 57

Valulakommitlén har vidare i sitl yllrande funnit de av
sjöfartspolitiska utredningen anförda allmänna motiven för all värna om etl
svenskflaggai tonnage vara övertygande. Kommillén har därtill framhållit atl
praktiska möjligheter lorde saknas att utvärdera erfarenhelerna av de
stödåtgärder som kan beslutas är 1980 och därtill utarbeta en evenluell ny
överlålelselag att träda i krafl år 1981. Enligt kommillén kan man därför redan
nu förutse att gällande lag torde fä förlängas även efler är 1981. Därtill
kommer atl sjöfarlspolitiska utredningen enligt valulakommilténs mening i vart
fall borde ha granskat överlålelselagen från beredskapssynpunkl och inte enbari
betraktat den som elt instrument att ingripa i kommersiellt moliverade
farlygsöverlåtelser. Kommittén konstaterar i delta sammanhang att
bered-skapsaspekterna ju av sjöfartspoliliska utredningen framhållits som ell
grundläggande motiv för uppräithällande av en minimiflotia under svensk flagg.
Kommitténs mening är alt även ren beredskapshänsyn torde kräva en lag pä della
område vare sig ett särskilt flollprogram faslälls eller ej. Valulakommitlén
yttrar vidare all Sveriges inlernalionella åtaganden genom anslutning till
OECD:s kapitalkod inle torde utgöra hinder för förbud mot överlåtelse av fariyg
om förbudet grundar sig på en sirävan atl lillse att en minimiflotia inle
underskrids.

Jag kan i alll väsenlligl anslula mig till
valulakommilténs bedömning i här återgivna delar. Lagen i dess nuvarande
ulformning ger således uirymme för all lillgodose de sjöfarlspolitiska mål jag
lidigare har beskrivii.

Tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen har skett
med särskilt beaktande av sysselsättningsläget för svenskt sjöfolk. Med hänsyn
lill de sjöfarlspolitiska mål som nu uppställs bör också lagens lillämpning i
fortsättningen noga följas upp för att lillse all de angivna sjöfarlspolitiska
målen inle molverkas.

Jag
föreslår att nuvarande lag (1977:494) om tillstånd lill överlålelse av fariyg
förlängs all gälla t. o. m. ulgången av december 1983 då det kan bedömas vara
lämpligl all åler pröva frågan om tillståndsplikt vid försäljningar av fariyg
lill utlandet.

I
sammanhanget vill jag påpeka alt lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot
överlåtelse eller upplåtelse av fariyg m. m., som iräder i lillämpning när
landel är i krig, innehåller en längre gående lillståndsplikt än flagglagen.
Jag bedömer alt en sädan längre gående lillståndsplikt är nödvändig i krig. Med
hänsyn härtill bör lagen inte omprövas nu. Frågan om en evenluell samordning av
1939 års lag och flagglagen bör las upp till förnyad prövning då flagglagen
upphör atl gälla.

5.3 Bidrag till sjöfolkets fria resor

11952 ärs sjömanslag infördes en räll för sjömän på fariyg
i uirikesfarl alt i vissa fall få fri hemresa efter viss tids tjänstgöring.
Kostnader för hemresan enligt lagens förutsättningar bestreds av siaten och
redaren med hälften

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 58

vardera. I gällande sjömanslag (1973:282, ändrad senast
1976:591) finns nu aktuella regler för fria resor. 1 dessa har dock slalens
kostnadsansvar för resorna inte reglerats. Del bör påpekas att de regler för
fria resor som gäller enligt nuvarande kolleklivavlal är betydligt förmånligare
än lagens bestämmelser.

Riksdagen beslöt med anledning av prop. 1976/77:146 att
införa ell temporärt statsbidrag för sjöfolkels resor. Siödet fastställdes till
30 % av rederiernas totala reskoslnader och kunde utgå inom en total ram av 18
milj. kr. Siödet förlängdes av 1977/78 års riksdag med oförändrad bidragsram.
1978/79 års riksdag har därefter yllerligare förlängt slödel men höjt
bidragsandelen lill 50 %.

Sjöfartspoliliska ulredningen föreslår all även
fortsättningsvis 18 milj. kr. anslås för slalsbidrag under vardera budgetåren
1980/81-1982/83 och atl den maximala bidragsprocenlen behälls vid 50 %.

Sjöfartsverket, Sveriges redareförening, SMBF, Sveriges
fartygsbefälsförening och Svenska sjöfolksförbundet har instämt i utredningens
förslag. Sveriges redareförening föreslår härulöver vissa smärre förändringar i
bidragsreglerna.

För egen del är jag tveksam lill elt fortsatt stöd åt
rederinäringen inriktat mol de fria resorna.

En utgångspunki för mina överväganden är alt villkoren för
reseverksamheten i alll väsenlligl är reglerad i kolleklivavlal. Kostnader för
resor bör - i likhet med andra kosinader varom avtal slutits- belasta
arbelsgivaren, och i förhandlingar med de anslälldas organisaiioner, fä avvägas
mot andra önskemål. En annan utgångspunkt är atl statliga insatser bör inriktas
mol sådana ålgärder som främjar sjöfartsnäringens utveckling och förnyelse. Min
inställning baseras också på antagandet atl ett bidrag till fria resor, vilkel
i själva verkel innebär ell slöd till främsl de rederier med en hög
personalandel och vars flottor sällan besöker svensk hamn, tenderar att verka
konserverande pä besätlningsslorlekarna.

Jag föreslår därför alt de sjöfartspoliliska åtgärderna i
slället inriklas mot en förstärkt statlig salsning på sjöfarlsleknisk och
sjöfarisekonomisk utveckling, forskning och utbildning.

I årets budgetproposition (prop. 1979/80:100 bil. 9)
föreslås i avvaktan på det sjöfartspoliliska programmet all ell förslagsanslag
på 1 000 kr. anvisas för sjöfolkets fria resor. Med hänvisning till vad jag nu
har anförl bör regeringen återkalla ifrågavarande anslag.

5.4 Statligt stöd till praktikplatser

Enligt sjösäkerhetslagstiflningen skall fariyg vara
bemannade på elt betryggande sätl. För handelsfartyg och passagerarfartyg skall
sjöfartsverkei fastställa den minsta besättning som kan anses betryggande från
sjösäker-hetssynpunkl, s. k. minimibesällning. Undersenare år har
besättningarna på

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 59

fartygen blivit mindre. För atl kraven på sjösäkerhet
skall tillgodoses måste därför slällas höga krav på de besättningsmedlemmar som
ingär i minimi-besätlningen. Befälet skall således ha särskilt angivna
behörigheter och på manskapet ställs regelmässigt krav på viss minsta praktik.
I takt med avgången av befäl och manskap i handelsflottan måste behovet av
nyrekrytering till dessa befattningar tryggas. Under senare år har fartygen i
allt större ulslräckning seglat med enbart minimibesällningar, dvs. utan
nybörjare. Delta förhållande sammantaget med det faktum att den svenska
handelsflottan under senare år har förlorat etl slort antal större lastfartyg,
där det lidigare fanns relativt många praklikplalser, har nu lell fram lill en
kritisk situation. Genom att nyrekryteringen har eftersatts under flera år har
det uppkommil en pålaglig risk för brisl på kvalificerai manskap de närmasle
åren. På samma sätt äventyras rekryteringen till sjöbefälsutbildningen.

För all slimulera redarna till all anslälla flera
nybörjare ombord pä fartygen har sjöfarlspolitiska utredningen föreslagit elt
statligt stöd till praklikplalser.

Ulredningen har selt på piaklikfrågorna ur dels ett
kortsiktigt, delsen mer långsiktigt perspekliv. Del kortsiktigt inriktade
särskilda slöd som utredningen föreslår för anordnande av praklikplalser på
fartygen bör vara tidsbegränsat, snabbi verkande och administrativt enkell.
Siödet bör enligt utredningen utformas så att det ger ungdomar som saknar
anslällning eller löper risk all bli arbelslösa efter avslulad skolgång
möjlighel att få anslällning på fariyg. Siödet bör knytas lill individerna,
dvs. nybörjarna, och ulgå i form av ell ekonomiskl bidrag lill rederierna för
varje nybörjare man anställer för arbele i fartygen uiöver den fastställda
minimibesätlningen. Bidraget skall relateras till kostnaderna för löner och
lönebikosinader och utgå med 75 % av dessa kostnader. Del föreslås ulgå för
nybörjare som anställs under perioden den 1 april 1980-den 30 juni 1981 för
Ijänsl på svenskl handelsfartyg. Bidrag bör ulgå för elt för varje rederi
bestämt antal nybörjare som är relaterat till rederiels farlygsinnehav och dess
prakliska möjligheter all anslälla nybörjare uiöver minimibesätlningen. Tjänstgöringen
ombord bör anordnas som styrd praktik i enlighet med sjöfartsverkets
föreskrifier. Utredningen föreslår atl regeringen uppdrar ål arbetsmarknadsstyrelsen
all under den aktuella lidsperioden svara för administrationen av bidragel.

Utredningens mer långsiktiga syn på dessa frågor grundar
sig på den allmänna tendensen all samhällel i ökad utsträckning tar pä sig
ansvarei för inle bara den teoretiska utan även den prakliska ulbildningen. Det
bästa sättet att underlätta rekryleringen lill sjöyrkena är att den teoretiska
grundulbildningen förbältras och byggs ut och genom atl samhällel åstadkommer
en förbättrad integration av teoretisk och praktisk utbildning. Ett sleg i
denna riktning har lagits genom att det fr.o.m. läsåret 1978/79 på försök har inrättats
en Ivåårig drift- och underhållsieknisk linje (DU-linjen) inom gymnasieskolan.
Linjens andra årskurs är delad på tre grenar, en för

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 60

energiteknik, en för eldriftteknik och en för
fartygsteknik. Den sistnämnda är avsedd att bli den grundläggande utbildningen
för all sjöpersonal med undantag för ekonomipersonal. Utredningen konstaterar
härefter all organiserad praktisk utbildning, s. k. styrd praktik, har
förekommit endast i enstaka fall pä sjöfartens omräde. Bäde den grundläggande
gymnasieutbildningen och styrd praktik får lillgodoräknas så atl det inle
behövs så lång faklisk sjötjänst som annars för atl nå fram lill behörighet som
matros, motorman resp. sjöbefäl. Ulredningen menar atl ett stöd från samhällels
sida lill praklisk utbildning för sjöyrkena bör göras sä produktivt som möjligt
och inriklas på sådana former av praklisk utbildning som gör all nybörjarna
snabbt när behörighet som matros, motormän resp. sjöbefäl. Della sker lämpligen
genom atl samhällel bidrar till praktikkoslnaderna. Ell sådanl stöd bör i
första hand inriktas på elever från DU-linjens fartygslekniska gren saml i
övrigl pä elever som pä annat sätl förvärvat en för sjötjänst lämplig
utbildning eller praktik. Utredningen har diskuterat möjligheten atl i samarbete
med skolmyndigheterna integrera den leoretiska utbildningen i gymnasieskolan
och högskolan med kraven pä praklisk kompetens för ijänslgöring ombord. Denna i
sig önskvärda integration måsle emellerlid bli föremål för ytterligare
överväganden. Ulredningen förordar därför alt skolmyndigheterna får i uppdrag
all uireda hur denna integration av manskaps- och befälsutbildning i sin helhel
bäst skall kunna ske.

Utredningens förslag lillslyrks av sjöfartsverket, som
framhåller all det i princip är skolmyndigheternas uppgift all skapa
ändamålsenliga utbildnings-former för svenskl sjöfolk som lillgodoser
branschens krav. I avvaktan på all så sker är det av utredningen föreslagna
provisoriska arrangemanget med statligt stöd till styrd praktisk utbildning väl
motiverat. Sveriges redareförening finner del synnerligen angelägel all
ulredningens förslag om tillfälligt stöd lill praklikplalser genomförs snarasl.
Redareföreningen föreslår all slödel utformas så atl bidrag utgår från den 1
april 1980, även om riksdagens beslul inle föreligger då. "Vidare
framhåller föreningen all slödperioden bör förläggas i liden så atl den gör det
möjligt alt anställa elever frän tvä årskurser av DU-linjens fartygslekniska
gren. TCO förklarar sig inle kunna siödja förslagel, eflersom praktik i första
hand bör betraklas som utbildning och som sädan slä under kontroll av
skolmynoigheterna. Sä är inle fallel med utredningens förslag. TCO påpekar
ocksä all del av en utbildning krävs atl del finns handledare med avsatt tid
för atl leda ulbildningen. Ulredningen diskuterar över huvud laget inle
handledarfrågan. Dock kan man, enligt TCO, av skrivningarna sluta sig lill alt
speciella handledarfunktioner inle har lillgodosells. Förslaget kan alltså inle
betraklas som vare sig praktik eller utbildning.

För egen del får jag anföra följande.

Frågan om att bygga in praktiktjänslgöring i
sjöpersonalulbildningen har aktualiserats tidigare, bl. a. av universiteis- och
högskoleämbetet (UHÄ) i del förslag till reformerad
sjöbefälsutbildning som överlämnades lill

s. 61 Kontrollera mot PDF

regeringen våren 1978. I detla framhölls del atl
skolöverslyrelsen (SÖ), arbetsmarknadsstyrelsen och UHÅ lidigare rekommenderat
att praktiken inordnas som ett moment inom utbildningslinjen. UHÄ fann det dock
svärl att genomföra detta genast men förordade atl möjligheterna att förlägga
styrd praktik inom utbildningslinjen utreddes. I prop. 1978/79:71 om utbildning
av sjöbefäl samt drifl- och underhållsteknisk personal i högskolan
konstaterades (s. 12) att det ankommer på UHÄ alt uppmärksamt följa
praktikfrågorna och vid behov komma med förslag lill ändringar. Både UHÄ och
sjöfartspolitiska utredningen vill således se över frågan hur praktiktjänstgöringen
skall kunna passas in i utbildningen.

Med tanke pä del bekymmersamma rekryteringsläge som råder
f. n. räcker det uppenbarligen inte med att avvakta den långsiktiga lösningen
pä problemen. Del behövs tillfälliga snabbi verkande åtgärder för att fä igång
en ökad nyrekrytering. I likhet med sjöfartsverket och Sveriges redareförening
finner jag atl ulredningens förslag om temporärt stöd till inrättande av
praklikplalser på fartygen har rätl inriktning. Samiidigi är jag medvelen om de
principiella betänkligheter som kan anföras mot ett stöd till praklikplalser
inom en speciell del av näringslivet. Vid mina överväganden har jag emellerlid
lagit fasta på dels det bekymmersamma rekryteringsläget inom sjöfartsnäringen,
dels de speciella omständigheter som är förenade med arbete ombord pä fartyg.
Del gäller bl. a. den omständigheten att arbelet förutsätier långvarig bortvaro
från hemmet, vilket naturligtvis kan uigöra en barriär för all välja
sjömansyrket. Också för rederierna föreligger omständigheter som inle har sin
motsvarighet inom någon annan bran.sch. Det gäller t. ex. kostnader för kost
och för resor till och från fartygen. En samlad bedömning leder mig fram till
uppfaltningen att ell lemporärt slöd i huvudsaklig överensslämmelse med
utredningens lankegångar kan accepleras utan att man för den skull tar
ställning lill den vidare frågan om hur prakiikfrågor i allmänhet bör lösas.
Detta är en fråga för utbildningsmyndigheterna. Om den långsiktiga lösningen
på praklikfrågorna medför atl praktikutbildning på fartyg inordnas i
gymnasieskoleulbildningen, förulsäller jag atl de regler om studiehjälp som
gäller för övrig praktikutbildning på gymnasieskolan kommer all tillämpas.

För del lemporära siödet lill praklikplalser bör gälla
följande riktlinjer.

Avsiklen med siödet är all del snarast skall inrättas
praklikplalser för nybörjare på handelsfartygen. De nybörjare som man bör
sträva efler att rekrylera är ungdomar som är väl lämpade för sjötjänst och som
kan förväntas vara intresserade av atl slanna i yrket. Jag finner därför, i
likhei med utredningen, att rekryleringen främst bör inriktas pä elever som har
genomgått DU-linjens fartygslekniska gren. Även ungdomar som pä annat sätt har
förvärvat för sjötjänst lämplig utbildning eller praktik bör kunna omfattas av
stödel. Del kan t. ex. gälla ungdomar som efter avslulad skolgång redan har
skaffat sig viss tids sjö- eller verkstadspraktik eller

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 62

genomgått sådan teoretiskt inriktad utbildning i
gymnasieskola som ger allmän behörighel och även i övrigt underlättar fortsatta
studier till sjöbefäl. Delsamma gäller för den som har genomgått praklisk
utbildning som fär tillgodoräknas för sjötjänst.

För all stödel skall göras sä produktivt som möjligt bör
det inriklas pä sädana former av praktisk utbildning som gör att nybörjarna
snabbt når behörighet som matros eller motormän. Jag finner all den av
utredningen föreslagna formen av styrd praktik bör användas i så slor
utsträckning som möjligt. Praktiken bör således anordnas som styrd
manskapspraktik enligt sjöfartsverkels kungörelse (SJÖFS 1977:15) med föreskrifter
om styrd manskapspraktik och tjänstgöring som befälsassistent. Detta innebär
att eleven under den styrda manskapspraktiken får en handledare, som skall vara
behörigt befäl inom den aktuella avdelningen pä fartyget.

Siödet bör ulgå i form av ett ekonomiskl bidrag till
rederierna för de nybörjare man anställer för arbete i fartygens däcks- och
maskinavdelningar uiöver den fastställda minimibesätlningen. Bidraget bör utgå
med 75 % av kostnaderna för löner och lönebikosinader. Det bör utgå för praktik
som äger rum under liden den 1 juli 1980-30 september 1982. Redaren skall vara
berättigad lill bidrag även för person som har anställts under maj eller juni
1980, men bidrag utgår inle för praktiktid före den 1 juli 1980. Bidrag lämnas
för lid då styrd manskapspraktik pågår och för övrig praktik intill dess
sjömannen uppnår behörighel som matros eller motormän. Utbetalning av bidrag
sker först sedan sjömannen har uppnått någon av dessa behörigheter. Del är
således etl villkor all sjömannen förvärvar akluell behörighel. I annal fall
utgår inget bidrag alls.

Siödet bör adminislreras av sjöfartsverket.

Ramen för def slatliga bidraget till praklikplalser bör
uigöra 20 milj. kr. sammanlaget för de båda budgetåren 1980/81 och 1981/82.
Eflersom tjänstgöringstid fram lill den 1 oklober 1982 avses vara
bidragsgrundande bör bidrag kunna belalas ut även därefler. Medlen bör i elt
sammanhang anvisas över ell reservalionsanslag som kan disponeras lill utgången
av budgetåret 1982/83. Med tanke på den föreslagna ramen måsle del finnas vissa
regler för hur många bidragsberältigade nybörjare varje rederi får anslälla.
Del förefaller mig rimligt att, såsom utredningen föreslagit, relatera dessa
till rederiets fartygsinnehav och dess praktiska möjligheter att anställa nybörjare
utöver minimibesätlningen. Denna fråga fordrar ytterligare överväganden,
varför det lorde få ankomma på regeringen eller den myndighel som regeringen
ulser all fastställa närmare regler härför.

5.5 Bemannings- och utbildningsfrågor

En viklig faktor i sjöfarisekonomin är
bemanningskostnaderna. Sludier inom OECD har visat att dessa är den komponent i
fartygens dagskostnader som mest påverkas av nationella förhållanden.
De utgör därför den

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 , 63

koslnadsfaktor som har den slörsia inverkan på olika
länders inlernationella konkurrenskriifi inom sjöfarten. Särskilt stor är denna
inverkan för mindre fartyg p. g. a. atl dessa har en i förhållande till det
utförda transportarbetet slor besättning. Medan bemanningskoslnaderna för stora
masslasl- och linjefartyg kan uppgå till 12 ä 15 % av fartygets totala
kostnader, kan motsvarande andel för andra lastfartyg vara 30 ä 35 %.

Sedan mitten av 1960-talel har det i svensk lagstiftning
funnits regler om den minsta lillåtna besättningen pä handelsfartyg.
Sjöfartsverket skall faslställa den minsta besättning som kan anses betryggande
frän sjösäkerhetssynpunkt, s.k. minimibesällning. Fram lill senare är har det
funnits en viss stelhet i systemet med faslslällande av minimibesättning,
eftersom befälsbemanningen reglerats genom tabeller i förfallning. Visserligen
har dispenser givits från regleringen, men denna har inle uppmuntrat redarna
till alt investera i arbetsbesparande utrustning på fartygen. Under år 1979 har
emellerlid bemanningsregleringen reformerats (prop. 1978/79:117, TU 1979/80:4,
rskr 1979/80:28, SFS 1979:1107). Regleringen lägger grunden för en mer flexibel
bemanningspraxis. Den nya lagstiftningen innebär att större hänsyn än lidigare
kan las lill lekniska och organisaloriska förhållanden på fartygen.
Kollektivavtal om arbetsförhållandena skall ocksä beaktas i ökad utsträckning
då elt fartygs minimibesällning bestäms. Härigenom skapas uirymme för
individuellt avpassade bemanningssystem som kan bidra till förbättringar för
svensk sjöfart utan alt avkall görs på sjösäkerhetens krav.

En förutsättning för att det nya systemet skall kunna
fungera pä avsett sätt är all fartygen kan bemannas med utbildad och kunnig
personal. Nutidens moderna och tekniskl avancerade fartyg kräver personal med
säväl god utbildning som lämplig och tillräcklig praktik. Under efterkrigstiden
har del kontinuerligt räll brisl på utbildad sjöpersonal i den svenska
handelsflottan. Till följd härav har uppkommit elt syslem med uppmönslring av
icke behöriga befattningshavare i befälsställning, det s. k.
bristmönslringssyste-met. Detla har fungeral på så säll atl befälhavaren har
undgått straffansvar när fordringarna på behörighet hos annat befäl än
befälhavaren inle har uppfyllts beiräffande viss befattning och detla har
föranlells av alt lämplig person som varil behörig lill befallningen inle har
kunnat erhållas i senast besökta hamn.

Genom den nya bemanningslagsliflningen har beslutats att
bristmönsi-ringssysiemet skall avvecklas etappvis. För atl sjösäkerheten inte
skall ävenlyras är del nödvändigl att farlygsbesältningarna, som ju har
individuelll avpassats lill fartygens behov, uppfyller kraven i
minimibesätlningsbesluten. När den elappvisa avvecklingen är genomförd skall
all bristmönslring vara förbjuden.

Avvecklingen av bristmönstringssyslemei betingas också av
en ny internalionell reglering, 1978 ärs inlernationella konvention angående
normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning.
Behörighetsregleringen i

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 64

denna lämnar inte utrymme för den enskilde att göra
undanlag ens i akuta bristsituationer och begränsar i hög grad den nationella
myndighetens dispensmöjlighcler.

Bristmönstringen har minskat avsevärt undersenare är.
Sjöfärtskrisen har genom friställningar m. m. resulterat i att så gott som allt
befäl i det större tonnaget i handelsflottan numera har föreskriven behörighel
för sin befattning. En nyligen genomförd undersökning av behovet av däcks- och
maskinpersonal åren 1979-1982 i fartyg anslutna till Sveriges redareförening
indikerar emellerlid en ökande brist på fartygsbefäl för åren 1981 och 1982.
Det torde också enligt prognosen föreligga brisl pä maskinbefäl fram lill år
1982. Ett visst överskott pä kvalificerad däcks- och maskinpersonal, dvs.
matroser och motormän med mer än lolv månaders ijänst i befallningen, torde
redan är 1980 vandas lill elt kraftigt underskoU.

Genom de osäkra förhållanden som har rått för den svenska
sjöfartsnäringen under senare år har det varit synnerligen svårt att göra
säkra antaganden om personalbehovet för handelsflottan i framliden. Många av
svårighelerna all göra säkra prognoser kvarslår visserligen, men utvecklingen
på senare lid medför atl de uttalade riskerna för en framtida befälsbrist inte
får negligeras.

Enligt beslut av riksdagen våren 1979 skall
sjöbefälsulbildningen reformeras (prop. 1978/79:7, UbU 24, rskr 206). Beslutet
innebär att de utbildningar lill styrman och sjökapten, maskintekniker och
sjöingenjör, driftingenjör saml radiolelegrafisl, vilka anordnas vid landels
fem sjöbefälsskolor, skall inordnas i de slatliga högskoleenhelerna. Den
kommunala högskoleutbildningen till drifttekniker skall också inordnas i denna
organisation. Enligt riksdagens beslul skall den reformerade utbildningen av
sjöbefäl anordnas i Göteborg, Härnösand och Kalmar. Den nuvarande
sjöbefälsulbildningen i Stockholm och Malmö skall avvecklas successivi. Den
reformerade sjöbefälsulbildningen startar läsårel 1980/81.

Iprop. 1979/80:100, bil. 12, har regeringen lämnat förslag
till riksdagen om sjöbefälsutbildningen under budgetåret 1980/81. I nämnda
proposition uttalades alt frågan om sjöbefälsutbildningens dimensionering på
längre sikl skulle kunna aklualiseras i den sjöfarlspolitiska proposilionen.

Sjöfartspoliliska ulredningen föreslår i avsnill 7.4.2 i
beiänkandei alt ökade resurser ställs till förfogande för utbildning av
sjöpersonal. Ulredningen förordar bl. a. en snabb och krafiig försiärkning av
utrustning och läromedel, en delvis ändrad inrikining av själva innehållel i
ulbildningen saml en successiv uppbyggnad av forsknings- och
utvecklingsverksamheten. Vidare finner utredningen att starka skäl talar för
all den nauliska utbildningen koncenlreras lill en ort i landet. Den samverkan
som redan har inletts mellan sjöbefälsskolan i Göteborg och Chalmers tekniska
högskola och erfarenheterna härav lalar enligt ulredningen för atl del blir
Göleborg som på sikl blir centrum för denna utbildning och härtill knuten forskning.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 65

Utredningens förslag alt ökade resurser ställs till förfogande
för sjoperso-nalutbildning tillstyrks allmänl av de remissinslanser som har
yttrat sig i frågan.

Med utgångspunkt frän alt riksdagen har bestämt att
sjöbefälsutbildningen skall koncentreras lill tre platser i landet framhäller
Sveriges redareförening i sitl yttrande över utredningen atl övervägande skäl
lalar för alt utbildningen behälls pä de siora centralorterna Göteborg, Malmö
och Stockholm. Dessa orter och deras upptagningsområden erbjuder säväl
erforderiigl rekryteringsunderlag som önskvärd anknytning till de tekniska
högskolorna. Till stöd för sin uppfattning åberopar Svciges redareförening sina
egna prognoser som tyder på en ökande brist pä främsl nautiskt befäl under de
närmasle åren, enkäler som har företagits bland elever vid sjöbefälsskolorna i
Malmö och Siockholm avseende frågan hur ändrade studiemöjligheter päverkar
studievalet saml fördelningen av ansökningarna lill sjöbefälsskolorna höslen
1979. Föreningen har vidare genom sjömansskatlekontoret undersökt var i landet
de ombordanställda som under år 1978 betalade sjömansskatt var bosatta. Av
dessa bodde 27 % i Göleborgs och Bohus län, 23 % i Malmöhus län och 11 % i
Stockholms län. Drygl 60 % av sjömännen var således bosatta i dessa tre län.

För egen del får jag, efler samråd med chefen för
utbildningsdepartementet, anföra följande.

Kraven på de ombordanställda ökar allteftersom
besättningarna på fartygen minskar. Medan det lidigare ofta förekom all del
fanns personal uiöver minimibesätlningen på fartygen, har det under senare år
blivit allt vanligare atl fartygen seglar med enbart minimibesättning. Med de
förhållandevis små besättningar det är fråga om är det nödvändigt atl
personalen är lillräckligt utbildad och har en för arbetsuppgifterna väl
anpassad praktisk tjänstgöring. Den reform som genomförs på sjöbefälsulbildningens
omräde fr. o. m.den 1 juli 1980 skapar successivt förutsättningar för en bälire
ulbildningsstandard än den nuvarande. Detla sker bl. a. genom all studietiden
på styrmans- och maskinteknikerlinjerna förlängs från ell lill två är.

Del är emellertid inte tillräckligt att enbari förändra
ulbildningens innehall. På senare lid har frågan om rekryleringen av
sjöpersonal lill handelsflottan kommit i förgrunden pä ell helt annat säll än
tidigare. Själv tillmäter jag denna fråga den slörsia betydelse. Det står helt
klart alt vi inle i framtiden kan bedriva svensk sjöfart i den utsträckning som
ja har förordal, om vi saknar behörigt befäl och kvalificerat manskap i
handelsflottan. Enligt beslut av riksdagen skall bristmönstringen avvecklas de
närmasle åren. Del är nödvändigl inle bara av hänsyn till sjösäkerheten ulan
även lill följd av en ny internalionell reglering. Med de svårigheler som
svensk sjöfart har genomgålt under senare år är del naturligt att det har
blivil återverkningar på rekryteringen till yrket. Det är för framtiden
väsentligt att olika ålgärder vidtas för att främja denna rekrytering. En sådan
ålgärd är del slatliga stödet

5 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 166

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 66

till praktikplatser pä fartygen som jag föreslagit i det
föregående. Avsikten härmed är atl underlätta rekryteringen till
manskapsbefattningar. Eftersom del blivande befälet i sin tur rekryteras från
manskapet bör stödet pä sikl ha en positiv inverkan även pä rekryteringen till
befäl.

För sjöbefälsutbildningens vidkommande är det frän
rekryteringssyn-punkl av slor belydelse att utbildningen lillhandahålls pä
sådana platser, där man kan förvänta sig alt fä tillräckligt med studerande.
Riksdagsbeslutel om nedläggning av skolorna i Malmö och Stockholm kan tänkas
leda lill att en viss del presumtiva studerande väljer andra yrken. Delta
illuslreras av det faktum alt Härnösand och Kalmar redan har hafl svårl att
rekrytera sökande till styrmansulbildningen medan nägra sädana svårigheter inle
har funnils i Malmö.

Eflersom riksdagen så nyligen har faltal beslut om
avveckling av sjöbefälsulbildningen i Malmö och Siockholm, finner jag inle skäl
atl nu föreslä en omprövning av beslutet. Effekterna av beslutet från
rekryterings-synpunkt måsle emellertid följas fortlöpande.

5.6 Sjöfartsteknisk och sjöfartsekonomisk forskning

Sjöfartspoliliska ulredningen har framhållit att svensk
sjöfart sedan länge legat i främsla rummel när del gäller sjöfarlsleknisk
utveckling. I fräga om såväl ekonomisk farlygsdrift, t. ex. automation och
lasthantering, som säkerhet och inre miljö har den svenska handelsflottan varit
en föregångare beträffande tekniskt avancerade lösningar. Den sjöfartstekniska
forskningen har enligt utredningen varit en förutsätlning för denna ledande
roll.

Ulredningen har beröri de ändrade förhållanden som
uppställ i och med all den cenirala forskningsorganisaiionen på sjöfartens
område. Stiftelsen Svensk Skeppsforskning, har lagts ned. Vidare har
ulredningen i korlhel redogjorl för del avtal som ingåtts mellan styrelsen för
teknisk utveckling (STU) och Sveriges redareförening i avsikl atl under delvis
ändrade former bedriva för näringen erforderlig forskning. STU har enligt
avlalet åtagit sig atl under avtalsperioden medverka lill finansieringen av den
avtalade verksamheten genom all tillskjuta 1 875 000 kr., varav 175 000 kr.
under budgetårel 1978/79, 750 000 kr. under budgelåret 1979/80 och 750 000 kr.
under budgeiårei 1980/81. Redareföreningen har å sin sida åtagit sig alt under
avtalsperioden lillskjuta lägst 1 875 000 kr., varav en belydande del ulgör
överskottsmedel från Stiftelsen Svensk Skeppsforskning.

Utredningen anser atl de resurser, som genom avlalet
mellan STU och redareföreningen tillförs forskningen, är för små. De projekt
som nu har salts i gång inom redareföreningen omfallar ca en tredjedel av de
förslag som utarbetats och som finns upptagna i ramavtalet mellan STU och
redareföreningen. För atl fullfölja fler projektförslag skulle behövas
yllerligare anslag. Vidare pekar ulredningen pä behovel av atl finna former för
atl

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 67

praktiskt pröva de förslag och idéer som framkommer genom
teknisk forskning.

Ulredningen föreslår, atl etl särskilt statligt
forskningsbidrag lill sjöfartsteknisk forskning skall ulgä under budgetåren
1980/81 t.o.m. 1982/83. Bidraget bör enligt utredningens förslag uppgå till 6
milj. kr. per budgetår. Beloppet bör enligt ulredningen anvisas under anslagen
till STU och forskningen bör adminislreras av den av STU och redareföreningen
inrättade särskilda programstyrelsen. Utredningen anser att programstyrelsen
bör utvidgas alt även omfatta företrädare för de ombordanställda.

Sjöfartspoliliska ulredningen konslalerar vidare atl
riksdagen anslutit sig till ell uttalande i prop. 1968:68, alt en riktpunkt för
bedömningen av statlig ekonomisk medverkan i kollektiv teknisk forskning bör
vara att induslrin svarar för större delen av det avtalsbundna stödet.
Ulredningen anser därför att vissa av de projekl som utredningen förespråkar
bör finansieras genom en fördelning av kostnaderna med hälften på STU och
hälften på redareföreningen. Flertalet av projektförslugen är enligt
utredningen emellertid av den karaktären att de helt borde finansieras av
staten i likhet med vad som görs i liknande fall på andra områden.

Det är vidare enligt utredningen angeläget alt ett
särskilt forskningsprogram utvecklas för ekonomisk och geografisk sjöfarts-
och hamnforskning. Inom iransportforskningsdelegalionen (TFD) har
anslrängningar gjorls för alt i samarbete med andra berörda organ inom
sjöfarts- och hamnnäringen söka åsladkomma etl sädanl program. Della arbele bör
fortsättas.

Utredningen konstaierar i della sammanhang all enbari
forskningsmedel inle ger tillräcklig effektivitet när det gäller konkreta
resultat. Ett sätt att nå ökad effektivitet skulle enligt förslaget kunna vara
att inräita ett särskilt forskningsinstitut för sjöfarlen. All utredningen
aktualiserat denna fråga sammanhänger med att det saknas molsvarighet lill
Sveriges redareförenings och STU:s lekniska programstyrelse pä detla omräde.
Ulredningen konstaterar dock all nu föreslå inrättandet av ett
sjöfartsforskningsinsiilul inle synes vara ändamålsenligt. I stället bör TFD
ges ökade ekonomiska resurser för atl kunna slälla medel lill förfogande för
forskningsprojeki inom ramen för det tidigare nämnda forskningsprogrammet.
Denna medelsförslärkning bör enligt utredningens uppfattning lill en början
kunna vara relativt blygsam för att sedan successivi ökas när förutsättningar
skapals för arbete pä flera forskningsprojekt. Utredningen föreslår alt för
ändamålet anslås 500 000 kr. under vardera av budgetåren 1980/81 och 1981/82
samt 800 000 kr. under budgetåret 1982/83.

Sjöfartspolitiska ulredningens förslag om ell särskilt
statligt bidrag till sjöfartsteknisk forskning åren 1980/81 lill 1982/83
tillstyrks av sjöfartsverket, Befraktarrådet, Svenska hamnförbundet, Sveriges
redareförening och statens skeppsprovningsanslalt (SSPA). Utredningens förslag
om ökade ekonomiska resurser för ekonomisk-geografisk sjöfarts- och
hamnforskning tillstyrks av Befraktarrådet, Svenska hamnförbundet och SSPA.
Sjöfanspo-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 68

liliska ulredningen och flera remissinstanser är således
eniga i sina bedömningar om det önskvärda i alt stiirka forskningen inom
sjöfartens omräde. Jag delar denna uppfattning och finner den väl överensstämma
med regeringens allmänna syn pä forskningens betydelse för samhällsutvecklingen.

Liksom utredningen och remissinstanserna finner jag att
handelsflottans utveckling och dess internationella konkurrenskraft år beroende
av att tekniska landvinningar las lillvara. En allmän mälinriklning bör enligt
min mening vara att, vad avser fartygsteknik och transportteknik, söka utveckla
avancerade iransportlösningar med specialfartyg eller andra tekniskl avancerade
fariyg. Denna målinriktning förutsätter forskning av i försia hand s. k.
härdvarukaraklär. Den syflar lill atl genom teknik- och komponenlutveckling ta
fram underlag för bl. a. konstruktion av t. ex. skrov, drivsystem och
hanteringsulrustning och all utveckla navigeringshjälpmedel saml dalor-och
reglerteknisk utrustning ombord i fartyg.

För delta lekniskl inriklade forsknings- och
utvecklingsarbete har naturligtvis enskilda rederier och andra sjöfartsanknulna
förelag ett särskilt ansvar och del bör därför ingå som en viklig del i
förelagens eget utvecklingsarbete. De slalliga insatserna bördarför inriktas
mot alt förslärka och kompleltera del forsknings- och utvecklingsarbete som
bedrivs av rederiföretagen. Projekl som bör komma i fräga för statligt stöd kan
avse projekl inom ell enskill rederi, vilket har sådan omfattning atl det kan
vara svårt för vederbörande rederi att självt finansiera det. Sädana projekl
bör givelvis för alt komma i fräga för bidragsgivning ha ett för samhället
relevant innehåll.

Jag finner del således motiverat att förstärka den
sjöfartslekniska forskningen. Frågan om den på längre sikt lämpliga
ansvarsfördelningen mellan olika organ inom iransporlforskningens omräde
behandlas i utredningen (K 1980:01) om översyn av forsknings- och
utvecklingsverksamheten inom iransporlområdet. Denna ulredning kommer atl
behandla även den sjöfartslekniska forskningens adminislralion.

I anslulning till det nu förda resonemanget om fartygs-
och transportleknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet vill jag, med
utvidgning av de ämnesområden som utredningen uppehållit sig vid, beröra
önskemålet om all genom FoU-insalser undersöka pä vilket sätt teknikens
förändringar berör de anställdas arbetsförhållanden och sociala förhållanden i
storl. Del är uppenbart alt personalfrågorna är direkt sammanlänkade med
möjligheterna till att dra nytta av den lekniska utvecklingen. Jag anser
därför att en arbelsvetenskaplig sjöfarlsforskning bör ske parallellt med den
pä leknisk utveckling inriklade forskningen och där det är möjligt i
integration med denna. Arbelsvetenskaplig forskning har för sjöfartens del
bedrivits inom ramen för arbetarskyddsfondens bidragsgivning. Jag finner della
även fortsättningsvis vara en lämplig ansvarsfördelning.

Frågan om en fastare form för
ekonomisk-geografisk sjöfarts- och

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 69

hamnforskning har aktualiserats i skilda sammanhang. Jag
finner det angeläget atl bättre förutsättningar skapas för kontinuiiet och
långsiklig kompetensuppbyggnad inom detta område. Jag är dock inte nu beredd
all framlägga ett konkret förslag till organisation av denna forskning eftersom
den nämnda utredningen om transporlforskningen har i uppgifl att uiöver sina
övriga åligganden även framlägga förslag om organisalion av nu nämnd forskning.

De problem som behandlas inom sakområdet sjöfarts- och
hamnforskning som här avses är också enligt min mening viktiga samtidigt som de
är mycket komplexa och ofta av tvärvetenskaplig karaktär. Sjöfartsekonomiska
frågor berör 1. ex. den inlernationella och nationella utvecklingen inom både
handel och sjöfart. Den kan omfatta prognoser för gods- och persontrafik
likaväl som administrativa och ekonomiska frågor inom hamn-, stuveri- och
spedilionsverksamhel. Även hamnars lokalisering, organisalion och adminislralion
berörs.

Jag vill i sammanhanget erinra om all någon klar
gränsdragning i många fall inte kan göras mellan ekonomisk-geografisk och
leknisk forskning inom sjötransport- och hamnsystemen. Exempel på områden med
övergripande systemfrågor där gränsdragningen är oklar är sjötransporternas
lekniska och ekonomiska effektivitet jämförl med andra transportsystem,
systemet omland - hamn - fartyg - hamn, irafikeringssyslem, utformning av
farleder, trafikregler saml utveckling av samordnade informations-,
navigerings- och trafikledningssystem.

Sjöfartspoliliska ulredningen har föreslagil alt TFD får
ansvar för etl särskilt anslag avseit för ekonomisk och geografisk sjöfarts-
och hamnforskning. Forskningen skulle ulföras vid de högskolor eller
forskningsorgan som från fall lill fall bedöms lämpliga. 1 sammanhanget erinrar
utredningen atl transporlforskningen skall bli föremål för en särskild
ulredning, varför några långsiktiga ställningstaganden till hur
sjöfartsforskningen skall bedrivas inte bör göras nu.

Med hänvisning till vad jag har anfört rörande del nära
sambandet mellan ekonomisk-geografisk och leknisk forskning inom sjöfarts- och
hamnsystemen förordar jag att etl anslag för det sammanlagna forskningsområdet
anvisas. Den tvärvelenskapliga karaklär som forskningen har gör del enligt min
mening mindre lämpligt atl låta STU administrera anslaget. Jag förordar därför
all anslaget i avvaktan på all Iransportforskningsulredningen lägger förslag,
administreras av TFD. Jag förutsätter därvid atl TFD samråder med den
gemensamma programslyrelsen för leknisk forskning som STU och redareföreningen
har tillsatt. En ulgångspunkl för medelsfördelningen i fräga om den lekniska
forskningen bör vara alt rederiföretagen svarar för en rimlig andel av projektkostnaderna.

Jag anser all den samlade sjöfarlsforskningen bör
lillföras 3.5 milj. kr. under budgetåret 1980/81. Härav börca 3 milj. kr. avse
leknisk forskning och ca 0,5 milj. kr. ekonomisk-geografisk sjöfarts- och
hamnforskning.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 70

5.7 Branschråd för sjöfarten

Sjöfartspoliliska ulredningen har föreslagit att ell
branschråd för sjöfartsnäringen skall inrättas. Enligt förslaget skall
ledamöterna i branschrådet företräda staten, branschen och de anslällda. Syflel
anges vara att komma fram till en samstämmig syn pä den framtida utvecklingen
inom branschen. Rådet avses bl. a. kunna fungera som en kanal för kontaker
mellan rederinäringen, myndigheter och kommittéer m. fl. som överväger åtgärder
av belydelse för sjöfarten.

Förslagel tillstyrks av TCO och SMBF. Sveriges
varvsindustriförening har inget atl invända mol alt ell branschråd inrättas.
För all yllerligare förbällra informationsutbytet mellan varvs- och
rederibranscherna utgår föreningen från all varvsrepresenlanterna kommer alt ingå
i rådel i analogi med vad som gäller för rederirepresenlanier i varvsrådel.
Sveriges redareförening motsätter sig inle förslagel men anser all syftet med
del kan uppnäs bälire på andra sätt t. ex. genom direkta kontakter mellan
näringen och de beslulande samhällsorganen. Liknande synpunkier framförs av
sjöfartsverket, Befraktarrådet och SSPA.

För egen del instämmer jag i de sistnämnda
remissinslansernas uppfallning. Det föreligger självfallel ej något hinder för
atl olika intressenter inom sjöfartsnäringen, om så visar sig erforderligt,
bildar etl gemensaml organ utan all för den skull siaten engagerar sig häri.
Elt statligt engagemang i etl branschråd samtidigt som staten genom olika
insatser aklivt är engagerad i alt lösa olika för näringen allvarliga problem
skulle enligt min mening skapa oklarhet om ansvarsfördelningen i fråga om
ålaganden.

Mol bakgrund av vad jag nu anförl avslyrker jag förslagel
om att inräita ell branschråd.

5.8 Handlingsprogram för Sveriges agerande
inom den internationella

sjöfarten

Den internationella sjöfarlspoliliken har under 1970-talel
alllmer kommit all präglas även omvärdering av vedertagna principer och
handlingsmönster. Ökad samfärdsel och teknologiska landvinningar har skapat nya
marknader och verksamhetsområden. Samtidigt har nya sjöfartsnationer vuxit upp
och krävt sin andel av sjötransporterna, vilkel inle utan vidare accepterats av
de redan etablerade. Detta har lett till olika diskriminerande och protektionistiska
åtgärder framför allt från länder vilkas handelsflottor byggis upp
huvudsakligen för all betjäna den egna utrikeshandeln. Syftet har då varit all
tvinga fram en lasluppdelning som garanterar tillräckligt med arbele för den
egna flollan.

