med förslag till ändrade blancokreditregler för bankinstituten
65 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 52 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1979/80:51, med förslag till ändrade blancokreditregler för bankinstituten
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1979/80:51
Regeringens proposition
1979/80:51
med
förslag till ändrade blancokreditregler för bankinstituten;
beslutad
den 25 oktober 1979.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits av bifogade utdrag
av regeringsproiokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
GÖSTA
BOHMAN
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att bankernas rält alt inom en allmän ram lämna blancokrediter,
dvs. krediter ulan särskild säkerhel, vidgas från 5 % till 10 96 av summan av
bankens eget kapital och inlåning. Dessutom föreslås atl blancokreditgivning till
samfälligheisföreningar inryms i den generella blancokreditvolymen.
Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 51
Prop.
1979/80:51 2
1
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom
föreskrivs att 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
59
§1
Kredit Hr beviljas endast mot Kredit får beviljas endast mot
betryggande säkerhet i fast eller lös betryggande säkerhet i fast eller lös
egendom eller i form av borgen, egendom eller i form av borgen.
Utan säkerhet får dock kredit lämnas Utan säkerhet får dock kredit lämnas
till ett sammanlagt belopp, som vid till elt sammanlagt belopp, som vid
varie tidpunkt svarar mot högst/ew varie tidpunkt svarar mot högst tio
procent av summan av bankaktiebo- procent av summan av bankaktiebo
lags egel kapital och dess inlåning, lags eget kapital och dess inlåning.
Därutöver får kredit ulan säkerhel Därutöver får kredit utan säkerhet
beviljas beviljas
1. sådan låntagare, som avses i 1. sådan
låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt 57 §
första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag, utländskt
bankföretag,
2. samjällighetsförening, 2.
näringsidkare i och för hans
3. näringsidkare i och för hans rörelse,
om krediten är kortvarig, rörelse, om krediten är kortvarig.
Aktie
i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse, (Ir mottagas som pant endast om aktien noteras vid
fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis, som utfärdats av
sådant bolag.
Bestämmelsen
i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen aktie äger motsvarande
tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1980.
I Senaste lydelse 1975:227.
Prop.
1979/80:51 3
2
Förslag till
Lag om ändring i lagen
(1955:416) om sparbanker
Härigenom
föreskrivs att 28 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
Kredit
för beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i
form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt
belopp, som vid varie lidpunkt svarar mot högst tio procent av summan av
sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver för kredit utan säkerhet
beviljas
1, sådan låntagare,
som avses i
26 § första stycket A 2 eller 3, samt
utländskt bankföretag,
2. näringsidkare i och
för hans
rörelse, om krediten är kortvarig.
28 §'
Nuvarande
lydelse
Kredit
för beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i
form av borgen. Utan säkerhet för dock kredit lämnas till ett sammanlagt
belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högsl/em procent av summan av
sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver (år kredit utan säkerhel beviljas
1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A
2 eller 3, samt utländskt bankföretag,
2. samfällighetsförening,
3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten
är kortvarig.
Aklie
i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse, flr mottagas som pant endasl om aktien noteras vid
fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utlardats av
sådant bolag.
Sparbank
Hr ej som pant mottaga föriagsbevis, som sparbanken utfärdat, och ej heller
bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft
den 1 januari
1980,
opaginerad Kontrollera mot PDF
'
Senasie lydelse 1975:228,
Prop.
1979/80:51 4
3
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom
föreskrivs att 36 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
36 §'
Kredit för beviljas endast mot Kredit för beviljas endast mot
betryggande säkerhet i
fast eller lös betryggande säkerhet i fast eller lös
egendom eller i form av
borgen, egendom eller i form av borgen.
Utan
säkerhet för dock kredit lämnas Utan säkerhet för dock kredit lämnas
till
ett sammanlagt belopp, som vid till ett sammanlagt belopp, som vid
varie
tidpunkt svarar mol högst/e/n varje tidpunkt svarar mot högst tio
procent
av summan av cenlralkassas procent av summan av centralkassas
och
anslutna jordbrukskassors eget och anslutna jordbrukskassors eget
kapital
samt centralkassans inlåning, kapital samt centralkassans inlåning.