Denna utveckling har också lett till atl gränsen mellan
kommersiella och politiska intressen och ö"erväganden blivil alltmer
utsuddad. Statlig slyrning av kommersiella aktiviteter inom sjöfarlen
förekommer inle bara i slatshan-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 71

delsländerna. Begreppen fri sjöfart och fri och rättvis
konkurrens har på mänga håll en annan innebörd än vad de har i OECD:s
liberaliseringskod.

1 detla läge skulle del kunna ifrågasättas om vär sjöfart
längre är betjänt av att Sverige slår vakt om dessa liberala principer i deras
ursprungliga betydelse. Som jag tidigare påpekat aren av förulsällningarna för
transocean direktlrafik pä svenska hamnar all svensk sjöfartsnäring har
möjlighel all della i irafiken. Del är också av slort värde för folkhushällel
alt i största möjliga ulslräckning få exporten och imporlen utförda med svenska
fartyg. Samtidigt bör man dock erinra sig atl alla neltoinläkter av svensk
export på sjöfarlsomrädel är lika värdefulla oavsett i vilken verksamhel de
intjänas.

Jag har tidigare föreslagit olika ålgärder som syftar lill
all svensk utrikeshandel i tillräcklig grad skall kunna transporteras med
svenska fartyg. Ingen av dessa åtgärder slrider mol principerna för fri sjöfart
och fri och rättvis konkurrens, vilket är en konsekvens av den grundläggande
tanken om all vår sjöfartspolitik bör ingå som ell led i den allmänna
näringspolitiken. Härtill kommer all protektionistiska åtgärder, som skulle
kunna gagna den del av den svenska handelsflottan som är engagerad i
direktlrafik pä Sverige, skulle få allvarliga återverkningar på den betydligt
större delen som endast trafikerar hamnar i andra länder. Sveriges möjligheter
atl med irovärdighel verka för största möjliga frihei för cross-lrade-rederier
skulle nalurliglvis minska om vi genom slalliga ingripanden sökte påverka
transporten av vår utrikeshandel lill förmån för svenska fariyg.

Liksom sjöfartspoliliska ulredningen anser jag därför all
Sverige bör fortsätta alt värna om fri sjöfart och principen om fri och rättvis
konkurrens. Emellertid kan vi inle bortse från de förändringar som håller pä
att ske vid tillämpningen av dessa principer.

Av
särskilt inlresse i del sammanhanget är del arbele som pågår inom OECD:s
sjötransportkommitté för att lägga fast en för medlemsländerna gemensam modern
sjöfartspolitik. Ulgångspunklen är all den slörsia ekonomiska fördelen för
rederier, avlaslare och konsumenler uppnås om såväl regeringar som kommersiella
intressenter lillämpar principerna om fri sjöfart i fri och rättvis konkurrens.
Dessa principer skall bygga på marknadsekonomiska överväganden och inte hindras
av reslriklioner som snedvrider konkurrensen genom valutakontroll eller
lagsliflning lill förmän för egen flagga. Samtidigt erkänns all principema inle
längre respekteras fulll ut till följd av de problem som exislerar i
linjelrafiken med vissa u-länder och stalshandelsländer. OECD-ländernas försvar
av den fria sjöfarlen kommer därför att kräva ett visst måll av aklivi
engagemang från regeringarnas sida.

Enligt min mening är dessa riktlinjer väl förenliga med
svenska intressen. Det är ocksä angclägel alt OECD-länderna snarasl kan enas om
en gemensam sjöfartspolitik. Sverige bör liksom hittills aklivi verka i den
andan.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 72

Jag övergår nu till att behandla vissa konkreta problem
som kräver ett snart svenskt ställningstagande.

Frågan om Sveriges anslutning till UNCTAD-koden öppnar ett
vidsträckt problemområde. Redan koden i sig bär tydliga spär av nödvändiga
kompromisser. En praklisk tillämpning av koden kommer säkert alt medföra
svårigheter. Även EG-beslulets verkliga innebörd är osäker. Genom della beslul
har likväl den väsentligaste svenska invändningen mot koden undanröjts,
nämligen atl lasluppdelningsbestämmelserna. pä bekosinad bl. a. av svenska
intressen, skulle gynna redan väl etablerade rederier framför allt i
Västeuropa. Om Sverige inte anslöt sig till koden på samma sätt som
EG-länderna, skulle vi komma atl slå isolerade i Nordeuropa, möjligen
lillsammans med Finland. Norge har nämligen getl tillkänna att man kommer atl
följa EG. De problem som kan uppslå vid ett sådant slällningstagande är enligt
min mening betydligt allvarligare än om Sverige ansluter sig. Jag anser därför
all Sverige bör anslula sig till UNCTAD-koden pä samma villkor som EG-länderna.

Genom en sådan anslulning lill UNCTAD-koden godtas alltså
frän svensk sida all u-landsrederier inom linjekonferenser får sig
tillförsäkrat en viss andel av konferenslaslerna. Jag vill understryka atl
detta inte får tolkas som ett allmänt godtagande av lasluppdelningsprincipen.
Sverige bör fortfarande verka för atl lastuppdelningen begränsas så alt
cross-lrade-inlressena inte ytterligare skadas. Framför allt måste alla försök
atl införa lastuppdelning i tank- och bulkfarten med krafl avvisas.

Av min redogörelse för ulvecklingen inom den
internationella sjöfarten har framgått atl hoten mot fri sjöfart inte består
endast i åtgärder som är direkt diskriminerande mot viss eller vissa flaggor.
Jag har pekat på de problem som uppstått lill följd av konkurrensen frän
statshandelsländerna och de amerikanska anlilruslbeslämmelserna. Det är här inle
fråga om diskriminering i egenllig bemärkelse utan om en lillämpning av
ekonomiska ,och legala system som negativt päverkar bl. a. den svenska
handelsflottans möjligheter lill en ekonomisk och ralionell verksamhet.

Sverige har sedan är 1967 en lagsliftning som gör det
möjligt att ingripa mot länder som diskriminerar den svenska flaggan (lag
1967:603 om åtgärder mot diskriminering i inlernalionell sjöfart). Den ger
däremot inte möjlighet alt ingripa mol förödande priskonkurrens eller andra
älgärder som ulan atl vara direkl diskriminerande ändå skadar svensk sjöfart.
Etl visst skydd mot del senare slaget av åtgärder finns i lagen (1973:87) om
förbud för redare alt i vissa fall lämna ul handling som angår den svenska
sjöfartsnäringen.

Vad angår konkurrensen från statshandelsländerna har flera
västländer lagstiftat om motåtgärder. Sjöfartspoliliska ulredningen anser att
arbetet med en liknande lagstiftning som vid behov kan sättas i kraft snarast
bör inledas.

För egen del anser jag att Sverige, i likhet med andra
sjöfartsnationer, pä ett effektivi säll skall skydda sin sjöfart mot säväl
diskriminering som andra

s. 73 Kontrollera mot PDF

skadliga åtgärder. Jag har för avsikt alt låta påbörja etl
lagstiftningsarbete i della syfte.

Som jag lidigare anfört ulgör bekvämlighelsflaggen etl
problem inom den internationella sjöfarten. Sveriges inställning har varit alt
bekvämlighelsflaggen ulgör ett ovälkommet inslag i världsjöfarten, säväl i
fråga om sjösäkerhet och sociala förhållanden som från konkurrenssynpunkt. Det finns
enligt min mening ingen anledning all ändra denna inställning. En viss allmän
standardförbättring har visserligen inträtt för vissa bekvämlighelsfloitor till
följd av elt ökat internationellt tryck mot undermåliga fartyg. Fortfarande
innebär emellerlid registrering under bekvämlighetsflagg en möjlighet för
mindre nogräknade redare alt kringgå överenskomna normer till skydd för
sjösäkerhet, havsiniljö och de ombordanställda. Sädan registrering erbjuder
ocksä i mänga fall betydande skattefördelar och andra ekonomiska förmåner som
innebär etl hinder mot fri och rättvis konkurrens inom sjöfarten. Sådana
konsekvenser av regisirering under bekvämlighelsflagg är enligt min mening inte
förenliga med en sund utveckling av världssjöfarlen. Sverige bör därför fortsätta
att verka för en internationell enighel om alt undanröja skadeverkningarna av
bekvämlighetsflotlornas verksamhet och. om delta visar sig vara den enda
möjligheten, på sikt avveckla bekvämlighetsregistren.

6 Vissa hamnfrågor 6.1 Allmänt

Vid mitten av 1960-lalel inleddes en period med omfattande
strukturförändringar inom sjöfart och hamnväsende. Fram till dess förändrades
fartygskonstruktioner och hanteringsleknik endast gradvis och förändringarna
hade ingen avgörande påverkan på hamnslrukturen. De flesta transoceana
linjerederier som trafikerade Norden anlöpte fortfarande vid mitten av
1960-talci ell stort anlal hamnar för lastning och lossning. Närtrafiken, dvs.
irafiken på Europa, upprätlhölls i regel med smä konventionella fariyg.
Järnvägs- och lastbilstransporterna till och frän kontinenten hade fram till
denna lid en relativt blygsam omfattning.

Sedan milten av 1960-talel har det skett en snabb
utveckling oeh förändring av de ulrikes transporterna. Den transoceana
linjesjöfarten har kännelecknals av en strävan alt uppnå stordriftsfördelar i
fartyg, godshantering och hamnanläggningar, vilket bl. a. medfört en
långtgående koncentration av hamnanlöpen. I närtrafiken har utvecklingen
präglats av en krafiig ökning av den direkta järnvägs-och lastbilstrafiken till
och frän kontinenten, vilket bl. a. inneburit en betydligt snabbare ökning av
färjelrafiken än av fartygstrafiken i övrigt.

Ulvecklingen pä sjöfartssidan har påverkat hamnväsendets
struktur. Verksamhelen i olika hamnar har alltmer specialiserats,
upptagningsområdena har blivit större, samlidigt som konkurrensen om godset
skärpts. Valet

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 74

av hamn avgörs numera i högre grad på basis av den service
en hamn kan erbjuda snarare än pä avståndet mellan hamn och exportör/importör.
Hamnarnas läge och anknytning lill de regionala och interregionala väg- och
järnvägssystemen får i det sammanhanget allt större betydelse. Därigenom har
utvecklingen inom landtransportsektorn och de snabbt växande hanterings- och
terminalkoslnaderna samt utformningen av rederiernas linjenät bidragit till att
ge vissa hamnar en mer fördelaktig utveckling än andra.

En tidigare lokal konkurrens hamnarna emellan har således
successivt ersalls med en konkurrens som är regional eller nationell och i
vissa fall internationell. Detla förhällande ställer betydligt större krav än
tidigare pä bl. a. hamnägare och transportföretag vad gäller överblick och
förmåga till långsiktiga bedömningar av de generella utvecklingsförloppen inom
hamnoch sjöfartsnäringen. Del är därvid naturligt atl mänga hamnägare, ställda
inför en långtifrån klar utvecklingsbild, tvekar inför nyinvesteringar respeklive
inle accepterar alt deras hamn får en förändrad funkiion.

Det har dock inte sällan hänt att hamnägare i hopp om all
framgångsrikt kunna della i konkurrensen har invesleral slora belopp i
ulbyggnad och modernisering av sin hamn samiidigi som konkurrerande hamnägare
reagerat på liknande sätt. Följden har dä ofta blivil en tolal överkapacitet,
där den enskilde hamnägarens möjligheter atl allrahera gods och lillämpa taxor
Och avgifier som ger kostnadstäckning är begränsade. Effekten av detta har i
sin lur blivil alt mänga hamnar inle är självbärande utan all kommunerna fär
tillskjuta större eller mindre belopp av skattemedel i driflsunderstöd.

Della utvecklingsförlopp, som under den senare delen av
1960-lalet var mest påtagligt i fräga om hamnanläggningar för modern
styckegodshantering, synes under senare är också avse anläggningar för mäss-
och partigods. De ekonomiska problemen i hamnväsendei har accentuerats genom
att vissa stuverier drabbats av ekonomiska svårigheter och bristande
möjligheter att finansiera erforderliga investeringar. I ökad ulslräckning har
också kommunerna förvärvat aktier och i en del fall övertagit etl dominerande
inflytande i stuveribolagen.

De beskrivna förhållandena har sedan lång tid tillbaka
gjort det naturligt att söka uppnå en bättre samordning av hamnverksamhelen och
av utbyggnaderna av svenska hamnar. De akluella frågeställningarna har varil
föremål för flera utredningar, senasl hamnulredningen (SOU 1969:22) De svenska
hamnarna och irafikplaneringsutredningen (Ds K 1975:9) Planering av de svenska
hamnarna. Förslagen enligt ulredningarna har emellerlid genomförls endast i
begränsad utsträckning.

6.2 Hamnplanering

Frågan om en övergripande hamnplanering och därmed förenad
statlig styrning av hamnväsendet behandlades senast av riksdagen är
1979 i

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 75

samband med riksdagens ställningstagande till prop.
1978/79:99 om en ny trafikpolitik (TU 1978/79:18, rskr 1978/79:419).

Enligt proposilionen borde tillskapandet av en
övergripande hamnplanering och därmed sammanhängande faktasammanslällningar
och framtidsbedömningar väsenlligl förbättra de olika hamnägarnas
beslutssituation. Därmed borde enligt föredraganden även en i vissa fall
önskvärd samordning av de ekonomiska förhållandena mellan hamnar inom samma
område främjas.

1 proposilionen betonades ocksä all en övergripande
hamnplanering skulle underlätta den samordning som mäste ske mellan
hamnutbyggnader och de investeringar som görs i andra delar av trafiksektorn,
säsom vägar, järnvägar och andra terminalanläggningar. Vidare framhölls att en
vidgad hamnplanering skapar bättre förutsättningar för en samordning av
investeringarna inom hamnsektorn med den övriga samhällsplaneringen, t. ex. den
fysiska planeringen och den regionala ulvecklingsplaneringen.

I fräga om tillvägagängssättet vid planeringen förordades
i propositionen all en samordning borde ske av den planering som bedrivs på
lokal, regional och nationell nivå. I anslulning härtill underströks viklen av
all kommunerna tar akliv del i planeringen. 1 sammanhanget erinrades om de
riktlinjer som regeringen den 14 december 1978 meddelat länsstyrelserna
angående en kartläggning av hamnförhållanden i respektive region.

I proposilionen föreslogs alt sjöfartsverket skulle handha
planeringen på nationell nivå och för landets hamnar utarbeta en
perspeklivplan, grundad på bl. a. det av länsstyrelserna insamlade materialet.
Enligt förslaget borde, för atl säkerslälla dels alt sjöfartsverkei tillförs
erforderlig kompetens i hamnfrågor, dels atl olika intressen blir lillgodosedda
i planeringen, ell särskilt samarbetsorgan knytas till verkel.

För alt planeringsarbetet skall kunna ske på ett meningsfulll
och framsynt sätt föreslogs vidare i propositionen att ägare till såväl
allmänna som enskilda hamnar skulle åläggas all årligen informera
sjöfartsverket och respektive länsstyrelse om sina investeringsplaner genom alt
sända in en förleckning över de investeringsobjekt som avses att ulföras under
den närmasle femårsperioden.

För alt säkerställa samhällets inflylande föreslogs i
propositionen atl nägra väsenlliga utbyggnader i hamnarna inte skulle fä göras
förrän sjöfartsverket avgivit utlåtande om deras lämplighet frän samhällelig
synpunkt. Denna ordning skulle enligt förslaget gälla för projekt uppgående
till minst 15 milj. kr. 1 fräga om projekt mellan 2 och 15 milj. kr. innebar
förslagel krav pä redovisning av planerna för sjöfartsverket. På grundval härav
skulle verket besluta om vilka investeringar i nämnda kostnadsinlervall som
skulle bli föremål för utlåtande.

Riksdagen delade föredragandens uppfattning om behovet av
en övergripande hamnplanering och om värdet av en perspeklivplan för ulvecklingen
av hamnsystemei, bl. a. som ledning för olika hamnägare. Riksdagen godtog

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 76

också förslaget om att sjöfartsverkei bör vara den
myndighet som handhar den övergripande planeringen pa nationell nivä och att
ett samarbetsorgan bör knytas till verket.

När det gäller de i propositionen föreslagna reglerna -
och därpå grundat lagförslag- för information, anmälan och utlåtande om
planerade hamninvesleringar kunde riksdagen emellertid på väsentliga punkler
inle godta regeringens förslag. Riksdagen fann således alt den föreslagna
avgränsningen av de investeringar varom anmälan enligt förslaget skulle göras
var alltför vid. Anmälan till sjöfartsverket borde enligt riksdagens mening
krävas bara för hamninvesteringar som i väsenllig grad päverkar hamnarnas
struktur eller som pä etl avgörande sätt påverkar förulsältningarna för övriga
trafikinvesteringar. Vidare uttryckte riksdagen iveksamhel lill om det över
huvud taget borde krävas anmälan annat än för invesleringar i fasla
anläggningar. Riksdagen ansåg ocksä alt de föreslagna beloppsgränserna för
informations- och anmälningsskyldighet var för snävt tilltagna oeh alt den
föreslagna ulformningen av reglerna medförde risk för att en onödig byråkrati
vid handläggningen av hamninvesteringsärendena kunde uppstå.

Med hänsyn lill att hamnägarnas rörelsefrihet inle mer än
nödvändigt skall inskränkas genom införandet av ett utlålandeinslilul, ansåg
riksdagen vidare att en kort lidsfrist borde sättas, inom vilken sjöfartsverket
normalt bör avge sill utlåtande. Om utlåtande av någol skäl inle avgelts inom
denna lid borde det, enligt riksdagens mening, stå hamnägaren eller annan
berörd frilt att ulan hinder härav fullfölja sina investeringsplaner.

Med hänvisning härtill återförvisade riksdagen regeringens
förslag till handläggningsordning och förslag lill lag om hamninvesleringar med
hemställan om en överarbelning.

Jag har lidigare beskrivii del nära samband som finns
mellan sjöfarts- och hamnpolitiken. Jag har ocksä betonat atl de slalliga
insatserna för att uppnå den sjöfartspolitiska målsättningen inte enbart bör
koncentreras till själva sjöfartsnäringen ulan ocksä inriktas mol hamnsektorn.
För alt kunna möla och tillgodogöra sig fördelarna med den tekniska
utvecklingen i fräga om farlygskonstruklioner och hanteringsmetoder är det av
stor vikt atl det sker cn anpassning av hamnslrukturen. Av belydelse i delta
sammanhang är del nära samband som finns mellan hamnslrukturen och kosinaderna
för farleder, lotsning och isbrytning. Jag ser del därför som utomordentligt
värdefullt att en övergripande hamnplanering nu har påbörjats.

Berörda länsslyrelser redovisar nu successivt sina
regionala hamnplaner till kommunikationsdepartementet. Genom beslut den 29
november 1979 har regeringen uppdragil äl sjöfartsverket alt ularbela och
senast den 1 november 1980 till kommunikationsdepartementet redovisa en
perspeklivplan för hamnväsendet. Jag har för avsikt atl inom korl begära
regeringens bemyndigande alt tillsälta del av riksdagen beslutade
samarbeisorganet.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 . 77

Sjöfartsverkets arbele pä en perspeklivplan för hamnarna
inrymmer som elt första sleg att ställa samman -och vid behov kompletlera-samt
analysera del maierial som länsstyrelserna redovisat i sina regionala
hamnplaner. Vidare skall sjöfartsverkei försöka beräkna vilka krav pä hamn- och
faricdskapaciiel som k;in komma att ställas i olika delar av landet under
1980-lalet oeh den första hälften av 199()-talet. En uppdelning skall därvid
göras pä vikligare transporlslag och hänsyn skall tas till transporterna av
farligt gods. Detla moment inrymmer prognoser och bedömningar av den sjöburna
trafikens utveckling och fördelning pä varuslag och marknader in. m.

Genom
jämförelse av ä ena sidan exislerande hamnstruklur och föreliggande ulbyggnadsplaner
och ä andra sidan den beräknade eflerfrågan pä hamn- och farledskapacilet i
olika delar av landet, skall sjöfartsverket göra en översiktlig bedömning av
behovel av utbyggnader och andra älgärder i fräga om hamn- och farledssystemet
och den lämpliga hamnslrukturen för landel som helhet under den närmaste
15-ärsperioden. För perioden fram till är 1990 skall en mer delaljerad plan
göras. En bedömning av de lotala kostnaderna skall ocksä göras, fördelade pä
kustområden, typ av älgärder och huvudmän. Sjöfartsverket skall därvid åven
väga in sjösäkerhets- och miljöaspekterna.

När del sedan gäller frågan om en mer akliv statlig
styrning av hamnslrukturen än vad som kan bli följden av del nu påbörjade
planeringsarbetet, framstår det som nödvändigt och rikligt all landets
framlida hamnstruklur utformas utifrån mera övergripande synpunkier än de som
den enskilde hamnägaren har möjlighel att ta ställning till. Jag vill i sammanhanget
peka pä de ofta betydande följdinvesieringar som kan drabba staten till följd
av nyinvesteringar i hamnar. Det kan t. ex. gälla utbyggnad av väg-och
järnvägsanslutningar liksom invesleringar i farledsanordningar, kostnader för
lotsning etc. Till detta skall läggas atl många svenska hamnar drivs med
föriusl som täcks med skattemedel.

En sammantagen bedömning av de olika aspeklerna på
problemet leder mig fram lill uppfattningen att en mera akliv statlig slyrning
av hamnväsendei än den som f. n. sker är nödvändig.

Trafikplaneringsutredningen föreslog för sin del att en
tillståndsprövning avseende vissa hamninvesteringar borde införas. Delta
förslag fördes inte vidare lill riksdagen. 1 stället förordades i prop.
1978/79:99. som jag lidigare har nämnt, att sjöfartsverkei skulle avge
utlåtande över vissa hamninvesteringar.

Utredningen om Göleborgs hamns internationella
konkurrensförhållande har ocksä tagit upp frågan om en mera akliv statlig
styrning av hamnväsendet. Beiräffande den övergripande hamnplaneringen
fcirordar utredaren förbättrat informations- och beslutsunderlag. Kommunerna bör
liksom hitlills i princip stå för hamnverksamheten och bära det ekonomiska
ansvaret. Pä tvä områden bör dock enligt uiredaren särskilda aspekler

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 78

läggas. Del gäller import av energiråvaror och transocean
linjesjöfarl. Inom dessa områden bör staten enligt uiredaren kunna överta de
ekonomiska riskerna från hamnkommunerna, dä utvecklingen har medfört icke
förutsebara trendbrott, t. ex. genomgripande förändring i handelsmönstrel,
drastisk förändring av energiförsörjningen eller en radikal förändring av
transportsystemet.

Flera remissinslanser inslämmer i utredningens uppfattning
i fråga om behovet av en övergripande hamnplanering och etl ökat statligt
ekonomiskt engagemang i hamnarna vid s. k. trendbrott. Del gäller bl. a.
Göteborgs kommun, ÖEF, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län.
Svenska hamnförbundel och sjöfartsverket. Genomgående anser dessa instanser att
hamnkommunerna skall bära del ekonomiska ansvaret för hamnverksamhelen, men
alt staten bör kunna träda in om den faktiska ulvecklingen fär elt allvarligt
sämre förlopp som följd av icke förulsebara trendbrott.

Åven om jag för egen del har funnit atl en mera akliv
slallig styrning av hamnväsendei än f. n. är önskvärd, är jag inle nu beredd
atl lägga fram förslag lill hur en sädan slyrning lämpligen bör ulformas.
Enligt min mening bör resultatet av del nu pågående planeringsarbetet vid
sjöfartsverket avvaktas innan ställning las till om en lillslåndsprövning eller
ell utlåtande-förfarande skall tillämpas. Planeringsarbetet bör ocksä ge
vägledning om vilka objekl som lämpligen bör omfallas och om vilken
handläggningsordning som bör gälla. Planeringsarbetet bör också kunna ge
underlag för bedömningar av de synpunkier som framförls angående statens
medverkan vid s. k. trendbrott. Nära förknippad med frågan om kommunernas
risktagande vid hamninvesteringar är frågan om kapitalförsörjning för
hamninvesteringar. Såväl ulredningen om Göleborgs hamn och den transoceana
linjesjöfarlen som flera remissyttranden över utredningen har lagil upp denna
fråga. Jag vill då erinra om all del är riksbanken som ulifrån en samlad
bedömning av kapitalmarknaden ger tillstånd till obligationsemissioner.Åven
kapitalförsörjningsfrägorna bör lämpligen behandlas när man ser resultaten av
nu pågående planeringsarbete, eftersom man först dä kan göra en samlad
bedömning av angelägna investeringsbehov. Jag vill i sammanhanget erinra om
atl vissa slörre hamnutbyggnader sedan nägra är tillbaka är föremål för
regeringens prövning enligt § 136 a byggnadslagen. Även denna prövning bör ske
mot bakgrund av det nu pågående planeringsarbetet vid sjöfartsverket.

6.3 Göteborgs hamn

Jag har i det föregående behandlat och redovisal min
allmänna syn på vissa vikliga frågor som sammanhänger med det svenska hamnväsendet
och dess framlida utveckling. Åven om jag därvid givit ullryck ät uppfaltningen
alt en ökad slallig slyrning av bl. a. investeringar i hamnanläggningar kan
vara befogad, har jag funnit det lämpligt atl avvakta resultaten av nu pågående

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 79

hamnplaneringsverksamhet innan slullig ställning tas till
hur en sädan styrning bör utformas. Denna avvaktande hållning till de allmänna
hamn-politiska frågorna bör emellertid inte förhindra atl vissa konkreta
hanmfrä-gor bringas lill avgörande redan nu.

Jag kommer senare i dag atl föreslä regeringen all föreslå
riksdagen att anslå etl statsbidrag till ulbyggnaden av en ny färjehamn i Visby
(prop. 1979/80:125). Jag kommer dä att erinra om att etl av syftena bakom det
nuvarande kostnadsansvaret för hamnverksamhelen är alt landets hamnar skall
konkurrera med varandra pä sä längt möjligt lika villkor ulan statlig ekonomisk
inblandning. Med hänsyn till Gotlands geografiska belägenhet och lill att Visby
hamn inte pä nägol salt konkurrerar med hamnar pä fastlandet och med hansyn
till att samtliga hamnar pä Golland. med undantagaven specialh;imn, ägs av
Gotlands kommun rubbar inte ell statligt bidrag lill ulbyggnaden av Visby hamn
de allmänna hamnpolitiska rikllinjer som gäller.

Ell annal ärende, av slor ekononiisk och principiell
räckvidd aktualiserades när Göteborgs kommunstyrelse och hamnstyrelse i en
skrivelse till kommunikaiiönsdepariemeniei i oktober 1977 föreslog atl staten i
etl av kommunen bildat aktiebolag för hamn- och stuveriverksamheien skulle
teckna akiier lill elt belopp av 150 milj. kr.

Med anledning av den nämnda skrivelsen tillkallades en
särskild uiredare för alt behandla frågan om Göleborgs hamns internationella
konkurrensförhållande. Utredaren avlämnade i november 1979 betänkandet (Ds K
1979:12) Göteborgs hamn och den transoceana linjesjöfarlen.

Utredaren har gjort en omfattande kartläggning av
Göteborgs hamns konkurrensförmåga beiräffande transocean linjesjöfarl.
Kostnader och marknadsförutsättningar har jämförts med konkurrenlhamnar i
Sverige och i utlandet. Vidare har utredaren analyserat konsekvenserna av en
mera omfattande irafikomläggning frän Göteborgs hamn för transportväsendet,
iransporttjänstköparna, berörda kommuner och regioner samt för det svenska
samhället som helhel.

På sikt skulle en utveckling där direklanlöpen på Sverige
upphör, enligt utredarens bedömning, ledn till effekter pä svsselsättning-en
lill sjöss och i hamnar samt sannolikt också till en omlokalisering av de
svenska linjerederiernas ledningsfunktioner med åtföljande sysselsättningseffekter.

För iransportkunderna skulle enligt utredarens bedömning
övergång från direkianlöp till feedertrafik i ett kortare perspektiv kunna
medföra viss reduktion av de toiala transportkostnaderna. 1 det längre
perspektivet förulses emellerlid en fördyring, dels som följd av att Göteborg
inte längre kvarslår som bashamn i elt konferenssystem, dels som följd av de
relativt selt snabbare ökande energikostnaderna för landtransporter.

De avgörande argumenten för att söka bibehålla direkianlöp
i Skandinavien för transocean linjelrafik är emellertid enligt utredaren
kraven pä

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 80

säkerhet och regularitet. Betydelsen av att kunna ställa
mycket höga krav i dessa hänseenden är särskilt slor i fräga om högförädlade
produkler. Merkostnader för iransporter, risken för sämre service, längre lotal
transporttid, ök;ide hanleringsskador och ökade kostnader för bundet kapital i
transporter efter en omläggning rör inte enbart den svenska induslrin och de
svenska konsumenterna ulan belastar ocksä hela samhällsekonomin. Till detta
kommer vissa övergångskostnader eller omställningskostnader vid en evenluell
irafikomläggning. Utredaren uppskattar kapitalförlusten vid en halvering av
direkltrafiken i framför allt Göteborgsregionen men även i viss infrastruktur
för landet i övrigt till i storleksordningen 500 ä 1 000 milj. kr.

För Göteborgs kommun och region skulle ett ändrat
transporlmönsler under samma förutsättning leda lill negaliva
sysselsättningseffekter. Utredaren uppskattar sysselsällningsborlfallet lill
storleksordningen 3 000 arbetstillfällen, varav i hamn- och
stuveriverksamheien 600 ä 800 personer.

Näslan samtliga remissinstanser delar ulredningens
bedömning alt det är samhällsekonomiskt myckel fördelaktigt om de transoceana
direklanlöpen i Sverige kan bibehållas. I sammanhanget vitsordar
remissinstanserna Göleborgs hamns betydelse.

Jag instämmer i denna bedömning och vill erinra om vad jag
lidigare sagl om betydelsen för svenskt näringsliv av transocean direkttrafik
över svenska hamnar. Göteborgs hamn har traditionellt varit en viklig
förbindelselänk i det svenska varuutbytet. Hamnen är alltjämt, trots ökad
konkurrens från andra hamnar, den dominerande hamnen för det transoceana godset
till och frän Sverige och Skandinavien. Uiredarens konsekvensbeskrivning av ett
radikalt ändrat transporlmönsler, dvs. all direkltrafiken pä Göleborg upphör,
visar också pä Göteborgs hamns slora värde inle bara för regionen utan också
för samhällel som helhet.

Enligt uiredarens bedömning talar ekonomiska och
marknadsmässiga skäl under överskådlig lid för att rederierna har etl egel
inlresse av all bibehälla direklanlöpen i Sverige, om en konkurrenskraftig
service- och koslnadsnivå föreligger i hamn- och stuveriverksamheien. Uiredaren
konslalerar all produktiviteten och kostnadsnivån för stuveriverksamheien i
Göteborg försämrats märkbart sedan mitten av 1970-talel. Detta har bl. a. lett
till atl viss linjetrafik pä hamnen upphört lill förmån för andra hamnar. Under
det senaste ärel har dock enligt utredaren stuveriverksamhetens presianda i
Göleborg förbättrats. Förutsättningar finns enligt utredaren all åter etablera
en likvärdig produktivitet i Göleborgs hamn när det gäller enhetslaslhanle-ring
oeh erbjuda fullgod servicenivå i jämförelse med kontinenthamnarna. 1
sammanhanget pekar utredaren på transittrafikens stora betydelse när det gäller
att uppnå den fvllnadsgrad som krävs för fortsatt lönsam direkttrafik.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 81

När det gäller frågan o m ell slatligt delägarskap i Göteborgs
hamn och stuveri anser utredaren alt erforderliga åtgärder för att säkerställa
konkurrensförmågan gentemot ulländska hamnar är fullt genomförbara ulan elt
statligt delägarskap. Ell statligt delägarskap avvisas därför. Pågående
omorganisalion och leknisk upprustning av sluveriverk-samheten ger, enligt
uiredaren, nödvändiga betingelser för den resultatför-bättring som erfordras.
Salsning på nyrekrytering och utbildning av stuveriarbetare och arbetsledare är
andra fakiorer som utredaren tillmäter stor betydelse. Utredaren bedömer det
möjligt alt på sikl inom ramen för inlerna ralionaliseringar i hamnen och
stuveriet nä en ärlig resultatförbättring i storleksordningen 40 milj. kr.

Flera remissinslanser, bl. a. sjöfartsverket,
länsstyrelsen i Hallands län och Sveriges spedilörförbund instämmer i
utredningens uppfattning att pågående omorganisalion och leknisk upprusining av
stuveribolaget på ell avgörande sätt bör kunna bidra till den
resultatförbättring som erfordras för all Göteborgs hamn skall kunna erbjuda en
internationellt sett konkurrens-duglig produktivitet och kostnadsnivå. Åven
Sveriges redareförening delar uiredarens uppfattning all del inom hamn- och
stuveriverksamheien finns åtskilligt all göra för att förbättra
konkurrenskraften. Föreningen menar att en årlig resultatförbättring om 40
milj. kr. inte är orealistisk och ifrågasätter om inte väsentligl större
förbättringar kan uppnås.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Göteborgs
kommun anser emellertid inte all en effekiivisering av hamnverksamheten kan
vara tillräckliga medel för att på sikt garantera konkurrenskraften mot
kontinenthamnarna. Dessa remissinstanser menar, atl om tillväxttakten i
godsunderlaget blir lägre än vad utredningen bedömt och samlidigt andra
vikliga fakiorer ändras på etl ogynnsamt säll, t. ex. kraftigl ökade
bunkerkoslnader eller minskad Iransitirafik kan förulsältningarna för
bibehållande av den transoceana irafiken över Göteborg snabbt minska.

Den övervägande delen av remissinstanserna, bl. a.
sjöfartsverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Hallands och
Västernorrlands län saml Näringslivets Trafikdelegation (NTD), Befraktarrådet,
Svenska iransportarbetareförbundet och Sveriges spedilörförbund, är eniga med
utredningen om det olämpliga med ell statligt delägarskap i Göteborgs hamn.
Skälen härtill anges vara såväl all hamnens konkurrenskrafi, i likhei med
utredningsmannens uppfallning, bedöms vara stor, som atl principiella
invändningar kan anföras. Sjöfartsverket anser att det föreslagna statliga
engagemanget skulle innebära ett prejudicerande ställningslagande av
hamnpolilisk arl i en tid då underlag för all dra upp rikllinjer i detla
avseende ännu inle föreligger i lillräcklig omfallning. Länsstyrelsen i
Väslernorrlands län och Svenska Iransportarbetarförbundel menar all ett
slatligt engagemang i Göteborgs hamn skulle leda till motsvarande krav från
andra hamnar.

Handelstjänstemannaförbundet, TCO, länsstyrelsen i
Göteborgs och

6 Rik.sdagen 1979/80. 1 .saml. Nr 166

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 82

Bohus län och Västsvenska handelskammaren redovisar en
gemensam grundinställning om att staten pä ett eller ;innal sätt bör engagera
sig ekonomiskt i Göleborgs hamn. Ingen av dessa remissinstanser har emellertid
direkt förordat ett statligt delägarskiip utan istället pekat pä andra
stödåtgärder. Som exempel niimns förmänliga finansieringsmöjligheter och en
omläggning av systemet med de statliga sjöfartsavgiftema. Göteborgs komniun
anser det emellertid angeläget att ytterligare överväganden görs vad gäller
statens engagemang i Göteborgs hamn.

Sveriges redareförening ullalar sig visserligen för alt
staten av principiella skäl regelmässigt inte skall engagera sig i en enskild
hamn och atl investeringar i hamnar skall vara kommunernas egna angelägenheter.
Ändå menar föreningen atl det i fråga om Göteborgs hamn finns anledning för
staten atl avvika frän sin traditionellt neutrala inställning i hamnkonkurrensfrågor.
En lämplig åtgärd kan vara att staten går in som delägare i det planerade
Göleborgs Hamn AB. Skulle staten inte ingå som delägare i bolaget, bör enligt
föreningen kraftfulla stödåtgärder av annat slag vidlas för att säkerställa
hamnens konkurrensförmåga.

I likhei med utredaren och flertalet remissinstanser anser
jag del viktigt att bevara konkurrenskraften mellan olika svenska hamnar vital
och ograverad. Därigenom skapas förutsättningar för en effektiv och ralionell
drifl i hamnverksamheten samt ocksä tillräcklig konkurrensförmåga genlemol
ullandshamnarna.

Ett direkt slatligt ägarengagemang i en hamn innebär
automatiskt att principen om konkurrensneutralitet mellan hamnar sätts ur spel.
Detla innebär samiidigi elt klarl avsteg frän hitlills lillämpade hamnpoliliska
principer. Staten bör alltså med nuvarande hamnpoliliska principer även i
framliden avslå från atl engagera sig ekonomiskt i hamnverksamheten, som
hillills varil en naturlig angelägenhel för kommunerna med hänsyn bl. a. till
det allmänna kommunala intresset av att kunna självständigt förfoga över olika
instrument som kan påverka bl. a. näringslivets utveckling och därmed de
ekonomiska förutsättningarna för en gynnsam utveckling inom del kommunala
ansvarsområdet. Hamnarna bör så länge nuvarande hamnpoli-lik står fast även i
framliden lillhöra det kommunala verksamhetsområdet. Därmed skapas ocksä enligt
min mening förutsättningar för en affärsmässig verksamhet i nära konlakt med
marknaden. När del gäller Göleborgs hamn anser jag alt utredaren klart
dokumenterat all hamnen har goda förutsättningar att utvecklas och
framgångsrikt konkurrera med andra hamnar såväl i Sverige som ulomlands. Min
bedömning är alt en väsentligt förbättrad konkurrensförmåga kan uppnås med
hjälp av interna rationaliseringar i hamnen och sluveriet. Även om jag är
medveten om att uiredarens beräkningar av den möjliga rationaliseringspotentialen
inle gär alt uppnå pä kort sikt bör successivt väsentliga kostnadsbesparingar
kunna uppnås. Med hänsyn härtill och med hänsyn till de principiella
aspeklerna, som jag redogjort för, avvisar jag i likhet med utredaren och
flerlalel remissinslanser

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 83

förslagel om statligt delägarskap i Göteborgs hamn och
stuveri.

1 fråga om infrastrukturen kring hamnen konstaterar utredaren
att vägnätets kapacitet i förhällande lill anläggningarna i Göteborgs hamn i
alll väsenlligl är god och ocksä medger viss framtida expansion, vilkel
vitsordas av vägverket. Den enda järnvägsförbindelsen över Göta älv
-Marieholmsbron - behöver dock enligt uiredaren lill viss del byggas om.

När det gäller sjösäkerheten i del aktuella farledsområdet
erinrar uiredaren om alt frågan om Irafikledning och lotsning är föremål för en
särskild ulredning och han gär därför inte närmare in på dessa frågor.
Utredaren undersiryker emellertid det angelägna i att BöUögrundel sprängs bort
och atl även övriga farledshinder i leden elimineras.

De remissinslanser som i sina yttranden berört
sjösäkerhelsfrågorna - del gäller bl. a. sjöfartsverket, Göteborgs kommun,
Sveriges redareförening och Svenska transporlarbeiarförbundet - bilräder
uiredarens förslag. Sveriges redareförening pekar i sill yltrande på att flera
haverier har inträffat i farlederna till och från Göteborg under senare är och
redovisar en uppgifl om all frän assuransförelagen kommer all belalas över 70
milj. kr. lill följd av iniräffade haverier under år 1979.

Sjöfartsverket, Göleborgs kommun och Sveriges
redareförening lägger slor vikt vid atl en
lrafikinformations-/lrafikledningscenlral kommer lill slånd.

Även Assuransföreningen och sjöfartens haverikommission
har i skrivelser till regeringen förl fram krav pä alt säkerhelshöjande
ålgärder vidlas i farlederna lill Göleborg.

Del är etl självklart inslag i den svenska
sjöfartspolitiken att sträva efter en hög säkerhel i farledssyslemel. Känsliga
och svåmavigabla områden med slor irafikintensitet måsle därvid ges högsia
prioritet. Trafikområdet i anslutning lill Göleborgs hamn med dess funkiion som
knutpunkt i olika transportkedjor som berör slora delar av svenskl näringsliv
intar härvidlag en särställning. Olika säkerhetshöjande ålgärder har
diskuterats i skilda sammanhang - ökat lotslvång, muddringar och bortsprängning
av grund i särskilt känsliga avsnitt samt inrättandet av en effektivi
fungerande irafikinformationscenlral i Göteborgs trafikområde. Åtgärderna har
diskuterats var för sig eller kombinerade med varandra pä olika säll.

Sjöfartsverket har med hänsyn till den successiva
trafikutvecklingen på hamnen och de ökade kraven på säkerhet, under senare lid
i sin planering beaktat behovel av att införa elt Irafikinformalionssystem i
Göteborgsområdet som elt medel alt fä bättre överblick och kontroll över
sjötrafiken och därmed minska riskerna för fartygsolyckor. Parallellt härmed
har Göleborgs hamn - frän sina mera hamninriklade utgångspunkter - utrett och
övervägl införandel av elt liknande system. I anledning av regeringens uppdrag
den 27 oktober lill sjöfartsverket har hamnen och sjöfartsverket efter olika
överläggningar m. m. i frågan gemensaml genom en särskild utredningsman lålil
utreda och närmare klarlägga under vilka förutsållningar

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 84

och på vilka villkor ell trafikinformationssysteni för
sjötrafiken med Göleborgs hamn st)ni huvudman skulle kunna byggas upp och fäs
atl fungera pä etl frän sjösäkerhetssvnpunkl lillfredsställande sätt. Även den
framtida organisalionen oeh driften av lolsningsverksamheten har ingått i
utredningsuppdraget, varvid förutsatts alt den av hamnen f. n. bedrivna
hamnlotsning-en skulle släs samman med den slatliga sjölolsningen under
sjöfartsverkets huvudmannaskap. Den av parterna lillkallade utredningsmannen
har nyligen lagt fram sin rapport, vilken sjöfartsverket överlämnat till
regeringen med egel yttrande. Ocksä Göleborgs hamnstyrelse har inkommit med en
särskild skrivelse till regeringen i frågan.

I rapporlen föresläs nu all en trafikledningscentral
inrättas på KA 4:s omräde i Göleborg med hamnen som huvudman oeh all
hamnlotsningen inordnas i sjöfartsverkets huvudmannaskap. Enligt utredarens
förslag skall frän irafikledningscenlralen förulom information ges hjälp,
anvisningar och rekommendationer till de sjöfarande i syfle all åstadkomma sä
säkra och effektiva trafikförhållanden som möjligt. Trafikledningscentralen
skall överta de uppgifter som i dag fullgörs av lotsarna och bälniännen pä
Vinga saml av trafikledaren pä hamnlotskontorel. I trafikledningscentralen skall
också utföras de arbelsuppgifter som f. n. handhas av hamnens
trafikexpe-dition.

Trafikledningscenlralen skall kontinuerligt övervaka
trafiken via radar. Centralen föreslås fä möjlighet atl lämna anvisningar till
fartygen om hur de bör framföras inom trafikområdet. Anvisningar kan dels gälla
lämplig lidpunkl för passage in i området eller avgång från kaj, dels vilken
farled som bör väljas.

På trafikledningscenlralen skall också enligt förslaget
ankomma alt meddela erforderliga lillsländ för fariyg alt lägga till, förtöja
eller ankra inom trafikområdet. Däruiöver skall upplysningar kunna lämnas
angående de ytterligare förhållanden inom trafikområdet som kan ha belydelse
för säkerhelen till sjöss. Beställning av lots skall också göras genom
trafikledningscenlralen.

Den ulrusining som föreslås ingå i systemet omfattas bl.
a. av fem radarstationer, fyra bildskärmar, ev. utrustning för automalisk
mälföljning saml byggnad och hamn för den med trafikcenlralen samlokaliserade
lolsningsverksamheten. Enligt förslaget skall sjöfartsverkei bidra till kostnaderna
för den trafikledande verksamheten enligt följande: 75 % av lönekostnaderna för
sex trafikledare, 25 % av Göteborgs hamns självkostnad för den byggnad vari
centralen skall inrymmas efter avdrag för hyresintäkter, 75 % av koslnaden för
drifl och underhåll av teknisk utrustning och 75 % av kapitalkostnaden för den
tekniska utrustningen.