Därutöver
för kredit utan säkerhel Därutöver för kredit ulan säkerhet
beviljas beviljas
1, sådan låntagare, som avses i 1, sådan
låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock 34
§ försia stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt utländskt bankfö- icke
staten, samt utländskt bankföretag, retag,
2, samfällighetsförening, 2.
näringsidkare i och för hans
3, näringsidkare i och för hans rörelse,
om krediten är kortvarig, rörelse, om krediten är kortvarig.
Kredit
utan säkerhet enligt första stycket beviljas av ceniral kassa eller, efter medgivande
av denna, av ansluten jordbrukskassa.
Aktie
i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse, för mottagas som pant endast om aktien noteras vid
fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utlardats av
sådant bolag.
Kreditkassa
för ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att tillgodose för
kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller
centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till
kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.
Denna
lag träder i kraft den I januari 1980,
'
Senaste lydelse 1975:229,
Prop.
1979/80:51 5
Utdrag
EKONOMI DEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1979-10-25
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam
Linder, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell
Föredragande:
statsrådet Bohman
Proposition
med förslag till ändrade blancokreditregler för bankinstituten
1
Inledning
Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallades år 1976 en kommillé med uppdrag
att se över banklagstiftningen. Enligt direktiven skall kommittén bl. a.
föreslå ändringar i bankinstilutens rörelseregler på sådana punkter där
jämkningar i de gällande reglerna är angelägna mot bakgrund av utvecklingen
efter 1968 års reform av banklagarna, I etl delbetänkande' (DsE 1979:5) Blancokrediter
och bankkonlorselablering har banklagsulredningen lagl fram förslag i dessa
hänseenden. Till belänkandet har fogats ett särskilt yttrande av ledamoten Lars-Erik
Thunholm och en reservation av ledamoten Sven G, Svensson.
Till
protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas banklagsutredningens betänkande
såviii avser frågan om blancokrediter.
Yttranden
över betänkandet har efter remiss avgetts av bankinspektionen, kommerskollegium,
näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket, fullmäktige i Sveriges
riksbank, Svenska bankföreningen. Post- och Kreditbanken, PK~banken, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska bankmannaförbundet.
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges hantverks- och industriorganisätion
- Familjeföretagen (SHIO - Familjeföretagen), Svenska företagares riksförbund
(SFR),
1
Betänkandet är undertecknat av rättschefen Kurt Malmgren, ordförande, bankdirektören
Bertil Danielsson, bankinspektören Stig Danielsson, riksbanksdirektören Kurt
Eklöf, direktören Sven Lindquist, direktören Sven G. Svensson och
bankdirektören Lars-Erik Thunholm,
Prop.
1979/80:51 6
Sveriges
industriförbund. Svensk industriförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossislförbund.
Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska kommunförbundet och Svenska handelskammarförbundel.
Kommerskollegium
har till sitt remissvar fogat ett yttrande från handelskammaren i Stockholm.
SAF har anslutit sig till Sveriges industriförbunds synpunkter, SHIO - Familjeföretagen
och Sveriges köpmannaförbund har avgeU gemensamt yurande. Nämnden för bankkonlorselablering.
Centralorganisationen SACO/SR och Folksam har avståu från an ytlra sig.
En
sammanställning av remissyttrandena, såvitt avser frågan om blancokrediter,
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Frågan om bankkonlorselablering
las inte upp i denna proposition utan kommer att behandlas i ett senare
sammanhang. Med hänsyn lill utredningens förslag och det splittrade
remissutfallet bör regeringen ta ställning till den frågan samtidigt med frågan
om lekmannastyrelse vid bankinspektionen. Denna fråga övervägs f n, av
banklagsutredningen och ett förslag kan väntas under år 1980 enligt vad jag har
inhämtat från utredningen,
2
Föredragandens överväganden
BanklagaVnas
bestämmelser om säkerhel förbankinstitutens kreditgivning fick i huvudsak sin
nuvarande utformning vid 1968 års översyn av banklagstiftningen (prop,
1968:143, BaU 1968:60, rskr 1968:368, SFS 1968:601, 602 och 605), De är
enhetligt utformade för de tre bankinstituts-grupperna och finns för
affärsbankerna i 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse (BL), för sparbankerna i
28 § lagen (1955:416) om sparbanker (SpL) och för föreningsbankerna i 36 § lagen
(1956:216) om jordbrukskasserörelsen (JkL),
Enligt
den sedan länge gällande grundläggande regeln för bank bevilja lån endasl mot
betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.