Sjöfartsverket har invändningar mot förslaget på flera
punkter. Det gäller huvudmannaskapel, ambitionsnivån beträffande den tekniska
utrustningen ocb centralens placering. Motiven för verkels invändningar hänför
sig främsl till verkels ansvar för sjösäkerheten, till tanken pä elt icke
obetydligt inslag

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 85

av aktiv trafikledning i centralens verksamhet. Om en hamn
är huvudman för en irafikcentral med den utrustning och de uppgifter som
föresläs i betänkandet, kan enligt sjöfartsverkei inle bortses frän att trycket
frän hamnen och fartygen att av ekonomiska skäl utnyttja systemet för ökad
framkomlighet, slundom på bekostnad av säkerheten, ibland kan bli slort. Även
om också hamnen fär förutsättas sätta säkerheten främst, kan den, enligt
sjöfartsverket, komma i en svär siluaiion då konflikten mellan säkerhel och
framkomlighet blir akut eftersom hamnen ocksä har ekonomiska och
servicemässiga intressen att beakta. Om elt tryck eller krav på framkomlighet
pä bekosinad av säkerhelen uppstår i elt enskill fall är del enligt
sjöfartsverkets mening en klar fördel att huvudmannaskapet är det samma för den
integrerade trafikinformations- och lolsningsverksamheten.

Varje lrafiklednings-/trafikinformationssystem kräver
aktiv medverkan frän lotsarna för att det över huvud taget skall fungera. Om,
enligt sjöfartsverkei, trafikledaren i en viss situation skulle känna sig pressad
i fråga om avvägningen mellan framkomlighets- och driflsmässiga synpunkter å
ena sidan och säkerhetsaspekten ä den andra sidan skulle en konfliktsituation
läll kunna uppslå mellan loisen och trafikledaren, vilken kan bli belydligl
svårare atl lösa om befattningshavarna har olika huvudmän.

Sjöfartsverket
har vidare anfört synpunkier pä systemets tekniska utformning. Denna kan leda
lill övertro på sysiemel med följd all del kan komma alt utnyttjas på etl sätl
som inte ar förenligt med sjösäkerheten. Verket hänvisar vidare lill en
undersökning av Del Norske Veritas där det framgår att införande av ett
trafikinformationssystem har slor säkerhelshöjande effekl medan en lill etl
informationssystem lagd delaljuppföljning med radar från säkerhetssynpunkt har
begränsad belydelse. Kostnaderna för systemet kommer, enligt verket, all bli så
slora all de kan verka hämmande pä utvecklingen av irafikinformalionssystem och
andra angelägna säkerhels-åtgärder pä andra platser utmed kusten. Enligt
sjöfartsverkels beräkningar skulle uiredarens förslag invesleringsmässigl uppgå
lill 29 milj. kr. Sjöfartsverkets årliga kosinader enligt utredningsmannens
förslag har vidare av verket beräknats lill 4,2 milj, kr. avseende kapital- och
driflkostnader. Även med tanke på den särställning som Göleborgs hamn intar
anses detla vara elt högt belopp med hänsyn till kosinaderna för verkels
säkerhetsarbete i övrigt.

För verket
är del naturligt atl se staten som huvudman för den blivande centralen med
hänsyn lill verkets sjösäkerhelsansvar. Verket anser vidare atl i princip
endasl trafikinformation skall förekomma - i varje fall i den yttre delen av
trafikområdet - samt all verksamhelen skall startas på en någol lägre
ambitionsnivå och först om erfarenhelerna moiiverar del, slegvis gå vidare. Ell
lämpligt utgångsalternaliv beräknar sjöfartsverket invesleringsmässigl till ca
9 milj. kr.

Göteborgs hamnslyrelse - som förordar all utredarens
förslag genomförs -

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 86

hänvisar i sin skrivelse till atl Göleborgs hamn och
Göleborgs stuveri numera bedriver en gemensam planläggning av verksamhelen.
Verksamheten kommer alltmer all samordnas inte minsl på den operativa sidan,
vilkel ger möjligheter till rationalisering och effekiivisering av
hamnrörelsen. Hamnens och sluveribolagels gemensamma planering av den
operativa verksamhelen är, enligt hamnslyrelsen, grundläggande för planeringen
av sjötrafiken i hamnen och farlederna. Farledsverksamheten utgör därmed en
inlegrerad del av den lotala hamnverksamheten. Trafikledningscenlralen, som
skall fungera som det samordnande organel för den lotala planeringen, bör
därför, enligt hamnstyrelsen, omhänderhas av hamnförvaltningen. Enligt
hamnstyrelsen är del livsviktigt atl kunna erbjuda hamnens trafikanter en
fullgod service, där sjösäkerheten är den grundläggande faktorn.
Trafikled-ningsverksamhelen är etl av de vikligasle medlen alt upprätthålla
fullgod säkerhel inom trafikområdet och därmed hålla hamnens tillgänglighet
hög. Detla är enligt hamnstyrelsen del kanske främsta motivet för alt driva
irafikledningsverksamheten i egen regi. Hamnslyrelsen framhåller också all man
inle är beredd alt överlämna hamnlotsorganisationen lill sjöfartsverket och
därigenom frånhända sig kontrollen av sjötrafiken och säkerheten inom
hamnområdet om inte den av utredaren föreslagna trafikledningscenlralen drivs
under hamnslyrelsens huvudmannaskap.

När det gäller frågan om trafikledning/lrafikinformation
anser hamnslyrelsen all en akliv trafikinformation, dvs. Irafikledning bör
bedrivas. Detta för atl åsladkomma ett smidigt trafikflöde, bl. a. i syfle all
undvika mölen i olämpliga passager. Anvisningar skall lämnas från
trafikledningscentralen till fartygen angående lämpliga tidpunkter för avgång
från kaj respeklive påbörjande av ingång i viss led. Hamnstyrelsen hänvisar
till alt sådan Irafikledning redan bedrivs inom hamnområdet i dag.

Hamnslyrelsen instämmer också i uiredarens förslag
beiräffande den lekniska utruslningen. Det är viktigt all den lekniska
utrustningen är av sådan omfattning och ges sådan leknisk slandard atl den
personal och de trafikanter som skall utnyttja den har fulll förtroende för de
hjälpmedel som står lill förfogande.

Av vad jag lidigare har anförl framgår, alt jag är
medveten om atl den hillillsvarande utvecklingen av sjötrafiken pä Göleborgs
hamn successivt lett fram till en situation dä åtgärder måste vidtas för atl
öka säkerheten och framkomligheten i farlederna.

De båda parterna har i sina resp. skrivelser redovisal
skiljaklliga uppfattningar på flera punkter. Efter underhandskontakter med
såväl sjöfartsverkei som Göteborgs hamnslyrelse har jag kunnal konstatera alt
del numera råder samstämmig uppfattning om att sjöfartsverkets förslag i fråga
om leknisk och ekonomisk ambilionsnivå utgör en lämplig utgångspunkt för en
Irafikcentral i Göleborg. För egen del ansluter jag mig till denna uppfattning
och menar alt slalens ekonomiska engagemang med självklarhet måsle ha sin
utgångspunkt i sjöfartsverkets bedömning.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 87

I de diskussioner som förls mellan sjöfartsverket och Göleborgs
hamn har en utgångspunkt bl. a. varit att den nuvarande hamnlotsningen skall
inordnas i sjöfartsverkets loisorganisalion och att hamnen skall vara huvudman
för trafiklednings-/informationscentralen. Även om således enighet numera råder
om flera grundläggande frägor kvarstår fortfarande den för parterna vikliga
frågan om huvudmannaskapel. Enligt min mening har såväl .sjöfartsverket som
hamnen var och en framfört lungl vägande argument för sina ståndpunkter i denna
fråga. Del är enligt min mening utomordentligt angelägel atl
huvudmannaskapsfrägan skall kunna lösas på sådant sätl all den vinner de
berörda parternas förtroende och engagemang. Endasl en lösning som är grundad
pä dessa utgångspunkter har de långsiktiga förutsättningarna att på bäsla sätt
gagna de samtidiga kraven om sjösäkerhet och effektivitet i hamnverksamheten.

För att uppnå alt uppbyggnaden av en Irafikcentral i
Göteborg kan påbörjas utan yllerligare onödig tidsutdräkt har jag efler
underhandskontakter med sjöfartsverkei och Göteborgs hamnslyrelse funnil det
lämpligl alt i annal sammanhang föreslå regeringen alt uppdra ål sjöfartsverket
att snarasl inleda överläggningar med Göleborgs hamnstyrelse och senast den 30
juni 1980 redovisa förulsällningarna för alt bedriva den akluella verksamhelen
under endera sjöfartsverkets och hamnens gemensamma huvudmannaskap eller med
hamnen som huvudman. Om hamnen ensam skall vara huvudman för trafikcenlralen
synes myckel lala för en jusiering av nuvarande hamnområde som är lämpligl med
hänsyn lill Irafikcentralens verksamhelsområde. Även förulsältningar för och
konsekvenserna av della bör framgå av redovisningen.

Så snart uppdragel redovisats och utvärderats har jag för
avsikl atl åierkomma med ell konkret förslag i frågan.

Jag återgår nu till all behandla belänkandet Göteborgs
hamn och den iransocena linjesjöfarlen. När det gäller förslaget om att spränga
bort vissa grund i Böilöleden anser jag delta vara befogat. För ändamålet
beräknar jag etl medelsbehov av 10 milj. kr. Arbelena bör kunna påbörjas under
budgetårel 1980/81.

I utredningen om Göteborgs hamns internationella
konkurrensförhållande konstateras vidare atl gällande system för de s t a 11 i
g a sjöfartsavgiftema medfört en snedhet i avgiftsstrukturen mellan hamnar i
olika kustavsnitt. Sedan 1970-talets början las vid ulformningen av de slatliga
sjöfartsavgiftema hänsyn inte bara till de fakiiska kostnaderna för olika delar
av verksamheten och olika geografiska områden utan även till lokaliserings-och
regionalpoliliska slrävanden. I avsikl alt reducera risken för minskad
lolsningsbenägenhel har sjöfartsverkei lagl en väsenllig del av de senasle
årens nödvändiga avgiftshöjningar pä fyr- och farledsvaruavgiflema, vilket
enligt uiredaren fått en från början ej avsedd snedhet i avgiftsstrukturen.
Detla har enligt uiredaren missgynnat västkusthamnarna och då framför allt
Göteborgs hamn.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 88

Uiredaren konstaterar atl den direktgående transoceana
linjesjöfarten åtnjuter rabatter pä fyravgifterna. Vid en jämförelse med
slorhamnarna på kontinenten, framstår emellerlid enligt utredaren de statliga
sjöfartsavgiftema som etl klart handikapp även för den transoceana
linjesjöfarten. Sjöfartsavgiftema som faller pä den transoceana linjesjöfarten
beräknas för Göteborgs del uppgå lill ca 6 milj. kr., vilkel svarar mol ca 10 %
av den totala uppbörden från irafiken på Göleborgs hamn. Uiredaren föreslår alt
den internationellt konkurrensutsatla linjesjöfarlen helt befrias frän fyr- och
farledsvaruavgifter i likhet med vad som gäller i de kontinentala
konkur-renthamnarna. För all kompensera intäktsborlfallet föreslås elt visst
ökat avgiftsuttag på olja.

Bland remissinslanserna råder delade meningar om
förslagel. Göleborgs kommun och Göleborgs hamn och stuveri anser att förslagel
omgående bör prövas efter hörande av Svenska Pelroleum Institutet. Man
framhåller samtidigt atl endast den direklgående trafiken bör befrias frän
avgifter. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget starki
motiverat. Länsslyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län samt Skånes
handelskammare släller sig däremoi avvisande till förslagel. Sjöfartsverket
och länsstyrelsen i Malmöhus län menar alt den omläggning av sjöfartsavgifterna
som ulredningen lar upp endasl har en mindre effekt på konkurrensförhållandena
mellan Göteborgs hamn och de kontinentala konkurrenthamnarna medan
länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasäller del rikliga i alt ell visst
varusortiment och en viss irafik belastas i syfte att förbättra konkurrensförmågan
mellan etl anlal hamnar i Syd- och Västsverige och kontinenlham-nar.

I sammanhanget kan erinras om att från och med år 1978
(prop. 1977/78:13, TU 1977/78:8. rskr 1977/78:102) gäller ell nyll syslem för
de slatliga sjöfartsavgiftema. I likhet med del från år 1971 gällande systemet
präglas del nuvarande av en kraftig avgifisuljämning mellan olika hamnar och
kuslslräckor inom ramen för total kostnadsläckning.

Gällande system för avgiftsuttaget förutsätter alt hänsyn
las så all sjöfartens och de svenska hamnarnas konkurrenskraft kan bibehållas.
Vägledande vid konslruklionen av nuvarande syslem har också varil alt del skall
vara lällöverskådligl och med laga kosinader för uppbörd och annan
administration.

Nuvarande syslem för de slalliga sjöfartsavgiftema innebär
att lidigare fyra olika avgifier ersatts med en fyravgifi och en
farledsvaruavgift. För farledsvaruavgiften gäller f. n. en differenliering med
avseende på varuslag, en högre för importerade mineraloljor och en lägre för
annal import- och exportgods. Vidare tillämpas etl system med distanslillägg. I
den proposition där införandet av del nya systemet föreslogs anfördes alt det
inle var motiverat alt driva differentieringen efter varuslag längre med hänsyn
lill kostnadsansvarighelen oeh konstruktionen av de avgifter som farledsvaruavgiften
kompletterar.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 89

I propositionen anfördes emellertid ocksä atl det borde
ligga inom sjöfartsverkels befogenheier alt, på samma sätl som gällde tidigare,
medge sädana nedsätlningar som är affärsmässigt betingade sett frän verkets
synpunkt. Skulle i någol fall farledsvaruavgifiens storlek förhindra transport
av visst gods över svensk hamn borde en nedsättning kunnu komma i fräga.
Sjöfartsverket erinrar i det sammanhanget i sitl remissyttrande om den
reducering av fyravgiften som, enligt 7S förordningen (1977:1118) om fyravgifi,
gäller för av sjöfartsverket såsom linjetrafik på orter inom den s. k.
fjärrzonen godkänd trafik. Även vid ulformningen av grundema för uttagande av
farledsvaruavgiften har hänsyn tagils till fjärrzons- och annan linjetrafik
genom avgiftsbefrielse för transitgods. Med utgångspunkt frän 1978 års trafik
och nuvarande avgiftssystem har sjöfartsverket beräknat atl fulla fyr- och
farledsvaruavgifter för fjärrzonstrafiken skulle gett en intäkt av i runt lal
29 milj. kr., varav omkring 17 milj. kr. från fartyg som anlöple Göleborg. 1
verkligheten har emellerlid uttagils endasl drygl 12 milj. kr., varav inle
fullt 6 milj. kr. i Göteborg. Reduceringen uppgår sålunda lolalt för Tiket lill
omkring 60 % och för Göteborg till ca 65 %.

Del ligger enligt min mening i sakens natur atl ett sysfem
med avgifisuljämning motiverat från närings- och regionalpolitiska utgångspunkter,
leder till ell överuttag pä vissa håll och underskott på andra. En ytterligare
nedsättning av sjöfartsavgifterna innebär således en kostnads-övervältring till
annan irafik eller lill krav på en molsvarande besparing i sjöfartsverkets
verksamhel. Ulrymmel för ytterligare omfördelningar är därför av naturliga skäl
mycket begränsat. Avgifislättnader av olika slag måste enligt min mening noga
vägas mot de konsekvenser en kostnadsöverföring kan få för annan irafik.

Mina överväganden i denna fråga grundar sig på vad jag
lidigare sagt om vikten av alt det svenska näringslivet har tillgång lill
transocean linjetrafik som direktanlöper svenska hamnar. I detta avseende ser
jag i och för sig ingen skillnad i att fartygen anlöper Göteborgs hamn eller
annan svensk hamn. Med hänvisning till detta föreslår jag att direklgående
transocean linjetrafik över svenska hamnar befrias frän fyr- och
farledsvaruavgifter. Denna ålgärd uppfattar jag som en försiärkning av säväl
linjcrederiers som vissa svenska hamnars inlernalionella konkurrenskraft.
Förslaget syftar således lill att svenska hamnar i fräga om direkttrafik pä
lika villkor kan konkurrera med kontinenthamnarna. De närmare formerna för och
avgränsningarna av dessa justeringar av befintligt avgiftssystem oeh hur
inkomstbortfallet skall kompenseras inom della, avser jag föreslä regeringen
att uppdra åt sjöfartsverket all lämna förslag över. Förändringarna anser jag
bör kunna genomföras fr. o. m. den 1 januari 1981.

Ell stort antal remissinslanser anser all hela systemet
med de statliga sjöfartsavgifterna bör ses över.

Göteborgs kommun påpekar att den i Sverige på 1963 ärs
trafikpolitiska riktlinjer grundade principen om alt sjöfarten genom avgifter
skall betala

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 90

farleds- och andra kostnader i regel inte lillämpas i
nägot av de nordeuropeiska länderna.

Kommunen menar ocksä. alt regionalpoliliskt betingade
beslut av riksdagen har medfört en fördelning av sjöfartsavgiftema som drabbar
sjöfarten pä Väst- och Sydsverige medan inkomsterna används för anläggningar
längs ostkusten och norrlandskusten och för all läcka underskotten på en myckel
kostsam lotsningsverksamhel. Väsenlligl är också enligt kommunen att nuvarande
system inte slimulerar kostnadsmedvelandel hos sjöfartsverket. En
förutsättningslös granskning av hela avgiftssystemet erfordras därför. Liknande
synpunkter framförs av Svenska hamnförbundet, NTD. Befraktarrådet och Sveriges
spedilörförbund.

Jag är f. n. inte beredd att gå längre när det gäller
åtgärder beträffande de statliga sjöfartsavgiftema än jag föreslagit i det
föregående. Jag vill emellertid erinra om all sjöfartsverket har möjlighel och
även skyldighel alt föreslä de ändringar av gällande avgiftssystem som verket
finner moliverade inom de ramar som riksdag och regering fastställt. Denna
ordning bör naturiiglvis bibehållas.

7 Bemanning av isbrytare och sjömätningsfartyg

På regeringens uppdrag har sjöfartsverkei i samråd med
chefen för marinen utrett förutsättningarna för en övergång - helt eller delvis
- till civil bemanning av sjöfartsverkets isbrylare och sjömäiningsfartyg. I en
rapport benämnd Bemanning av isbrylare och sjömätningsfartyg, avlämnad i
oklober 1978, redovisades uppdraget.

Av rapporlen framgår alt isbrylarfloltan omfattar åtta
fartyg. Fyra är moderna och har en slandard anpassad lill civil bemanning. De
äldre isbrytarna är däremoi byggda enligt regler som gäller för marinen och de
är således inle anpassade för civil bemanning. Isbrylarfloltan bemannas under
isbrytarexpedition med 130 officerare och 309 värnpliktiga. Under den övriga
delen av årel uppgår bemanningen lill 52 officerare och ca 100 värnpliktiga.

Sjömätarflollan , som sjöfartsverkei förfogar över, beslår
totall av elt 60-tal enheter, varav sex är sjömätningsfartyg. Endasl elt av
fartygen karaktäriseras som modernt. Medelåldern på fartygen är f. n. 38 år.
Etl av sjömätningsfartygen kommer att ersättas av ett nylt fariyg år 1980.
Sjömätning ulförs under perioden millen av april - början av oklober.
Sjömätarflollan är under mätsäsong bemannad med 55 officerare och 217
värnpliktiga. För operativ och administrativ ledning finns vid sjöfartsverket
tvä officerare. Under icke mätsäsong sysselsätts 29 personer i verksamhelen.
För sjömätarfloitans del är bemanningen uppbyggd pä principen en befattning -
en person. För framtiden räknas med 1,5 personer per befattning, vilket ger en
total bemanningsvolym om lolall 418 personer.

Isbrytarna och sjömätningsfartygen ingär i marinens
krigsorganisation.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Slaisisbrytarna är anpassade för beslyckning med luftvärn.
Sjömätningsfartygen kan användas för minröjningsverksamhet.

Av rapporlen framgår att antalet fredsrustade fartyg i
marinen, i förhållande till krigsorganisationen, är relativt litet. Del har
därför varil och anses fortfarande vara av slort värde för marinen att ha
tillgäng till sjögående befallningar på isbrylare och sjömätningsfartyg så att
färdigheter i sjötjänst kan upprätthällas. Den allmänna utbildning i
fartygstjänst som erhålls ombord, är enligt rapporlen, även till nytta för
personal som krigsplaceras i andra befallningar än inom isbrytningen eller
sjömälningen. Del gäller även de värnpliktiga, som får utbildning och praktik i
sjömanskap under tidvis svåra förhållanden och leknisk yrkesutbildning i såväl
däcks- som maskin-tjänst.

Eflersom isbrytning och sjömätning pågår under olika delar
av året, kan visst utbyle av personal ske. Säsongerna gär emellerlid in i
varandra och full utbytbarhet skulle därför enligt rapporten bli svår alt
genomfora. Under icke-säsong skulle uppstå svårigheter all sysselsätta
respektive besättningar. Vid civil bemanning blir del . idare enligt rapporten
nödvändigl atl bygga upp en särskild mililär sjökartefunktion för framslällning
av militära sjökort. Civilbemanning medför även en försämrad inpassning av
fartygen till marinens krigsorganisalion. En nackdel med den mililära
bemanningen är all marinen i vissa situationer får inskränka den egna
verksamhelen.

Lönekoslnaderna för isbrytningen, som betalas av
sjöfartsverket, uppgick budgetåret 1977/78 enligt rapporten till ca 14 milj.
kr. Vid civil bemanning räknas med lönekosinader pä ca 35-40 milj. kr. per år vid
oförändrad besältningsstorlek. Elt avlösningssystem med dubbla besättningar
beräknas kosta 52-60 milj. kr.

Sjömälningens lönekosinader betalas av chefen för marinen.
Civil bemanning beräknas kosta 24-28 milj. kr. per år vid nuvarande bemanningsvolym
och 3()-42 milj. kr. vid den ökade framtida beräknade bemanningsvolymen.

Åven betydande investeringar måste göras om en övergång
till civil bemanning skall ske. De äldre isbrytarna samt alla sjömäiningsfartyg
lorde enligt rapporten få byggas om så att de svarar mot gängse civil slandard.
Onibyggnadskostnaden för isbrytarna beräknas lill mellan 100 och 200 milj. kr.
En ombyggnad av sjömätningsfartygen till civil standard beräknas lill minst ca
2,5 milj. kr. Skulle ombyggnaden avse att kunna bibehälla samma antal civila
besättningsmän som militära på sjömätningsfartygen blir, enligt rapporten,
kostnaden mångdubbelt större, om ombyggnaden över huvud taget är lekniskl
möjlig atl genomföra.

I rapporten föreslås inle någon generell ändring av
bemanningsformen. Vissa befallningar föreslås dock kunna besättas med civil
personal, exempelvis teletekniker och ekonomipersonal.

Etl stort antal remissinstanser delar utredningens
uppfattning att en ändrad bemanningsform för isbrytar- och sjömälningsfloltorna
inle ter sig

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 92

motiverad. Det gäller överbefälhavaren, statskontoret,
länsstyrelserna i Ålvsborgs, Skaraborgs. Värmlands. Västmanlands. Gävleborgs
och Västerbottens län, SACO/SR, Sveriges redareförening. Näringslivets
Trafikdelegation. Kompani- och Plulonofficersförbunden och Vänerns
seglationsstyrelse. En positiv syn på nuvarande bemanningssystem redovisas
ocksä av riksrevisionsverket och Svenska hamnförbundet, vilka emellertid anser
att frågan bör las upp till förnyad prövning vid senare tillfälle. TCO anser
inte all nägon generell ändring av bemanningsformen f. n. bör genomföras, men
alt frågan bör ulredas yllerligare. Även Slatstjänslemannaförbundel förordar
förnyad ulredning och en successiv civilbemanning på vissa befallningar pä
såväl isbrytare som sjömäiningsfartyg. LO anser atl man bör la fasla på
rapportens förslag om viss övergång till civil bemanning, i första hand
beiräffande isbryiarfariygen när man utvecklat etl system för atl pä elt
acceptabelt sätt inpassa dessa i marinens krigsorganisalion. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser att civil personal bör införas pä i första hand
isbrytarna, medan sjömätningsfartygen på grund av konsekvenserna för marinen
även forisällningsvis bör bemannas av mililär personal. Länsstyrelsen föreslår
vidare all den cenirala isbrytarledningen omlokaiiseras till Härnösand.

Svenska sjöfolksförbundet. Svenska maskinbefälsförbundet,
Slatsanslälldas förbund saml Sveriges fartygsbefälsförening anser däremot att
civila arbetsuppgifier som isbrytning och sjömälning skall ulföras av civil
personal.

Sjöfartsverkets rapport har lidigare behandlals i prop.
1978/79:116 om vissa sjöfartsfrågor. Föredragande ansåg det presenterade
underlaget inte tillräckligt för elt definitivt ställningslagande. Bl. a. borde
man avvakla behandlingen av förslaget till ny organisation för sjöfartsverkei.

Riksdagen uttalade i anledning av propositionen (TU
1978/79:20, rskr 1978/79:276) att ett definitivt ställningstagande i berörda
frågor borde ske skyndsamt och atl ell förslag i bemanningsfrågan borde läggas
fram för behandling av innevarande riksmöte.

Den nuvarande bemanningsformen på isbrylare och
sjömätningsfartyg har cn läng historisk tradition. Vid olika lillfällen har
emellertid det mililära bemanningssystemet ifrågasatts från olika
utgångspunkter. Effektivitets- och sysselsättningsaspekterna har bl. a. anförts
som skäl för övergång lill civil bemanning. Samlidigt medför etl ändrat
bemanningssystem betydande ekonomiska och även praktiska konsekvenser. Elt
ställningslagandel frågan mäste emellertid enligt min mening utgå från en
samlad bedömning av olika bemanningssystems för- och nackdelar, och avvägas mol
strävandena atl begränsa stalsutgifterna.

Mälet för den statliga isbrytningen är atl trygga
äretruntsjöfart på Bottenhavet och avsevärt förlänga skeppningssäsongen för de
större hamnarna i Bollenviken. Under den slränga vintern 1978/79 uppfylldes
dessa mål väl - dock inte ulan siora påfrestningar under tidvis myckel svåra

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 93

isförhällanden. Vintersjöfarlen kunde genom etl flexibell
ulnyttjande av tillgiingliga isbrytarresurser pägä hela vintern ända upp i
Bottenviken. Detta var möjligt genoin ell väl fungerande samarbete mellan
isbrytarledning, isbrylarbesättning, handelssjöfarlen och övriga berörda. Till
det goda resultatet bidrog ocksä ett väl fungerande samarbete mellan den finska
och svenska isbryiarverksamhelen.

Remissinstanserna har heller inte i sina yttranden
framfört synpunkier som ger anledning alt ifrågasätta effektiviteten i den
statliga isbryiarverksamhelen. Tvärtom har flera länsstyrelser- från län där
äretruntsjöfart är av stor belydelse för näringslivet - anfört atl nuvarande
syslem fungeral bra och därför inte bör ändras. Redareföreningens och NTD:s
positiva syn pä nuvarande system stärker ytterligare uppfattningen att
isbrytningen med nuvarande bemanningsform väl fyller sin uppgifl.

Av rapporten framgår all elt civilt bemanningssystem för
isbrytningen skulle medföra betydande merkostnader. Sjöfartsverkets
lönekosinader för isbrytningen varierar år frän är beroende på issitualionen.
Budgetåren 1977/78 och 1978/79 uppgick kostnaderna lill 13,6 milj. kr.
respektive 16,3 milj. kr.

Kosinaderna för civil bemanning av isbrytarna har i
rapporten beräknats lill mellan 35 och 60 milj. kr. i 1977 års prisläge.
Osäkerheten om lönesältning och avlösningssystem förklarar den stora
spännvidden i kosinadsberäkning-arna. Nuvarande bemanningssystem för
isbrylarfloltan uppgår som framgått lill ca 440 personer, varav 130 år befäl.
Tjänstgöringen ombord på isbrytarna sker f. n. efler ett trevaktsystem. Under
en period av fyra veckor är personalen ledig en vecka, vilkel gör alt
respektive isbrytare under expedition endast har tre fjärdedelar av
besättningen ombord. Fartygsbe-fälsföreningen framhåller i sitt remissyttrande
all den nuvarande bemanningsvolymen kan reduceras kraftigt inom ramen för ell
civilt syslem. Föreningen redovisar elt förslag lill bemanningsplan för
isbrytarna som omfattar totalt 280 personer. Skillnaden mellan den aktuella
bemanningen och föreningens förslag torde i huvudsak bero pä alt elt annat
avlösningssystem förutsatts.

Rapportens uppskattningar över kostnaderna vid civil
bemanning har ifrågasatts av vissa remissinstanser. Eftersom lönesältning och
avlösnings-syslem är frågor som avgörs i förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parler är det heller inte möjligt att i mera exakta lermer förutse kostnaderna
vid en övergäng till civil bemanning. De speciella förhållanden som gäller vid
isbrytning ställer inle bara slora krav pä personalen utan förutsätter också
slörre besättning än vad som gäller för fartyg av motsvarande storlek inom
handelsflottan. Dessulom gäller all isbrytarna är olika personalintensiva
beroende pä olikheter i fartygens konstruktion. En annan dimensionerande faktor
för den lotala bemanningsvolynien är frågan om avlösningssvslem. Av nuvarande
totalt 440 personer på isbrylarfloltan är en fjärdedel, 110 personer, en
avlösningsstyrka. Även om man inte skulle tillämpa någon form

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 94

av avlösningssyslem, dvs. att personalen är ombord under
hela isbrytarså-songen. mäste en personalreserv finnas som kan läcka uppkomna
vakanser till följd av sjukdom, ledighet m. in. En personalreserv om 15 ä 20 %
förefalleri det sammanhanget inte orimlig. Man hamnar sålunda även frän en
sädan utgångspunkt ganska nära de faktiska förhållandena idag.

Av skäl som jag redovisat i det föregäende är det svårt
all med någon slörre exakthet beräkna merkostnaderna för statsverket vid en
övergång lill civil bemanning för den akluella verksamheten. Det kan dock ha
sitl inlresse atl i sammanhanget försöka göra nägot slags minimiberäkning som
under alla förhållanden inte kan antas komma att underskridas. Med hänvisning
till vad jag nyss anfört anser jag dä att nuvarande besältningsstorlek och
avlösningssystem väl kan tjäna som en lämplig utgångspunkt för en sädan
beräkning. Till vad jag tidigare framhållit kan som ytterligare stöd för en
sådan utgångspunkt t. ex. erinras om att det inom den civila handelsflottan
-allmänt setl - tillämpas etl för de ombordanställda gynnsammare avlösningssystem
- med åtföljande högre kostnader - än det som f. n. gäller inom
isbrytningsverksamhelen.

När det sedan gäller lönenivån har jag vid mina
beråkningar ulgåll från lönenivån inom handelsflottan enligt 1979 års avtal.
Med hänsyn lagen till löneomkostnader (arbetsgivaravgifter, sociala lillägg m.
m.) skulle lönekostnaden i ett civilt bemanningssystem dä uppgå till minst 35
milj. kr.

Sell till de krav om arbetstidsförkortning, sammanhängande
ledigheler och ledighet vid speciella helger, som särskilt gör sig gällande för
skiftesarbetande personal, finns dock anledning att räkna med högre belopp.
Eflersom inarbetad tid under säsongen oflas tas ut som ledighel under den
övriga liden pä året finns heller inte anledning alt räkna med alt personalen
kan utnyttjas för sjömätning eller underhållsarbeten av mera omfattande
karaktär. Merkostnaden för isbrytningens del kan således beräknas till minst 20
milj. kr. ärligen. Som framgår av resonemanget är della dock en överslagsmässig
beräkning. Den faktiska merkosinaden skulle sannolikl blir slörre.

Sjömälningen ulgör en del av sjökarlläggningen och är av
slor betydelse för både handelssjöfarten och marinen. Sjömätningen är tekniskt
komplicerad, vilket kräver stor yrkesskicklighet och god personalkontinuitet
för en effektiv verksamhel. Del militära bemanningssystemet, där samtliga
värnpliktiga byls varje är, har nackdelar i detla hänseende. En allsidig
översyn av effektiviteten och tillförlitligheten i processen frän sjömälning
till färdiga sjökort genomfördes pä regeringens uppdrag av en särskild utredare
år 1978. Utredaren' konstaterar i betänkandet (Ds K 1978:14) Sjöfartsverkets
sjökortsframställning atl de instrument och mätmetoder som används i Sverige i
denna verksamhel är av mycket hög klass. Uiredaren pekar också pä alt
sjömälningsarbetel fält utföras under mycket svåra förhållanden men

' Prof. Arne Bjerhammar.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 95

atl resultatet ända i allmänhel synes mycket gott.

Den
personal som planerar och leder den militära .sjökartläggnjiigen och de som
genomför militärsjöniäining mäste, som framgår av rapporten, ha kännedom och
egen erfarenhet av det militära fiirledsystemet och framförande av fartyg i
delta. En ändrad bemanningsform kan då i delta hanseende medföra betydande
konsekvenser för den mililära sjökarlläggningen. 1 del fall det blir nödvändigt
alt inom marinen bygga upp en särskild militär sjökartefunktion för alt
säkerställa framställningen av militära sjökort är delta naturiiglvis en slor
merkostnad som måste vägas in i sammanhanget.

För
sjömätningens del anges också i rapporten alternativa kostnadsnivåer beroende
på bemanningsvolym och lönesältning. Den framtida volymen och lönenivån år, som
jag tidigare nämnl, en förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens parter. Även
beträffande sjömätningen kan det dock vara av inlresse atl göra en
minimiberäkning av statens merkoslnader vid en övergång lill civil bemanning.
Av liknande skäl, som de jag nyss anfört beiräffande isbrytningen, anser jag
all nuvarande bemanningsslorlek kan tjäna som lämplig utgångspunkt vid
beräkning av lönekostnaderna för civil bemanning. Rapporten anger i del fallel
en lönemerkostnad om 24 ä 28 milj. kr. i 1977 års prisläge. Det kan som
jämförelse nämnas att sjökarteverksamhelens lotala budgel f. n. uppgår lill ca
35 milj. kr. Med ett strikt hänsynslagande lill handelsflottans avtal och utan
hänsyn lill övertidsersättning, traktamenten m. m. men inklusive
löneomkoslnader och personalreserv på 15-20 % bedömer jag lönemerkoslnaden
lill minst 25 milj. kr. Med hänsyn tagen lill olika slags tillägg etc. ökar
kostnaden med ytterligare ca 7 milj. kr. Detla blir i sin helhet en ökad
koslnad för sjöfartsverket som i sin tur enligt nuvarande principer måsle täcka
dessa ökade utgifter genom slörre avgifier på handelssjöfarlen. Även i della
fall måste man realisliskl räkna med större kosinader än vad jag nu anfört mol
bakgrund av krav på arbetstidsförkortning, ledigheter m. m.

Den
samlade merkosinaden vid övergäng till civil bemanning av isbrylare och
sjömätningsfartyg kan således årligen beräknas uppgå lill minsl 50 milj. kr.,
sannolikt mer. 1 den mån inte någon reduktion kan göras inom marinens
organisalion blir den samlade merkostnaden för siaten än större.

Den bemanningsvolym som jag utgått från vid mina
beräkningar av lönekoslnaderna för isbrytningen medger inte, atl personalen kan
utnyttjas för både isbrytning och sjömätning. Ett sådant arrangemang torde i
praktiken av flera skäl ej vara genomförbart. Här må endast påpekas att för
sjömälningens del eflerslrävas en förlängd mätningssäsong samtidigt som
isbrytningens säsongsmässiga utbredning är avhängig issitualionen. En längt
driven personalsamordning skulle för sjömälningens del innebära svära
planeringsproblem och ytterst resultera i atl issitualionen skulle bli
avgörande för sjömätningens omfattning. Etl generellt problem som följer

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 96

med en civil bemanning är svårigheterna alt under
icke-säsong erbjuda meningsfull ;ilternativ sysselsättning. Della gäller
självfallel såväl isbrytningen som sjömätningsverksamheien. Även om vissa
underhållsarbelen kan utföras a\' personalen krävs i hög grad för underhäll och
reparation av fartygen specialutbildad personal. Nuvarande bemanningsform och
avlösningssyslem medger emellertid att en lämpligl avpassad och behövlig
ininimistyrka alltid kan kvarhållas under underhålls- och översynsperioderna.
Den ordning som nu gäller ger alllsä en betydande flexibilitet med avseende pä
personalinsatser som är till fördel för såväl sjöfartsverkei, marinen som
sjöfartens intressenter.

Till de merkostnader för personalen som enligt ovan minst
tillkommer, konimer också kosinader för ombyggnad av äldre fariyg så alt de
motsvarar civila krav. I rapporlen anges kostnader för isbrytarna i
storleksordningen 100 ä 200 milj. kr. för detta. Vid oförändrad
besätlningsvolym och kapacilet för sjömätningen lillkommer en betydande koslnad
även för sjömätningsfartygen. I dessa belopp ingår ocksä kosinader för sådan
leknisk upprustning av fartygen som lämpligen bör ulföras i samband med
moderniseringsarbe-tei.

Vid en
samlad bedömning finner jag nuvarande system fördelaktigt frän flera
utgångspunkter. Del ger l. ex. möjligheter till elt effektivi samutnytljande
av statliga resurser. Personal som inte behövs för isbrytning och sjömälning
under en säsong kan ges meningsfull sysselsättning inom marinen. Därmed löser
man bl. a. de problem som annars skulle uppstå för sjöfartsverket med
helårsanslälld civil personal inom de berörda verksamheterna. Tjänstgöring på
isbrylare och sjömäiningsfartyg ger vidare en värdefull sjöulbildning och
praktik för den militära personal, som tjänstgör ombord på fartygen. Systemet
medger också en nödvändig samordning av den militära och civila
sjökarlefunktionen. Det faktum att såväl chefen för marinen som sjöfartsverkei
- myndigheler som har det direkta ansvaret för verksamheten - förordar fortsatt
militär bemanning anser jag måsle väga lungt i sammanhanget. Del
slalsfinansiella lägel är slutligen en i sammanhanget helt avgörande faktor
för mitl ställningslagande. Del kan enligt min mening inle vara försvarbart alt
belasta statsbudgeten med de kosinader som en övergäng lill civil bemanning
skulle medföra. Jag förordar därför, efler samråd med chefen för
försvarsdepartementet, en fortsatt militär bemanning av isbrytare och
sjömätningsfartyg.

Avslulningsvis anser jag det angeläget atl man frän
sjöfartsverkels sida prövar olika möjligheter all utnyttja isbrytarna även
under sommarsäsong för atl därigenom antingen fä inkomster eller uppnå besparingar
i annan verksamhet. Etl exempel på sådanl alternativulnyltjande är den redan
förekommande användningen av isbrytaren Ale i sjömätningsverksamheien och det
avtal som nyligen träffats mellan chefen för marinen och sjöfartsverket om
uthyrning av isbrytaren Thule som stabsfarlyg i marinen.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 97

8
Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anförl hemsläller jag
att regeringen

dels föreslår riksdagen atl

1.
anlaga inom
kommunikationsdepartementet upprätlal förslag lill lag om forlsall giltighet av
lagen (1977:494) om tillstånd till överlålelse av fariyg,

2.
godkänna de
rikllinjer för sjöfartspolitiken som jag har förordat,

3.
godkänna de
allmänna riktlinjer för den fortsatta hamnplaneringen som jag har förordat,

4.
godkänna vad
jag har förordat beträffande bemanning av isbrytare och sjömätningsfartyg,

5.
bemyndiga
fullmäklige i riksgäldskonlorel alt under tiden den 1 juli 1980-den 31 december
1983 ikläda staten kreditgarantier till svenska rederier vid varje lillfälle
intill ell sammanlagi belopp av 230000000 kr.,

6.
bemyndiga
fullmäklige i riksgäldskontoret atl under liden den 1 juli 1980-den 31 december
1983 ikläda staten värdegaranlier vid nyproduktion av fartyg vid svenska varv
till svenska beställare,

7.
bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret alt under liden den 1 juli 1980-den 31 december
1983 ikläda staten värdegaranlier lill svenska rederier för andra fartyg än
sådana som produceras vid svenska varv vid varje lillfälle intill etl
sammanlagi belopp av 500 000 000 kr.,

8.
med ändring av
vad som föreslås i prop. 1979/80:100 bil. 9 lill Lån till den mindre
skeppsfarten för budgeiårei 1980/81 under sjätle huvudlileln anvisa ett
reservalionsanslag av 40 000 000 kr.,

9.
lill Bidrag
till vissa praktikplatser för sjöfolk för budgetårel 1980/81 under sjätte
huvudliteln, anvisa etl reservationsanslag av 20 000 000 kr.,

10.
med ändring av
vad som föreslås i prop. 1979/80:100 bil. 9 till
Transportforskningsdelegationen för budgeiårei 1980/81 under sjätte huvudlileln
anvisa elt reservationsanslag av 18 230 000 kr.,

11.
med ändring av
vad som föreslås i prop. 1979/80:100 bil. 9 lill Sjöfartsmateriel m. m. för
budgetårel 1980/81 under sjätte huvudtiteln anvisa etl reservalionsanslag av 47
900 000 kr.,

dels

12. återkallar förslagsanslaget till Bidrag tdl vissa
resor av sjöfolk

för budgelåret 1980/81 under sjätte huvudfiteln som föreslås i

prop. 1979/80:100 bil. 9.

7 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 166

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 98

9
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden oeh beslutar all genom
proposition föreslä riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 99

Bilaga 1

SOU 1979:67 Svensk sjöfartspolitik, sammanfattning av
betänkandet och av remissytlrandena

1. Sammanfattning av betänkandet

Den djupa och långvariga internationella sjöfartskrisen
kan ännu inle anses övervunnen även om vissa tecken tyder på att botten
passerats. Relativt betydande slalliga insatser har hillills gjorts för att
hjälpa de svenska rederierna genom krisen. Siaten har slälll kredilgarantier på
sammanlagt 500 milj. kr. till förfogande för att möjliggöra överlevnad av på
sikt livskraftiga rederier. 1 samma syfte har förutsättningar skapats för
omfattande amorte-ringsanstånd avseende säväl av staten via de svenska varven
garanterade nybyggnadslån som lån från statliga finansieringsinstitut på
sjöfartens område. Vidare har staten gjort belydande ålaganden i samband med
del tidsbegränsade ekonomiska stöd som givits till Broströms Rederi AB och
Saléninvesl AB. I della slöd ingär bl.a. lån på 250 resp. 200 milj. kr. med
villkorlig ålerbelalningsskyldighel.

Flerlalel svenska rederier har, med mer eller mindre
ulnyttjande av de statliga stödåtgärderna, hitlills överlevt krisen men många
är svårl märkta av den. Deras eget kapital är urholkat av krisårens förlusler
och motsvarar endasl en mindre del av tillgångarna, dvs. soliditeten är mycket
låg. De har dragit pä sig en slor skuldbörda som nu måsle amorteras och vållar
svåra likviditelsproblem. Till delta kommer all svenskflaggade fariyg har
drifls-och kapitalkostnader som är höga i jämförelse med framför allt
bekvämlig-heisländernas och vissa stalshandelsländers fariyg, saml alt de
belydande delar av den svenska handelsflottan som är sysselsatta i
tredje-lands-trafik får ökande känning av de protektionistiska tendenserna inom
världssjöfarten.

Den svenska handelsflollans tonnage har sedan år 1975
reducerats lill hälflen, i försia hand genom försäljning lill utlandet av ett
belydande antal stova moderna masslaslfarlyg. Del föreligger stor risk för en
forlsaU minskning genom ytterligare försäljningar. Flera rederier tvekar
vidare, på grund av sin försvagade ekonomiska ställning, inför del risklagande
som är förknippat med en i och för sig motiverad förnyelse av deras tonnage.

Det är mol denna bakgrund som sjöfartspoliliska
ulredningen lägger fram sina överväganden och förslag.