Innebörden av huvudregeln är att bankerna skall pröva om ställd säkerhet,
värderad efter objektivt godtagbara grunder, läcker hela kreditbeloppet. En
sådant krav på säkerhet har ansetts vara behövligt bl, a, med hänsyn till
skyddet för insätlarnas medel hos bankerna,
I viss utsträckning för
dock bankerna lämna kredit ulan särskild säkerhet, s, k, blancokredil. De har
en generell rätt att lämna blancokrediter inom en viss ram. Denna är fr, o, m,
den 1 juli 1975 (prop, 1975:73, NU 24, rskr 152, SFS 227-229) bestämd till ett
belopp motsvarande högst 5 96 av summan av bankens egel kapital och dess
inlåning. För affärsbankerna utgörs det egna kapitalel av aktiekapital, egna
fonder och vinstbalans som har fastställts av bolagsstämma. Med eget kapital
avses för en sparbank egna fonder och för en kreditkassa summan av
centralkassan och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, dvs.
insatskapital, egna fonder och fastställd vinstbalans, Blancokredil för utöver
den generella ramen lämnas till vissa särskilt angivna låntagare, som anses
goda för sina förbindelser. Bland dessa låntagare är
Prop. 1979/80:51 7
staten,
kommun eller därmedjämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, centralkas.sa
eller annan allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av
regeringen, kreditakiiebolag, försäkringsföretag med svensk koncession,
utländskt bankföretag och samlallighelsförening. Blancokredil får slutligen
lämnas också lill näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är
kortvarig. De angivna reglerna om kredit tillämpas också på garantiförbindelser
som bankerna ingår (62 § BL, 31 § SpL och 39 § JkL),
I en
skrivelse till regeringen den 21 september 1978 hemställde Svenska bankföreningen
om sådan ändring av 59 § BL att en ny form av blancokrediter införs, nämligen blancokrediter
till fysiska personer, för vae låntagare dock högst tre basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, Post-och Kreditbanken, PK-banken anslöt sig i
en skrivelse den 10 oktober 1978 till bankföreningens hemställan. Regeringen
beslöt den 8 mars 1979 atl överlämna skrivelserna lill banklagsutredningen föratt
övervägas vid utredningsuppdragets fullgörande,
Banklagsulredningen
konstaterar i sitl nu avgivna delbetänkande att det -med hänsyn bl, a, till den
minskande självfinansieringen inom näringslivet -finns anledning att räkna med
att efterfrågan på blancokrediter i framliden ökar, Mol bakgrund härav föreslår
utredningen en höjning av den generella blancokredilramen från 5 till 10 %
räknat på summan av affärsbanks eget kapital och dess inlåning, I samband
härmed föreslår utredningen atl den förhållandevis ringa blancokreditgivning
som nu sker till samfälligheisföreningar inryms i den generella blancokreditvolymen.
Motsvarande ändringar föreslås för sparbanker och föreningsbanker.
Bankföreningens
representant i utredningen utvecklar i etl särskilt yttrande sin syn på
banklagstiftningens säkerhetskrav. Han kommer till den slutsatsen all den cenlrala
regeln om att lån får beviljas endast mot särskild säkerhel varken är
meningsfull eller ändamålsenlig. Tiden borde enligt hans mening vara mogen all
stryka del formella säkerhetskravet ur banklagstiftningen och överlåta ål
bankerna all själva bedöma när och i vilka former säkerheter behöver ställas
vid kredilgivningen.