Ulredningens allmänna bedömning av förulsällningarna för
svensk sjöfartsnäring är övervägande posiliv, särskilt på längre sikt. Det
tekniska och kommersiella kunnande som finns samlal inom näringen i förening
med de höga kvalifikationerna hos de ombordanställda bör på sikt kunna återge
näringen dess internationella konkurrenskrafi och inom vikligare seklorer
återställa lönsamheten till normal nivå. Del sagda utesluter dock inle alt

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 100

tämligen genomgripande förändringar i ett längre
perspektiv kan komma all inträffa både när del gäller företagsstrukturen inom
rederinäringen och beträffande tonnagets sammansättning. Ulredningen tillägger
all dess synsäll bygger pä den uttryckliga förutsättningen att statsmakterna
ser till atl sjöfartsnäringen under en övergångstid får det slöd och den
uppmuntran som ligger i att etl sjöfarlspolitiskl program antas och
förverkligas genom effektiva ålgärder i enlighet med ulredningens tankegångar.

Ulredningen konslalerar atl ett land med Sveriges stora
utlandsberoende måsle ha möjlighel alt för transporterna till och från landet
kunna påverka fraktsatser och transporlslandard i olika avseenden. Delta kan
svårligen ske med erforderlig stabilitet utan tillgäng lill svenska fartyg. Som
förlängning av de inrikes Iransporllederna behövs ell "stamlinjenät"
också till sjöss, i första hand i form av svensk medverkan i den reguljära när-
och fjärrlinjefarten. För dellagande i fjarriinjekonferenser är del i vissa
fall en förulsältning atl nationella fariyg används. Genom direktlrafik på
svenska hamnar, då främsl Göteborg, kan man erbjuda fraktsatser och service som
inle går all uppnå vid omlastning i ulländska hamnar. Del agenlsyslem m.m. som
är förenal med fjärrlinjefarten är också etl betydelsefullt stöd för den
svenska utrikeshandeln.

Ulredningen konslalerar vidare atl sjöfarten är en av de
näringar som tillför den svenska ekonomin mesl ulländsk valuta. 1 etl relativt
kortsiktigt perspekliv är det enligt ulredningen orealistiskt atl tro atl nya
valutainbringande verksamheter skall kunna växa upp och träda i sjöfartens
slälle lika snabbi som fartygen kan säljas till utlandet. Till delta skall
läggas beredskapsaspekler av säväl mililär som folkförsörjningskaraktär. Del
torde inle vara möjligt att i etl krigs- eller kristillstånd på samma sätl som
nu utnyttja utländska fariyg för en belydande del av vår sjöburna
utrikeshandel, ulan denna behöver kunna transporteras med svenska fartyg.

Ell slalligl leasingförelag är ett av huvudinslagen i det
paket av förslag till ålgärder som utredningen framlägger. Flertalet förslag är
temporära och avser två ä tre år. Leasingförelagel är avsett all bli ett
finansieringsinstitut som skall äga svenskregisirerade fartyg men inte självt
driva dem. Fartygen skall hyras ul på bare-boal-bas lill svenska rederier.
Leasingförelaget skall kunna beställa fartyg vid varv i Sverige eller utlandet.
Beställning skall dock kunna ske endast om leasingavtal för fartyget samtidigt
föreligger med svenskl rederi. Leasingförelaget skall vidare kunna överta
fartyg från svenska rederier, om dessa av ekonomiska skäl anser sig tvingade
all sälja fartygen och dessa bedöms ha etl samhällsekonomiskt värde under
svensk flagg. Leasingförelagel skall slutligen även kunna överta de fartyg i
Svenska Varvs flotta, som kan bedömas vara samhällsekonomiskt inlressanla, och
hyra ul dem lill svenska redare.

Leasingavialen avses vara relativt korlfrisliga och
förenas med köpoption för del förhyrande rederiet. Avtalsvillkoren skall kunna
anpassas i varje enskill fall så all de blir acceptabla för såväl samhällel som
det förhyrande

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 101

i-

rederiet. Det slatliga risklagande som är förenal med
verksamheten skall enligt förslagel molsvaras av andel i eventuell vinsl.
Villkoren avses ulgå från en viss fraktprognos, varvid ett överskott skall
delas mellan rederiet och leasingföretaget.

Genom leasingförelagel förbällras möjligheterna lill en
förnyelse av belydelsefulla delar av den svenska handelsflottan. Sysselsättningen
kan bevaras för svenska ombordanställda. Våra varv får möjlighet all på
kommersiella villkor inrikla sin produklion på fartygstyper som är allraktiva
för svenska redare. Våra exportnäringar får den hjälp som följer av fortsatt
svenskt deltagande i den transoceana linjefarten. Samhälleliga beredskapsaspekter
beaktas.

Ulredningen föreslår även ell syslem med villkorliga
driftslån,i första hand avsett för den mindre skeppsfarten. Med i princip samma
uppläggning som leasingavialen bör staten kunna Iräffa drifisavlal med rederier
som äger mindre fariyg av för samhällel som helhel betydelsefulla lyper.
Rederierna skulle därigenom kunna erhålla driftslån för dessa fariyg på villkor
atl den vinst som uppstår om frakterna översiiger en i avtalet angiven nivå
delas mellan staten och rederierna.

Ulredningen finner del vidare angelägel att del nuvarande
systemet med statliga kreditgarantier byggs ut. De lösningar som hitlills erbjudils
har varit enbari kortfristiga och släller rederierna inför svåröversligliga
problem när garanterade lån skall avbetalas och samiidigi såväl uppskjutna som
ordinarie amorteringar på övriga lån skall fullgöras. Det krävs en möjlighet
lill avveckling av garanlisystemet i en takt där ränlor och amorteringar
anpassas lill rederiernas rörelseresullal. Kreditgaranti-systemet föreslås
kompletteras med värdegaranlier. Dessa innebär atl siaten garanterar ett
långsiktigl värde på rederiels fartyg, oberoende av deras akluella
marknadsvärden som kan vara svåra alt beslämma eller vara pressade av
lonnageöverskotl. Dessa garanterade värden kan användas i rederiets
balansräkning och medverka lill alt rederiels soliditet upprätthålls, varigenom
rederiet kan undgå likvidationshot.

Statliga ränlebidrag ulgår i flera andra sjöfarlsländer
och bör enligt utredningen vara en lämplig stödform även för den svenska
sjöfarlen. Om ränlebidrag införs, bör de samordnas med garanlier och övriga
slödformer och avvägas så att de totalt icke överstiger 150 milj. kr.

Sjöfarlspolitiska utredningen föreslår all även
fortsättningsvis 18 milj. kr. anslås för slalsbidrag lill sjöfolkets fria resor
under vardera budgelåren 1980/81 -1982/83 och att den maximala bidragsprocenlen
behålls vid 50%.

Ulredningen föreslår vidare alt ett särskilt slalligl stöd
skall ulgå för anordnande av praklikplalser på fariyg. Ulredningen avser härmed
en lidsbegränsad, snabbi verkande och adminislralivi enkel stödform. Siödet bör
ulformas så alt det ger ungdomar som i nuläget saknar anställning eller löper
risk att bli arbelslösa efter avslutad skolgång möjlighel

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 102

att få anslällning pä fartyg. Ett sådanl stöd skulle
samtidigt bidra till att i nuvarande utsatta läge för sjöfarten trygga behovet
av befäl och kvalificerat manskap. Bidraget föreslås ulgå för nybörjare som
anställs under perioden 1 april 1980 - 30 juni 1981 för tjänst pä svenskl
handelsfartyg. Det föresläs gälla ell för varje rederi bestämt antal nybörjare
som är relaterat till rederiels farlygsinnehav och dess prakliska möjligheter
atl anställa nybörjare uiöver minimibemanningen. Kosinaderna för statsverket
beräknar ulredningen lill ca 30 milj. kr. Ulredningen föreslår också fyra års
avbrott i uppirappningen av ATP-avgiften för ombordanställda lill den nivå som
gäller för landanställda.

Sjöfartspoliliska utredningen föreslår också alt statens
lånefond för den mindre skeppsfarten ges ökade utlåningsmöjligheter. Enligt
ulredningens mening finns skäl alt samhällel via lånefonden i ökad utsträckning
bidrar med riskkapital. Utredningen föreslår därför alt den nuvarande
säkerhelsgränsen för lån från fonden, 85 % av fartygets uppskallade värde, höjs
lill 90 %. Vidare föreslås att lånenämnden, när så förväntas ske ulan inverkan
på statens trygghel som långivare, i vissa fall skall kunna acceptera
säkerheter som ligger någol över den föreslagna nya gränsen 90 %. Utredningen
konslalerar all finansieringsbehoven per objekl ökal till följd av all
tonnagestorlekarna ökat och all fartygen blivit alltmer komplexa och
välutrustade. Varje nyinvestering medför därför högre årliga amorteringar med
åtföljande återverkningar på rederiernas likviditet. Ulredningen föreslår
därför alt, vid nybyggnad eller fartygsköp i syfte alt få en förnyelse av
lämpligt tonnage, amorteringstiden förlängs från nuvarande högst 12 år till
högst 15 år. Enligt förslagel skall lånet i princip vara slulbetalal när
fartyget uppnår 20 år oberoende av om fartyget köps nytl eller i andra hand.
Sjöfartspolitiska ulredningen förordar vidare all del ökade riskiagandei för
slatens del bör avspeglas i räntenivån för lån i del lillkommande högsia
risklägel men att i övrigt inga ändringar bör ske i de principer för
faslslällande av räntenivån. Ulredningen föreslår alt fonden under de närmaste
tre åren tillförs ell belopp av 25 milj. kr. årligen.

Den sjöfartspoliliska ulredningen föreslår också vissa
ändringar i fråga om bes k a I lningsv i 11 k o ren för pariredare.

Ulredningen anser det angelägel alt rederinäringen i den
svåra internationella konkurrens som f.n. råder ges möjligheter atl genomföra
erforderlig strukturrationalisering och att bereda yrkesutbildad arbelskraft
sysselsättning. För dessa syften är del enligt ulredningen angeläget bl.a. alt
partrederier kan bildas och ges lillfälle alt organisera sin verksamhel
effektivt ulan alt därvid behöva beakta lagbestämmelser som ulgår från en
gången tids förhållanden. Ulredningen föreslär därför alt en regel införs om
atl rederirörelse som drivs genom andel i partrederi alltid skall anses sakna
fast drifisslälle i kommunalskallela-gens bemärkelse och följaklligen skall
beskattas i delägarens hemortskommun. Ulredningen menar atl de nuva-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 103

rande reglerna medför alt det skatlemässiga ulfallel blir
helt olika för tvä delägare i samma partrederi endast av den anledningen att de
har olika hemortskommuner. Utredningen föreslär ocksä all seglande delägare i
partrederier skall beskattas enligt sjömansskatleskalornaför den del av hans
rörelseinkomsl som avser ersättning för arbete ombord i det egna fartyget.

Utredningen föreslär alt den stämpelavgift som utgår vid
förvärv av f a r t y g skall slopas. 1 sammanhanget betonar ulredningen att köp
och försäljning av fartyg ulgör ell naluriigt led i rederiernas förnyelse av
farlygsfloltan. Ulredningen påpekar också atl i flertalet sjöfartsländer saknas
beskattning molsvarande den svenska stämpelavgiften eller är den lägre än den
svenska. Utredningen uppskattar statsverkets intäklsbortfall lill ea 12 milj.
kr. per är om förslaget genomförs.

Sjöfartspoliliska ulredningen har framhållil alt svensk
sjöfart sedan länge legal i främsla rummet när del gäller sjöfarlsleknisk
utveckling. 1 fråga om såväl ekonomisk farlygsdrift, l. ex. automation och
lasthaniering, som säkerhel och inre miljö har den svenska handelsflottan varil
en föregångare beiräffande lekniskl avancerade lösningar. Den sjöfartslekniska
forskningen har enligt utredningen varit en förutsättning för denna ledande
roll. Ulredningen föreslår, att ell särskilt statligt forskningsbidrag lill
sjöfarlsleknisk forskning skall ulgå under budgelåren 1980/81 t.o.m. 1982/83.
Bidragel bör enligt ulredningens förslag uppgå lill 6 milj. kr. per är. Del är
vidare enligt utredningen angelägel alt etl särskilt forskningsprogram
utvecklas för ekonomisk och geografisk sjöfartsoch hamnforskning. Inom
Transportforskningsdelegationen (TFD) har man gjort ansträngningar för all i
samarbele med andra berörda organ inom sjöfarts- och hamnnäringen söka
åstadkomma etl sådant program. Delta arbete bör fortsätta. Statliga bidrag bör
därför kunna ulgå till den nu nämnda forskningen. Utredningen har föreslagit
ett särskilt belopp om 500 000 kr. för vardera budgelåren 1980/81 och 1981/82
saml 800 000 kr. för 1982/83.

Sjöfartspoliliska utredningen föreslår också i betänkandet
atl ökade resurser slälls lill förfogande för utbildning av sjöpersonal.
Ulredningen förordar bl.a. en snabb och krafiig försiärkning av ulrusining och
läromedel, en delvis ändrad inriktning av själva innehållel i utbildningen saml
en successiv uppbyggnad av forsknings- och utvecklingsverksamheten. Vidare finner
utredningen alt slarka skäl talar för atl den nauliska ulbildningen
koncentreras lill en orl i landel. Den samverkan som redan har inletts mellan
sjöbefälsskolan i Göleborg och Chalmers lekniska högskola och erfarenhetema
härav, talar enligt ulredningen för alt del blir Göleborg som på sikl blir
centrum för denna utbildning och härtill knuten forskning.

Beträffande den internationella sjöfarlspoliliken anser
ulredningen alt Sverige bör fortsätta alt värna om en så långt möjligt fri
internalionell sjöfart.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 104

Trots protektionistiska tendenser inom linjesjöfarten bör
del för närvarande inte ifrågakomma atl reservera Iransporler av import- och
exporlgods lill och från Sverige för svenska linjerederier. Arbetet med en
beredskapslagslifl-ning, som vid behov kan sällas i krafl mol vissa
stalshandelsländers sjöfartskonkurrens, bör inledas snarasl. Den
sjöfarlspolitiska situationen i USA inger oro med lanke på den belydelse den
amerikanska handeln har för världssjöfarlen i allmänhel och bör därför följas
noga.

Utredningen föreslår slutligen alt ell branschråd skall
inrättas för sjöfartsnäringen.

Den ekonomiska innebörden av utredningens förslag framgår
av bifogad labell.

Sammanställning för en treårsperiod av utredningens
förslag i ekonomiska termer. Milj. kr.

Aktiekapi- Garantier Anslag tal m. m.

7.1 Selektivt ekonomiskt slöd

Statligt leasingföretag 600 500

Villkorliga driftslån 50 50

Kreditgarantier 700

Värdegarantier 500

7.2 Generella driftskostnads

lättnader

Fortsatt bidrag till sjö

folkets fria resor 54

Statligt stöd till praktisk

utbildning av ombordan

ställda 30

Frysning av ATP-avgiften för

ombordanställda 18

7.3 Speciella åtgärder för den

mindre skeppsfarten

Finansieringslällnader 75

7.4 Övriga stödåtgärder

Bidrag av statsmedel till

sjöfartsteknisk och sjö

fartsekonomisk forskning 20

Ökade resurser för utbild

ning av sjöpersonal 25

Slopande av stämpelavgiften

vid förvärv av fartyg 36

675 1 750 233

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 105

2. Sammanfattning av remissyttrandena

Yttranden över betänkandet har avgetts av
riksgäldskontoret, sjöfartsverket, Slatens lånenämnd för den mindre
skeppsfarten, riksskatteverket, kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomiskl
försvar (ÖEF), statens skeppsprovningsanslalt, nämnden för
fartygskredilgarantier (FKN), valutakommillén, Befraktarrådet,
Centralorganisationen SACO/SR (SACO/ SR), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska hamnförbundet. Svenska maskinbefälsförbundel (SMBF), Svenska
sjöfolksförbundet. Svenska Skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens Sekundärlånekassa,
Svenska Varv AB, Sveriges farlygsbefälsförening, Sveriges redareförening,
Sveriges varvsinduslriförening. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och
Sjöbefälsskolornas Elevorganisation (SELÖ).

2.1 Allmänna synpunkter

Några remissinslanser - det gäller LO, Svenska
.sjöfolksförbundel och Sveriges fartygsbefälsförening-ställer sig ulan närmare
kommenlarer bakom utredningens förslag.

Vissa remissinstanser framför kriiik mol utredningens
arbete och slutsatser. Sjöfartsverket menar atl ulredningen inte har utarbetat
nägol långsiktigl program i vidare mån än alt den angett minimistorleken av en
svensk handelsflotla som i elt längre perspekliv ler sig moliverad av
överordnade samhällsskäl. I övrigt har ulredningen begränsai sig till att
föreslå vissa stödåtgärder av övergångsnatur för all hjälpa rederinäringen över
de aktuella svårigheterna som rådande sjöfartskonjunktur medför. Sjöfartsverkei
delar utredningens uppfattning alt de sjöfartspoliliska medlen och ålgärderna
bör anpassas lill konjunkturläget och följaklligen bli föremål för omprövning
på kort sikl. Enligt verkets mening är detta dock inle lillräckliga skäl för
alt inte utarbeta elt långsiktigt sjöfarlspolitiskl program, låt vara atl ett
sådanl program självfallet kan behöva modifieras från lid till annan, beroende
av utvecklingen på del intemationella området.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser atl ulredningen
präglas av viss osäkerhel i vad avser de bedömningar som bör ligga lill grund
för ett långsiktigt sjöfarlspolitiskl program. De konkreia förslag som
utredningen framför är inle heller närmare relaterade lill dessa
sjöfarlspolitiska målsätlningar. Enligt fullmäktiges mening försvårar dessa
brisier en bedömning av förslagen.

Svenska hamnförbundet anser, mol bakgrund av ulredningens
direktiv och senare lämnade lilläggsdirekliv, alt det framlagda beiänkandei i
olika frågor är anmärkningsvärt torftigt. Del gäller bl.a. för de svenska
hamnarna centrala frågor som fjärrlinjefarten och färjetrafiken. Hamnförbundet
påpekar också att betänkandet inte alls lar upp frågan om sjöfartens roll i den
inrikes trafikpolitiken och därmed inte heller samspelet mellan inrikes sjöfart

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 106

i bred bemärkelse och den utrikes sjöfarten. Svenska
hamnförbundet konstaterar vidare att cn sä viktig faktor för den ändrade
rederistrukluren och sammansätiningen av den på Sverige baserade handelsflottan
som beställarslödet utgör, knappasl alls berörs i betänkandet.

Det sjöfartspolitiska program som skisserats av
utredningen och som tar sikte på alt värna om en m i n i m i f I o 11 a av
skilda fartygstyper under svensk flagg har kommenterats av flera
remissinslanser.

Sjöfartsverket anser sig inle ha underlag för någon
säkrare bedömning än den ulredningen har gjort. Verkel anser likväl all
beräkningarna sannolikt ligger i underkant, i vart fall vad avser fariyg i elt
stamlinjenät. Verket har undersökt den svenska handelsflottans utveckling efter
den lidpunkt, 1978-12-01, som utgjorde underlag för utredningens bedömningar
rörande den svenska handelsflottans storlek och sammansättning med hänsyn till
försörjningsberedskapen. Denna undersökning visar att handelsflottans
utveckling under perioden lolall sett ej inneburit nägra slora förändringar vad
gäller lillgänglig transportkapacitet i en krissituation. Ulredningens underlag
i hithörande frågor äger således fortsatt giltighet. Totall har den
tillgängliga transporlkapacitelen ökat med endasl sex fariyg om 10 000 dwt. Då
ökningen endast avser slörre tankfartyg och ""övriga"
torrlastfartyg, kvarstår det förhållandet atl bristen på i första hand mindre
länk- och bulkfartyg är framlrädande medan del finns ell överskott pä slora
torrlastfartyg. Någon molsvarande undersökning beiräffande utvecklingen av det
svenska tonnage som erfordras för bibehållande av det av utredningen angivna
stamlinjenäiet har sjöfartsverket inte företagit. Verket har emellertid det
allmänna intrycket att inle heller på detla område skett några väsentliga
förändringar.

Sammanfattningsvis anser sjöfartsverket atl en viss
komplettering av den svenska handelsflottan är nödvändig för att de av
ulredningen uppställda målen för en minimiflotta skall bli uppfyllda. Del är
enligt verkels mening angeläget atl de stödåtgärder för rederinäringen som kan
bli resultatet av ulredningens förslag, ulformas sä alt de kan medverka lill
att i första hand dessa brister täcks.

Svenska hamnförbundel kan i storl anslula sig lill den
grundsyn som ligger bakom del av uiredaren skisserade sjöfarlspolitiska
programmet. Skäl finns dock atl undersiryka programmels karaklär av
minimialternativ. Från olika synpunkier vore det beklagligt om förutsättningar
inle fanns för alt hälla handelsflottan på en högre nivå. Utan all gä in pä de
av utredaren mer eller mindre väl preciserade stödformerna vill hamnförbundet
understryka betydelsen av atl den svenska rederinäringen ges sådana
arbelsvillkor all drifiseffektivilet och investeringsförmåga går alt
upprätthålla inom näringen.

Enligt TCO:s mening har utredningens förslag om
stamlinjenät och beredskapsflolta en roll att spela i en framlida svensk
handelsflotla. Dessvärre finns det enligt TCO inga direkla
styrmedel föreslagna i

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 107

utredningen, med syfle atl skapa och behälla denna
flolt;i.

5MBFanser atl det är absolut nödvändigl att statsmakterna
nu fastlägger etl sjöfarlspolitiskl program och tar ställning lill vilken
minimiflotta som Sverige måste ha med hänsyn lill behovet av transocean
linjelrafik. kris- och beredskapsskäl m.m. Underlåter man nu alt vidta statliga
slödålgärder är risken uppenbar alt även resten av svenska handelsflottan
kommer att försvinna inom snar framlid.

SACO/SR delar helt de motiv som utredningen anför för alt
upprätthälla en belydande svensk handelsflotla. SACO/SR vill särskilt betona
sjöfarts-neltols betydelse för bytesbalansen. SACO/SR delar också utredningens
uppfattning atl den neddragning av produktionskapaciteten som är nödvändig i
samband med strukturrationaliseringen sker i en sädan takt atl
omställningssvårigheterna för de anställda blir sä smä som möjligt.

FKN inslämmer i ulredningens uppfattning all Sverige bör
ha en handelsflotla för alt bl.a. kunna erbjuda sjölransporlljänsler lill
exportörer och importörer saml lill avlaslare av gods i inrikestrafik.
Handelsflottans sammansättning och slorlek bör enligt FKN beslämmas främsl
utifrån de företagsekonomiska förutsättningarna för lönsam drift av fartygen.
FKN konstaterar vidare atl ekonomiska uiredningar. avseende de kosinader som
skulle belasta staten för att upprätthålla den av ulredningen föreslagna minimiflotlan,
inle har ulförls.

Befraktarrådet understryker vikten av all förutsättningar
skapas för en framgångsrik svensk handels.sjöfart eftersom härigenom skapas
avgörande förutsättningar för alt få inflytande pä transportkostnaderna för
utrikeshandeln, vilka för vårt land, bl.a. beroende på vårl geografiska läge,
spelar en slörre roll än för de flesla andra länder.

ÖEF anser
det i en kris- eller krigssituation vara väsentligt att vårt land har lillgång
till egna fartyg för att bäde kunna föra hem försörjningsviktiga importvaror
och föra ut attraktiva egna varor med vilka imporlen kan betalas. Av särskild
betydelse är att Sverige disponerar eget lanklonnage som dels kan försörja de
inhemska raffinaderierna med råolja, dels kan lillföra landet de tillskott till
beredskapslagren av oljor och oljeprodukter som i olika kris- och
krigssituationer kommer att vara myckel angelägna. Beredskapsaspekterna bör
därför enligt ÖEF:s mening väga tungt vid de överväganden rörande
handelsflottans storlek och inriktning som i övrigl nalurliglvis måste ske med
utgångspunki i de allmänna villkor som samhället och dess framtida utveckling,
inklusive företagsekonomiska lönsamhetskrav, skapar.

Del av ulredningen föreslagna s.k. minimiprogrammet för en
svensk handelsflollas utveckling bedömer ÖEF i allt väsentligt kunna tillgodose
de beredskapsmässiga behoven.

Sveriges varvsindustriförening släller sig frågande när
del gäller lämpligl tonnage för import av ångkol, där utredningen föreslär att
dessa fartvg bör vara av storleksklassen upp lill ca 60 000 dwt. Föreningen
förcsUiller sig att

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 108

långväga koltransporter i större skala bör ske i
väsentligl större fariyg än 60 000 lon. När det gäller den svenska
smålankflotlan konstaterar föreningen atl denna delvis år ganska ålderstigen
och bör förnyas de kommande åren, och anser atl det är angelägel all en sådan
förnyelse möjliggörs bl.a. genom finansieringslällnader för den mindre
skeppsfarten.

Valutakommittén finner för sin del de av ulredningen
anförda allmänna motiven för all värna om ett svenskflaggai tonnage
övertygande. Däremoi anser valulakommitlén alt utredningens diskussion om den
svenskflaggade handelsflollans konkurrensförutsättningar, liksom om den tänkta
minimi-flollans slorlek och sammansättning, präglas av bristande konkrelition.
Inle heller framgår hur de av ulredningen föreslagna stödåtgärderna kan väntas
påverka möjligheterna atl upprätthålla de olika rörelsegrenarna med hänsyn till
dessas skilda konkurrensförutsättningar vad gäller koslnadsstrukiur, lekniska
krav elc. De föreslagna ålgärderna kan väl vara effektiva för all överbrygga en
krisperiod, men saknar såvitt valutakommillén kan bedöma slyrelemenl om det
sjöfartspoliliska programmet också skall innefalla en viss sammansällning av
handelsflottan.

En programmering av minimiflotlans slorlek och
fartygsbestånd på längre sikl förutsätter, enligt valutakommittén, långtgående
ålaganden från siatsmakternas sida. Den skulle innebära en branschpolitisk
målsällning av en ambiiionsgrad som hitlills är oprövad i vårt land. Varken de
av ulredningen föreslagna målen eller medlen för sjöfartspolitiken har enligt
valulakommilténs mening blivil föremål för en uttömmande analys.

Valutakommillén finner också utredningens
lönekostnadsdiskussion alltför allmänt hällen och summarisk för att medge
några bestämda slulsalser om den svenska rederinäringens
konkurrensförutsättningar. Del är enligt kommittén uppenbart att
lönekostnadernas betydelse för driflen av fariyg av olika slorlek och leknisk
utvecklingsgrad måste variera. Någon analys av de redovisade
kostnadsskillnadernas belydelse mol bakgrund av den svenska handelsflollans
farlygsbeslånd har inle redovisats i betänkandet.

Liknande synpunkter framförs av TCO som anser del vara en
brisl all den enda känslighelsanalys av en enskild variabel som finns redovisad
i beiänkandei behandlar lönekostnaderna för de ombordanställda. Denna analys
behandlar vissa aspekler av frysta lönekosinader för de ombordanställda fram
till och med 1981 jämförl med en 8-procenlig årlig ökning av
bemanningskoslnaderna. Denna fokusering vid en enskild variabel lenderar,
enligt TCO, all ge orsakssamband och enskilda kostnaders belydelse felaktiga
proportioner.

Valulakommitlén anser alt redovisningen av den andra tunga
kostnads-poslen, kapitalkostnaderna, företer liknande brisier som lönekostnadsdiskussionen.
Kapitalkostnaderna är föremål för varierande grad av subvenlionering i olika
sjöfarlsländer, men betänkandet innehåller ingen systematisk genomgång och än
mindre någon utvärdering av della konkurrensmedels belydelse.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 > 109

Allmänt vill valutakommillén hävda, all del knappast kan
vara fruktbart all som utredningen gjort studera de generella skillnaderna
mellan olika länder vad gäller lönekosinader, driftkosinader, kapitalkostnader,
statligt slöd m.m. och alt därav dra slutsatser om den svenska rederinäringens
konkurrensförutsättningar. Alltför många faktorer inverkar på de olika
rederigrenarnas verksamhetsbetingelser för atl framräknade övergripande dala
skall läla sig översällas i slutsatser rörande konkurrenskraften. Till sådana
faktorer som måste ingå i bedömningen hör de skilda rörelsegrenarnas
kommersiella och tekniska kvalifikationer vid en jämförelse med konkurrenterna
på marknader där man redan är etablerad eller kan hoppas tränga in i framtiden.
En sådan branschanknuten bedömning måste också innefalla etl internationellt
perspektiv på sjöfartens och världshandelns tillväxt, protektionistiska
tendenser, de nya sjöfartsnationernas inträde på marknaderna m.m. Ulredningen
för också en sådan allmän diskussion, men den måste för all fä
liilfredsslällande substans appliceras på varje enskild rörelsegren och baseras
på en ingående kännedom om förhållandena inom denna. En sådan alternativ metod
hade också getl elt bälire utgångsläge för bedömning av den antydda
minimiflotlans sammansällning och de kosinader som samhällel kan åsamkas för
all upprätthålla denna.

En ytterligare ansats som kunde ha lelt till värdefulla
slutsatser rörande den svenska sjöfartspolitikens framtida utformning hade
enligt valutakommillén varil atl jämföra verkningarna av sjöfartsdepressionen
i olika länder och de slödålgärder som konkurrenterna åtnjutit. Valutakommittén
har exempelvis inhämtat all den norska flottan av tank- och bulkfartyg
reduceras endast obetydligt under perioden medan den svenska drastiskl
reducerades. En granskning av de fakiorer som resulterade i denna skillnad
borde ha getl intressanta lärdomar för svenskt vidkommande. Del innebär inte
all valutakommillén förutsätter atl svensk sjöfartspolitik skall syfla lill alt
till varje pris värna om en flotta av stort tonnage, men väl att man måste
skaffa sig en uppfattning om vilka uppoffringar som omvärlden är beredd att
underkasta sig för atl bibehålla sin rederikapaciiet och hur effektiva olika
slags ålgärder kan vänlas vara.

Några remissinstanser har avlämnat principiella yttranden
över sjöfartsnäringens behov av ekonomiska slödålgärder.

FKN anser alt statligt rederistöd kan var motiverat i
vissa situationer, exempelvis i lågkonjunkturer, för atl undvika att
försäljningar sker lill underpris av svenskl tonnage av sådan typ och kvalilel
som bör behållas under svensk flagg och svensk kontroll. Rederier som får slöd
måsle bedömas ha möjlighel överleva den aktuella krisen och efter slödperiodens
slul ha möjlighel att verka ulan subventioner. Statligt slöd bör vara selektivt
och temporärt och inriktas på att avhjälpa problem som avser likviditet eller
soliditet hos resp. rederi. Statligt stöd bör ha som främsta målsällning alt
hjälpa svensk sjöfartsnäring all överbrygga svårigheter som bedöms vara av
lillfällig natur. Statliga slödålgärder får inle fördröja en anpassning av den

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 110

svenska handelsflottuns samniansällning och slorlek till
de nivåer som medger lönsam drifi av fartygen. Delar viktigt att statligt stöd
inte bidrar lill att niodernisering;ir och ralionaliseringar inom rederierna
fördröjs. Slödel bör dessutom vara så utformat att det i minsta möjlig;i
utsträckning päverkar konkurrensförhällandena mellan olika svenska rederier.
Vidare bör slatligt stöd kombineras med lämpliga insatser frän övriga
kreditgivare samt från ägarna till rederiaktiebolag resp. partredare.

Sjöfartsverket anser beträfftinde mälsäliningen för sädana
älgärder, att det primära syftet bör - säsom utredningen uttrycker det - vara
hjälp till självhjälp. Della bör enligt verkels mening uppfattas så, all del
statliga stödet bör inriktas pä att minska de speciella svårigheter näringen nu
arbetar under, utan atl därmed styra ulvecklingen inom rederibranschen mot
särskilda former av sjöfart utöver vad som följer av önskemålet att skapa och
bibehälla den minimiflotta ulredningen förordat.

Av utredningens redovisning av den svenska sjöfartens
nuläge och möjligheter till framtida utveckling framgår, atl näringens
dominerande problem är kapitalanskaffning till rimliga villkor för sådan
kontinuerlig nyanskaffning av fartyg, som behövs för att branschen skall kunna
bibehålla sin konkurrenskrafi, trots i vissa avseenden högre driftskoslnader än
konkurrerande handelsflottor. De statliga slödålgärder som krävs i nuläget bör
därför främst inriktas på att skapa förutsättningar för erforderlig anskaffning
av modernt konkurrenskraftigt tonnage. Endasl genom alt underlätta kontinuerlig
snabb anskaffning av ändmålsenliga fartyg torde det vara möjligt för de svenska
rederierna atl genom utnyttjande av högt driven teknologi och kommersiellt
kunnande kompensera de högre driftskostnader som ännu under avsevärd tid lorde
komma alt belasta fartyg under svensk flagg. Alt söka kompensera dessa i
förhållande till många konkurrentländers höga driftskoslnader med rena
driflbidrag lorde knappast vara en allmänt tillämplig väg, endast i specialfall
bör denna siödform tillämpas.

Nedgången i den svenska handelsflottan förefaller nu atl ha
dämpats oeh en viss, låt vara svag, uppåtgående trend kan märkas, åtminstone
inom vissa sektorer. Enligt sjöfartsverkets mening tyder detta pä att de höga
driftskostnaderna för svenskflaggade fartyg åtminstone i viss män kan
bemästras om den svenska sjöfartsnäringen kan disponera fartyg med hög
teknologi och ulformade speciellt för den iransportverksamhel för vilken de är
avsedda. Sjöfartsverket ser detta som ett argument för uppfatlningen atl den
mest angelägna sjöfartspolitiska åtgärden är alt underlätta för de svenska
rederiema alt genom konlinuerliga nyanskaffningar kunna hälla den svenska
handelsflottan på högsta lekniska nivä och därmed konkurrenskraftig gentemoi
handelsflottor med lägre driftskostnader.

Befraktarrådet, som är mer posiliv till generella än
selektiva stödåtgärder, framhåller alt man anser det synnerligen angelägel att
olika former av selektivt ekonomiskt stöd inte utformas på ett sådant sätt att
de vid den prakliska lillämpningen kan komma att resultera i en snedvridning
av

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 111

konkurrensen mellan rederiema - och inte heller i
förhällande till andra transportmedel.

SACOISR anser rent allmänt ull den subventionspolilik som
förts sedan lågkonjunkluren 1977 varit samhällsekonomiskt motiverad även om den
kan ha medfört att konkurrensen mellan föret;ig snedvridits. De senaste årens
ökning av subventionerna till industrin är dock allvarlig såtillvida att den
har beröri främsl vissa av våra största exportindustrier som hitlills har burit
upp en betydande del av ökningen av vär levnadsstandard.

Alt i etl längre perspektiv fortsätta med en mycket
resurskrävande subventionspolilik som inle är konjunklurelll utan strukturellt
betingad är dock enligt SACO/SR:s mening inte möjligt. De subventioner som gär
till företag som på sikl inte är konkurrenskraftiga bör alltså avvecklas så att
resurser inte låses till ekonomiskt ineffektiva verksamheier utan förs över
till områden där Sverige kan hävda sig i den inlernationella konkurrensen.

SACO/SR delar därför utredningens grunduppfattning att
siatsmakternas eventuella stöd i syfle all nå en nödvändig förnyelse och
omstrukturering skall vara av lillfällig natur.

SACO/SR delar ocksä ulredningens uppfattning atl
omstruktureringen bör leda lill att man satsar på de grenar av sjöfarten där det
krävs speciella kunskaper och specialiserade fartyg.

På grund av Sveriges slora budgetunderskott och de ökade
kosinaderna för oljan är del enligt SACO/SR:s mening inle längre möjligt att
salsa belopp i den omfattning som skelt under senare är i nylt slöd till
näringslivel. Resurserna är ytterst begränsade och en noggrann prövning av
olika angelägna satsningar är nödvändig. SACO/SR vill alltså uttrycka slor
iveksamhel lill om det sjöfartspoliliska program som ulredningen föreslär i sin
helhel är möjligt att genomföra av slalsfinansiella skäl. SACO/SR vill i
sammanhanget ocksä peka på risken för atl vissa ålgärdsförslag kan få
konkurrenssnedvridande konsekvenser.

SACO/SR delar ulredningens uppfattning vad gäller
selekliva och generella stödåtgärder och anser i likhet med utredningen att
stödåtgärder i samband med en strukturomvandling i försia hand bör vara av
selekliv nalur.

Några remissinslanser har behandlat frågan om en
samordning mellan sjöfarts- och varvspolitiken. Enligt FKN:s uppfallning bör
fördelar kunna uppnås genom en bäitre samordning mellan sjöfarts- och
varvspoliliken. Det är av betydelse för landels varvsindustri att del finns
tekniskl och kommersiellt högt kvalificerade köpare med vilka varven kan
samråda om utformningen av sina produkter och även om den långsiktiga
produktutvecklingen. För rederierna är det viktigt atl det finns varv med vilka
ell långsiktigt samarbele kan elableras framför allt med tanke pä lotala
systemlösningar med bl.a. specialfartyg. Elt ömsesidigt utvecklande samarbete
bör kunna bidra till att höja i försia hand den lekniska men även den
kommersiella nivån hos varv och rederier. Samarbetet underlättas om det

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 112

sker mellan personer inom samma språkområde.

Del största problemet för varvsindusirin f.n. är den
iniernationell;i överkapaciteten. Sveriges möjligheter all påverka en
anpassning av världens varvsproduktion till eflerfrågan är myckel begränsade.
De svenska varven konimer sannolikt att ha överkapacitet under de närmasle
åren. Samlidigt föreligger investeringsbehov inom vitala delar av svensk
.sjöfart. En förbättrad samordning av varvs- och sjöfartspolitik ter sig dä
enligt FKN naturlig, varigenom konkurrenskraften hos såväl varv som rederier
kan förbättras.

SMBF anser del inle möjligt att. säsom ulredningen tycks
mena, hell bortse från vad som kommer att beslutas beiräffande svenska varv, i
all synnerhet som Svenska Varv AB har elt slort farlygsinnehav. Av samhällsekonomiska
skäl måste ocksä principema för hamn- och iransporlpoliliken saml slålpolitiken
beaktas vid bedömningar av sjöfartsfrågorna.

TCO finner del djupt otillfredsställande atl utredningen i
sina överväganden valt att behandla sjöfartspolitiken skild från andra
näringsgrenar, som transport- och varvsindusirin. Samhällels slöd lill
sjöfartsnäringen måsle även i framliden moiiveras av samhällsekonomiska och
sysselsällningspolitiska bedömningar i ell vidare perspektiv. Med denna
utgångspunki borde utredningen, enligt TCO, mer förutsättningslöst ha övervägl
sambanden mellan sjöfartsnäringen, transportnäringen och varvsindusirin. Delta
är så myckel mer angeläget som Svenska Varv AB numera har belydande
ägarengagemang i elt slort anlal fartyg.

Även SA COI SR pekar på atl del är nödvändigt med en
fortsalt samordning av sjöfarts- och varvspolitiken. Det är helt klarl atl även
när den långa inlernalionella lågkonjunkluren för varvsindusirin vänder, så
kommer svensk varvsindustri vad gäller de större varven i försia hand inle atl
vara hjälpt därav, utan det är de nya varvsländerna (Sydkorea, Brasilien,
Taiwan) som kommer att erövra växande marknadsandelar vad avser de mer
standardiserade fartygstyperna.

Sveriges varvsinduslriförening påpekar all de svenska
rederiernas andel av de svenska varvens orderböcker har ökal från ca 25 % i
början av 1974 till 73 % vid ulgången av 1979 räknat i kompenserat
brultotonnage. En av orsakerna lill denna förändring är den ökande
prolektionismen inom varvsindusirin internationellt, där inhemska rederier
erbjuds stora subventioner och förmånlig finansiering vid beställning på varv
inom landel. Exportandelen av fartyg under byggnad vid världens varv har under
samma period minskal från 59 % till 39 %. Möjligheterna för de svenska
rederierna atl beställa fartyg vid svenska varv blir även de kommande åren av
stor belydelse för sysselsätlningen vid svenska varv. Det är därför även ur
varvens synpunki vikligl alt förutsättningar skapas for all även i
fortsättningen kunna driva rederiverksamhet under svensk flagg. Med lanke på
varvs- och rederisubvenlioner i omvärlden är stödåtgärder nödvändiga de
närmasle åren.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 113

Från varvsindustrins synpunkt är det främst
finansieringsmöjligheterna vid framtida beställningar som är av inlresse.
Varvsslödets framtida utformning ar f.n, under utredning. Ulan att föregripa
resultatet härav anser föreningen alt det är nödvändigt atl skapa elt
konkurrenskraftigt finansieringssystem för svenska rederiers beställningar vid
svenska varv. Systemet skall vara sä utformat att krediter kan lämnas till
varvet eller rederiet pä samma villkor som utländska varv kan erbjuda svenska
rederier, dvs. normalt pä OECD-villkor, f.n. 20 % kontantinsats. 80 % kredit
över 8 1/2 år med 8 % ränta. 1 de fall gynnsammare kreditvillkor erbjuds
utomlands, skall i det enskilda fallel sädana villkor kunna erhållas även i
Sverige. Del är väsenlligl att de villkor som är förbundna med detla
finansieringssystem klart anges på förhand, sä att affärsuppgörelse kan ske
utan en tidskrävande prövning i varje enskill fall. Den möjlighet som enligt
förordningen (1978:404) föreligger att genom Sveriges Invesleringsbank lämna
krediler med slalligl stöd vid svenskl förelags försäljning inom landet, då
utländskt företag erbjuder krediter med statligt slöd, kan inte anses
tillfredsställande. Bl.a. krävs att varje sådanl ärende underställs regeringen.

Föreningen förespråkar således att en mera generell
möjlighet skapas för att lämna statsstödda krediter vid svenska rederiers
beställningar inom landel, eftersom s.k. malching alltid kan anses föreligga.

2.2 Statligt leasingföretag

Utredningens förslag om att inrätta ett slalligl
leasingförelag har kommenterats av flera remissinstanser. Bland de
remissinstanser som förordar alt elt statligt leasingbolag skall inrättas kan
n-ämnas sjöfartsverket, SMBF, Sveriges redareförening och TCO.

SMBF menar alt elt statligt leasingföretag skulle ge
rederierna bättre förutsättningar för framförhällning och därmed skapa tryggare
förhållanden för de ombordanställda. Genom leasingavtal med siaten kan
rederierna inle bara "övervintra"" fartygen i en
konjunktursvacka utan också förnya fartygsbesiåndet med skräddarsydda fartyg
utan påfresiningar på soliditeten. Ett leasingsystem blir dessutom ell
nödvändigl siyrmedel när det gäller att trygga en minimiflotta och
beredskapsbehovet. Detta förutsätter emellertid att leasingsystemel ges en
långsiktig funktion och inte endasl blir av övergångskaraktär som
sjöfartspolitiska utredningen föreslår. TCO pekar på alt svenskt deltagande i
de s.k. linjekonferenserna är den bäs'a garantin för atl linjesjöfarten även i
framtiden anlöper svenska hamnar, med de fördelar i form av färre
kostnadskrävande omlastningar för svensk export och imporl som detta innebär
och menar att den del av utredningens förslagskatalog som främsl är möjlig att
använda i delta sammanhang är det föreslagna leasingbolaget. Sjöfartsverket,
som delar ulredningens mening alt möjligheterna alt långsiktigt lillföra den
svenska handelsflottan för sin uppgifl väl anpassade fariyg bör förbättras,
delar även utredningens åsikl alt detta i viss

8 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 166

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 114

omfattning kan ske genom inrättande av elt statligt
leasingföretag, vars uppgift skall vara att till svenska rederier på
bare-boal-basis hyra ul sädana fartyg som rederierna anser sig kunna driva
ekonomiskt. Härigenom skulle enligt sjöfartsverket berörda rederier avlastas
uppgiften att anskaffa erforderligt kapital för nyanskaffning av fartyg.