Remissinstanserna
har genomgående lillslyrkl utredningens förslag eller lämnat det ulan erinran.
Bankinspektionen framhåller bl, a, att kravet på säkerhet måste efterges i
betydande omfattning, särskilt när det gäller kredit till nystartade företag
och företag som med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet har svårt att ställa
säkerhet. Inspektionen understryker dock atl bankerna både får och bör ta
risker under den självklara förutsättningen att riskerna är kontrollerade och
alt bankerna på objektiva grunder har tilltro till kredittagarens förmåga att
infria krediterna. Riksbanksfullmäktige anser i likhet med fiertalet andra
remissinstanser alt förslagel atl höja blancokreditvolymen är väl motiverat.
Bankföreningen
har ifrågasatt om det formella säkerhetskravet i banklagarna behövs.
Föreningen framhåller bl, a. alt avgörande för en banks kredilprövning sällan
är de formella säkerheterna ulan företagets finansiella
Prop. 1979/80:51 8
styrka,
räntabilitet, likviditet och företagsledningens skicklighet. En naturlig
utformning av banklagen bör därför vara att bankerna får frihei att tiUämpa
sådana principer för sin kreditgivning. Enligt bankföreningen kan detta ske utan
att skyddet för insätlarnas medel sätts i fara. Kapitaltäckningsbestäm-melserna
i banklagarna bör vara tillräckliga för att garantera bankernas solvens.
Kommerskollegium, NO, TCO och förelrädare för näringslivet har också ifrågasatt
behovet av kravel på särskild säkerhel,
I en skrivelse till
ekonomidepartementet den 26 september 1979 har bankföreningen hemställt att
direktiven för banklagsutredningen kompletteras med ett uppdrag att utreda om
del är lämpligl att upphäva huvudregeln att för kredit från bank skall ställas
betryggande säkerhel i form av, pant eller borgen.
För egen del vill jag
anföra följande. Genom 1968 års banklagstiftning skedde en väsentlig
liberalisering av rätten att lämna blancokrediter. Utrymmet för blancokrediter
blev nära nog sju gånger siörre än tidigare. När blancokredilramen vidgades år
1975 medförde del att den tillåtna volymen för affärsbankerna ökade från ca 3
600 milj, kr, till 6 000 milj, kr, med hänsyn till förhållandena vid 1974 års
utgång. 1 slutet av augusti 1979 uppgick denna volym lill 10 246 milj, kr,,
varav 6 340 milj, kr, eller något mer än 62 % var utnyttjad. Vissa affärsbanker
hade utnyttjat ca 80 % av sin blancokredilvo-lym. För sparbankerna och
föreningsbankerna var den genomsnittliga utnyttjandegraden lägre. Några
sparbanker hade dock utnyttjat större delen av sin blancokrediivolym.
Jag
delar utredningens uppfattning all det finns anledning atl räkna med en fortlöpande
väsentlig ökning av behovet av blancokrediter. Det finns fiera orsaker härtill.
Som utredningen och fiera remissinstanser har framhållit minskar
självfinansieringen inom näringslivet. En lägre självfinansiering ökar
företagens beroende av externa krediter. Allt fiera företag kan komma i den
situationen att deras tillgångar inte förslår som bankmässig säkerhet för deras
bankengagemang. Dettta gäller inte minst nystartade företag och företag inom
den mindre och medelstora industrin.
En annan orsak lill alt
anspråken på blancokrediter ökar är, som framhållits från olika håll, att
bankerna i växande utsträckning har att lämna garanlier till betydande belopp
för fullgörande av stora entreprenader. Entreprenadföretagen kan ofta inte
ställa säkerhel, i vart fall inte bankmässig säkerhet, för sina motförbindelser
till den garanterande banken.
Även
efterfrågan på blancokrediter från fysiska personer har ökat. Sålunda utgjordes
år 1978 ca 40 % av affärsbankernas utnyttjade blancokrediivolym av s. k. spariån,
som lämnas utan säkerhet. Som uiredningen har framhållit kan efterfrågan på
sådana lån väntas öka. Å andra sidan är bankernas möjligheter att ge
konsumtionskrediter starkt begränsade i nu rådande kreditläge.