Sveriges redareförening anser att elt statligt
leasingbolag av skisserad typ skulle kunna vara fördelaktigt för näringen som
en finansieringsform under vissa förhållanden, särskilt i samband med fömyelse
med speciellt kapital-krävande farlygsenheter. En verksamhet av delta slag fär
emellertid under inga förhållanden ästadkomma konkurrenssnedvridning mellan
svenska rederier. Föreningen anser emellertid alt förslagel inte är helt
genomarbetat och alt detaljutformning saknas. Föreningen anser det vara möjligt
att vinna de fördelar för svensk rederinäring som utredningen vill uppnå genom
leasingföretagets olika engagemang också pä andra sätt. Föreningen förutsätter
att olika alternativ till ulredningens förslag i denna del noga övervägs. 1
della sammanhang vill föreningen anvisa nägra allernaliva lösningar som myckel
väl kan användas vid sidan av varandra. En möjlighel som föreningen pekar pä är
alt del iräffas avtal mellan vederbörande svenska varv och svenskt rederi om
lämpliga finansieringsformer i samband med alt rederiet överiar ell fariyg frän
varvet. Sädana iransaklioner har l.ex. redan kunnat genomföras i fråga om
fartyg som visserligen hade byggts enligt ulländska byggnads- och
säkerhelsnormer men som inie hade hunnit levereras frän varvet till något
utländskt rederi. Föreningen anser att en sådan övergång ocksä kan ske i fråga
om lämpliga fartyg bland de enheter i Svenska Varv AB:s rederiengagemang som
för närvarande är regisirerade ulomlands. En annan möjlighel är alt själva
övergången av äganderätten till fartyget görs villkorad av att vissa
omständigheter inträffar.

Etl annal alternativ skulle vara att möjligheterna lill
slatligt stöd till svenska beställare av fartyg vid svenskt varv behälls och
byggs ul. En förulsältning är i sådant fall alt de konkurrenssnedvridande
effekter som nu kan förekomma elimineras. Inom vissa fartygsseklorer har skell
en nybyggnalion med utnyttjande av beställarstöd som överskrider
marknads-behovet. Skall beställarslöd förekomma fortsättningsvis, måsle del
därför noggrannt avvägas sä att överelablering undviks.

Några andra remissinslanser är kriiiska eller iveksamma
lill förslagel om ett slatligt leasingföretag. Det gäller riksgäldskontoret,
FKN, SACO/SR, Sveriges varvsinduslriförening och Svenska Varv AB.

FKN finner förslaget alt inräita ett statligt
leasingföretag inte tillräckligt underbyggt och avstyrker därför della. Enligt
FKN:s uppfallning bör mycket slarka skäl föreligga om ett nytl
finansieringsinstitut skall inrättas. Det måsle framgå all ell oavvisligt behov
av elt sådant institut föreligger oeh all detla behov inte kan täckas av
befintliga kreditinstitut och/eller stödformer. För att staten skall engagera
sig i ett dylikt inslilul måsle synnerliga skäl föreligga. En väl
genomarbetad utredning av kapitalbehovet måste enligt FKN

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 115

föreligga och slalens risktagande mäste bli föremal för
ingående analyser.

Enligt FKN:s uppfattning har utredningen inte visat atl
inrättandet av elt leasinginstilut är en förutsättning för atl svenska redare
skall kunna göra erforderliga fartygsinvesteringar. Primärt bör dessa
investeringar komma till stånd utan slatligt stöd. Skulle statligt stöd
erfordras för att uppehålla önskvärd investeringsnivå vill nämnden peka pä de
mojligheter som föreligger atl ulnyllja speciella slatliga finansieringsvillkor
och kredii- och värdegaranlier.

FKN menar också alt del i ulredningen inte finns nägon
analys av behov av invesleringar inom svensk rederinäring, vilka inte kan
tillgodoses pä annat sätl än genom det föreslagna leasinginslitulet. Del finns
ingen redovisning av hur invesleringsvolymen fördelar sig pä anlal fartyg,
typer av fartyg, nybeställningar, köp av begagnat tonnage. FKN pekar ocksä pä
att nägon analys eller kvantifiering av statens risklagande inle har gjorts.
Härigenom föreligger ingen möjlighel att bedöma huruvida statens risktagande i
samband med leasingförelagel är acceptabelt eller inle.

Elt problem som utredningen enligt FKN inte berört är
konsolideringen inom de rederiföretag som utnyttjar fartygsleasing. Ell leasal
fartyg ger ingel avskrivningsunderlag. För alt kunna förvärva det leasade
fartyget måste rederiet samla överskottsmedel inom bolagel. Alternativen blir
då att utnyttja annat avskrivningsunderlag eller atl finansiera
fartygsförvärvel med beskattade medel. Genom alt äga sina fariyg har de svenska
rederierna möjligheter alt genom köp resp. försäljning vid rätl lidpunkl
förslärka rederiernas ekonomi. Dylika affärer ingär iraditionelll som ell led i
normal rederiverksamhel.

FKN vill slutligen påpeka att fartygsleasing erbjuds av
internationellt verksamma institut.

Sveriges varvsindustriförening anser inle all
leasingföretaget är ett lämpligt instrument för alt komma till rälla med
finansieringsproblemen. Föreningen anser alt affärsuppgörelser med svenska
rederier skulle kompliceras om ytterligare en part blir inblandad och ser också
risker för att ett leasingföretag skulle åstadkomma en konkurrenssnedvridning,
som skulle kunna skada redan befinllig svensk sjöfart.

Vad gäller
det föreslagna leasingföretagets uppgifte r ställer sig fullmäktige i
riksgäldskonlorel tveksamma till att resurser pä detta sätt tillskapas för
nybeställningar av tonnage. Enligt fullmäktiges mening skulle vid ell
genomförande av förslagel i denna del kunna uppkomma en risk för en ekonomiskt
omotiverad utvidgning av den svenska fartygsflotian vid etl lillfälle när
behovet snarare synes vara all minska omfånget av densamma. Denna risk synes
vara sä myckel större som beställningar kan initieras ulan alt det särskilda
ansvar för seglalion och lönsamhet föreligger som normalt förknippas med en
investerares ansvar.

Även om den svenska farlygsfloltan bedöms böra minska i
omfång föreligger emellertid enligt fullmäktiges mening skäl lill att skapa
möjligheter

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 116

syftande lill att undvika av likviditetskäl framtvingade
försäljningar lill utlandet och lill konjunkturberoende underpriser av för
svensk rederinäring väl anpassat tonnage. Resurser för övertagande och
bevarande inom landet av sådant tonnage bör därför finnas. Det kan emellertid
diskuteras huruvida elt nyll statligt företag bör skapas för denna uppgift liksom
för uppgiften all överta delar av Svenska Varv AB farlygsinnehav eller om dessa
uppgifter kan anförtros eller lills vidare kvarligg;i hos den redan inom
Svenska Varv AB existerande statliga rederigruppen eller pä annat siitt
inordnas i den sUitliga stödpolitiken. Fullmäktige har i vart fall inte funnit
att utredningen tillräckligt utrett frågan om skapande av det avsedda
leasingförelaget. Del presenterade utredningsmaterialet ulgör därför inle
tillräcklig grund för en slutlig bedömning av behovet av oeh förulsältningarna
för skapande av ett sädanl företag.

SACO/SR uttrycker stark tveksamhet till all för en
begränsad period inrätta ett statligt leasingförelag med egen administration.
Det synes SACO/SR vara en onödigl dyrbar och byråkratisk hjälpform. I valet
mellan olika selektiva ekonomiska slödformer anser SACO/SR alt de seklorer som
frän sjöfarlspolitiska synpunkier bör bibehållas och byggas ut i försia hand
bör komma i ätnjutande av slalliga räntebidrag.

När det gäller ulredningens förslag om att leasingförelaget
skall underlätta den av riksdagen önskade a v v e ek I i n g e n av Svenska
Varv AB rederiengagemang framhäller TCO att det finns slarka skäl som lalar
emot en snabb avveckling av Svenska Varv AB:s fartygsengagemang. TCO menar att
en mer förutsättningslös analys borde ha tagil hänsyn till de
samordningsvinster som finns mellan varvs-, rederi- och transportföretag vad
gäller marknadsbedömningar samt forsknings- och utvecklingsverksamhet.
Ulredningen borde mol denna bakgrund ha övervägl i vilka former ell fördjupat
samarbete mellan rederi-, varvs- och transportföretagen pä lång sikt skall ske.

Sjöfartsverket -anser att förslaget endast har
tillämplighet om någol svenskt rederi skulle finna del önskvärt att driva
sjöfart med nägot av dessa fartyg. Skulle sä inle vara fallel bör della
farlygsbeslånd i enlighel med riksdagens beslut höslen 1978 avvecklas även om
del då får ske pä annat sätl.

Svenska Varv AB finner ulredningens förslag i denna del
märkligt mot bakgrund av alt ulredningen föreslär att leasingförelagets
fartygsinnehav skall bestämmas, förulom av företagsekonomiska grunder, av
beredskapsskäl och av angelägenheten atl upprätthålla ell svenskl
stamlinjenät. Enligt Svenska Varv AB hade del varil naturligare om ulredningen
i slället föreslagil all leasingföretagets förvärv skulle ske pä den öppna
internationella andrahandsmarknaden - oberoende av nuvarande ägarförhållanden
-för alt därmed få bäsla möjliga urval. Mol bakgrund bl.a. av all ulredningen
föreslår atl överlagande skall ske till marknadspris, kan inle Svenska Varv AB
se hur utredningens förslag skulle underlätta en avveckling på
företagsekonomiska grunder.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 j 117

Utredningens uttalande om att sjöfarts- och varvspoliliken
bör hållas åtskilda och att leasingförelaget bör äga räll all lägga ul
beställningar vid utländska varv, om detta visar sig ekonomiskt fördelaktigt,
får stöd av sjöfartsverkei som anser att leasingföretaget i första hand ej får
bli eltinstrument för stöd åt varvsindusirin. 7"COoch i'.'WÖFanser emellertid
att leasingbolagets nybeställningar av fartyg i första hand skall läggas vid
svenska varv om dessa har byggnadskapacilet.

Sjöjärtsverket har som enda remissinstans kommenterat de
av utredningen föreslagna grunderna för utformning och villkor i leasingavtalen.
Även om sjöfartsverket i allmänhet kan godla dessa, förefaller det
sjöfartsverket naturligt att rederiernas ansvar, om det ekonomiska utfallet
blir sämre än vad som förutsatts vid den prognoslicerade fraktinivå som skall
utgöra grund för hyresavgifter, bör kompenseras med nägol slörre vinstandel vid
högre fraklnivä än vad utredningen förutsatt. 1 vart fall bör delta gälla om
fraklnivån skulle bli så hög att leasingförelagel fär full täckning för sina
kostnader. Detla skulle innebära att i del av ulredningen på sid. 118 angivna
räkneexemplet, leasingförelagets andel av vinslen borde reduceras till lägre
procenttal än 75 % om fraktnivån skulle överstiga den i räkneexemplet anlagna
nivå som skulle ge leasingförelaget full kostnadsläckning. Härförtalar alt en
sä läg andel av evenluell vinst som 25 % kan vara för liten för atl ett rederi
skall vilja ingå avtal som kan innebära risk för avsevärda förluster.

2.3 Villkorligt driftslån

Utredningens förslag om all för den mindre skeppsfarten
statligt slöd bör ges i form av villkorliga drifislän som skall kunna utgå när
del sä finnes påkallat av sjöfarlspolitiska skäl, har kommenterats av några
remissinstanser. Sveriges redareförening delar ulredningens uppfattning att
ytterligare stöd bör ges lill rederier med moderna småfartyg som det med hänsyn
till transportpolitiska och beredskapsmässiga skäl finns anledning all behålla
inom den svenska handelsflottan. Åtskilliga fartyg inom denna sektor är i dag
synnerligen högt belånade. Konkurrensen med utlandska fartyg ar hård.

Stödåtgärder behöver sättas in omgående. Driftslän skulle
kunna ge effekl omedelbarl. Skulle en annan ulväg än slöd via leasingförelagets
verksamhet väljas, innebär det också atl villkorliga driftslån inte skulle
förekomma. I så fall måsle andra, mycket snabbi verkande stödåtgärder väljas.
Ett flertal av rederierna inom denna sektor av näringen har för närvarande ett
sådant ekonomiskl läge all konkurshol föreligger. Föreningen anser det vara
nödvändigt atl lämpligl organ, l.ex. nämnden för fartygskredilgarantier eller
Lånefonden förden mindre skeppsfarten, bemyndigas se över den finansiella
situalionen för nu berörda rederier inom den mindre skeppsfartens sektor.
Avsiklen skulle vara atl genom elt samlat grepp försöka ästadkomma en länebild
som vederbörande rederi och fartyg med hänsyn till de frakter som kan beräknas
flyta in kan klara av.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 118

Sjöfärisverkel anser att de föreslagna driftslånen kan
vara en slimulans för anskaffande och leasing av fariyg som behövs för alt bibehålla
en svensk minimiflotta. Enligt sjöfartsverkets mening är det dock tveksamt om
denna speciella siödform är lämplig, bl.a. därför att beviljande av sädana län,
säsom utredningen påpekat, kan medföra en konkurrenssnedvridning. Sjöfartsverket
vill dock erinra om alt driftslån kan vara en möjlig stödform vid ett
förverkligande av MIST-ulredningens förslag till stöd för särskilt miljösäkra
fariyg och specialfartyg för t.ex. transport av visst farligt avfall.

FKN och lånenämnden menar att i ett system med villkorliga
driftslån föreligger slor risk för konkurrenssnedvridning och avslyrker därför
förslagel. Även fullmäktige i riksgäldskontoret betonar risken för konkurrenssnedvridning
och förutsälter att denna särskilt beaktas och övervägs vid prövningen av
förslaget. Däresl del ur beredskapssynpunkl eller av sjöfarlspolitiska skäl
befinns lämpligl bör enligt lånenämndens mening slöd lämnas temporärt i form av
slalliga kreditgarantier belånade i svensk valula och i kombination med
ränlebidrag enligt utredningens förslag.

FKN anser att de föreslagna lånen skall återbetalas enligt
viss amorteringsplan. Om avskrivning medges bör synnerliga skäl härtill
föreligga.

2.4 Kredit- och värdegarantier

Sjöfartsverkei, lånenämnden, FKN, Svenska
Skeppshypoiekskassan och Skepp.sfariens Sekundärlånekassa samt Sveriges
redareförening är samtliga positiva lill förslagen om kredii- och
värdegaranlier och lillstyrker dessa. Sveriges varvsinduslriförening, som inte
närmare kommenterat förslagel om kreditgarantier, är posiliv till förslagel om
värdegaranlier och menar all värdegaranlierna dessulom lorde direkl eller
indirekl komma att tjäna som säkerhel vid upplåning, så alt rederiernas
amorteringsplaner kan anpassas lill deras betalningsförmåga.

Sjöfartsverket anser atl förslagen är en ändamålsenlig
form för övergångsstöd äl rederier med lillfällig brislande likviditet eller
soliditet.

Lånenämnden har ingen erinran mot förslagen om
kreditgarantier och värdegarantier men anser alt formerna för garantiernas
användning är oklart formulerade i utredningsförslaget. FKN anser atl med den
ulformning dessa garanlier föreslås fä uppfyller dessa slödformer de kriterier
nämnden anser betydelsefulla. Det slatliga stödet kan göras selektivt och dess
utsträckning i tiden kan anpassas till bedömi stödbehov hos resp. rederi.
Siödet påverkar inle koslnadsslrukluren inom rederierna och blir därför i slor
utsträckning konkurrensneulralt. Statens kosinader för stödet bestäms av de
förluster som kan uppstå vid konkurser eller rekonstruktioner av rederier.
Nämnden vill här peka på de möjligheter som finns alt staten lar över fariyg
med nödlidande gäld och avvaktar lämplig marknadssituation för försäljning.
Nämnden lillstyrker ulredningens förslag rörande kredii- och värdegaranlier.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 119

Enligt FKN är erfarenheterna av systemet med
kreditgarantier övervägande goda och 1 etl flertal fall har likviditelsproblem
inom rederier lösts med hjälp av Slalliga garantier. 1 vissa full har dock
rederier inle kunnat fä statligt likviditetsstöd emedan de saknat erforderliga
säkerheter. Dessa rederier hur av likvidileisskäl tvingats sälja fartyg till
låga priser. Med ell annal säkerhetskrav hade slatligt stöd kunnal ulgå. Vissa
rederier skulle med hjälp härav ha kunnal avvakta en bättre marknad för försäljning
av fartyg, varigenom deras soliditet och likviditet hade förbältruls. Statens
medverkan för att undvika dylika försäljningar i framtiden kan möjliggöras
genom all kraven pä säkerheter minskas. Härigenom ökar givelvis det statliga
riskiagandei. Nämnden föreslår att regeringen prövar denna fräga.

Svenska Skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens
Sekundärlånekassa pekar pä alt dels har den länga sjöfartskrisen och de många
föriustbringande utförsäljningarna av tonnage medfört all rederiernas
likviditet blivit ytterligt ansträngd, dels kommer de uppskjutna amorteringarna
och upptagna likviditetslånen för vissa sektorer att utgöra en slor belaslning
när dessa ackumulerade skulder skall börja betalas av. De åtgärder som sålunda
vidtagils för förhindrande av ännu slörre förlustförsäljningar än som sketl har
medförl alt ålersiående tonnage många gånger nu är mer skuldsatt än innan
krisen salle in och ränlebelastningen är därtill högre. Utredningens förslagom
kredilgarantier om 700 milj. kr. med en löplid intill lio år och med möjlighet
lill amorteringsfrihet under tre år vill kassornas styrelse understryka som
mycket angeläget.

Sveriges redareförening anser all de lösningar som
hittills har erbjudits rederinäringen har varil för korlfrisliga och ställt
rederierna inför svåröversligliga problem när garanterade län skall belalas av
och samtidigt såväl uppskjutna som ordinarie amorteringar på övriga län skall
fullgöras. Ränlor och amorteringar blir därigenom för åtskilliga rederier
oproportionerligt höga. Föreningen tillstyrker utredningens förslag såvitt
avser rambelopp, tid för garantin och möjlighet lill amorieringsfrihel. Som
säkerhet skall lämnas panlbrev i fartyg lillhörande rederi som skall få
kreditgaranti. Garanii skall liksom hittills kunna medges upp till 90 % av
fartygets långsiktiga värde. Vid beräkningen av detta skall förutom den
förvänlade marknadsutvecklingen för andrahandstonnage beaktas det framtida
värdet av fartyget i den trafik där det är eller avses bli insatt. Föreningen
hänvisar i dettu sammunhung till den modell för värdering av linjefartyg som
presenleras i föreningens seklorssludie av fjärrlinjesjöfart (bilaga 8 lill
betänkandet). Möjligheten till särskilda undantag för den mindre skeppsfarten
måste behållas.

Såväl Svenska Skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens
Sekundärlånekassa som Sveriges redareförening berör gränsdragningen mellan
kredit- och värdegarantier. Sveriges redareförening menar att elt enkelt sätt
att skilja på de tvä slödformerna är att värdegarantierna, som i första hand en
älgärd för att säkra företagels balansräkning, betraktas som en garanti för
fartygsflottan som elt kollektivt begrepp medan kreditgarantier.

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 120

som är etl stöd för finansiering, i högre grad knyts till
individuella fartyg. Av denna anledning kun del vara av värde atl betona att
värdegaranlin skall läcka skillnaden mellan fartygels bokförda värde och det
pris farlygel betingar vid försäljning. Emellertid vill föreningen kraftigt
siryka under önskvärdheten av att det samlade rambeloppet (700 plus 500 milj.
kr.) hälls tillgängligt för rederinäringen. Det föreslås därför utt, om
värdegarantier inte utnyttjas eller inte beviljas, rambeloppet, 500 milj. kr.,
skull kunna användas för kreditgarunlier.

I nuvarande läge - där farlygsvärdena fluktuerar men i
stort har varit stigande under senaste tid - finner föreningen atl
kreditgarantierna är den mesl angelägna siödformen. Det skall dock kraftigt
betonas atl myckel kan hända under den aktuella slödperioden varför
värdegaranlierna måsle finnas med i stödpakelet.

Enligt Svenska Skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens
Sekundärlånekassa bör kreditgarantierna användas för atl ersälla kreditgivaren
för dennes fordran och värdegarantierna vara lämpliga för alt klara
rederiföretagets soliditet. Rederiet skulle därigenom vid sjunkande
fartygsvärden uv kortfristig nalur kunna fortsätta sin verksamhel utan all
vara hotade av likvidalion på grund av alt det egna kapitalet förbrukals. Vad
kassorna genom ovanstående menar är att man bör ha en klar linje mellan vad som
säkrar kreditgivaren resp. vud som skall säkra rederiföretagets fortbestånd.

Sveriges redareförening anser ull när det gäller
handläggningen av ärenden om kreditgarantier lill svenska rederiförelag och om
ansökningar rörande slallig värdegaranti i fortsättningen, bör man i
regeringskansliel gemensaml bereda förslagen i sjöfarlspolitiska utredningen
och i det i seplember 1979 avlämnade betänkandet ""Handläggning av
varvsslöd m.m.'" (Ds I 1979:8).

Fullmäktige i riksgäldskontoret påpekar alt de värdegaranlier
som hittills utfärdals har gällt Svenska Varv AB. Värdegaranlier kan här ses
som nära anknutet till del statliga ägaransvarel för Svenska Varv AB.
Fullmäklige är på principiella grunder betänksamma mot alt systemet ulvidgas
lill atl omfalla även sädana företag där staten inle har ägaransvarel.

Fullmäktige har dock i och för sig ingel alt erinra mot
den föreslugna utökningen av kreditgaraniisystemet om behov därtill kan visas
föreligga. Fullmäktige menar emellertid all långivare lill rederierna även
fortsättningsvis i största möjliga utsträckning bör ta sin del av ansvaret
genom atl bevilja amorteringsanslånd. En stramare inställning härvidlag från
långivare vill därför fullmäktige inte se som ett skäl till den föreslagna
utvidgningen.

2.5 Räntebidrag

Sveriges redareförening samt Svenska Skeppshypoiekskassan
och Skeppsfartens Sekundärlånekassa stöder utredningens förslag om införande
av

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 121

slatligt ränlebidrag. De bada remissinstansernu pekur pä
att rederislöd i form av räntebidrag förekommer sedan fler;i är i åtskilliga
sjöfartsländer. Svenska redare har i åtskilliga fall all konkurrera med dessa
redare om frakter. De senare årens dåliga frakimarknad har bl.a. bidragit till
alt invesleringar i högre grad än tidigare har måst lånefinansieras.
Räntebetalningar har blivil en avsevärd posl och den konkurrenssnedvridande
effeklen av räntebidrag som redcristöd i utlandet har blivit betydande.
Kassornas styrelse finner del emellertid svårt att av utredningslexlen utröna
hur bidrugen ur praktisk synpunki rättvist skall kunna bli fördelade enligt den
fcireslagna ordningen.

SACO/SR anser alt de seklorer som frän sjölurtspolitiska
synpunkter bör bibehållas och bygg;is ut, i valet mellun olika selektiva
ekonomiska stödformer, i första hand bör komma i åtnjutande av statliga
räntebidrag.

TCO ser räntebidragen som ett väsentligt förslag för att
stödja sjöfarten. TCO förutsälter emellerlid alt ränlebidrag enbari kan komma i
fräga för räntekostnademu uvseende furtyg byggda vid svenska varv.

Lånenämnden har ingen erinran mot förslagel om räntebidrag
under förutsättning atl sädanl rederistöd kan ulgä utan att konkurrenssiörande
faktorer uppstår.

Sveriges varvsindustriförening påpekar atl flera viktiga
sjöfarlsländer lämnar ränlebidrag på de län som rederierna lar upp i samband
med nyinvestering. I vissa fall är dessa subventioner av betydande slorlek,
l.ex. i Japan. De svenska varven saknar i dug möjligheter alt lämna svenska
rederier krediter med subventionerad ränta, och detta upplevs som en allvarlig
begränsning i konkurrensen med de subventionerade krediterna vid ulländska
varv.

Även om statliga räntebidrag till rederinäringen kun vara
moliverade och en effekliv generell siödform, ifrågasätter sjöfartsverkei om i
det statsfinansiella läget det är försvarbart med en så hög belastning av
statsbudgeten som bidragen skulle innebära. Verket vill därför ifrågasätta om
inte för önskvärt slöd åt rederinäringen hellre bör sökas andra vägar, då
främst genom kredit-och värdegaranlier, särskilt stöd åt den ur
beredskapssynpunkt väsentliga mindre sjöfarten samt i viss omfattning
leasingförfarundet, som dä vilkel antytts ovan skulle kunna ulformas sä all
redaren fur lillgodogöra sig nägol större andel av evenluell vinst än vad
utredningen föreslagit. Fullmäktige i riksgäldskontoret finner ett införande uv
generellu räntesubvenlioner för en särskild del av svensk näringsverksamhet
principiellt betänkligt. Fullmäktige kan därför inte dela ulredningsinannens
uppfattning att generella räntesubventioner för rederinäringen bör införas.
Risken för en långsiktig anpassning till de därigenom uppkommande lägre
finansieringskostnadernu synes fullmäklige uppenbar och därmed ocksä
svärighelerna i alt ge ett sådant slöd temporär karaktär. Även FKN är kritisk,
och avslyrker förslaget om generellu räntebidrag. FKN pekar i stället pä de
möjligheter som finns när det gäller utt bygga ut det statliga
likvidiletsslödel.

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 122

2.6 Finansieringsiäftnader för den mindre skeppsfarten

Utredningen föreslär vissa ändringar i kungörelsen för
lånefonden för den mindre s k e p ps fa r t e n innebärande
finunsieringsluttnader för de mindre rederierna. Ulredningen föreslår atl den
nuvarande säkerhelsgränsen för lån från fonden. 85 % av fartygets uppskuttude
värde, höjs lill 90 % av värdet. Därtill bör lånenämnden, då sä finnes kunna
ske ulan menlig inverkan pä statens irygghet som långivare, i enstuku fall
kunna acceptera säkerheler som ligger nägot över den föreslugnu nya gränsen
90%.

Ulredningen konstaterar atl finansieringsbehoven perobjekt
ökarlill följd av all tonnageslorlekarna ökar och all fartygen blir alllmer
komplexa oeh välutrustade. Varje investering medför därför höga årliga
amorteringar med återverkningar pä rederiernas likviditet. Utredningen föreslår
därför atl, vid nybyggnad eller fartygsköp i syfte all fä en förnyelse av
lämpligl tonnage, amorteringstiden förlängs från nuvarande högsl 12 år lill
högsl 15 år. Lånel skall i princip vara slutbetalat när fartyget uppnår 20 år
oberoende av om farlygel köps nytl eller i andra hand. Utredningen föreslår
vidare en sänkning av lånefondens ränta ned lill sekundärlånekassuns räntenivå,
dvs. med 0,25 %. Utredningen anser slutligen all de föreslagna ökade åiagandena
jämle ökade finansieringsbehov i övrigt medför all fonden under de närmaste tre
åren bör tillföras etl belopp av 25 milj. kr. årligen.

De remissinslanser som särskilt behandlat utredningens
förslug i denna del är genomgående posiliva till atl de genomförs. Del gäller
sjöfärisverkel, FKN, lånenämnden, Sveriges redareförening och Sveriges
varvsindustriförening.

Lånenämnden konstaterar all den föreslagna sänkningen
medför att lånefondens ränla för län i nämnda risklägen skulle i dagsläget
uppgå lill 12,25%. Lånenämnden skulle vilja föreslå att vid lån från lånefonden
räntevillkoren ytterligare förbättrades under de nämnda budgetåren och vill
därför framföra följande förslag.

En viss form av slatliga räntebidrag regleras i
kungörelsen (1943:936) angående ränta å lån frän slalens utlåningsfonder. Den
enligt sagda kungörelse ulgående s.k. normalräntan har för budgelåret 1979/80
faslslällls till 9.25 %. Frum lill 1971 ulgick ränlun för lån beviljude ur
slalens lånefond för den mindre skeppsfarten enligt
"normalränlan"" oavsett riskläge. Efler 1965 års småskeppsfarlsulrednings
intentioner ändrades emellertid denna bestämmelse och räntan skulle i stället
utgöras av en ränta som med 0.25 procentenheter översteg Skeppsfartens
Sekundärlånekassas ränta vid ullåning i de högre risklägena. Räntevillkoren
avseende lån från lånefonden har alltså försämrals sedan 1971 samtidigt som
kustsjöfarten genomgått den Svåraste krisen sedan trelliolalet. I slället för
utt förbättra finunsieringsvill-koren för den mindre skeppsfarten gjorde denna
ändring av lånefondens räntevillkor atl siluationen ytterligare förvärrades.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 123

I sina anslugsfrumställningar har lånenämnden under senare
är framhällii att småskeppsfarten är i stark expansion. Denna sjöfartssektor
borde ges förutsättningar alt växa dels därför alt det är betydelsefullt för
rederinäringen i stort, dels därför att det är vikligl ur beredskapssynpunkt.

En temporär åiergång lill de räntevillkor för länefonden
som gällde före är 1971, dvs. ränla enligt den s.k. normalränlan, vilket i dag
innebär 9,25 %. borde därför, enligt lånenämnden, under de närmaste tre
budgetåren vara en smidig siödform dels för alt kompensera den relativt höga
besätlningskoslnaden som spelar en mycket slor roll i de mindre rederiernas
totalekonomi, dels för att slimulera lill nyinvestering i marknadsmässigl
lämpligl modernt tonnage inom den mindre skeppsfarten. Sjöfartsverket och
Sveriges redareförening anför liknande synpunkier.

Lånenämnden och Sveriges redareförening bilräder förslaget
om atl lånefonden tillförs 25 milj. kr. årligen under tre år under
föruisättning alt hypolekskassorna ges de möjligheter till utökade emissioner
som utredningen föreslår. I annal fall är den föreslagnu ökningen för liten
enligt dessa remissinstanser. I sammanhLinget erinrar lånenämnden om att de
tankar som låg bakom omläggningen av lånefondens långivning från 1 juli 1971
(kungörelse 1971:324) grundade sig på en förutsatt samverkan mellan de båda
kassorna och lånefonden i storl sett överensstämmande med utredningens nu
framlagda förslag. Denna samverkan har inte gått att genomföra till följd av
kassornas bristande ullåningskapacilei. Till detla kommer all de
fartygsstorlekar som blivit aktuella hos lånefonden blivit väsentligl större
och kostbarare än vad som förutsattes i början av 1970-talet. Den allmänna
knappheten på krediler har samiidigi medförl att långivning från lånefonden
blivit än mer angelägen för de mindre rederiema.

Sveriges redareförening föreslår att lånenämnden ges
ytterligare möjlighet all bevilja de mindre rederierna förlängt anstånd med amorteringar.
Anstånden bör konstrueras så alt den återstående betalningsperioden blir lika
lång som var avsett när lånet gavs, dvs. låneåterbetalningen skjuts framåt lika
lång tid som anstånd har beviljats. Med nuvarande syslem har redaren atl -
sedan anstånd beviljats med l.ex. två år - betala hela den ursprungliga skulden
under den från början bestämda liden. Vidare bör högre ränta inte ulgä på det
belopp för vilket amorteringsanslånd har beviljats i annan mån an vad som
föreskrivs i lånereversen.

Föreningen viil också erinra om all lägel för åtskilliga
mindre fariyg är särskilt besvärligt med hänsyn lill de likviditetslän som har
utgått lill dessa fartyg. Dessa lån är tidsbestämda till fem år, varefter
återbetalning skall ske. Redarna har i dessu fall ytterst svårt atl - utöver
sedvanliga amorterings- och räntebetalningar - återbetala dessa län som nu
förfaller till betalning. De redare som besväras av dessa betalningssvårigheter
måste acceptera frakter i konkurrens med redare för fariyg som liar en betydligt
bättre lånebild. 1 dessa fall synes det föreningen nödvändigl att redarna fär
del av de kreditgarantier som utredningen föreslår.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 124

Riksgäldskonlorel, sjöfartsverket, låncnämndcn. Svenska
Skeppshypoiekskassan och Skepp.sfariens Sekundärlånekassa. Sveriges
redareförening och Sveriges varvsinduslriförening bilräder också utredningens
förslag om all Svensku Skepps hypotekskussan och Skeppsfartens Sekundärlånekassa
ges ökade möjligheter all ta upp obligationslån.

Fullmäktige i riksgäldskontoret vill särskilt understryka
vikten av atl utökade utlåningsresurser ställs till
skeppshypoteksinslilutionernas förfogande för att härigenom bereda
rederinäringen ökade möjligheter lill att la upp lån på den svenska marknaden.
Om än della synes vara särskilt angelägel för den mindre skeppsfarten vill
fullmäktige framhålla att även större rederier lorde ha behov av utökade
möjligheter till upplåning inom landet oeh i svensk valula.

Slyrelsen i Skcppshypoiekska.ssorna framhåller att det är
angelägel alt belåning uv kreditguruntierna i största möjliga utsträckning fär
ske med svensk valuta där det ur företagsekonomisk synpunkt är lämpligt. Om
belåning sker med ulländsk valuta löper rederierna risk inte endasl atl
vidkännas högre räntekostnader utan även ökade kapitalskulder genom
kursfluktuation. I de fall rederiernas intäkter lill slörre delen utgörs av
svenska kronor (exempelvis färjelrafiken) är risken självfallet stor för att
obalanser kan uppstå vid utlandsupplåning. Sveriges redareförening erinrar om
att den mindre skeppsfarten måste använda sig av den svenska lånemarknaden lill
övervägande del. Dess fraktintäkter är i svensk valuta och den kun därför inle
utsätta sig för de risker som kan uppslå genom alt ta upp lån i utländsk
valula.

Slyrelsen i Skeppshypotekska.ssorna och Sveriges
redareförening konstaterar ocksä all kassorna enligt sina statuter har
möjlighet alt bevilja lån för inköp av second-hand-fartyg, men all sädana län
inle kunnat slällas till förfogande beroende av ull riksbanken inte ansett sig
kunna lämna kassorna tillstånd till obligationsemissioner som moisvarar
rederiernas krav på finansieringshjälp. Slyrelsen i Skeppshypotekskassorna
pekar pä att en trend som nu börjar skönjas är försäljningen av tonnage frän de
större svenska rederiema till den mindre skeppsfartens klientel. Därtill kommer
atl inte bara de mindre rederierna utan även de större rederikoncernerna synes
varu intresserade att från utlandet inköpa andra-hands-tonnage. Lån från
kussorna för dessa ändamål skulle givetvis innebära ell viktigt slöd för
rederinäringen dä villkoren för kassornas län bör kunna slälla sig
förmånli-gure än andra finansieringskällors.

Om ökade möjligheter till obligationsemissioner ges utgår
Sveriges varvsinduslriförening frän utt även andra furtyg än sådana som av
Svenska Skeppshypoiekskassan rubriceras som laslbärande, exempelvis
bogserbåiar, skall komma i ätnjutande av län.

Sveriges redarförening vill i sammanhanget förordu ull
regeringen lägger fram förslag om r ä 11 för rederier alt göra avsättningar
till

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 125

en investeringsfond för reparation och f a r t y g s a n s
k a f f -ning. Föreningen vill här hänvisa till de nyligen infördu reglernu om
allmän invesleringsreserv som innehåller särskilda regler för yrkesfiskare (se
prop. 1978/79:210). Dessa regler bör enligt föreningen kunnu vura lillämpliga
ocksä för sjöfartsnäringen.

2.7 Ändrade beskaltningsvillkor för partredare

Ulredningen föreslär ändringar i beskuitningsvillkoren för
partredare innebärande dels alt r e d e r i r rö re 1 s e som drivs genom andel
i parirederi alltid skall beskuttas i del ägu rens hemortskommun, dels alt
seglande delägare skull beskuttus enligt s j ö m a n s s k a 11 e s k a I o r n
a för den del av hans rörelseinkomst som avser ersällning för arbete ombord i
det egna fartyget.

Svenska Skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens
Sekundiirlånekassa. lånefonden sumt Sveriges varvsinduslriförening hur ingen
erinrun mol utredningens förslag och menar atl en ändring enligt förslagel
lorde innebära ett underlättande uv kapitalanskaffningen vid investering i nya
fariyg.

Sveriges redareförening och .sjöfartsverket tillstyrker
försluget om beskultningsort. Sjöfartsverket påpekar alt partrederier under
senare år fält alltmer ökad betydelse vid kapitalanskaffning för nya, moderna
kapiialkrävande fartyg och alt det förhållandel att partrederiformen i ett
fåtal fall missbrukats inle är tillräcklig grund för atl försvåra denna form av
rederiverksamhel. Skäl kan emellerlid enligt sjöfartsverkei anföras för all uireda
hur parlrederiverksumhet, i sundu former, ytterligare kan stimuleras som ell
led i strävandena all lösa rederinäringens svårigheter att skuffa riskvilligt
kapital.

Sveriges redareförening unser atl elt parirederi som regel
ställer små krav på kommunal service från sin hemortskommun. Det är i stället
de kommuner där de anslällda och partredarna är bosatta som fär svara för
huvuddelen av den kommunala servicen. En ändring i enlighet med ulredningens
förslag kan därför inte ses som en orättvisa frän kommunal synpunki.

Skattesystemets nuvarande utformning gör att man i första
hand ur begränsad till utt söku partdelägare i hemortskommunen. Dettii
försvårar allvarligt kapitalanskaffningen och man fär kanske inte de personer
som delägare som skulle varu bäst lämpude för uppgiften. Problemen kan delvis
lösas genom att partrederier med hemort i mindre kommuner flyttar sitt kontor
till Stockholm eller Göteborg. Föreningen menar därför all det frän samhällets
synpunki är att föredra att skattereglerna ändras enligt utredningens förslag.

RSV. som inskränker sitt uttalande till fitrslugeis
skatlemässiga innebörd, vill framhällu att man frångår de grundprinciper som
uppställts i KL lör ull bestämma begreppet beskattningsort om de föreslugna
reglerna skulle genomförus. RSV hur svärl ull inse alt den föreslagnu ändringen
skulle leda

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 126

till en pätuglig hjälp för sädana partrederier som har
problem i dagens konjunkturläge. Däremoi har RSV klurl för sig att ändringen
kun ha vissa skattekonsekvenser för pariredare personligen, l.ex. för att
utnyttja underskoltsavdrag.

RSV kan inte pä föreliggande utredning överblicka
konsekvenserna av atl ändra begreppet beskattningsort enligt förslaget men är
inle främmande för att en sådan ändring kun ha inle önskvärda smiltoeffekter.
RSV kan bekräfta atl skalleprocesser beträffande frågan om partrederi har fast
driftställe eller inte förekommer relativt ofta.

RSV avstyrker utredningens förslag när del gäller
beskultningsort.

Vad gäller inkomstbeskattning av seglande delägare i
purtrederi har .sjöfartsverket intel alt erinra mot utredningens förslag atl
den del av sädiin delägares rörelseinkomsl som avser arbele ombord i del egna
fartyget skall beskattas enligt sjömansskattereglerna. Sveriges redareförening
biträder förslaget med hänvisning till alt de seglande partredarna givetvis bör
komma i åtnjutande av samma skatteregler som övriga ombordanställda har. Den
inkomst de har för arbete ombord bör därför beskattas enligt
sjömansskallelagens regler medan eventuell rörelseinkomst beskallas enligt de
regler som gäller för rörelse. Nägra skattetekniska svårigheter kan enligt
föreningens uppfattning inte uppslå annal än möjligtvis i ell initialskede.
Rederinäringen är emellerlid beredd all i samråd med riksskatteverkets sjömansskatlekonlor
dra upp riktlinjer för en sjömansskattelåggning så atl kontrollbesvär inte
behöver uppstå.

Föreningen vill också erinra om alt den av de seglande
partredarna önskade lösningen kan nås redan nu. Den seglande pariredaren kan
l.ex. genom elt av honom för ändamålel bildat aktiebolag äga sin andel. Frän
sjömansskatlesynpunkl betraktas han därefter som anställd. Det är angelägel
all man kan nå åsyftad verkan utan speciella bolagskonstruktioner och liknande.

RSV får för sin del framhålla att om ulredningens förslag
lill uppdelning av inkomsten för seglande delägare i partrederi genomförs,
vissa administrativa problem i fräga om skattekontrollen uppkommer. Även om
dessa minskas med hänsyn till att partredare omfattas av mönstring.sskyldighet
och att deras lön är reglerad i kollektivavtal kan inte bortses frän
möjligheten för ""anställd"" pariredare alt l.ex. avslå
frän lön för att påverka ""företagarin-komstens"" storlek.
Även andra liknande dispositioner kan tänkas.

Med hänsyn lill alt frågan om att dela upp förelugens
inkomsi i en lönedel och en rörelsedel kun övervägus även för andra branscher
och frågan alltså fordrar en mera ingående utredning för etl definiiivi
ställningstagade unser sig RSV inle kunna lillslyrku förslaget.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 l 127

2.8 Frysning av ATP-avgiflcn för ombordanställda

Utredningen föreslär all man sträcker ut uppirappningen av
redares ATP-avgifter över en nägot längre tidsperiod an den som galler enligt
övergängsbeslämmelserna till lagen (1973:481) om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Den av utredningen valda metoden innebär, att procentsatsen
för avgiften fixeras pä 1979 ärs nivä i relalion till motsvarande avgift för
landanställda. Dettu skulle ske under förslagsvis en fyraärsperiod. Är 1984
skulle därefter uvgiften truppus upp pä nylt sä atl rederierna fr.o.m. är 1985
hude ull beiala avgift enligt för landarbetsgivare gällande regler.

Sjöfartsverket finner de skäl utredningen anfört för
reducering av ATP-avgiften för ombordanställda bärande. Som etl ytterligare
skäl för reduceringen och för en än större reducering än vad ulredningen
föreslagit kun anförus att delta skulle innebära nägon begränsning av den
svenska sjöfartens f.n. konkurrenshämmande lönekostnader. Detta gäller särskilt
den mindre skeppsfarten med dess i förhållande till de slörre fartygen relativt
högre bemunningskoslnuder,

Sveriges redareförening inslämmer i ulredningens
uppfallning alt elt procentuellt större anlal uv de ulländska medborgarna i
handelsflottan numera tjänstgör inom färjeseklorn än tidigare. Dessa
anställningar är ofta av kortvarig karaktär. Flertalet av dessa arbetstagare
kvalificerar sig inte för svensk ATP. Färjerederierna betalar emellertid
ATP-avgifi för dem.

Anlalel
utländska medborgare i den svenska handelsflottan, vilka har en tämligen fast
anknylning till flottan och det övriga svenska samhället, hur därför minskat
under senare är. I stället ulgörs en större andel av de utländska medborgarna
av arbetstagare med sä kortvariga anställningar i färjerederier utt de inle
kvalificerar för svensk ATP.

Av det anförda framgår att de särskilda förhållanden som
gällde när de speciella beräkningsbestammelserna för ATP-avgift för redare
infördes alltjämt består och med all sannolikhet kommer att vura kvar även
framgent.

Den av ulredningen föreslagna utsträckta
upptrappningstiden uv ATP-avgift för redare under en fyraärsperiod bör enligt
föreningen i första hund genomföras. Underår 1983 bör andelen utländska sjömän
undersökas för att avgöra om en fortsutt reduklion är motiverad. Det synes
liimpligi ull bestämma procentsatsen för avgiften till den som gällde under år
1979 i relation lill molsvarande avgifi för landanställda. Den slulliga
avgiften skulle därför bestämmas till

- för år 1980 en halv procentenhet.

-
för år 1981/83
en procentenhet, och

-
för år 1984 en
halv procentenhet

lägre än enligt nu gällunde övergångsbestämmelser lill
lagen (1973:481) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Med hänsvn
till att räkning

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 128

på preliminär avgift skall översändas till arbetsgivaren
senast den 24 januari under utgiflsåret kan riksförsäkringsverket komma att
debitera enligt nuvurunde bestämmelser. Genom atl riksdugens beslut i frågan
kun föreligga undersenare delen av vären 1980 kan en sänkning av avgiftsuttaget
enligt det förordade förslaget regleras av verket när räkningen på slutlig
avgift tillställs arbetsgivaren.

2.9 Slopande av slämpelavgiften vid förvärv av
fartyg

Endast tre remissinstanser hur kommenterat utredningens
förslug om alt slopa stämpelavgiften vid förvärv av fartyg. Sveriges
redareförening tillstyrker förslaget och menar all för all åtgärden skall effektivi
bidra till förbättring av sjöfartsnäringens situation bör det underskott som pä
detta sätt uppstår för sjöfartsverkets fartygsverksamhet täckas genom skattemedel.
Åven Sveriges varvsindustriförening tillstyrker försluget.

Sjöfartsverkei kan godtaga utredningens förslag. Verkel
påminner om utt denna avgift ursprungligen hude sin principiella grund i att
vara en form av beskattning av de vinster ägare av fartyg gjorde eller kunde
förväntas göra vid försäljning resp. förvärv av fariyg. 1 det nu sedan nägra är
och sannolikt under yllerligare nägra är rådande konjukiurlägel, ler sig denna molivering
föga realistisk. Etl slopande uv slumpeluvgiften förutsätter emellerlid enligt sjöfartsverkei
en omprövning uv kostnadsansvaret för sjöfartsverkets fartygsverksamhet. Stämpelskattemedlen
är den stora intåktsposlen som uvräknas mot kostnaderna för fartygsverksamhelen.
De uppgick 1978/79 till inte mindre än 22,4 milj. kr., vilkel sammanhänger med
den stora avtappning av handelsflottan som skedde under detta budgetär. Mot
utredningens förslag att borlfallel av stämpelavgiften skall täckas genom ulliiinnna
skattemedel har sjöfartsverkei i och för sig intet atl erinra. 1 nuvarande läge
synes delta enda sättet atl finansiera den del av fartygsverksamhetens kosinader
som ej täcks av avgiftsintäkter. Verkel vill emellertid samtidigt framhålla alt
hela frågan om sjöfartsverkets kostnadsunsvur år i behov uv en översyn mot
bakgrund dels av de beslut som fattats om användningen av sjöfurlsuvgifterna m.m.,
dels av slalsmakternus ställningstaganden i frägu om kostnadsansvaret för
övriga trufikgrenur.

2.10 Statsbidrag (ill sjöfolkets fria resor

Utredningen konstaterar att de skäl som tidigare anförts
för slutligt stöd till sjöfolkels fria resor fortfarande är giltiga ocb att oförändrai
anslug, 18 milj. kr., bör utgå för vardera av budgetåren 1980/81-1982/83. Endast
tvä remissinstanser - .sjöfartsverkei och Sveriges redareförening - har närmare
kommenterat utredningen i dennu del. De bada remissinslanserna tillstyrker
förslaget.

Sveriges redareförening föreslär emellertid ell smärre
tillägg lill nuvarande

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 129

bestämmelser. Åndringen skulle innebära all bidrag till
sjöfolks fria resor forlsuttningsvis ocksä skall ulgä vid tjänstgöring pä
utländskt ftirtyg som svensk redare har förhyrt pä bare-boal-villkor. Sädun
förhyrning förekommer f.n. i liten utsträckning. Personalen ombord är till
helt övervägande del anställd hos den svenske förhyraren och
anställningsförhållanden, resefrekvens m.m. är helt likartade med dem som
råder pä motsvarande svensku fartyg. Stulsbidrag skall enligt försluget endusl
utgå för resor förelugna av personal anställd av den svenska förhyraren. Som
motiv lill dessu förhyr-ningur gäller som regel atl det i vissa lägen är brist
pä lämpligt svenskt tonnage. Det är då - särskili i elt koruire tidsperspektiv
- ekonomiskt fördelaktigare för atl överhuvud taget få tillgång lill fariyg alt
hyra del i stället för all köpa det.

Sjöfärisverkel lämnar följande redovisning vad gäller
bidrag för 1978 ärs hemresor.

Ansökningar har inkommit från 126 rederier eller
partrederier och avser 371 fariyg. Av ansökningarna har 365 godlagils och 2 avslagits.
Godkända resekostnader ulgör 41,04 milj. kr. Bidrag har ulgåll med maximalt
möjliga belopp, dvs. 30%' av redovisade resekostnader, eller 12,31 milj. kr. En
liknande redogörelse återfinns också i Sveriges redareförenings yltrande.

2.11 Statligt stöd till praktisk utbildning av ombordanställda

Utredningen föreslår ell syslem för praklikanslällning av
arbetslösa ungdomar pä svenska handelsfartyg. Sjöfartsverket och Sveriges
redareförening lillstyrker förslaget.

Enligt sjöfartsverket är det i princip skolmyndigheternas uppgifl
all skapa ändamålsenliga uibildningsformer för svenskt sjöfolk som lillgodoser
branschens krav. 1 avvakian på atl sä sker är del av ulredningen föreslagna
provisoriska arrangemanget med statligt stöd till styrd praklisk utbildning väl
motiverat. Därjämte vill verkel framhålla alt den utbildning som bedrivs av
sjöfartens brandskyddskommilté (SBK) bör erhålla statligt stöd i avsevärd
utökad omfattning. Sådan utbildning är i prakliken obligalorisk för personalen
i samtliga slörre fariyg och även formellt i alla furtyg som transporterar olja
eller annal farligt gods.

Sveriges redareförening påpekar att den prognos beträffande
näringens behov av däcks- och maskinpersonal som legat till grund för den sjöfartspoliliska
ulredningens överväganden senare har följls av ytterligae en prognos. Till
skillnad från den förra baserar sig denna på respektive rederiers egna bedömningar
av personalbehovet per befattning ombord respektive personalavgången.
Resultatet av denna prognos slyrker den lidigare bedömningen alt ca 1 000
nybörjare torde kunna beredas arbele pä fartyg under den aktuella tidsperioden.

Föreningen föreslår att - även om riksdagens beslul inle
föreligger den 1 april - bidraget utformas så att det får retroaktiv lillämpning
frän den dagen.

9 Riksdugen 1979/80. 1 saml. Nr 166

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 1-30

Alternativt skulle det kunna ulgä lill nybörjare som har
anställts fr.o.m. den I april. Som utredningen hur föreslagit bör regeringen
uppdra ;it arbetsmarknadsstyrelsen atl under den aktuella lidsperioden svara
for administrationen av bidraget. Det bör sålunda ankomma pä
arbetsmarknadsstyrelsen atl med ulgångpunkl frän de intentioner utredningen
angivit iillornia villkoren för erhållande av stödet. Bidragel skulle omfiiita
ett för varje rederi bestämt antui nybörjare som är reluternt lill rederiels fiirlygsinncliav
och dess praktiska möjligheter att anställa nybörjare utöver minimibesältningen.
Möjligheterna alt anordna nybörjarplatser fär således prövas av rederierna
själva. De skall därefter ge in ansökan till arbetsmarknadsstyrelsen för
vederbörlig prövning.

Föreningen vill ocksä tillstyrka ull sltidperioden förliiggs
i liden sä utt den möjliggör anslällning uv ivä årskullar elever från den drifl-
och underhälls-tekniska linjens fartygstekniska gren. Föreningen anser niimligen
det generellt setl vara önskvärt atl rekryleringen i största möjligu
utsträckning inriktus på nybörjare som har genomgått gymnasieutbildning sä att
de har ullmän behörighet för studier i högskola eller praktisk utbildning som fär
lillgodoräknas som sjötjänst. Med dennu utformning av stödel bereds rederierna möjlighel
all i ökad utsträckning anställa nybörjare som genom sin studieinriktning har
visat intresse för sjömansyrket. Föreningen finner det synnerligen angeläget
att utredningens förslag i denna del med nu anförda tillägg genomförs snarast.

TCO kun däremot inte stödja förslaget i den utformning som
det givils av ulredningen. Dels bör praktik nlltid i försia hand vara att
betrakta som utbildning oeh som sädan stå under kontroll av skolmyndigheterna.
Detta är inte fallet i del lagda förslagel. Dels krävs det av en utbildning att
det finns handledare med avsatt tid alt leda ulbildningen. Utredningen
diskuterar överhuvud laget inte handledarfrågan. Dock kan man av skrivningarna
sluta sig lill att speciella handledarfunktioner inte hur lillgodosells.
Förslaget kan alltså i sin nuvarande form inte betraktas som praktik eller
utbildning. TCO vill i detta sammanhang hänvisa till de synpunkter som
framförts till arbetsmarknudsdepurtementel över promemorian
""Yrkesutbildning i företag för lediga jobb'".

2.12 Ökade resurser för utbildning av sjöpcrsonal

Utredningen föreslär atl ökude resurser ställs till
förfogande för utbildning av sjöpersonul bl.u. i form uv nyunskaffningar av navigerings-
och muskinsimulalorer. Utredningen finner ocksä starka skäl tala för atl den nauliska
ulbildningen koncentreras lill en ort i lundet. Den samverkan som redan inletts
mellan sjöbefälsskolan i Göteborg och Chalmers Teknisku Högskolu och
erfarenheterna hiirav talar enligt utredningen för att del blir Göleborg som pä
sikl blir centrum för denna utbildning och härtill knuten forskning.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 131

Utredningens fiirslag om att ökude resurser skull ställas
till förfogande för utbildning uv s j ö p e rs o n a 1 tillstyrks av i/ö-fartsvcrkel,
Befraktarrådet och Sveriges redareförening. Sjöfartsverket vill kraftigt understryka
ulredningens yttrande att en omfattande upprusining av säväl utrustnings- som
läromedels- och biblioteksresurserna är en nödvändig förutsättning för alt
sjöbefälsutbildningen skall kunnu fä en standard som tillgodoser den svenska
handelsflottans behov med hänsyn till internationellt gängse slandard. Detla är
enligt sjöfartsverket även en naturlig konsekvens av behovet att genom
förbättrad kvalilet öka förutsättningarna för utnyttjande av den sjöfartslekniska
utveckling som kan bli följden av uividgad forskning och som är en
förutsättning för bevarande av den svensku handelsflottans inlernalionella
konkurrenskraft.

Sveriges redareförening erinrar om att föreningen och
andra intressenter i flera tidigare sammanhang har pekal pä behovel av en
särskild ijänst inom universitets- och högskoleämbetet (UHÅ) med uppgifl ull
samordna olika ulbildningsinsaiser emellan de skilda högskolorna, medverka i framtagning
UV läromedel och ulrusining samt bevaka den internationella utvecklingen av
intresse för sjöbefälsutbildningen m.m. En sådan befattning finns f.n. inom skolöverslyrelsen
men kommer att avvecklas i samband med sjöbefälsulbildningens inordnande i
högskolan. Föreningen anser del vara av vikl alt en motsvarande ijänst lillskapas
på UHÄ.

Föreningen poängierar ocksä vikten av att medel anslås för
atl hämta in eftersläpningen i fräga om material, läromedel och
biblioteksresurser pä befälsskolorna. Föreningen vill här knyla an lill del som
anförs i andra sammanhang i remissyllrandet om nödvändigheten av att svenska fariyg
håller högsia lekniska nivå. Eleverna vid sjöbefälsskolorna måste redan i den grundläggande
sjöbefälsutbildningen bli förtrogna med principerna för all hantera denna
komplicerade tekniska utrustning.

SSPA erinrar om att mun i samråd med elt av de slörre
svenska rederierna hösten 1973 lät förse sin simulator med en för teknisk/nautiska
undersökningar och utbildningsändamål lämplig s.k. brygg-mock-up. Vid sidan av
hela tiden forllöpande större tekniska projektstudier har simulatorn nu i sex
år ulnytljals för iräningskurser för sjöbefäl saml inledningsvis också för
loisar vid bl.a. Brofjordens lolsplals.

Sjöbefälets simulatorträning har icke fätl den omfattning
som ursprungligen förutsågs, och deliagandet har huvudsakligen varit begränsat
till personal från ett par slörre rederier. Samtidigt har värdet av sådan
träning ständigl påtalats i den nautiska fackpressen och i prolokoll från olika
uiredningar.

SELG intygar alt ulredningens konstaterande all läromedel
saknas och alt den tekniska utrustningen är föråldrad och brislfällig är elt
faktum. SELÖ kan dock inte biträda den åsikten atl detta skall medföra en
koncentration av sjöbefälsutbildningen. De kostnadsberäkningar som gjorls för
införskaffande av nödvändig teknisk utrustning är dåligt preciserade och bör
därför

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 132

ytterligare utredas. Övriga undervisningskostnader
(lärarpersonal, läroböcker) har inget större samband med antalet tiibildningsorter
och utbildningens lokalisering.

Till frågan om lokaliseringen av s j ö f a r t s u t b i 1
d n i n g c n lill en eller flera utbildningsanstulter unser sisjöfarisvcrkei
inte bör;i ta ställning förrän resultut föreligger av övervägandena inom UIIA:s
lädgivargrupp.

Sveriges redareförening har genom sjömansskattekonlorets
försorg lälit utföra en undersökning av de ombordanställdas bosättning,
avseende den länsvisa fördelningen av dem som under 1978 betalade sjömansskatt.
Den visar att drygl 60 % av samtliga ombordanställda iir bosatta i Göleborgs
och Bohus län (27 %) oeh Stockholms län (11 %).

Föreningen menar ocksä alt andra förhållanden - som har
kommit frum sedan belänkandet lades - bör framhållas. Föreningen avser här bl.a.
den ökande brist pä främst nautiskt befäl som kommer all uppstå under de
närmaste åren enligt föreningens prognoser och enkiiter, som företagits bland
eleverna vid sjöbefälsskolorna i Malmö och Stockholm, avseende frågan huruvida
ändringar i studieniöjligheternu påverkar rekryleringen till sjöbefälsskolan
ävensom ansökningarna vid intagningen till skolorna hösten 1978.

Frän de synpunkier som föreningen förelräder talar
övervägande skål för au utbildningen behålls pä de stora centralorternu
Göteborg. Mulniö och Stockholm. Dessa orter och deras upptagningsområden
erbjuder säväl erforderligt rekryteringsunderlag som önskvärd anknylning lill
de lekniska högskolorna.

SELÖ anser all riksdagens beslul av den 21 maj 1979 bör
omprövas sä att sjöbefälsutbildningen i landet kan bibehållas pä nuvarande
utbildningsorter.

2.13 Bidrag av statsmedel till sjöfartsteknisk och sjöfartsekonomisk
forskning

Ulredningens förslag om ell särskilt statligt
forskningsbidrag till sjöfartsteknisk forskning under budgelåren 1980/81 t.o.m.
1982/83 tillstyrks av .sjöfartsverkei. Befraktarrådet. Svenska hamnförbundel.
Sveriges redareförening och SSPA.

När det gäller forskningens inrikining erinrar Befraktarrådet
om ull de svensku rederierna har visat mycket stor förmåga att pä det lekniska
området anpassa sig till ulvecklingen av nyu transportfornier. Du konkurrensen
kan förväntas medföra elt fortsalt behov av innovationer synes ökade insatser
böra göras för alt utveckla nya former av systemtransporter. Svenska
hamnförbundet anser all också sådana projekt bör gä att fä fram som syflar till
ull ytterligare effektivisera samspelet inellun fartyg och hamn. SSPA
förutsätter att delar av dessa anslag kan utnyttjas för forskningsuppdrag vid SSPA
inom områden där SSPA hur surskild kompetens, t.ex. rörande fiirlvgs

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 133

handhavande eller buller oeh vibrationer. SSPA framhäller oeksa
atl det är angelägel att siaten ger fortsaU stöd ål den kunskapsuppbyggande
verksamheten vid SSPA, vars kvalificerade forskarstab och omfattande
laboratorieresurser innebär en unik tillgång för den svenska sjöfartsnäringen.

Sveriges redareförening anser ull planläggningen av
forskningsarbetet mäste kunna göras över en tämligen läng lidsperiod. De
projekt som har lagits fram gemensaml av STU och redareföreningen är sä
omfattande och kostnudskrävunde ull den nu överenskomna avtalsperioden tyvärr
är för knapp och de ekonomiska resurserna för smä för atl uppgifterna skall kunnu
lösus tillfredsställunde.

Med dessu utgångspunkter biträder föreningen utredningens
förslug när det gäller särskilt bidrag lill sjöfartsteknisk forskning. Verksamhelen
bör genomföras av den uv STU och redareföreningen inrättade särskilda
programstyrelsen. Denna styrelse bör innehålla förelrädare även för de ombordanställdu.

Föreningen vill i dettu summunhung frumhållu alt nuvarande
sjöbefälsskolor i samband med deras inordnande i högskoleorganisationen
successivt kommer alt beredas möjlighet att ägna sig ål forsknings- och
utvecklingsarbete. En successiv koncentralion av resurser för forskning och
utveckling lill högskolor med sjöbefälsutbildning skall bli lill gagn för sjöfurtens
framtida utveckling.

Ulredningens förslag om ökade ekonomiska resurser för den
sjöfartsekonomiska f o rs k n i n ge n, tillstyrks av Befraktarrådet, Svenska hamnförbundel
och SSPA.

Vad gäller forskningen pä det sjöfartsekonomisku områdel
bör enligt Befraktarrådet en av dess uppgifler vara all söka utarbeta
någorlunda långsikliga prognoser avseende behovet av olika transporter med
fartyg, detla för atl rederiernu skall så längt som möjligt fä underlag för
planering av sin verksumhet, fartygsförsäljningar, nyanskaffningar elc.

Ett annal område där del ocksä lorde finnas behov av ökad
forskning är pä vilket sätt man pä rederisidan skall kunna genomföra
rationaliseringar i syfte att sä långt möjligt få ned adminisirationskostnaderna.

Befraktarrådet ansluter sig också lill utredningens
uppfattning om atl forskningen på del iransporlekonomiska området ej enbart bör
bekostas av staten utan utt även olika kategorier av avnämare av forskningsresultaten
bör bidra härtill. 1 anslutning härtill utgår Befraktarrådet från alt
rederierna själva pä samma säll som hittills kommer all använda sin
landbaserade personal för genomförande av dylika forskningsuppgifter. Della
förutsätter dock all även denna personal forllöpande beredes lillfälle till
kvalificerad vidareulbildning. Svenska hamnförbundet anser all del i fräga om
den sjöfartsekonomiska forskningen gäller att söka skapa en betydligt bäitre
miljö för dennu och därmed ökad kontinuitet i forskningen jämte bälire
kontakter mellan å ena sidan forskare och kvalificerade utredare och å andra
sidan avnämarna och då inte minsl sådana inom den allmänna sektorn.

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 134

Tanken pä ett särskilt sjöfartsekonomiskl inslitut bör
prövas ytterligare, elt inslitut som dä naturligen knyts till en högskolu. Av vikl
är att få ell organiserat samarbele med inslitut i andra länder, främsl dä
Norge.

2.14 Exportstöd

Utredningen uttalar atl det f.n. i allmänhet saknas
praktiskt behov av möjlighel för svenska redare all erhålla exportkredil och
export-kreditgarantier vid bortfraktning av svenska fariyg på längre lid till
ullandel. Principiellt bör sådan möjlighet öppnas. Då svensk rederinäring har
samma behov som svensk induslri i övrigl såväl att kunna läcka valutarisker som
att kunna utnyttja investeringsgaranti vid rederisamarbete med utländska slaler,
och då i första hand u-länder, bör enligt utredningen även i dessa båda
hänseenden regeringen vidtaga ålgärder som erfordras för att rederinäringen
skall kunna inordnas i vederbörande system på summa villkor och under samma
förutsättningar som landbaserad svensk induslri. Sjöfartsverkei kan instämma i
dessa uttalanden och vill därjämte framhålla all behov av exportstöd kan
ytterligare aklualiseras om prakliska möjligheter skapas för svenska rederier atl
under en övergångslid uthyra fartyg till ulländsk redare på s.k. bare-boal-basis.

Sveriges redareförening anser ulredningens överväganden
och påpekanden värdefulla och riktiga. Föreningen anser, liksom ulredningen,
all den närmare prövningen av delta komplex bör övervägas i annat sammanhang.

2.15 Oljelagring i tankfartyg

Utredningens uppfattning om atl del alltjämt kvarstår elt
klart behov för samhällel och rederinäringen alt nyltja det återstående större
oljetanklon-nagel på elt rationellt sätt för hemlransporl av olja och lemporär
beredskapslagring av denna olja har kommenterats av sjöfartsverkei, ÖEF och
Sveriges redareförening. Sveriges redareförening föreslår alt frågan hålls akluell
och atl del föreberedelsearbeie som behövs, planeras i samråd mellan slatliga myndigheler,
näringens representanter, försäkringsgivare m.fl. Sjöfärisverkel uttalar att
frågan, om den alltjämt är akluell, skyndsami bör prövas av ÖEF. ÖEF ställer
sig principiellt positiv till atl ulnyllja dennu älgärd när oljeförsörjningsläget
så motiverar under förutsättning att tonnageläget m.m. då ger möjlighel
härtill.

2.16 Internationella sjöfartspolitiska frågor

Sveriges redareförening pekar på att tendenserna till
genomförande av protektionistiska laslfördelningsprinciper inom bulksjöfart,
och dä också för kyltransporter, yllerligare har förstärkts. Som

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 135

exempel kan nämnas utt fleru förslag i sådan riktning ingär
i UNCTAD-sekretariatets dokument "'Merchant Flee! Developmeni, guidelines
for developingcountries"" (TD/B/B.4/186) som nyligen färdigställts
och kommer all behundlus vid den 9:e sessionen med UNCTAD:s sjöfurtskommitté.

Inom kylfarlen finns ocksä flera praktiska exempel pä
växande inslag uv proteklionism. Med slöd av erfarenheterna från motsvarande utveekling
tidigare inom linjesjöfarlen kan med rimlig grad uv sunnolikhet förutses utt UNCTAD
inom ett fätal år kommer utt anlagu vissu riktlinjer för lustuppdelning ocksä
inom bulksjöfurt. Sädana regler kommer all ullvurligt skada svenska intressen,
och dä inle enbart rederiet utan ocksä svensk industri, som kommer att belastas
med högre transportkostnader till följd uv den försämrude effektivitet som erfurenhetsmässigl
följer med lasluppdelning. Sverige bör därför redun nu. och dä i samråd med
andra likusinnunde sjöfurtsnulioner, bereda sig på en sådan utveckling och
förbereda älgärder, som kan förhindra eller försvära genomförandet av lastuppdelningsurrunge-mung
inom bulksjöfurlen i irafik till och frän Sverige. En naturlig sådan åtgärd är
en översyn av gällande svensk untidiskrimineringslagsiiftning.som i sin
nuvarande form inle erbjuder tillfredsställande skydd mol genomförande av lasluppdelning
lill skada för svenska iniressen.

När det
gäller frågan om svensk anslulning lill UNCTAD-koden anser Sveriges
redareförening att denna bör hållas öppen till dess läget inom EG klarnat och
under allu omständigheter söku till vurje pris undvika utt en svensk anslutning
till koden fär köpas till priset av nya svårtolkade och omfattande regler i
svensk lagstiftning.

Utredningens
förslag all såsom en beredskapsälgärd, igängsäitu urbete med lagstiftning
syftande till alt mäla den ökande konkurrensen från öslslaternu tillstyrks av
sjöfartsverket, Sveriges redareförening och Befraklarrådei.

Sjöfartsverket
anser att del ännu är oklart efter vilka linjer och i vilka

former västländerna bör eller kan komma alt söka skydda sin sjöfart. Det är

därför i nuvarande läge svårt utt ange vilka åtgärder som kan visa sig

påkallade lill skydd för den svenska sjöfarlen. Anslrängningurna bör. enligt

sjöfartsverkels mening, främst inriktas pä samarbete med EG-stuterna och

övriga OECD-staier i syfte atl dra upp riktlinjer för en gemensam politik. I

avvaktan härpå bör, enligt sjöfartsverkets mening och såsom även sjöfarts

poliliska utredningen föreslagit, inom regeringskansliel förberedas bered

skapslagstiftning av del slag som utfärdats i elt flertal västeuropeiska
länder,

däribland Norge. Lagstiftningen bör ges karaktären av en fullmaklslag av sä

allmän ulformning alt den kan tillämpas för genomförande av sädana

ålgärder mol osund konkurrens som OECD-staterna kan komma att

rekommendera. :

Sveriges redareförening framhåller som sin bestämda uppfuttning
ull en beredskapslagstiftning av den typ föreningens representanter presenterat
i utredningen, skulle fä en betydunde polilisk effekt redun genom
sin

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 136

tillkomst. Erfarenheten visar att man i öststater är
lyhörd för politiska signaler. Anlagande av en beredskapslagslifining skulle olvivelakiigl
upp-fullus som en polilisk markering från svensk sida atl man är missnöjd med
rådande förhållanden och anser sig behöva effektivare medel än hitlills för att
hälla öststalskonkurrensen på sjöfurlsområdet inom rimligu gränser.

Redareföreningen finner det angeläget att en beredskapslagslifining
underställs riksdagen under vären 1980 för atl träda i kraft den 1 juli.

2.17 Branschråd för sjöfartsnäringen

Ulredningens förslag all inrätta elt b ra n SC h rä d för
sjöfartsnäringen lillslyrks av 7"CO och SMBF. Sveriges varvsinduslriförening
har ingel att invända mol ulredningens förslag om inrättande uv ett branschråd
för sjöfartsnäringen för samråd mellan samhällsorgan, företag och anslällda.
För etl yllerligare förbättrat informationsutbyte mellan varvs- och rederibranscherna
utgår föreningen ifrån att varvsrepresentanler kommer alt ingå som ledamöter i
rådet, i analogi med vad som gäller för rederirepresentanter i varvsrådel.
Sveriges redareförening molsäller sig inte förslagel men anser alt syflel med
del kan uppnås bäitre på andra sätt, l.ex. genom direkla konlakler mellan
näringen och de beslutande samhällsorganen. Liknande synpunkter framförs av sföfarisverket,
Befraktarrådet och SSPA.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 ; 137

Bilaga 2

Ds K 1979:20 Svenska rederiers utlandsinvesteringar samt
flaggöverföringar, sammanfattning av betänkandet och av remissyttrandena

1. Sammanfattning av betänkandet

Utredningen konstaterar att debatten om utflaggning lidvis
vuril häftig och att motsatta ståndpunkter har redovisats frän redarnas och de onibordun-ställdas
sida.

Representanter för de ombordanställdas orgunisulioner hur
framhållit alt utformningen av den permunentu flugglagen bör anstå lill dess
mun vet vilka stödåtgärder som stalsmakternu beslutar och vilken effekt dessu älgärder
fär. Giltighetstiden för den provisorisku flugglugen bör därför enligt
organisationernas förelrädare förlängas. Det förutsattes uti lagen kommer all
tillämpas i enlighet med de principer som tidigare angivits av regering och
riksdag, särskilt bör beaktas vad som anförts av flaggutredningen angående
överföring till bekvämlighelsflagg.

Enligt rederinäringens uppfallning har den provisoriska flagglugen
huft svåra negaliva följder för den svenska rederinäringen. Rederinäringens företrädare
har särskilt framhållit, atl 160 oceangående fartyg om tillsammans 10 miljoner
dwt sålls under åren 1975-1979, till slor del beroende pä alt det varil
omöjligt all behälla fartygen under svensk flagg med del högu kostnadsläge som
rått för svenska fartyg. Fartygen hur i allmänhet sålts till priser, som legat längt
under fartygens värde i en normal konjunklur. Under perioden har etl storl anlal
arbetstillfällen (ca 7 500) förlorats för den ombordanställdu personalen.

Ulredningen har gjort en kartläggning av omfattningen uv
svenska intressen i fartyg under utländsk flagg, vilken redovisas i
utredningens promemoria i januari 1979 (Ds K 1979:2, sid. 18-20). Därvid fann
utredningen alt det vid årsskiftet 1978/79 fanns cu 50 utlundsregistrerade
fartyg pä sammanlagi ca 350 000 brt, som via utländska dollerbolag
kontrollerades av svenska rederier i en sådan utsträckning alt de svenska ägama.
om de ägt fartygen direkl i slället för via utländska dotterbolag, hade varit
skyldiga alt låta införa dem i del svenska skeppsregistret. Dessa fariyg molsvarade
antalsmässigt ca 10% och lonnagemässigt ca 7% av den svenskflaggade
handelsflottan. Av cu 50 furtyg vur ett liolal registrerade i bekvämlighelsländer
och återstoden i traditionella sjöfartsländer. Endasl sex av fartygen hade
tidigare varit registrerade i Sverige och av sina ägare överförts till utländsk
flugg. De övrigu hade redun vid övertagandet frän byggnadsvarvet eller den
tidigare ägaren salts under utländsk flagg. Svenska minorilelsandelar i ulländska
rederier förekom i begränsad omfattning. Några av dessa engagemang hade
tillkommit i syfle alt göra det möjligt för de

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 138

svenska rederierna alt även fortsättningsvis bedriva irafik
som annars hotats av protektionistiska tendenser. Inslaget uv ulflaggade
tidigare svenskregisirerade fartyg var därför nägol slörre inom dennu kalegori
än blund de majoritelskonlrollerude.

Enligt utredningens uppfuttning kun del konstateras, att
frågan om utflaggning nu hur minskal i betydelse. Flertalet av de i detta
hänseende akluella fartygen har sålts till utlandet och vissa rederier har helt
upphört med sin verksamhet. Sjöfartspoliliska ulredningen erinrar i
sammanhanget om att den har lagt fram etl sjöfarlspolitiskl program med förslag
till åtgärder som bl.a. har till syfle att stärka de svenska rederiernas
konkurrenskraft på ett sädanl satt. att intresset för utflaggning avstannar.
Såvitt utredningen nu kun bedöma, kommer icke nägot större anlal ärenden
angående flaggöverföringar med bibehållet svenskt driflsinflylande att
aktualiseras inom den nu överblickbura tiden. Däremot kan del enligt
utredningen givetvis även i framtiden bli uktuelll för svensku rederier alt som
ell alternativ lill försäljning söka lillsländ lill överföring av äldre men
ännu driflsdugligl tonnage till annan flagg och dä evenluelll i samband med återbefrakl-ning.

När det gäller lagstiftningen om tillstånd till överlålelse
av fartyg anser Ulredningen det moiiveral alt, mol bakgrund av vad som ovan
anförts beträffande lagstiftningens tillämpning, ännu någon tid avvakta med elt
definiiivi siällningslagande. En förlängning av överlålelselagen lill utgången
av juni 1981 skulle således göra det möjligt atl bedöma vilka verkningar
utredningens förslag lill stödåtgärder för rederinäringen kan ha haft.

Enligt utredningens uppfattning föreligger ell direkl
samband mellan stödåtgärderna oeh benägenheten att driva sjöfart under svensk
flagg, vilken kommer att öka om utredningens förslag genomförs. Först sedan
riksdagen fattat beslut om stödets omfattning och sedan dessa stödåtgärder
tillämpats under någon tid, blir det möjligt atl definitivt ta ställning till
behovet av en lagsliflning angående överlåtelse av fartyg och den form en sådan
lagsliflning bör ges om den då forlfarande anses erforderlig.

Enligt ulredningen är sjöfarlen en av Sveriges mest inlernationella
näringar, vurför grundprincipen i svensk sjöfartspolitik bör vara, att svensk
sjöfart skall likställas med övrig svensk exportindustri i fråga om utlandsetablering.
Frågan om möjlighet till direktinvestering i utlandet är föremål för utredning
inom den sillande valularegleringskonimitlén. Ulredningen finner det ungeläget atl
dennu fråga löses ulan dröjsmål.

Ulredningen är inte enig när del gäller förslagel om
förlängning av överlåtelselagen l.o.m. 30 juni 1981. Representanter för
rederinäringen har i särskilt yttrande anfört att den nuvarande överlålelselagen
är olämpligt utformad eftersom den inte lar realistisk och vederbörlig hänsyn lill
del behov uv utlandsregistrering som föreligger och som måste kunna tillgodoses
om mun vill uiidviku ull sådunu svenskfluggude enheler även i fortsättningen
skall säljas till utlandet till underpriser. 1 sitt yltrande lämnar representan-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 i, 1-9

terna för rederinäringen förslag lill en permanent
överlåtelselag som beaklar dessa synpunkter.

Representanterna för de ombordanställda i utredningen
föreslär i tvä särskildn vtlrunden atl nuvarande överlätelselag skall forlängas
t.o.m. är 1983.

2. Sammanfattning av remissyttrandena

Yttranden över betänkandet hur uvgetis av sjöfartsverkei,
kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), valutakommillén,
Befraktarrådet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska maskinbefälsförbundel
(SMBF), Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges
redareförening och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

Ulredningens förslug om att förlänga överlålelselagen till
är 1981 har kommenterats av flera remissinslunser. Sjöfärisverkel finner det
beklagligt all ulredningen inle ansell det möjligt eller lämpligt alt i
förevarande sammanhang tränga djupare in i problemen. Den i diiektiven för
utredningen angivna frågan om uthyrning av svenska fartyg på s.k. bare-boal-basis,
har l.ex. ej alls berörls av ulredningen. Verkel kan dock hålla med om atl här
avsedda frågeslällningar kräver komplicerade och delvis känsliga avvägningar. 1
brist på förslag om en mera långsiktig lösning av frågorna, anser sig
sjöfartsverket dock böra godta en förlängning av gällande beslämmelser i avbidan
på erfarenheler av de stödåtgärder för svensk sjöfart, som Ulredningens förslag
kan föranleda.

Sveriges Riksbank, som ej går in på de kontroversiella
frågorna om den svenska rederinäringens behov av utlandsetablering, finner ej
anledning göra invändning mot ulredningens förslag att förlänga giltighetstiden
för den nuvarande provisoriska tillsiåndslagen. Med hänsyn till det samband som
råder mellan reglerna om tillstånd till överlåtelse av fartyg lill utlandet och
valularegleringen vill fullmäklige framhålla som önskvärt all det slutliga
ställningstagandet till behovet av och utformningen av regler för överlåtelser
av fartyg sker efler samråd med riksbanken.

Kommerskollegium delar utredningens uppfuttning alt en
förlängning av den provisoriska överlåtelselagen är alt föredra i avvakian på
att effeklerna av utredningens föreslagna stödåtgärder kan utläsas. För en sädun
ordning lalar även ulvecklingen av flaggfrågan på det inlernalionella planel.

Om annan lagstiftning än nu gällande övervägs vad gäller
överlåtelse till utlandet av svenskt skepp, anser kollegiel alt tillslåndskravet
skall gälla all överlåtelse och inte enbari viss typ l.ex. sä kallad utflaggning.
Kollegiet tillmäter för sin del denna frägu betydelse med hänsyn lill nödvändigu
kontrollmöjligheter och för avgöranden av ""gränsfall"" där
olika uppfultning-ur kan råda om l.ex. ulflaggningsbegreppets innebörd.

TCO och SMBF anser att den föreslagna prolongeringen är
för kort, bl.a.

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 140

dä det kun förniodus ull åtgärder mäste fä vcrku en lid innun
mun kan utvärderu desaniniu. De båda organisationerna föreslär därför atl
flagglagen förlängs till är 1983 för utt effekternu av övriga stödåtgärder
skall kunna siuderas ordentligt. De bada organisationerna instämmer i dettu sammunhung
till synpunkterna i herrur Haviks och Rudes särskildu yttrunde.

Valuiakoinmiiién noterar atl det föreslagna uppskovet med
ett definitivt ställningstagande lill överlålelselagen lill är 1981 förefaller uigöra
en kompromiss mellan de oförenliga ståndpunkter som i siirskilda yttranden
framförts av representanter för rederinäringen ä enu sidun och för de ombordanställdu
ä den undru. Valutukommittén vill härvidlag framhålla ull praktiska möjligheter
lorde saknas au ulvärdera erfurenhelerna av de stödåtgärder som kan beslutas är
1980 och därtill uturbetu en eventuell ny överlätelselag att träda i kraft år
1981. Man kan därför redan nu förutse att gällande lag torde fä förlängas även efler
är 1981. Därtill kommer att ulredningen enligt valulakommilténs mening i vart
fall borde ha granskat överlåtelselagen frän beredskapssynpunkl och inte enbart
betruktut den som ell instrument att ingripa i kommersiellt moliverade
fartygsöverlåtelser. Beredskapsaspekterna har ju av ulredningen framhållits som
ell grundläggande motiv för upprätthållande av en minimiflotta under svensk
flagg.

Sveriges redareförening vill särskilt understryka alt del ulredningen
betecknar som ""frågan om utflaggning"" visserligen kan
sägas ha minskat i betydelse i så måtto att färre enheter inom den svensku hundelsfloltun
nu är uktuella för sädun överföring än lidigare, men att överföring som
alternativ till en försäljning utan bibehållet svenskt inflytande är en fråga
som fortfarande ar aktuell och som kommer att vara aktuell också för framtiden.
Genom sådana överföringar av fulll driflsdugligl svenskt tonnage som nåll en
ålder av åtta är eller mera kun svensku rederier genom bibehållet inflylande
över fartyget sedan det överförts till utländsk flagg uppratlhälla en effektiv
kontroll över trafikplaneringen på ett helt annat sätl än om enhelen försäljs
och återbefraktas utan något bibehållet svenskl ägarinflylande. Särskilt inom
linjesjöfarten kommer därför sådana överföringar att ha hög aktualitet även för
framtiden.

Befraklarrådei hänvisar till del särskilda yttrandet uv de
i ulredningen inedverkundc företrädarna för Sveriges redareförening och
Rederiföreningen för mindre fariyg. Enligt Befr;ikiarrädels uppfattning har i
detta yllrande framlagts fullgoda skäl för vidtugundet av de ändringur i lugen
som föranleds UV erfarenheterna av tillämpningen av den hittillsvarande lagen.
Den i yttrandet föreslagna nya flagglugen tillgodoser sumtidigi, såvitt Befraktarrådet
kunnu finna, i lika hög grad som nuvarande lag, kruvet pä alt lugen skall hu en
sädan utformning all den förhindrar etl missbruk av möjligheterna lill utflaggning.

Under hänvisning lill vad ovan anförts vill Befrukturrädet
därför förorda införandel av en ny flagglag i enlighet med reservanternas i
promemorian inlagna förslag.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 , 141

Valiihikoininiiicii. TCO och AV/iF vänder sig mot
utredningens upptutt-ning om att grundprincipen för svensk sjtifarlspolitik bör
vara utt s v e n s k s j ö f u r t s k a 11 1 i k s t ä 11 a s in e d ö v r i g
s v e n s k e X
p o r t i n cl u s t r
i i fräga om u 11 u n d s e t a b 1 e r i n g . I s;imiiianhunget päpekur
valuta-kommittén ull rederirörelsen skiljer sig frän induslriell verksamhet
därigenom atl fraktmarknudema är extremt konkurrenskänsligu och inlernalionellt
utbredda samt alt själva produktionsfaktorn, furtygen, ocksä kan köpus och säljus
nära nog ulan vursel. Furlygsaffärerna ulgör för niängu rederier en minst liku
viktig del uv rörelsen som transportverksamheten. Valel av etubleringsort/registreringsland
kan i stor ulslräckningocksä ske snabbt och i enklu former, i synnerhet i bekvämlighetsliinderna.
Del är under sådana omständigheter givet utt verksumhetens kiinslighet för koslnudsskillnader
mellan oliku registreringsländer blir slor oeh utt lokulu elubleringur ökar
förutsättningen utt konkurrera om frukterna.

För de enskildu länderna blir med dessa speciella
förhållanden tillgängen lill irunsportkapacitei under egen kontroll osäker i krissituutioner
och de oinbordansiälldus förhållanden i samma mun otrygga. De bytesbulunsmäs-sigu
faktorerna torde också tillmätas stor vikt. Det är därför förklarligt atl
flertalet traditionella sjöfartsnationer kommit ull sälla in mer eller mindre längigående
reglerings- och stödåtgärder för sjöfartens omräde.

Valutakommillén menar ocksä utt de nuvarande utflaggningsreglerna
pä längre sikl blir i del närmusle verkningslösu. 1 en situation som den rädunde,
dar tonnage av intresse i ulflaggningssammanhang i slort selt saknas, kommer
sålunda hundelsflottuns ullandsetableringar i stiillet alt ske i form av
konventionella direktinvesteringar i samband med nyförvärv av fariyg och därmed
i huvudsak undandras den sjöfartspolitiska prövningen. En med utflaggning
likvärdig utlandsetablering kan dä ske i tvä steg, först genom en ren
försäljning av fartyg med endast formell prövning av kommerskollegium och därefter
förvarv av elt nylt för registrering utomlands med riksbanks-tillstånd.

Mot bakgrund uv syflel med överlätelselugen anser valutakommillén
ull gällunde regler för handläggning av sjöfurtsinvesteringur bör ändras sä utt
den sjöfartspolitiska prövningen ulltid görs uv regeringen (kommerskollegium).
Överlätelselugen bör således uividgus lill en lag om etublering av
rederirörelse i ullandel och omfatta även de utlandsengagemang som bestar i att
ett nytt fartyg bäde förvärvas och registreras utomlands. Härigenom skulle
riksbankens prövning även i dessu fall begränsas till rent valulamässiga aspekler.

Med en sädan ordning anser valutukommittén ull förulsällningarna
ökar för en enheilig behandling av sjöfartsinvesteringarna oavsett hur dessa formelll
kommer till stund. För en iindring talar ocksä utt sjöfartspolitiken i alla
andra avseenden än när del gäller direkiinvesteringar utan utflaggning ligger
inom regeringens kompetensomräde. Fastställs därtill ett sjöfarlspolitiskl
program innefattande en minimiflotta enligt utredningens tankegångar

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 142

blir behovet av sanu)rdnad prövning av rederinäringens
utlandsinvesteringar än mer uttalat.

Skäl liknunde dem som tular for alt undanta sjöfarisinvesleringar
från riksbankens prövning av de närings- och sysselsällningspolitiska uspeklerna
finns inte fcjr undru direkiinvesteringar eftersom lugstiftning liknunde överlätelselugen
saknas pä dessa områden. Det mä också erinras om alt 2 a S valuiulugen tillkom
är 1974, alltså innun flugglagen stiftades (1977). Någon anledning fanns
således inle alt redan frän början undanta sjöfartsärenden frän 2 u § VL.

Med siu nu framlugda förslug till ändrude regler för
prövning av sjöfartsärenden har vulutakommittén endasl önskat få lill stånd en
mer rationell ordning inom nuvurande ramar. Förslaget innefatlar inle nägol siullningslngunde
i flaggfrägan eller lill vilka regler som pä längre sikt bör gälla för
sjöfartsnäringens eller för andra näringsgrenars utlandsinvesteringar.
Kommittén anser emellertid ull den föreslagna ändringen bör kunna genomföras
ulan atl resultatet av valulakommilténs översyn av hela valulalagsliflningen
avvaktas.

SMBF anför liknande synpunkter och menar alt del är nödvändigl
alt överväga en komplettering uv flagglagen i syfte all förhindra registrering
av fariyg under bekvämlighetsflagg även i de fall fartygen köpes från utlandet.
Under alla omständigheter bör enligt norskt mönster i lag föreskrivas alt avtal
skull föreligga med de ombordanställdus organisationer.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 143

Bilaga 3

Sammanfattning av kartläggning av lolv större rederiers
ekonomiska situation

Under höslen 1978 kurtludes genom sjöfartspolitiska
utredningen tolv av de slörre svenska rederiernas företagsekonomiska situation oeh
utveckling. Denna kartläggning har uppdaterats med avseende på slutligt utfall
1978, nya prognoser för 1979 samt i viss mån för de därefter närmast följande
åren.

De lolv studerade rederierna beräknas 1979-12-31 inneha
ett tolult fartygstonnage av ca 4 150 000 dwl samt sysselsätta ca 11 000 ombordanställda.

Finansiell ställning

I den lidigare ulredningen konstaterades att den
finansiella siluationen baserad pä dala för samiliga rederier hude försämrats
kraftig under åren 1974-1978. Del toiala resultatet före bokslulsdisposilioner
och skall uppgick för respeklive år till -1-817, -1-290, -143, -.304 samt -853 mkr.
För åren 1979 och framål förutsågs alt förluslerna skulle kunna övervinnas och successivi
stigande posiliva resultat kunna återhämtas. Denna prognos gäller alltjämt
varvid dock viss uppjuslering i posiliv riklning skett. För 1979 prognostiseras
i dag etl resultat om -57 mkr., för 1980 +275 mkr. och för 1981 -f536 mkr.

Den myckel ogynnsamma resultatutvecklingen t.o.m. 1978 har
län hårt på rederiernas samlade soliditet. 1978 uppgick eget kapital och
obeskattade reserver till 23 % av totulkapitalet ull jämföra med 39 % l974och31
% 1977. Härtill skall läggas en dold reserv lill följd av alt fartygens
marknadsvärden översiiger planenligl restvärde. Denna dolda reserv uppgick per
1978-12-31 till ca 11 % av lotalkapilulel. Uppgifter för lidigare är föreligger
inle men allt talar för att den då varit väsentligt högre. Under 1979 hur en
icke oväsentlig ålerhämtning av fartygens marknadsvärden skell, vilket medfört
en ökning av den dolda reserven.

Trols den ogynnsamma resultat- och soliditetsulvecklingen
konstaterades i sjöfartspoliliska utredningen att indikationer förelåg pä att soliditeten
ej skulle uigöra någol hot mot rederiernas överlevnad efter det att särskilda
stödåtgärder avtalats med Saléninvesl och Broströms. Stora variationer förelåg
emellertid mellan de oliku rederiernas finansiella situation oeh ur de

individuella analyserna kunde utläsas all ungefär hälften
av rederierna

I

uppvisade en svag ställning. De 12 rederierna
klassificerades efler sin överlevnadsförniäga och finansiella utvecklingsförmäga
pä medellång sikl. Mot bakgrund av tendenserna mot förbättrade finansiella förhullunden
vilket gäller för de flestu rederiernu i undersökningen ser bedömningen av
rederierna något annorlunda ul i dag. Härvid gäller au

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 144

-
beträffande Suléninvest
iir senaste resLillutprognoser betydligt mer optimistiska iin de som förelag
vid tidpunkten för föregäende undersökning. Vidare iir fartygens niurkn;idsvärden
i dug i nivä med planenligl restvärde efter att tidigare hu understigit della
med borläl 500 mkr. Förelagets reella soliditet har förstärkts vilket tillsainiiiuns
med de förbättrade resultatul-sikternu lorde vura orsak lill ull Saléninvesl
har begäri omförhandlingar med staten beträffande de statliga stödåtgärder som
under vissa förhållanden skall ställas lill Saicninvests förfogande. 1 den nuvurande
situationen har Saléninvesl inte kunnut utnyttja slödätgarderna men har ändock
haft vissa förpliktelser mot sluten. Resultatet uv överliiggningarna hur blivit
en överenskommelse enligt vilket det i oklober 1978 ingångna avtalet om
slutligt stöd upphör utt gällu. Överenskommelsen behundlur vidure hur erhållna amorteringsanslånd
skull regleras sumt Sulcninvests möjligheter lill dylika anstånd vid ev.
framtida behov.

-
Broströms
erhöll i slutet uv 1978 slutligt slöd i uvsikl ull trygga rederiels fortbestånd
de närmusle åren. För 1979 förväntas Broströms vända 1978 års resultat före
dispositioner och skatt om -462 mkr. till ett resullal slrux ovan nollsirecket
varvid resultatet dock påverkats positivt av statligt bidrag om 80 mkr. Resullututfallel
för 1978 åskådliggör ungefärligen den återhämtning som förutsågs vid
beviljandet avde statliga stödåtgärderna. Noterburl är atl flottans
marknadsvärde stigit under året och i dag översiiger planenligl reslvärde med
icke oväsentligt belopp.

-
Av de sex
rederier som tidigare ansågs ha sådun ställning och förväntad
resultatutveckling all verksamhetsvolymen borde kunna bibehållas och ulvecklas
på etl tillfredsställande sått kan i dag tre rederiers ställning betecknas som
myckel slark.

De tre resterande rederierna i ovannämnda grupp uppvisar
alltjämt en nuvarande och prognosticerad ställning och resullulnivä som fär
anses acceptabel och som bör möjliggöra att verksamheten kun fullföljas tillfredsställunde.

- 1 lidigare prognos bedöms en grupp om tre rederier
ha goda möjligheter till

överlevnad men riskiagandei unsågs samtidigt vara ston. 1 gruppen fanns

cll rederi med posiliv utveckling men där annan verksamhet inom bolaget

kunde kommu att kräva kapital i sädan omftittning att risk förelåg att

medel ej skulle kunna investeras i rederiverksamhelen i önskvärd

omfattning. Del senare rederiet har allljäml posiliv resullulnivä och god

ställning. Riskerna frän annan verksamhet kvarstår om än inle lika uttalat i

dag.

För övriga tvä i denna grupp prognosliceras mvckei gynnsam
resultatutveckling samt i ett a\' rederiern;i avsevärd expansion. Nägot hot
mot dessa rederiers överlevnad torde i dag ej föreligga. Den finunsielln
ställningen är dock inte siarkare än atl försämrade murknudsantagunden kan
innebära väsenlliga risker vad gäller bibehållandet av tänkt verksamhelsvolym.

- Beiräffande etl rederi förutsägs enligt tidigare ulredning
överlevnad men

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 145

rederiets ställning var påtagligt svag. Detta rederis
ställning är alltjämt påtagligt svag men den ökning i marknadsvärdena på
fartygen som inträffat ger möjlighel lill furiygsförsäljningnr som i sin tur
möjliggör fortsatt överlevnad om än i något reducerad omfattning.

De enskilda rederiernas finansiella situation kommenteras
i bilaga (sekretssbelagd).

Riskanalys

Redovisad bedömning av rederiernas ställning gäller
förutsatt alt inte stora avvikelser sker i fråga om de antaganden som utgör prognosförulsällningar.
Nedan redovisas elt anlal riskfaktorer som i sammanhanget bör observeras.

-
Saléninvesl med
elt halvdussin ULCC-fartyg är beroende av all inga radikala förändringar med
negaliv effekl inträffar vad avser förhållandena i Mellanöstern eller i övrigt
med negativ inverkan på oljetransporterna, fraktrater samt marknadsvärde för ULCC-fartyg.

-
Broströms
uppgörelse med staten är avsedd utt trygga planerad verksamhel t.o.m. 1981 då
marknadssituationen förväntas förbättrad. Slödel ger dock inget större uirymme
för negativa avvikelser från den prognos som gäller för överbryggningsåren.
Nämnda prognoser har dock upprättats med försiktighet.

-
De tre
färjerederierna har klassificerats i de grupper av rederier som har gynnsam
ställning all. överlevnaden Iryggad. I dag kan konstateras atl risk för
överkapacitet på Danmark och Tyskland, eventuellt också England, föreligger i
samband med kommande leveranser av sammanlagi 8 beställda slorfärjor. Delta lorde
medföra kraftigl ökad konkurrens och att resultatet för dessa linjer som följd
härav kan komma alt försämras.

-
De två rederier
som uteslutande inriktat sig på transport inom vissa unika specialområden har kontraklsbefraklning
de närmaste åren inom vilken period myckel små risker föreligger i förhållanden
till redovisade prognoser. Ell upphörande av kontrakten förändrar bilden
radikalt, nägol som dock inle torde kunna aklualiseras förrän på längre sikl.

Linjeionnage

Vid den individuella bedömningen har anledning framkommil
all särskilt uppmärksamma linjetrafiken. De två största linjerederierna,
Broströms och Transatlantic, har på senare år i och med utförsäljning av äldre
styckegodsfartyg och leveranser av nytl ro-ro-tonnage (7 fartyg för Broströms
och 5 för Transatlantic) erhållil var sin lämligen modern linjeflotla med
undanlag av all flollan i ACL i vilken båda rederierna är delägare kun behövu
förnyas. Under såväl 1977 som 1978 har båda rederiernas linjeflotla visat negaliva

10 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 166

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 146

resultat. För Broströms gick under 1978 endast 11 och 17
trader med vinst. Till de vinstgivande kunde dock riiknas tunga linjer som ACL.
Scun Duich och Svenska Orient Linjen. Av Transutluntics linjer visudc endasl
ungefär hälfien överskott, däribland som niimnts ACL. Rederi AB Nordstjernans
rederirörelse visade är 1978 en vinsl före dispositioner och skalt om 9 mkr. 1
början av 1979 ludes den olönsamma Fjärran Östernlinjen ned. Nordsljernun har 7
äldre semi-conlainerfartyg i sin Sydamerikatrafik och mäslc sannolikt snarl
ersätta dessu fariyg.

Såvida niarknadsförutsätlningurna ej förbättras talar
mycket för ull den omläggning uv linjeverksamheten som pägätt kan kommu ull
fortgå med yllerligare nedläggningar av de oliku rederiernas linjer. Hillills
gjorda ålgärder vänlas ge posiliva effekter, men risker mäste ändå föreligga
att linjelrafiken totalt sett kommer att visa förluster även för 1979. För alt
en gynnsam utveckling pä sikl skall kunna uppnås synes del angeläget att
föreliggande investeringsbehov i nytt linjetonnage kan tillgodoses.

Invesieringsbenägenhet

Investeringsviljan uttryckt i form av exislerande
beställningar är, med undanlag av OT-rederierna och Stena Line, låg. Beaklas
bör dock alt framlidshållningen inom rederibranschens detaljerade
investeringsplanering traditionellt är kortsiktig, varför ytterligare invesleringar
under de närmasle åren kan aklualiseras om rätta tillfällen yppar sig. Samtliga
kontrakterade beställningar är med undantag för Stena Lines 6 slorfärjor gjorda
vid svenska varvsförelag och förväntas finansieras med statligt beställarstöd.

Det investeringsbehov som härulöver lorde föreligga men
som ännu inle resulterat i beställningar avser ACL-flotlan, ersättning för Nordstjernans
7 äldre semi-containerfarlyg pä Sydamerika samt sannolikl ersäitning för Gorthonrederiels4
äldre lo/lo-fariyg, vilka f.n. sysselsätts pä konlraklsbasis i transatlantisk
fart. Möjligheterna för berörda rederier all kluru kupilalun-skaffningen för
alt ersälla ovanstående fartyg torde med hänsyn till rådande internationella
möjligheter lill varvskrediter respektive förelagens soliditets-ställning vara
goda med undantag av den dagsaktuella siluationen för Broströms. Härutöver
diskuteras hos vissa rederier även andra projekt som innebär beställningar utan
koppling till ersällning av exislerande tonnage.

1 föregående kartläggning angavs alt rederiernas allmänna invesieringsbenägenhet
var låg saml att detta framslod som naturligt mol bakgrund av da rådande
otillräckliga soliditet samt brislande lönsumhelsförulsätlningur. 1 dag kan
konstateras atl rederiernas reella soliditet förbättrats genom värdestegring på
fartygen. Uppgången represenlerar dock endast en mindre ålerhämtning av lidigare
ärs kraftiga fall i marknadsvärden.

Resullalulvecklingen för de största rederiema. Broströms
och Saléninvesl, som under 1978 redovisade mycket stora förlusler har vänt.
För 1979 förväntas alltjämt förlust, dock av väsentligt mindre omfattning. Föreliggan-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 147

de flerursprognoser pekar pä positiva resultat som
successivt ökar under de närmusle ärcn. Å andra sidan erfordras ytterligare
kraftiga resultatförbiitt-ringar uiöver prognoserna innan långsiktigt
acceptabel lönsamhet kan unses nådd. Ylterligure 3-4 rederier prognosticerur cn
resullututveckling som inle kan anses tillfredsställande, även om visst
överskott förväntas.

Trots ovan
nämnda posiliva tendenser är således situationen för Broströms och Saléninvesl
jämte elt par av övriga rederier finansielll sådan all benägenheten ull företu invcsieringur
med riskfylldu lönsumhcisförutsäit-ningar alltjämt lorde vara läg.

1
föregående ulredning angavs alt kapil.''lanskaffningen för nyinvesteringar i
sig inte utgjorde något problem pä grund uv de villkor som det slutliga beslällurstödel
inneburil ur finansieringssynpunkl. Dessa medel är nu förbrukade och beslul om
ev. annan form av finansieringsstöd riktat lill svenska beställare föreligger
inte. Oklarhet i dessa frågor torde, åtminstone temporärt, också verka hämmande
pä beställningsbenägenheten.

Stockholm 1979-12-20

ÖHRLINGS REVISIONSBYRÅ AB

Göran Tidström Kent Larsson

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 148

Bilaga 4

Ds K 1979:12 Göteborgs hamn och den transoceana
linjesjöfarten, sammanfattning av betänkandet och av remissyttrandena

1. Sammanfattning av betänkandet

Utredaren konstaierar inledningsvis alt transportsystemet
under de senusle decenniernu har undergått en snubb och genomgripande
förändring. Strävandena att erhålla slordriftsfördelar med åtföljande relativt
lägre kosinader per tillverkningsenhet har inneburit ull företagen gäll utanför
den nationella marknaden. Delta har inneburil kruftigt ökunde transportvoly-nier.
men också alltmer ökande Iransporlavslånd. Denna utveckling har inte minsl beröri
Sverige, som till följd av sin litenhet, industristruktur och höga
levnadsstandard kännetecknas av ovanligt stor utrikeshandel per cupitu. Kraven
pä transporlsystemets utveckling har för hamnarna inneburit alt en ökande mängd
varor kommit atl enhetslastas. Behoven uv snabba och punktliga iransporler har
påskyndat ulvecklingen och den ökande koslnaden för hanlering av godset har siarki
bidragit till övergången mol framför allt containers.

De lekniska och ekonomiska betingelserna har drivit fram
en koncentration UV conlainerlrafiken, varvid de slora hamnarna fätl allt
större vikt. Göteborgs roll som ledande hamn för trunsoceun linjesjöfurt hur
accentuerats under den moderna enhetslasttrafikens expansion, och först under
de senaste åren har en mindre spridning till bl.a. andra svenska hamnar ägt
rum.

Det praktiska alternalivel lill nuvarande mönsier med
huvudsaklig koncentration av transocean linjesjöfart till Göleborg skulle
enligt utredaren vara en överflyttning till kontinentala storhamnar för den
dominerande delen av de godsmängder som f.n. hanleras av Göteborgs hamn.
Transporterna till och frän de kontinentala hamnarna skulle i del fallet komma
att fördelas mellan järnvägs- och landsvägstransporter kombinerade med
färjetrafik samt feedersjötransporter från Göteborg och elt anlal hamnar. Delta
gäller för det vaiuutbyte som kräver god regularitet.

Av belänkandet framgår att ett ändral transporlmönsler kan
medföra konsekvenser på flera områden. För de skandinuvisku linjerederierna,
vilka f.n. svarar för merparlen av den transoceana linjesjöfarlen för
enhetslast. skulle en sådan omläggning av transportmönslrel kunna innebära väsenlliga
risker i marknaden, genom uppluckringen av del nuvarande integrerade Iransporlansvarel.
Bortfall av en belydande del av den skandinaviska
"hemmamarknaden"" för transoceanskl gods skulle ocksä kunna leda
till en minskning av motsvarande rederiintressens vikt i de inlernalionella
konsortierna. Möjligheten att påverka konsortiernas frakt-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 149

politik och linjenät till fömiän för bl.a. det svenska niiringslivet
och konsumenterna skulle därigenom reduceras.

På sikt skulle en sådan utveckling, enligt utredarens
bedömning, ledu lill förutom effekler på sysselsältningen lill sjöss och i
hamnar, sannolikl också till en omlokalisering av de svensku linjerederiernas
ledningsfunktioner med åtföljande sysselsättningseffekter.

För iransportkunderna skulle, enligt utredarens bedömning
en övergäng frän direkianlöp lill feedertrafik i elt kortare perspekliv kunna
medföra viss reduklion av de lotala transportkostnaderna. 1 det längre
perspektivet förutses emellertid en fördyring dels som följd av att Göleborg inle
längre kvarstår som bashamn i ett konferenssystem, dels som följd uv de relulivt
sett snubbare ökande energikostnaderna för landlransporter. En risk för
serviceförsämring för framför allt svensk exponering föreligger också.

De avgörande argumenten för alt söku bibehållu direklunlöp
i Skundina-vien för transocean linjesjöfarl är emellerlid enligt utredaren
kraven pä säkerhet och regularitet. Värdet av atl kunna slälla myckel höga krav
i dessa hänseenden är särskilt stort i fräga om de högförädlade produkter som
svensk induslri redan har och än mer i framtiden beräknas svara för.

För Göteborgs kommun och regionen skulle etl ändrat transporlmönsler
också leda lill sysselsättningseffekter. Uiredaren uppskattar sysselsällningsborlfallet
till storleksordningen 3 000 arbetstillfällen varav i hamn och stuveriverksamhet
600 ä 800 personer. Med hänsyn till spridningseffekter skulle ca 10 000
personer i Göteborgsregionen beröras. Mol delta skall ställas ökad
sysselsättning inom vissa andra områden och orler i landel.

Merkoslnader för transporter, risken för sämre service,
längre total transporttid, ökade hanteringsskador och ökade kosinader för bundel
kapital efler en omläggning rör inte enbari den svenska industrin och de
svenska konsumenterna utan belastar också hela samhällsekonomin. Till della
kommer vissa övergångskostnader eller omställningskostnader vid en evenluell
trafikomläggning. Uiredaren uppskattar kapitalförstöringen i framför alll
Göteborgsregionen men även i viss infrastruktur för landet i övrigt till i
storleksordningen 500 ä 1 000 milj. kr.

Viktiga fakiorer vid avgörandel huruvida rederier väljer
all anlöpa den ena eller den andra hamnen är bl.u. den haslighet med vilket
fartyget blir betjänat samt den kostnad som debiteras för hantering av godset.
För elt modernt lo/lo- eller ro/ro-farlyg som gär i transocean Irafik spelar
produktiviteten en avgörande roll för de fasta fartygskoslnaderna vid liggelid
i hamnen. Förseningar i hamn medverkar förulom lill direkiu merkostnader för
fartyget med drygt 4 000 kr. per timme ocksä i ogynnsamma fall lill att
rundresecykeln påverkas, vilket spelar stor roll för varuvägarnas eller spedilörernas
val av iransport.

Med ökande farlygsstorlekar och bunkerpriser tenderar,
enligt utredaren, liggetiden all bli en avgörande faktor vid val av hamn. Uiredaren
konstaierar alt vid flerlalel kontinentala terminaler förekommer servicemöjligheler
som

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 150

tvåskifi eller dygnetrunl service. Göleborgs hamn erbjuder
en hög serviceberedskap, men pä bekostnud av överiidskoslnader.

Fram till är 1976 har p ro d u k t i v i t e t s t a k t e
n i Göleborgs hamn varit acceptabel inlernalionellt selt. 1 samband med
omorganisation av stuveriverksamheien inträffade emellerlid en försämring.
Delvis har detla lell lill att vissa farlygslinjer bytl hamn för atl undvika
längre liggelider och sämre service. Vissa uppgifter från rederier och
stuverier lyder, enligt utredaren, på att produktiviteten ånyo ökat under andra
hälften av år 1979, vilket sätts i samband med ny organisation av stuveriverksamheien
samt maskinell upprusining.

Koslnadsmässigi innebär en relativt låg produktivitet en totall
ökad koslnad. Om hänsyn enbari las lill skillnaden i koslnad för anlöp
framstår, enligt utredaren, Göteborgs hamn som en inlernalionellt relativt
billig hamn, vilket sannolikt kan hänföras till de relativt låga kosinader för
farleder som föreligger i Sverige jämförl med l.ex. kontinentala flodhamnar med
lidvattenproblem.

Hanteringskostnaderna för enhetslasl i Göleborgs hamn har
under de senasle åren ökal näslan dubbelt så snabbt som i l.ex. Hamburg och
Rotterdam, vilka ulgör två av de mesl belydande konkurrenterna. Trols denna
utveckling ligger Göleborgs hamn inlernalionellt setl relativt gynnsamt till i
fråga om jämförbara hanteringskostnader för enhetslasl. K o s l n a d e r n a
för hanlering i samband med den konventionella transoceana linjetrafikenär
däremot avsevärt högre än för jämförbara hamnar, vilket inneburit atl Göleborgs
hamn föriorai viss del av denna trafik till bl.a. andra svenska hamnar.

Enligt utredarens bedömning talar ekonomiska och
marknadspolitiska skäl under överskådlig lid för alt r e d e r i e r n a
bibehåller direklanlöpen i Sverige, om en konkurrenskraftig service- och
kostnadsnivå upprättas i hamn- och stuveriverksamheten. Enligt utredarens
mening ålerfinns de viktigaste ålgärderna för säkerställande av
konkurrensförmågan i de organisatoriska förutsättningarna och
arbetsmarknadsfrågorna inom hamn- och stuveriverksamheien. Problemets kärna
rör, enligt uiredaren, inle hamnens finansiella eller juridiska ägarstruktur, inle
heller frågan om den tekniska nivån för ulrusining, som tidigare varit
otillräcklig men som under de senasle åren slarki förbättrats.

Göteborgs hamn har, enligt utredaren, genom sitt läge i
det nordiska transportmönslrel och infrastrukturen de bäsla förutsättningar atl
fortsätta atl fylla sin uppgifl som dominerande hamn för bl.a. transocean linjesjöfarl
under överskådlig lid. Förulsällningen för all Göteborgs hamn skall kunna fylla
denna funkiion är, framhålls i betänkandet, en inlernalionellt selt konkurrensduglig
produktivitet och kostnadsnivå. I sammanhanget pekar uiredaren på transittrafikens
slora belydelse när del gäller alt uppnå den fyllnadsgrad som krävs för en fortsutt
lönsuni direktlrufik.

Pågående omorganisation och teknisk upprusining av stuveribolaget
ger

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 151

nödvändiga betingelser för den resultalförbällring som
erfordras. Satsning pä nyrekrytering och utbildning av stuveriarbetare och urbetsledure
mäste tillmätas stor betydelse. Utredaren bedömer det möjligt atl på sikl nå en
ärlig resulialförbättring i storleksordningen 40 milj. kr.

Den inlernationella
konkurrensförmågan är starkt beroende av alt hamnen kan erbjuda laslningoch
lossning ulan dröjsmål. Enligt utredarens mening är det nödvändigt för sådana
hamnar, som skall upprätthälla service för transocean linjesjöfarl, all kunna
erbjuda omgående service vid farlygsankomst. Detla kan enligt utredaren fordra nyu
former av skiftöver-enskommelser mellan arbetsmarknadens parler.

Uiredaren
avråder beslämt frän etl slutligt ägarengagemang i Göteborgs hamn. Staten bör
av principiella skäl inie engagera sig i en enskild hamn. Hamnurnu bör även i frumtiden
tillhöra det kommunula verksamhetsområdet. Det är enligt utredarens uppfattning
av slor vikl alt bevara konkurrenskraften mellan de olika hamnarna i Sverige
vital och ograverad, i syfte atl genom effekliv och ralionell drift få lillräcklig
konkurrensförmåga också geniemot ullandshamnarna. I konkurrenssituationen mellun
skilda svenska hamnar måste enhgt utredarens mening staten ålägga sig
neutralitet. Del ligger i sakens nalur atl direkla ålgärder i konkurrenshöjande
syfle i försia hand inte är en uppgifl för staten utan för hamnens huvudmän och
arbetsmarknadens parter i Göteborgs hamn och stuveri. Det är likaledes, enligt
utredaren, en uppgift för de lokalu instanserna atl svara för en lämplig
teknisk ulrusining, medan däremoi en fullgod infraslruklur lill land och säkra
farleder till sjöss ulgör ett delal ansvar.

1 fråga om
infrastrukturen konstaterar uiredaren all vägnätels kapacilet i förhållande
till anläggningarna i Göteborgs hamn i allt väsentligl är god och möjliggör
också viss framtida expansion. Den enda järnvägsförbindelsen över Göta Älv lill
hamnspårnätet på Hisingen ulgör enligt utredaren en kapaciletsmässig risk.

Uiredaren understryker vidare viklen uv insatser till
bättre sjösäkerhet i Göteborgs in- och ulfarlsleder. Bortsprängning av BöUögrundel
föreslås liksom eliminering av övriga furledshinder.

Uiredaren konstaierar
alt den direktgående transoceana linjesjöfarlen åtnjuter rabatter på fyravgiflerna.
Vid en jämförelse med storhamnarna på kontinenten, som i den akluella
konkurrenssituationen, framstår emellerlid enligt utredaren de statliga sjöfartsavgiftema
som ett klarl handikapp även för den transoceana linjesjöfarlen. Uiredaren
föreslår därför alt den internationellt konkurrensulsalta linjesjöfarlen hell
befrias från fyr- och f a r I e d s v a r u a v g i f t e r i likhei med vad
som gäller i de kontinentala konkurrenthamnarna. För atl kompensera inläktsbortfallet
föreslås en viss höjning av avgifterna på olja.

När del
gäller h amninvesleringa r anser uiredaren ull kommunerna bör tillämpa uffärsmässigu
principer, sä utt investeringarna under realistiska

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 152

betingelser kan beräknas medge förräntning och
avskrivning. Utredaren konstaterar atl hamnverksamhelen i Göteborg även de niirmuste
fem åren kommer ull ställa stora anspråk på kommunens finansiella medverkan. Åven
om investeringarna i ell längre perspekliv beräknas bli kommunalekonomiskt
lönsamma, är det enligt uiredarens mening angeläget atl kommunen bereds
särskilt uirymme pä kapitalmarknaden för detta lånebehov.

I fråga om den svenska sjöfartsnäringens allmänna framtida
konkurrensförmåga framhåller uiredaren att den svensku transoceana linjesjöfarlen
har belydande samhällsekonomiskt värde, men alt rederierna f.n. har läg investeringsförmäga.
Erforderiigl ytterligare linjetonnage kan därför fordra nya grepp på
finansieringsfrågan, varvid ulredningen diskuterar finnnsiering genom i n d e x
I å n .

1 fråga om den övergripande hamnplaneringen förordar
utredaren förbättrat informalions- och beslutsunderlag. Kommunerna bör liksom hitlills
i princip slå för hamnverksamhelen och bära långsiktigt ekonomiskt ansvar. På
två områden med särskild tyngd och för folkhushällel avgörande inlresse
föreligger dock särskilda aspekler: imporl av energiråvaror respeklive
transocean linjesjöfarl. Staten bör överta ekonomiska risker från
hamnkommunerna endast dä ulvecklingen medförl icke förutsebara trendbrott, l.ex.
genomgripande förändring i handelsmönstrel, drastisk förändring i
energiförsörjningen eller tekniskt genombrott uv nyll Irunsport-syslem.

2. Sammanfattning av remissyttrandena

Yttranden över betänkandet har avgells av statens
järnvägar (SJ), slalens vägverk, sjöfartsverket, kommerskollegium,
överstyrelsen för ekonomiskl försvar (ÖEF), länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus län samt Västernorrlands
län, Befraktarrådet, Göteborgs kommun, Handelstjänstemannaförbundet (HTF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Näringslivels trafikdelegation (NTD),
Svenska hamnförbundet. Svenska Skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens Sekundärlånekassa,
Svenska Iransportarbetarförbundel, Sveriges Exportråd, Sveriges
redareförening, Sveriges spedilörförbund. Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) och Västsvenska handelskammaren. Vissa remissinslanser har bifogal yllranden
frän andra myndigheler och sammanslutningar.

2.1 Värdet av direkianlöp

Nästan samtliga remissinslanser delar utredningens bedömning
atl del är samhällsekonomiskt mycket fördelaktigt om de transoceana direklanlöpen
i Sverige kan bibehållas. I sammanhanget vitsordar remissinstanserna Göteborgs
hamns belydelse.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 153

Bl.a. länsslyrelserna i Östergötlands och Hallands län. Befraklarrådei,
HTF, NTD, Svenska iransportarhelarjörhundel. Sveriges Exportråd. Sveriges spedilörförbund
och TCO framhäller alt en övergång till feedertrafik i slörre skala till de
kontinentala hamnurnu skulle lä menlig inverkan pa del svenska näringslivets konkurrenskr;ift.
Även OEF finner det angeliiget atl Sverige kan behälla direkianlöp uv svenskägdu
furtyg i transocean linjefurt. Vid purliell uvspärrning pä grund uv krig i
Sveriges närhet skulle eljest elt normalt beroende av omlastning i kontinenthaninar
kunna starkt försvära mcijligheter lill krisimport frän trunsoce;ina länder (lejdlrafik).
Sveriges redareförening anser all Göteborgs hamn intar en unik ställning och
all irafiken över hamnen är av utomordentlig vikl för hela det svenska folkhushällel.

Sveriges .spedilörförbund unser utt de nordiska speditörerna
skulle få en svårare förhandlingssituation i förhållande lill konlinentredericrnu
om Göteborg skulle gå förlorad som bashamn.

Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län kommenterur
utredningens uppskultning om atl ca 3 00'J arbetstillfällen skulle falla borl i
Göteborgsregionen om direkltrafiken slopus och påpekar att effekternu pä
längre sikl lorde bli än kraftigare genom all betingelserna för t.ex. partihandelsföretug
och rederier försämras. En utflyttning uv huvudkontorsfunklioner frän Göleborg
kan bli en yllerligare följd om den transoceana direkltrafiken upphör. Ulredningens
bedömningar av sysselsättningseffekterna borde ocksä enligt länsstyrelsen ha
tagit sin utgångspunkt i den stagnerande sysselsättningsutveckling som
prognostiseras för regionen, bl.a. lill följd uv neddrugningarnu inom vurvsindustrin.

Länssiyrelsen i Malmöhus län ifrågusälter utredningens
ståndpunkt au Göleborgs hamns gynnsamma närings- och transporigeografiska läge
ensamt utgör den optimala förutsällningen för den - enligt utredningen -
samhällsekonomiskt önskvärda rollen som storhamn för transoceana direkianlöp.
Länsstyrelsen anser all även sådana faktorer som utbyggnadsmöjligheter för
hamnen, hamnens nuvarande och förvänlade servicegrad, produktivitet och
effektivitet, ulrusining. infraslruklur till lands i form av väg- och järnvägsförbindelser
måste ingå vid bedömningen uv om optimala förutsättningar föreligger.

När del gäller servicegrad, produktivitet, läge,
infrastruktur och polenliella ulbyggnadsmöjligheler ulgör Helsingborgs hamn
enligt länsstyrelsen etl allernaliv lill Göteborg. Helsingborgs hamn hade år
1977 den största lorrgodshanleringen, dvs. all hantering ulom olja, av landets
samtliga hamnar. Under de senasle två årtiondena har flera av hamnarna i
Malmöhus län, inte minst Helsingborgs humn betydligt ökat sina godskvanliteter.
Ökningen har till stor del ägt rum inom hanteringen uv förädlat gods, vilket inneburil
att färjegodset volymmässigt ökal i omfuttning. Detta har i sin tur inneburit
successiva unpussningar av trunsporisysteniet inät landet i form av förbättrade
lustbils- och järnvägsförbindelser. Dettu uppbyggda och väl

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 154

fungerande landtransporlsystem som därtill hur sloru
möjligheter atl klara av kapacitetshöjningar, kan mycket väl kluru uv godsmängdernu
från en ökad transocean trafik. Skånes handelskammare uttrycker liknande
synpunkter och häller del inte för uteslutet alt transoceana direkianlöp kun
fördelus pä oliku plutser i landet.

Länssiyrelsen i Väslernorrlands län har förståelse för
bedömningen att svenskt näringsliv är betjänt uv transocean irafik frän
Sverige. Men länsstyrelsen kan inte finna det belagt, alt det måste finnas en
enda storhamn för transocean irafik. Länsstyrelsen vill ocksä ur regionalpolitisk
synpunki undersiryka atl en sådan lösning måste väljas all vissa väsentliga Norrlands-huninur
får forlsall underlag för en positiv utveckling. Kan de regionala hamnurnu ge
en konkurrenskruftig service och kostnudsnivä i hamn- och sluveriverksamhel är
direkttrafik eller feedertrafik av betydande värde regionalt. Med de siigande energipriserna
försiärks möjligheterna alt snabbare överföra gods pä sjötransport, vilkel utan
ivekan är ell billigt transportmedel per lonkm. Många arbeisiillfällen hur
försvunnit i hamnarna i och med rationaliseringsarbete och ökad mekanisering.
Tendensen till ytterligare hamnkoncentration mot syd- och västkusten medför för
Norrlandshamnarna risk för fortsatt bortfall av urbelslillfällen regionall.

2.2 Statligt engagemang i Göteborgs hamn

Den övervägande delen av remissinslanserna, bl.a. sjöfartsverket,
länsstyrelserna I Östergötlands, Malmöhus, Hallands och Väsieruorrlande län saml
Befraktarrådet. NTD, Svenska iransporlarhetarförbundet och Sveriges spedilörförbund,
är eniga med ulredningen om del olämpliga med elt statligt engagemang i Göleborgs
hamn. Sjöfartsverket understryker alt det föreslagna slalliga engagemanget
skulle innebära ett prejudicerande ställningstagande till den statliga
hamnpolitiken i en lid dä underlag för uppdragande av riktlinjer i della
avseende ännu inte föreligger i tillräcklig omfallning. Del kan visserligen
sägas alt bibehållande av Göteborg som centralhamn för den transoceana linjelrafiken
är etl riksintresse som släller denna hamns framtida utveckling i en särslällning.
Utredningen visar emellertid att förutsättningar finns för bevarande av hamnens
centrala roll i del ifrågavarande avseendet även utan direkt statligt
engagemang.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska transporiarbeiarförhundet
menar atl ett statligt engagemang i Göleborgs hamn skulle ledu lill molsvarande
krav från andra hamnar.

Sveriges redareförening uttalar sig visserligen för alt siaten
av principiella skäl regelmässigt inte skall engagera sig i en enskild hamn och
all invesleringar i hamnar skall vara kommunernas egnu angelägenheler. Ändå
menar föreningen utt det i frägu om Göteborgs hamn finns anledning för staten
att avvika från sin traditionellt neutrala inställning i hamnkonkurrensfrågor.
En lämplig ålgärd kan vara all staten gär in som delägare i del

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 155

planerade Göleborgs Hamn AB. Skulle staten inle ingå som
delägare i bolagel, bör enligt föreningen kraftfulla stödåtgärder uv unnat slag
vidtas för alt säkerställa hamnens konkurrensförmägu. Stulen bör enligt Redureföre-ningens
mening överta de investeringar som Göleborgs Hamn har gjort i furleden in till
hamnen. Återunskuffningsvärdet pä dessu investeringar har uppskattats lill ca
130 milj. kr. En sädan inlösen är rättvis och rimlig med lanke på alt del är
staten och inte hamnen som uppbär avgifter för dessa investeringar.

Åven HTF
instämmer med utredarens åsikt att hamnen som en grundprincip skall ha cn
självbärande ekonomi. Tills dettu tillstånd uppnäs bör emellerlid staten lämna
stöd i nägon form.

Enligt TCO:s
mening kun det pä sikt visa sig nödvändigt för staten atl ekonomiskl siödja Göleborgs
humn för utt dennu skull kunnu göra de investeringar som möjliggör bibehållen
konkurrensförmåga för dennu i förhållande lill hamnar pä kontinenten. Formerna
för della slatliga ekonomiska engagemang vid transocean direktsjöfarl pä
Sverige bör enligt TCO utredas närmare genom att bl.u. studera formerna för
statligt engagemang i ulländska konkurrenlhamnar.

Länsstyrelsen
i Göleborgs och Bohus län ifrågasätter utredningens bedömning atl effektivisering
av verksamheten i Göleborgs humn skulle vura elt lillräckligt medel för atl långsiktigl
garantera konkurrenskraften gentemot kontinenthamnarna. Utredningens analyser visur
klarl pä alt Göteborgs hamn har en unik ställning i del svenska hamnsystemet
och atl del är elt riksinlresse alt den transoceana linjesjöfarlen kun
bibehållas. Om tillväxttakten i godsunderiag blir lägre än vad utredningen bedömi
och sumtidigi andra vikliga faktorer ändras pä ett ogynnsamt sätt, l.ex. kraftigl
ökade bunkerkoslnader eller minskad iransitirafik, kun förutsättningarna för
bibehållande av den transoceana trafiken över Göteborg snabbt minska.
Länsstyrelsen finner det därför angeläget att ytterligare överväganden görs vad
galler statens engagemang i Göteborgs hamn. Länsstyrelsen har för sin del i
tidigare yttranden, bl.u. över departementspromemorian De svenska hamnurnu (Ds
K 1975:9) uttalat all Göleborg bör klassificeras som hamn av riksintresse och
att staten i linje därmed bör ta ett särskilt ansvar. Åven Göleborgs kommun
finner det angeläget atl ytterligare överväganden görs vad gäller statens
engagemang i Göteborgs kommun. Göleborgs hamnsiv-relse och styrelsen i
Göteborgs Stuveri AB anser i ell gemensaml yttrande, som fogats till kommunens
yttrande, att förslaget som framförts i skrivelsen till regeringen snabbi bör
realiseras.

Västsvenska handelskammaren finnerdet uppenbart att Göleborgs
hamns internationella konkurrenskraft även pä kort sikl kan äventyras. Dessa
förhållanden kan endasl i begränsad utsträckning påverkas uv rationaliseringsålgärder
i Göteborgs hamn - och stuveriverksamhet. Sådunu åtgärder -som redan i viss
utsträckning vidtagils - framstår som nödvändigu men inte tillräckliga
förutsättningar för att hamnens konkurrenskraft skall kunna

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 156

upprätthällas. Till dettu mäste enligt handelskaniniarcn
ocksä läggas kraftfulla slalliga älgärder.

Enligt handelskammaren drivs i första hund riskvilligt kupitui
för att fullfölju humn- och stuveriverksunihelens utbyggnadsplun. Skulle staten
vara obenägen att bidra med sädanl riskkapital innebär delta en uppmaning till
Göteborgs kommun alt genomföru investeringar oeh la ekonomiska risker som i
betydande utsträckning konimer andra iin kommunens skuttebetulure lill godo.
Med de päfreslningur som främst vurvsnedl;iggning;irnu inneburil för Göteborgs
ekonomi frumstär dettu enligt hundelskammuren som orimligl.

Tekniskt kun riskkapital lillföras pä olika viigar, bl.a.
genom statligt delägarskap i ett nyll bolag för hamn- och stuveriverksamhet.
Andra näraliggande lösningar kan vuru slutliga lokuliseringsbidrug för vissa
investeringar eller en krafiig omfördelning av de statliga sjöfartsavgiftema.
För den sisinämnda vägen, som delvis anlytls av ulredningen, tulur ocksä lämplighelen
av all ge Göleborg möjligheter all dra nyttu uv stndens geografiska läge som elt
nordiskt transportcentrum med ell naturligt förelräde framför bl.a. andra
svenska hamnar pä osl- och västkusterna.

Flera remissinslanser, bl.a. länssiyrelsen i Hallands län,
Sveriges redareförening. Sveriges spedilörförbund och sjöfärisverkel inslämmer
i ulredningens påpekanden om att pågående omorganisation och teknisk
upprustning av stuveribolaget ger nödvändiga betingelser för den resultutförbällring
som erfordras för all Göleborgs hamn skall kunna erbjuda en internationellt
sett konkurrensduglig produktivitet och kostnadsnivå. Sveriges redareförening
menar alt en årlig resultatförbättring om 40 milj kr. inte är orealistisk och
ifrågasätter om inte väsentligt större förbättringar kan uppnås.

HTF finner del angeläget atl elt fortsalt arbete pä
översyn av orgunisu-lionen av verksamhelen i hamnen säväl administrativt som
operativt görs. Som exempel på nödvändigheten nämner HTF de störningar i
godshanteringen som följer av all olika yrkeskategorier i hamnen, haninarbetare,
kranförare, SJ-personal, arbetar under olika arbetslidsreglering. Ensamordning
av dessa och andra regler skulle undanröja risken för förlängda hanteringslider
och därmed ökade kostnader som utan en sådun samordning lätt kan drabba hamnens
kunder. Samtidigt är del angelägel atl översynen sker pä ett sådant säll all
den inle rubbar den stabilitet och arbetsglädje som nu växer fram efler
omorganisationen inom stuverisektorn.

En effektivisering av godshanteringen på järnväg är enligt
HTF också nödvändig om hamnen skall kunna vidaredistribuera en ökad godsmängd.
Redan i dag uppstår störningar genom förekomsten av
""flaskhalsar"" vid rangering av järnvägsvagnar. Del ar HTF:s
uppfattning atl en utbyggnad i denna del är nödvändig redan nu. En sädan ulbyggnad
bör omfatta även tillkomsten av ett dubbelspär över Marieholmsbron.

Göleborgs kommun framhäller ull effektivitetsfrågan för
Göteborgs hamns och sluveris verksamhet är myckel väsentlig och att slora
ansträng-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 157

ningar hur gjorts och görs för att kommu lill rätta med
problemen. Kommunen unser emellertid inle all en effektivisering av hamnverksamheten
kan vara tillräckliga medel för att på sikl garantera konkurrenskraften mot konlinenlhamnarna.
Om tillväxttakten i godsunderlag blir lägre an vad utredningen bedömi och
samtidigt andra viktiga faktorer ändras pä etl ogynnsamt satt, l.ex. kraftigl
ökade bunkerkostnader, minskad iransitirafik. kan förulsällningurna för bibehullnnde
uv den transocean:i trafiken över Göteborg snubbt minsku.

Göleborgs
kommun. Svenska hamnförbundel. NTF. Befraklarrådei och Västsvenska
handelskammaren unser atl konkurrenssiluaiioiieii mellun Göteborgs humn och
hamnar på kontinenten inte är belyst i tillräcklig grad. Göleborgs kommun anser
alt kommunikationsdepartementet innan ställning till statens engagemang i
Göteborgs humn lus. bör lälu koniplettera ulredningen med en ingående
redovisning av förhällandei slut/kommun/ humn i kontinentländerna vid utbyggnad
och drifi uv de humnar som är konkurrenter till Göteborg om den direkttransoeeana
sjöfurien. I sunimun-hanget bör redovisas de hamnpolitiska överväganden som
ligger bakom beslutad iransportpolitik och åtgärder.

Göleborgs kommun. Svenska hamnförbundel, Sveriges
redareförening och Västsvenska handelskammaren anser också att utredningen bör
kompletteras med en utvärdering av UNCTAD-kodens följder för svensk linjesjöfurt
och svenska humnar.

2.3 Farledssäkerhet

Ulredningens förslag om alt insatser görs för atl
förbättra sjösäkerheten i Göteborgs in- och utfartsleder har kommenterats av sjöfartsverkei,
Göleborgs kommun. Svenska iransportarbetarförbundel och Sveriges redareförening.
Sjöfartsverket påpekar att verkel i sin verksamhetsplan för det närmaste budgetårel
beräknut medel för vissa furledsförbuitringar i Göteborg. 1 fräga om
trafikregleringen avvaktas förslag av särskilt tillkallad utredningsman.
Förutsättningarna för att elt ändamålsenligt system skull kunna skapas till
rimlig koslnad lorde vara goda.

Göleborgs
kommun anser att en ur bl.a. sjösäkerhetssvnpunkl ytterst angelägen trafikledningscentral
för Göteborg omedelbart bör genomförus. Svenska transporlarbeiarförbundet framhäller
ungelägenheten av åtgärder för största möjliga sjösäkerhet i in- och
utfartsleder till Göteborgs hamn. Denna fråga har stor betydelse för hamnverksamhelen
och är inlernulionellt uppmärksammad av utländska rederier.

Sveriges redareförening påpekar, med hänvisning till uppgifler
från assuransförelagen. atl över 70 milj. kr. kommer au belalas för iniräffade
haverier i farlederna till och frän Göteborg under är 1979. Föreningen lillslyrker
att grundsprängningsarbcte o. d. ulförs snarast möjligt.

Som ytterligare led i atl förbättra sjösäkerheten till och
frän Göteborg har

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 158

hamnen tagit initiutiv till ull förutsiiltningurnu för ull
inriiitu en trafikledningscentral utreds. Kummarrättspresidenten Nils Wentz
hur i dagarna slutfört detta utredningsuppdrag och Föreningen understryker
också vikten uv att en trufikledningscentral för trafiken på hamnen snarast kun
inrättas. Med tanke på statens övergripande ansvar för fiirledsfrägor och med
beaktande uv del som tidigare sagts om hamnens slora värde bör staten besirida kostnaderna
för att inrätta och driva centrulen.

2.4 Sjöfartsavgifter

Utredningens förslag om ull befria den transoceunu linjesjöfurten
frän fyr-och farledsvaruavgifter och kompensera iniiiklsborlfallet med en viss
höjning av avgifterna pä olja har kommenterats av vissa remissinstanser.
Sveriges redareförening tillstyrker förslaget om alt den transoceana direkltrafiken
snarast befrias frän sjöfartsavgifter. Göleborgs kommun och Göteborgs hamn och
stuveri anser att förslaget omgående bör prövas efter hörande av Svenska Pelroleum
Institutet. Man framhåller samtidigt att endast den direktgående Irafiken bör
befrias. Åven länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län finner förslaget starkt
motiverat. Länsstyrelserna I Malmöhus och Väslernorrlands län saml Skånes
handelskammare ställer sig däremot avvisande lill förslagel. Sjöfärisverkel och
länsstyrelsen i Malmöhus län menar att den omläggning av sjöfarisavgifierna som
ulredningen lar upp endasl har en mindre effekt pä konkurrensförhällandena
mellan Göteborgs hamn och de kontinentala konkurrenshamnarnu medan
länsstyrelsen I Väslernorrlands län ifrågasätter det rikliga i att etl visst
varusortiment och en viss trafik belastas i syfte alt förbättra
konkurrensförmågan mellan ett antal hamnar i Syd- och Västsverige och kontinenthamnar.

Sjöfartsverkei erinrar om den reducering av fyravgiflen
som enligt 7 S förordningen (1977:1118) om fyravgift gäller för av
sjöfartsverket säsom linjelrafik på orter inom den s.k. fjärrzonen godkänd
trafik. Åven vid Ulformningen av grunderna för uttagande av farledsvaruavgiften
har hänsyn lagils lill fjärrzons- och annan linjelrafik genom avgiftsbefrielse
för transitgods.

Med utgångspunkt frän 1978 ärs trafik och nuvarande
avgiftssystem bar beräknals att fulla fyr- och farledsvaruavgifter för fjärrzonslrafiken
skulle gelt en intäkt av i runt lal 29 milj. kr., varav omkring 17 milj. kr.
frän fartyg som anlöpte Göteborg, I verkligheten har emellerlid ultagils endasl
drygt 12 milj. kr., varav inte fullt 6milj. kr. i Göteborg. Reduceringen uppgärsälunda
tolall för riket till omkring 60 %.

Om det skulle anses samhällsekonomiskt angeläget att
ytterligare uppmuntra direktunkip genom hel befrielse frän sjöfartsavgifter, mäste
delta med nuvarande regler om sjöfartsverkets kostnadsansvar drabba annan
sjöfart om ej frågan om kostnadstäckningen tas upp lill omprövning. I sill
yttrande över den sjöfartspolitiska utredningens betänkande (SOU 1979:67)

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 159

Svensk sjöfartspolitik liksom i sin senaste anslagsframstiillning
har sjöfartsverket framhållit utt helu frågan om sjöfartsverkets kostnadsunsvur
är i behov uv en översyn mot bakgrund dels av de beslut som fattnis om unvundningen
uv sjöfartsuvgifierna m.m.. dels uv slatsinukiernus ställningstagunden i fråga
om kostnudsunsvaret for övriga trufikgrenur. Detsamma gäller principernii för
uttag av sjöfarlsavgifler.

Göleborgs kommun. Svenska hamnförbundel. NffJ. Befraklarrådei.
Sveriges redareförening, Sveriges speduörförbund och HTF är exempel pä andra
remissinstanser som unser ull helu systemet med de stutligu sjöfurts-avgiflerna
bör ses över. Göleborgs kommun påpekar ull den i Sverige på 1963 års
trafikpolitiska riktlinjer grundade principen om utt sjöfarten skall genom avgifter
beiala farleds- och undra kostnader praktiskt taget inte tilllämpus i nägol UV
de nordeuropeisku liindernu. Kommunen menar också utt regionalpolitiskt
betingade beslut uv riksdagen hur inedfört en fördelning uv sjöfartsuvgifiernu
som drabbar sjöfarten pä Väst- och Sydsverige medan inkomslerna används för
anläggningar längs ostkusten och norrlandskusten och för all läcka underskotten
pä en myckel kostsam lotsningsverksamhel. Väsenlligl är också alt automatiken i
nuvarande system inte stimulerar kostnadsmedvelandet hos sjöfartsverket. En
förutsättningslös granskning av hela avgiftssystemet erfordras. Kominunen vill
därvid hänvisa lill vad riksrevisionsverket i utredningen anfört angående
följderna av nuvarande system. Liknande synpunkier framförs av Svenska hamnförbundel.
NTD, Befraklarrådei, Sveriges redareförening och Sveriges spedilörförbund.

2.5 Kapitalförsörjning för hamnverksamheten

Ulredningen konstaterar att hamnverksamhelen under den niirmasie
femårsperioden kommer att slälla belydande anspråk pä kommunens finansiella
medverkan. För att ge underlug härför är det enligt utredaren motiverat alt vid
bedömningen av Göteborgs kommuns läneram på kapitalmarknaden ta särskild hänsyn
till hamnverksanihetens behov.

Göleborgs kommun framhäller alt della förslag i viss
utsträckning redan är genomfört genom alt hamnens län räknas in i näringslivets
kvot. Del ar elt sleg i räu riklning men del finns också andra sidor av
kapitalförsörjningsproblematiken. Kommunen anser att utredningens förslag
avseende kapitalförsörjningen till hamnverksamheten är både otillräckligt och eu
för hamnen ekonomiskl sämre allernaliv än del av kommunen framlagda förslaget
med bolagsform och slatligt delägarskap.

HTF menar alt den effektivisering av Göteborgs hamn som
påbörjats och som i en accelererande takt, bör fortsätta, bör åstadkommus genom
nägon form av slatligt stöd. exempelvis genoin statlig garanti för
återbetalning av län alternativt statliga län till förmänliga räntesatser.

Sjöfartsverkei. Sveriges redareförening och Sveriges spedilörförbund
nr posiliva till utt Göteborgs kommun ges särskilda möjligheter för atl

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 16(1

underlätta kapitalanskaffningen till investeringar i
hamnen.

Länsslyrelserna i Östergötlands ocli Malmöhus län finner
det däremoi ungeläget att Göteborgs kommun inle favoriseras pä länemarknuden frumför
andra hamnkominuner som har möjlighet atl driva likarlad irafik.

2.6 Indexlån

Uiredarens förslag om att del transoceana linjetonnagel
lämpligen kan finansieras genom s.k. indexlän. har närmare kommenterats enbart
av Svenska Skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens Sekundärlånekassa.

Styrelsen för kassorna anser atl en sädan
finansieringsform är mera teoretisk än reell och fordrar att staten ställer utökude
garantier till kassornas förfogande för täckning av de större föriuslriskerna.

Den föreslagna konstruktionen - ränla 3 ä 5 % jämte
indexuppräkning -skulle redan vid den av ulredningen antagna ""medelinflalionen"
10%, resultera i atl linjerederiernas kapitalanskaffning skulle bli väl så dyr
som den traditionellt varit.

Vidare påpekar slyrelsen i kassorna alt effeklen av indexkonsiruktionen
vid inflalionstal i närheten av amorleringslaklen (exempelvis båda cirka 10 %
per år) blir alt lånel under försia delen av sin löplid i slon sell behåller silt
nominella värde, medan amorteringarnu mot slutet av löptiden blir orealistiskt slora
jämfört med motsvarande amorteringar för ell konventionellt (nominellt)
finansierat fartyg. Kassorna finner det högst iveksaml om en lånekonstruktion
baserad pä indexreglerade lånebelopp skulle vara lill fördel för
linjerederierna sa länge konventionell finansiering - här i landet eller ulomlands
- slår lill buds.

2.7 Hamnplanering

Flera remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning
i fråga om behovet av en övergripande hamnplanering. Göleborgs kommun anser alt
den statliga styrningen av hamnverksamheten inle bör begränsas lill alt skapa elt
instrument för all förhindra onödiga dubbelinvesteringar i landets hamnar. En
aktiv slutlig hamnpolitik bör skapas där staten - åven i andra fall än ovan
föreslagits beträffande transocean linjetrafik och på energiområdet -aktivt
medverkar i realiserandet av hamnprojekl av riksinlresse. Enligt kommunen bör
normalt självbärighetsprincipen bibehållas för hamnverksamheten i landet men
frågan om någon lyp av gynnsamma lån efler brittiskt mönster bör övervägas för atl
fä till stånd för landet angelägna hamnprojekt. Mun kan tänka sig en hamnfond
från vilken medel ställs till förfogande med ur amorterings- och ränlesynpunkt
fördelaktiga villkor. Kommunen anser vidare au klara rikllinjer bör utarbetas
för risk- och ansvarsfördelningen mellan slal och kommun gällande den
transoceana trafiken och hamnfrågor med riksintresse för energiförsörjningen.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 161

Svenska iransporiarbelarförbuiidei påminner om alt
förbundet sedan läng lid framfört krav pä nägon form av statlig styrning av
investeringarna i hamnarna för att därigenom tillskupa huninur med elt
effektivare resursutnyttjande och bastu möjliga service. Förbundet vill ocksä framhällu
vikten av att frågan om huvudmannaskapet för våra hamnar iignas speciell uppmärk-.sainhcl
i fortsatt utredningsarbete vad gäller hamnpoliiiken och all därvid
förutsättningarna för ett förstiilligande uv humnväsendel aktualiseras och uireds.

ÖEF.
länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län samt Svenska hamnförbundel
instämmer i utredningens uppfuttning ull det är önskvärt ull hamnkommunerna får
bära del ekonomiska ansvaret för normala affärsrisker för hamnverksamheten men
atl staten bör överta risker av en mera övergripande natur om den faktiska
utvecklingen får etl allvarligt sämre förlopp som följd av icke förulsebara
trendbrott. Svenska hamnförbundel anser att etl konkret förslag till lösning av
dessa frågor snarasl måste utarbetas för atl bli förelagt riksdagen samtidigt
med den förvänlade, reviderade och mindre på detaljreglering byggda
planeringsordningen.

Sföfarisverket anser all frågan om slatens ansvar för
trendbrott lämpligen bör behandlas i samband med framtida mera ingående
diskussioner om den svenska hamnpoliiiken.

Skånes handelskammare kan, med hänsyn till de belydande
olägenheter som kan uppstå med nuvarande ordning för beslut om
hamninvesteringar -endera överkapacitet eller bristande framförhållning - se
vissa fördelar i utredningens förslag. Dettu ulgör dock ingen garanii för att ralionella
och förutseende hamninvesleringar kommer lill stånd så att transporlbrukaren
alltid kommer att erbjudas ell högeffektivt humnsystem. Handelskammaren framhäller
vidare att den ökande specialiseringen i hamnarna - och därmed även en ökad
sårbarhet - renl allmänt kan leda till att olägenhetssiluationer som ovan
nämnts allt oftare kan komma att uppstå i det svenska hamnväsendei. För mänga
hamnkommuner är således risktagningen betydande även vid investeringar som
indirekt rör energiförsörjningen eller den transoceana linjesjöfarlen. Del är ocksä
alt märka all de förra investeringarna kan vara väl så samhällsekonomiskt
motiverade som de senare.

11 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 166

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 162

Bilaga 5

Sammanfattning av sjöfartsverkets rapport Bemanning av
isbrytare och sjömätningsfartyg och av remissyttrandena

1. Sammanfattning av rapporten

1 rapporten sägs att erfarenheterna av den nuvarande
militära beman-ningsformen är ur sjöfartsverkets och chefens för marinen
synvinkel sådunu utt de positiva överväger de negativa.

För sjöfartsverkets del anförs följande. Verket är med
nuvarande bemanningsform sä längt detta är möjligt pä ett rimligt och flexibelt
sätt garanierut att fartygen under respeklive säsong är fullbemannade. Sjömät-ningsfarygens
verksamhet mäste planeras före målsäsongens början och sjökarteavdelningen kan
i dag utgå från atl de besättningar det finns behov av kominer att finnas
tillgängliga. Delta torde man ej med samma grad av visshet kunna göra med en
civil beniunningsform, eftersom uppkommande vakanser ej snabbt kan ersättas på
grund av de särskilda kvalifikationer, som mäste krävas främst av befälet i sjömälningsfurtygen.
Isbrytningsverksamhelen är ej möjlig alt i detalj planera på samma sätt som sjömälningen
eflersom man är beroende av issitualionen. Målsättningen för denna verksamhel
är utt i möjligaste män hälla samtliga svenska hamnar öppna för fartygstrafik
även vintertid. Den militära bemanningsformen innebär atl den målsättningen
säkrare kan uppnås eflersom samtliga isbrytare vid behov kan förutsättas
bemannade oavsett l.ex. rådande sjöfarlskonjunklur. Med nuvarande ordning år
inbyggd en fiexibilitel i bemanningen som ur planeringssynvinkel är
synnerligen värdefull för sjöfartsverket. Delta innebär också att de
besättningar, som etl visst är s.a.s. kan bli över eftersom l.ex. en isbrylare
ej behöver las i bruk eller etl sjömätningsfartyg ej behöver utnylljas fulll ut
en säsong, kan beredas meningsfull sysselsättning inom marinen. Systemet innebär
självfallet också den allmännu fördelen utt den personaladministration, som är
förknippad med de båda verksamheterna, ligger hos en organisation, för vilken
den ulgör en liten inlegrerad del i en i övrigt mycket stor administration.

För marinens del anförs följande. Tjänstgöring pä
isbrytare och sjömät-ningsfurtyg utgör en värdefull sjötjänslgöring för den
personal, som placeras ombord pä fartygen, i all synnerhet som antalet fredsutrusiude
murinu furiyg minskar. Bäde isbrytarna och sjömätningsfartygen ingär i
försvarels krigsorganisalion och det år av värde alt personal frän marinen har
lillfälle alt under relativt läng lid skaffa sig kännedom om furtygen.

1 rapporten påpekas atl för sjöfartsverkets del kan en
nackdel med den militära bemanningsformen sägas vara den brislande
personalkontinuiteten, dvs. för mänga befattningshavare byls för ofta. Bäde
isbrytning och sjömälning är verksuniheter, i vilka effektiviteten förbältras
av stor

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 IW

personalkontinuitet framför alll i nyckelbefatlningar
ombord. Elt civilt bemanningssystem skulle sannolikt förbättra dettu. Det ur
dock ej uteslutet all inom nuvarande bemunningsform älminslone delvis komma
tillrätta med detta problem.

För marinens del unges en nackdel med den militära beniunningstormen
vura att bemanningen av isbrytarna och sjömätningsfartygen genomförs även om
del innebär alt marinen far inskränka sin egen verksumhet.

Summantaget anses den nuvarande bemanningsfornien varu
förmånlig både för sjöfartsverkei och den samlade stulsnyttan. Ett civilt
bemanningssystem skulle ställa sig väsentligt koslsun.mure än det nuvarande.
För all sjöfartsverket och chefen för murinen skull se sig föranlåtna atl
föreslå övergäng till ett civilt bemanningssystem måste delta framstå som
bättre än det nuvurunde. Sä är, enligt rapporlen, icke fallet.

Om beslut
fattas om övergäng till civil bemanning av fartygen kommer detta, enligt
rapporten, atl i huvudsak fä följande konsekvenser. Målsättningen för bäde
isbrytnings- och sjöniälningsverksamheten kan fä ändras och ambitionsnivån
sänkas. Det är icke sannolikt atl någol civilt personalförbund skulle acceptera
de förhållanden, som är ombord på de aktuella furlygen med undanlag för de fyra
nyaste isbrytarna och det nyligen beställda sjömätningsfartygel. Visserligen
garde äldre furlygen atl bygga om-med viss iveksamhel vad gäller
"volymökning"' pä de äldre sjömätningsfartygen - men till mycket slora
kostnader. Vid civil bemanning av sjömälningsfurtygen utun ""volymökning"'
skulle besältningurnu få minskus, vilket kun leda till etl direkt
produktionsbortfall. Sannolikl skulle ej heller isbrytarna kunna utnyttjas pä
det sätt som sker i dag. Ombyggnaden av sjömätningsfartygen utan "'volymökning"
kan grovt uppskattat beräknas kosta ca 2,5 milj. kr. och en ombyggnad för atl
kunna ha en lika slor civil besättning som nuvarande militära etl mångdubbelt
större belopp. Ombyggnad av isbrytarna skulle sannolikt kosla mer än 100 milj.
kr. Lönekoslnaderna för sjöfartsverket skulle beträffande isbrytarbesättningarna
uppgå till 35-60 milj. kr./är och för besättningarna på sjömätningsfartygen
till 24-42 milj. kr./år, allt beroende pä vilken bemanningsprincip som kommer
all användas. Som jämförelse med dessa siffror bör nämnas alt isbryiaranslaget
för budgetåret 1977/78 uppgår lill ca 100 milj. kr. och alt hela sjökarleverksamheten
för samma budgelår har ett anslag på 24,2 milj. kr. på driftbudgeten.

BortseU från den ekonomiska sidan vid en övergäng till
civil bemanning av isbrytarna kommer negativu konsekvenser alt uppslå p. g. u. svärigheternu
all sysselsätta respeklive besättningar under icke-säsong. Svårigheter kan
vidare uppstå atl rekrytera och behälla lämplig personal för tjänstgöring i mätbåtarna
eftersom denna tjänstgöring är av sådant slag att den framslår som föga
attraktiv.

För marinen anges följande besvärande konsekvenser uv en
övergäng lill civil bemanning. Det kommer sannolikl att bli nödvändigl alt inom
marinen bygga upp en särskild militär sjökartefunktion, vilkel kommer att
medföra

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 164

slora merkostnader. Risk för dubbelarbete mellun sjöfiirtsverket
och marinen kominer också utt finnus. En civil bemanning uv isbrytare kominer atl
medföra etl avsevärt bortfall av pluttformar lör sjöpruklik för olika
befälskategorier inom marinen. Bäde för isbrylare och sjöniäiningsftirtyg
innebar dessutom en civilbemunning atl furlygens unpussning till niurinens krigsorgunisation
förs vä rus.

Av de olika möjligheter till delvis civilbem;iniiing, som
berörts lorde den som innebärcivil bemanning uvenderu floltun vara alt föredru
framför nägon unnun blundud bemunningsform.

Slutligen erinras i rapporten om ull regeringen uppdrugit äl
sjöfunsverket ull i vissu avseenden undersöka möjligheterna lill samordning uv
olika slutliga myndigheters personellu och mutericllu resurser, sä ull dessu
kun utnyttjas på ett rutionellt sätt. Den nuvurande bemunningsftimien mäste unses
varu ett exempel på ett sädanl samordnat utnyttjande.

Mot bakgrund av den redovisning som lämnats i rapporten
föresläs ingen generell ändring i bemanningsformen för statsisbrytarnu och sjömätningsfartygen.
Vissa enslaka ändringar bör dock. enligt rapporlen, övervägus.

Beiräffunde isbryturnu bör enligt rupporlen vissu
befattningar under korture eller längre lid kunna besättas med civil personal. Befattningarnu
bör avse teletekniker och ekonomipersonal. Även maskinister kan tänkas komma i fräga.
Frågan om vilka befattningshavare som bör vara civila på isbrytarna bör beslämmas
i samråd mellan chefen för marinen och sjöfartsverkei inom ramen för allmänna
direktiv från regeringen.

Beträffande sjömätningsfartygen bör vissa befattningar kunna
besättas med civil personal. Dessutom bör vissa förändringar inom del mililära
systemet vidtas.

I rapporten poängleras atl redovisade synpunkter närmasl
tar sikle på direkta för- och nackdelar för de berörda verksamheterna och de
båda myndigheter som ansvarar för dem. Vid arbetet med rapporlen hur ej gjorls nägra
analyser av vidare samhällsekonomiskt slag rörande framlida sysselsättningsläge
inom handelsflottan, verkliga merkostnader för samhället vid övergäng lill
civil bemanning m.m. Den redovisning som nu framlagts visar dock lydligl att de
vinsler för handelssjöfarlen eller samhället i övrigt som kravs för alt uppväga
de här redovisade nackdelarna av en generell övergång lill civil bemanning av
de berörda fartygen mäste vara stora för att de tvä berörda inyndigheierna
skall tillstyrka en sädan övergäng. Detsunimu gäller om endust ett eller ett
par fartyg skall civilbemahnas - en lösning som pä i rapporlen anförda skäl f.ö.
mäste betecknas som det minsl lämpliga - liksom införandel av en civil
bemanning pä endera flottan.

1 rapporten erinras slutligen om utt frågan om benianningsform
för isbrylare och sjömätningsfartyg hur utreits i flera oingängur under lång
tid. Det synes nu uv flera skäl angeläget all ett avgörande beslut i ärendet
fattas sä snart som möjligt. Inte minsl förden långsikliga planeringen uv
verksamheten och för den berörda personalen är detla betydelsefullt.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop.
1979/80:166 165

2. Sammanfattning av remissyttrandena

Remissyttranden har avgivits uv överbefälhuvaren (ÖB),
Sveriges meleorologiska och hydrologiska institut (SMHI), riksrevisionsverket
(RRV), statskontoret, slutens personalnämnd (SPN), länsslyrelserna i Ålvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Väslernorrlands, Västerbottens
och Norrbollens län, sjöfarlspolitiska ulredningen. Centralorganisationen
SACO/SR (SACO/SR), Kompani- och Plulonofficersförbunden, Landsorganisationen i
Sverige (LO), lotsförbundet. Näringslivels Trafikdelegation (NTD), Slalsljänstemannaförbundet
(ST), Svenska hamnförbundet, Svenska maskinbefälsförbundet (SMBF), Svenska
sjöfolksförbundet. Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges redareförening,
Tjänstemunnens Cenlralorganisalion (TCO), Vänerns seglationsstyrelse och
Värnpliktiga arbetsgruppen.

Vissa remissinstanser har bifogal yttranden frän andra
myndigheter eller sammanslutningar.

ÖB delar ulredningens uppfattning om en fortsatt militär
bemanning uv isbrytare och sjömätningsfartyg. Skälen till detla är flottans
behov uv utbildningsplatser och behovet av militär sjökartläggning. En civil
bemanning av isbrylare och sjömätare skulle enbart leda till atl
befälspersonalen ur flottan sökte dessa ijänsler. Enligt ÖB får inle sysselsältningen
pä isbrytare och sjömätningsfartyg användas som en konjunkturregulalor. ÖB bilräder
ulredningens förslag om atl vissa befattningar pä isbrytare och sjömätningsfartyg
kan besättas med civil personal. Även eventuellt ökat personalbehov bör, enligt
ÖB, kunna lillgodoses med civil personal.

SMHI har ell intimt samarbete med isbrytarna om l.ex.
rapportering av isförhällanden, meteorologiska observationer och oceunografiska
mätningar. Detta samarbete sker i nära kontakt med isbrytarledning och SMHI.
För att kvaliteten och kontinuiteten skall bli sä god som möjligt på detta arbele
anser SMHI det viktigt alt personalomsättningen kun hållas pä en låg nivä pä
isbrytarna.

RRV anser atl man lills vidure bibehåller nuvarande
ordning. RRV menar alt kalkylerna i rapporten visar att militär bemanning är utt
föredru ur slatsfinansiell synvinkel. RRV framhåller emellertid att rapporten
har flera begränsningar. Vad man inte beaklar, enligt RRV, är bl.a. den framtida
tillgängen och kostnaderna för värnpliktiga saml den lekniska utvecklingen inom
isbrytar- och sjömätningsverksamheien, vilket kan komma att kräva ökal
specialistkunnande. En förnyad prövning av bemanningsfrågan kan behöva göras om
nägra är. Möjligheten atl använda civil personal för vissa befallningar bör enligt
RRV övervägas.

Slalskonlorel anser att övervägande skäl talar för en
fortsatt militär bemanning, men atl de föreslagna ändringarna beträffande civil
bemanning UV vissu ijänster genomförs. Statskontoret unser atl militär
bemanning är ell exempel pä rationellt sumulnyttjande uv oliku myndigheters
resurser.

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 166

SPN unser utt ylterligure underlag och överväganden krävs
för ett ställningstagande i dennu fräga. SPN menar all principfrågan civil
eller militär bemanning mäste behandlas utförligare. SPN ifrågasätter om del
kan vara förenligt med värnpliktstanken atl använda militär personal för sjömälning
och isbrytning.

Länsstyrelsen 1 Ålvsborgs län unser atl det saknas
anledning att ifrågasätta en förändring av nuvarande system. Länsstyrelsen
menar all erfarenheterna frän isbrytningen och sjömälningen är odelat goda. Renl
allmänt fungerur systemet med militär bemanning väl bäde ur sjöfartsverkets och
den samlade statsnyttans synvinkel.

Länssivrelsen i Skaraborgs län har inte nägol alt invända
mot förslaget om fortsatt mililär bemanning. Länsstyrelsen anser utt mun inte
uppnår större eftékiivitel eller ekonomiska fördelar med en övergång till civil
bemanning. Fördelurna med det nuvarande sysiemel, l.ex. personalflexibiliteten
inom marinen och värdefull sjötjänslgöring för de ombordplacerade, skulle vid
en övergång lill civil beni;inning förloras. Vidare skulle en övergäng innebära
kraftiga kostnadsökningar, enligt länsstyrelsen. En sänkt ambilionsnivå och
ändrad målsättning skulle bli resultatet för hela verksamheten.

Länssiyrelsen i Värmlands län stöder rapportens uppfallning
om bevarande av den nuvarande bemunningsformen. Länsstyrelsen anser atl
militär bemanning bör bibehållas då inga direkla fördelur med en övergång kan pävisus.
Men länsstyrelsen menar all forllöpande förbättringar bör göras inom ramen för
det nuvurande bemanningssystemet, exempelvis bör befäl kunna kvarslå i sin
befallning under en flerårsperiod.

Länsstyrelsen i Väslmanlands län tillstyrker rapportens
förslag om fortsalt mililär bemanning uv stalsisbrytarna och sjömätningsfartygen.
Länsstyrelsen befarar all en civil bemanning skulle medföra högre kostnader och
eventuellt sänkt ambitionsnivå för båda verksamheterna. Vad gäller sjömälningen
är även bristen på resurser påtaglig. Därför är en sänkning av ambitionsnivån
helt oucceptubel anser lansstyrelsen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län biträder förslaget om
fortsatt militär bemanning, dä fördelarna med denna bemanningsform enligt rapporlen
är sä stora jämförl med civil bemanning. Isbrytning är en verksamhet som inle
lämpar sig som konjunkturregulalor. En civilbemunning skulle ocksä innebiira sloru
koslnadsökningar, både i fråga om lönekosinader och ombyggnadskoslnuder. Vud
gäller sjömälningen finns elt samband mellan marinen och sjökurlläggningen som
är uv intresse och mäste beaktas. Sjömätningen hur dessulom vissu beredskupsuppgifter
och kosinaderna kommer alt stiga avsevärt samlidigt som det blir svärl att
bereda civil besättning meningsfull sysselsättning under icke-säsong. Da
länsstyrelsen inte har underlag för alt hävda motsatt uppfattning förordas försluget
om fortsutt militär bemanning på sjömälare och isbryture.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län anser utt civil
personal bör införas på i första hund isbryturna, medan sjömätningsfartygen p.g.a.
konsekvenserna

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 167

för marinen även fortsättningsvis bör bemannas av militär
personal. Liinsslyrelsen föreslär vidure att den cenirala isbrytarledningen omlokaiiseras
till Hämösand.

Länsstyrelsen i Väslerboliens län tillstyrker utredningens
förslag om mililär bemunning uv isbryture och sjömätningsfartyg.

Länssiyrelsen i Norrbottens län kan med hänsyn lill del
faktaunderlag utredningen redovisar inte tu ställning i frågan. Länsstyrelsen
efterlyser en samhällsekonomisk bedömning av det civila aliernativet. Skulle
det då visa sig att civil bemanning medför markanta merkostnader som påverkar isbryiarverksamhelen
negaiivt ställer sig länsstyrelsen tvekande till en civil bemanning av
furtygen.

Sjöfartspoliliska ulredningen påpekar att nuvarande
sysselsättningsläge inom handelsflottan och den överblickbura utvecklingen
under de närmasle åren pekar på ett visst överskott på arbetskraft. Sedd
uteslutande frän dessu utgångspunkter förefaller ocksä en övergäng lill civil
bemanning moliverad. Ulredningen framhåller emellerlid att de posiliva
sysselsättningseffekterna för svenskt sjöfolk kan komma alt begränsas av
eventuella möjligheter alt utnyttja redan befintlig sjöpersonal inom sjöfartsverkei
och eventuellt andra statliga myndigheler. Ulredningen understryker vidare att
en evenluell övergäng till civil bemanning inle leder lill ökal uttag av avgifter
frän handelssjöfarlen.

SACO/SR instämmer i utredningens åsikl all bemanningen
behålls mililär även i framtiden. SACO/SR anser vidare all man inle bör besätta
vissa ekonomibefaltningar med civil personal. Della skulle bara leda till
olikheter i tjänsigöringsförhållanden och avtal. SACO/SR anser atl det
nuvarande systemet fyller högl uppställda krav och fungerar utan allvarliga
incidenter. Man betonar det viktiga med den unika flexibilitet som det mililära
sysiemel ger vad gäller personallillgången. Vidare betonar man den belydelsefulla
navigeringsulbildning som ges för blivande sjöofficerare pä isbrytare.

Kompani- och Plulonofficersförbunden instämmer i stort i ulredningens
uppfattning om fortsall mililär bemanning men med vissa reservationer. Behovel
av den utbildningsmöjlighet som isbrylare och sjömälare nu utgör för det
militära yrkesbefälet betonas. Denna ulbildningsform blir alll nödvändigare dä
antalet i fred rustade fariyg inom marinen ständigt minskar. Problem uppstår även
att finna lämplig sysselsättning för yrkesbefäl under de tio sista åren innan
pensionen. Några befallningar pä sjömälarna och isbrytarna lämpar sig för denna
yrkeskategori. Förbunden anser alt ell onormalt vakansläge vid flottan inte får
innebära att man förvandlar militära tjänster till civila tjänster.

LO anser all man skall ta fasta på rapportens förslag om
viss övergång lill civil bemanning i stället för militär. Enligt LO bör i
första hand isbrytarna civilbemannas men först då man kan passa in denna
verksamhet på ett acceptabelt sätl i marinens krigsorganisation. Man måste även
fä klarhet i hur de effektivitetsskapunde krafterna pä marknaden skall byggas
in i isbryt-

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 168

ningen, dessu tjänsler som i dug tillhandahålls gratis. LO
anser även utt en utbildningsfunktion kan byggas in i isbrytarorgunisuiionen.
Denna funktion skulle även militären kunna ha nytta av.

Loisförbundei kräver en ny ulredning snarast. Förbundet
anser atl utredningen inte ulretl förutsättningarna för en övergång till civil
bemanning. Den nya utredningen bör, enligt loisförbundet, göras av icke-mililärer
helsl utanför verket. Loisförbundei anser alt de militärexpedilioner som f.n.
används vid isbrytning icke fungerar tillfredsställunde. Man menar vidare att
en mililär bemunning molverkur en billigare och effeklivare vintersjöfarl. 1 en
bifogad bilaga har lotsförbundet gett förslug som kan ligga till grund för
fortsatt utredning och bedömning uv kosinaderna. Förslagel innebär älgärder
inom sjöfartsverkets driftsavdelning, exempelvis alt verkels tjänstefarlyg, de
som lämpar sig bör kunna användas tillsammans med de ordinarie isbrytarna.

NTD lillstyrker, efler samråd med Befraktarrådet,
förslaget från sjöfartsverket om alt behälla nuvarande bemanningsform. NTD har
inga erinringar mot att tidvis besätta vissa befattningar med civil personal.
Frän NTD vill man framhålla all minsl nuvarande målsällning och ambilionsnivå
för isbrytnings- och sjömätningsverksamheien upprätlhålles, då denna verksamhet
är av slor vikt för näringslivets sjöburna iransporler.

Svenska hamnförbundel anser all. även om det inte kan
påvisas några allvarligare olägenheter av atl ha kvar militär bemanning, frågan
om övergång till civil bemanning inle helt skall avskrivas utan tas upp när
förhållandena motiverar detla. Svenska hamnförbundet menar all det finns en del
frägor som inle tillräckligt belysls i utredningen. Dessa brister i utredningen
gör atl ett beslut i frågan inte kan moiiveras. Exempel på sådana brisier i
utredningen är, enligt Svenska hamnförbundet, frågorna om samhällsekonomisk
jämförelse mellan bemanningsformerna. verksamhetens kostnader,
tillförlitlighet och effektivitet sett ur intressenternas synvinkel saml de
möjligheter som finns all utnyttja lotsar och butmån i isbrytarljänst.

SMBF anser all isbrylare och sjömälare bör vara civilt
bemannade och all denna verksamhet överförs från sjöfartsverket till ett
statligt eller privat rederiföretag. Elt alternativ lill della förslag, menar
förbundet, är atl frågan utreds ytterligare varvid de anslälldas fackliga organisaiioner
bör bli företrädda. SMBF anser atl rapporlen har stora brister och alt felbedömningar
görs. De ombordanställdas arbetsmarknad ägnas, enligt SMBF, alldeles för litet
intresse i rapporlen. Förbundel anser att de kostnadsjämförelser mellan civil
och militär bemanning som gjorts i utredningen är för grova och missvisande.
Del gäller exempelvis ombyggnudskosinuderna. SMBF anser även det förvånande all
de finska förhållandena inte mer ingående studerats vad gäller isbrytningen.

Svenska sjöfolksförbundel kräver övergång till civil
bemanning på isbrytare och sjömätningsfartyg snarast. Förbundet anser del vara naluriigt

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 169

att en civil verksamhet ska bemannas med civil personal.
Rapporten anser man vara behäftad med felaktiga påståenden och hur läg umbilionsnivå.
1 rupporlen görs beräkningar uv lönekostnader för civil bemunning och kalkyler
för ombyggnad av båtarna, utan ull dessa styrks med ekonomiska kalkyler eller
kostnadsberäkningar. Svenska sjöfolksförbundet anser vidare att den nuvurunde
bemanningsprincipen kräver stora utbildningsresurser varje år. Detta skulle
kunna minskus om mun använde sig av civil bemanning. Förbundel ser vidare inget
hinder i att sjöfartsverket, som civil myndighet, producerar hemliga sjökort.
Sjöfolksförbundet anser del vara en brisl att man gjort en så ytlig sludie uv
den finländska modellen i rapporlen. Från förbundels sida menar man. i motsats
till rapporten, ull civilu besättningar av erfarenhei kommer atl stanna kvar på
isbrytare och sjömätare när konjunkturen vänder, dä de alllmer föredrar all arbela
hemma nära sina familjer.

Sveriges farlygsbefälsförening
anser alt isbryture och sjömätningsfartyg bör varu civilt bemannade, beroende
pä alt civila uppdrag ska utföras av civil bemanning. Sveriges fartygsbefälsförening
menar även atl del är högsl osäkert om marinen har resurser i framliden för alt
klara en mililär bemanning. Befälsföreningen anser vidare, all de beräknade
lönekostnaderna för civil bemanning som gjorls i rupporlen är starkt
överdrivna. -1 motsats till rapporlen tror befälsföreningen att besättningarna
kan minskas med civil bemanning. Ett förslag till bemanningsplan för isbrytarna
redovisas som uppgår lill 280 personer. Sveriges farlygsbefälsförening bedömer
även all en belydande växeltjänst mellan isbrylare och sjömätningsfartyg är
möjlig. Del mililära bemanningssystemet medför vissa betungande rutiner för verksamhelen,
l.ex. byle av personal under pågående säsong både vad gäller isbrytning och
sjömätning. Permissionsresor är ytterligare elt förhållande som medför kortare
avbrott och lidsförlust för isbrylare då man måste hämta och lämna av personal
vid lämpliga hamnar vid permission. Även personalkontinuiteten blir större vid
civil bemunning samtidigt som utbildningsbehovet skulle minsku. Efter någru år
skulle en kunnig yrkeskär bildas. Sveriges fartygsbefälsförening anser atl även
reparationskostnader och underhäll kan reduceras med minst hälften. Delta kan
ske genom all del underhållsarbele som gär atl göra utanför varvel görs ombord uv
den civilu bemanningen. Fartygsbefälsföreningen anser vidure att ett redcribolug,
avskilt från sjöfartsverket, skall vara huvudman för de civila fartygen. Pä
detta sätt låses inle fartygen till isbrytar- och sjömätningsverksamheterna.

Sveriges redareförening motsätter sig en förändring av
bemanningsformen som medför kostnadsökningar och lägre ambitionsnivå för
näringen. Sveriges redareförening är nöjd med nuvurunde bemunningsform. därför mäste
slarka skäl finnas för en övergäng till ny form.

Slatsanslälldas förbund (SF) har i yttrande till LO
motsatt sig sjöfartsverkets förslag och anser atl övervägande skäl talar för
en övergäng lill civil bemanning av isbrylare och sjömätningsfartyg. SF anser
det självklart all civila arbelsuppgifter ska utföras av civil personal. En
viktig fördel med civil

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 170

bemanning är den ökade personalkontinuiteten sumt det
tillskott på civila arbetstillfällen som en övergäng skulle ge för sjöfolket.

7"CO anser inte utt någon generell ändring i
bemanningsformen för siatsisbrylare och sjömätningsfartyg nu genomförs. Enligt
TCO bör frågun utredas ytterligare och atf då alla berörda parter får tillfälle
att medverka. TCO unser att rapportens bedömningar om kostnadsökning och ambitions--Sänkning
till följd av ändrad bemanning inte tillräckligt dokumenterats. TCO ställer sig
avvisande till förslagel om blandade besättningar eller vissa civila tjänster
ombord. TCO menar vidare att värnpliktstjänstgöring bara bör användas lill
utbildning för militära uppgifter och all sjöfartsverkets tjänsler bör
finansieras med avgifter för dem som utnyttjar ijänsterna.

57 anser alt rapporlen inte kan läggas lill grund för ell
eventuellt beslut i bemanningsfrägan p.g.a. att frågan belysts alltför
ensidigt. I avvaktan pä all den nya utredningen blir färdig menar ST alt vissa
i rupporlen angivna ändringar lill civil bemanning genomförs. En successiv
upprustning av fartygen måste även genomföras snarast. På della säll kan även
överkapaciteten vid de svenska varven ulnylljas.

Vänerns seglationsstyrelse anser all del nuvarande mililära
bemanningssystemet skall bestå dä det visat sig fungera väl. En övergäng till
civil bemanning skulle innebära slora koslnadsökningar och eventuellt kunna
leda till sänkt ambitionsnivå. Seglationsstyrelsen anser emellerlid alt oavsell
vilken bemanningsform som väljs någol måsle göras ål den personalbrist som ofta
uppslår på sjömälarna. Denna personalbrist leder ofta till alt båtarna får
ligga i hamn fina sommardagar under mätperioden. Man vill även att befälet på
isbrytare och sjömätningsfartyg får stanna kvar på samma enhet under flera
säsonger.

Värnpliktiga arbetsgruppen anser all isbrylare och sjömälare
bör bemannas med civil personal. Arbelsgruppen hänvisar lill Värnpliktskonferensen
som hölls i mars 1978 där klar ställning togs för civil bemanning.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 171

Innehåll

Proposilionen ................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehall.............................. 1

Lagförslag

Lag om
fortsatt giltighet av lagen (1977:494) om tillstånd till övelätelse

av fartyg........................................................................... 3

Uidrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars
1980 . . 4

1
Inledning................................................................... ....... 4

2
Utvecklingen
inom sjöfartsnäringen........................... ....... 8

2.1
Den inlernalionella
sjöfartsnäringen.................. ....... 8

2.2
Den svensku
sjöfartsnäringen ......................... ..... 10

3
Långsiktiga
förutsättningar för den svenska sjöfartsnäringen . . 17

4
Principer för
en slutlig svensk sjöfartspolitik.............. 26

5
Sjöfarlspolitiska
ålgärder........................................... 34

5.1 Ekonomiska älgärder för rederinäringen........... 34

5.1.1
Inledning................................................ 34

5.1.2
Slatligt
leasingförelag............................. 38

5.1.3
Kredilgarantier........................................ 41

5.1.4
Värdegarantier....................................... 43

5.1.5
Fartygskredilgarantier
m. .m................... 46

5.1.6
Svenska Skeppshypoiekskassans
och Skeppsfartens Sekundärlånekassas kreditkapaciiel ............................................................... 48

5.1.7
Ålgärder för
den mindre skeppsfarten.... 49

5.1.8
Vissa skattefrågor
................................ .... 53

5.2
Överlålelse av fariyg
och utlandsetablering ..... .... 55

5.3
Bidrag lill
sjöfolkets fria resor............................ .... 57

5.4
Statligt stöd
till praktikplatser........................... 58

5.5
Bemannings- och
utbildningsfrågor................... 62

5.6
Sjöfartsteknisk
och sjöfartsekonomisk forskning 66

5.7
Branschråd för
sjöfarten................................... .... 70

5.8
Handlingsprogram
för Sveriges agerande inom den inlernationella sjöfarlen 70

6 Vissa
hamnfrägor....................................................... 73

6.1
Allmänt ............................................................ 73

6.2
Hamnplanering.................................................. .... 74

6.3
Göteborgs hamn............................................... .... 78

7
Bemanning uv
isbrytare och sjömäiningsfartyg.......... 90

8
Hemställan............................................................ ......... 97

9
Beslut......................................................................... 98

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 172

Bilaga 1

SOU
1979:67 Svensk sjöfartspolitik, sammanfallning av betänkandet

och av remissyltrandenu................................................. ..... 99

1
Summanfaltning
av beiänkandei............................... 99

2
Sammanfallning
av remissyllrandena ...................... 105

2.1
Allmänna
synpunkter........................................ ... 105

2.2
Statligt
leasingföretag ..................................... 113

2.3
Villkoriigl
driftslän.............................................. 117

2.4
Kredit- och värdegaranlier................................ 118

2.5
Räntebidrag...................................................... 120

2.6
Finansieringslällnader
för den mindre skeppsfarten .... 122

2.7
Ändrade beskaltningsvillkor
för pariredare ...... 125

2.8
Frysning av ATP-avgiften
för ombordanställda.. 127

2.9
Slopande av slämpelavgiften
vid förvärv av fariyg 128

2.10
Statsbidrag
till sjöfolkels fria resor.................... ... 128

2.11
Slalligl stöd lill
praklisk utbildning av ombordanställda. 129

2.12
Ökade resurser
för utbildning av sjöpersonal... ... 130

2.13
Bidrag av
statsmedel till sjöfarlsleknisk och sjöfarisekonomisk forskning 132

2.14
Exportslöd......................................................... 134

2.15
Oljelagring i
tankfartyg..................................... ... 134

2.16
Inlernationella
sjöfartspoliliska frågor............... 134

2.17
Branschråd för
sjöfartsnäringen ...................... 136

Bilaga 2

Ds K 1979:20 Svenska rederiers utlandsinvesteringar saml
flaggöver

föringar, sammanfallning av beiänkandei och av remissyttrandena . 137

1
Sammanfattning
av betänkandet............................. ... 137

2
Sammanfattning uv
remissyttrandena .................... 139

Bilaga 3

Sammanfallning av karlläggning av lolv slörre rederiers
ekonomiska

situation.......................................................................... .. 143

Bilaga 4

Ds K 1979:12 Göleborgs hamn och den transoceana linjesjöfarlen,

sammanfallning av beiänkandei och av remissyttrandena 148

1
Sammanfattning
av betänkandet.............................. .. 148

2
Sammanfatining
av remissytlrandena ..................... .. 152

2.1
Värdel av direkianlöp........................................ 152

2.2
Slatligt
engagemang i Göleborgs hamn............ .. 154

2.3
Fariedssäkerhel................................................ 157

2.4
Sjöfansuvgifter................................................. .. 158

2.5
Kapitalförsörjning
för hamnverksamheten ...... .. 159

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop. 1979/80:166 173

2.6
Indexlän........................................................... 160

2.7
Hamnplanering................................................. 160

Bilaga 5

Sammanfallning
av sjöfartsverkets rapport Bemanning av isbrytare

och sjömätningsfartyg
och av remissyttrandena............. 162

1
Sammanfattning
av rapporten.................................. 162

2
Sammanfattning
av remissyltrandenu ..................... 165

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

80 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (67)

67 kopplingar i 47 dokument.

  1. Bet. 1996/97:TU1 Budgetpropositionen för år 1997 utgiftsområde 22 Kommunikationer i texten
  2. Prop. 1989/90:111 om reformerad mervärdeskatt m.m. om s. 54 i texten
  3. Bet. 1988/89:TU6 Stöd till svenska rederier s. 2 i texten
  4. Bet. 1987/88:TU27 om vissa sjöfartspolitiska åtgärder (prop. 1987/88:50 bil. 1 och prop. 1987/88:129) s. 5 i texten
  5. Prop. 1987/88:50 om trafikpolitiken inför 1990-talet s. 339 i texten

Visa alla 47

Doktrin (13)

13 kopplingar i 2 dokument.

  1. Schelin, Bekvämlighetsflagg och arbetsförhållanden, 1997 s. 43 om s. 8 · s. 47 om s. 8 · s. 47 om s. 11 · s. 50 om s. 11 · och 7 till i texten
  2. Millqvist, Finansiell leasing, 1986 s. 373 · s. 376 i texten