Bankernas
växande internationella engagemang harockså betydelse i detta sammanhang. I
samband med den omfattande internationella upplåningen
Prop.
1979/80:51 9
från
svensk sida under senare år har en särskild form av blancokrediter aktualiserats,
nämligen blancokrediter i utländsk valuta. Dessa krediter lämnar svenska banker
i konsortium med utländska banker eller i konkurrens rned utländska banker, som
enligt sin praxis inte ställer krav på särskild säkerhel.
Mot bakgrund av vad jag nu
har anfört anser även jag att en väsentlig ökning nu bör ske av bankernas rätt atl
lämna krediter utan krav på särskild säkerhel. Med anledning av vad bl. a. en
ledamot i utredningen och fiera remissinstanser har anfört i principfrågan om
behovet av särskilda säkerhetsbestämmelser vill jag framhålla att kravet på
säkerheter vid bankernas kreditgivning har tillkommit med anledning av tidigare
erfarenheter och har betraktats som eu väsentligt led i skyddet för insätlarnas
medel. När del nu har satts i fråga om detta krav längre är nödvändigt kan det
emellertid finnas anledning att utreda om det går att mera allmänt ge avkall på
kravel på särskild säkerhet för kredit. En omständighet som har åberopats är
att utländska banklagar inte upptar krav på formella säkerheter. Det bör därför
klarläggas bl. a. vilken betydelse detla har för de svenska bankerna och deras möjligheter
att i den ökande internationella verksamheten konkurrera med utländska banker
på lika villkor. Jag avser därför alt föreslå regeringen all ge banklagsulredningen
i uppdrag att förutsättningslöst ulreda om huvudregeln au för kredit från bank
skall ställas särskild säkerhet behövs också i framliden eller kan modifieras
eller slopas utan risk för att insätlarnas skydd äventyras.
I
frågan om att vidga blancokredilramen bör man undvika att banklagens rörelseregler
blir alllför detaljerade och i onödan styr inriktningen av bankernas kreditgivning.
Jag anser därför i likhet med utredningen att det är lämpligare alt höja
procentsatsen förden tillåtna blancokreditvolymen än alt enligt bankföreningens
tidigare förslag särskilja blancokrediter till fysiska personer och lägga dessa
krediter utanför den generella blancokreditvolymen.
Jag
anseratt den föreslagna ökningen av blancokredilramen från 5 lill 10 % kan
godtas utan au insätlarnas skydd äventyras. En sådan ökning innebär att den
tillåtna volymen beräknad med hänsyn till förhållandena vid ulgången av augusti
1979 för affärsbankerna fördubblas från 10 246 milj. kr. till 20 492 milj. kr.
Dessa belopp skall ses mot en beviljad ullåning och lämnade garantier vid samma
tidpunkt på sammanlagt ca 164 000 milj. kr.
År
1966 fick bankerna rätt att lämna kredit utan särskild säkerhet även lill samfälligheter
som avses i lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar (prop,
1966:128, B:oU 54, rskr 394, SFS 709). Vid denna tid fanns inte någon
motsvarighet till den nuvarande generella rätten för bankerna atl inom en
allmän ram lämna blancokrediter, I samband med att anläggningslagen (1973:1149)
trädde i kraft år 1974 ändrades bestämmelserna till att avse samfällighetsförening,
(prop, 1973:160, CU 33, rskr 389, SFS 1159-1161),
Blancokreditgivningen
till samfälligheisföreningar har varit ringa. Med
Prop. 1979/80:51 10
hänsyn
till detta och till alt jag nu förordar en väsentligt vidgad ram för bankernas blancokrediter
bör kredilgivningen lill samfälligheisföreningarna innefattas i den generella
ramen såsom banklagsutredningen har föreslagit. Jag utgår från alt detla i
praktiken inte kommer att medföra någon försämring av samfällighetsföreningarnas
möjligheter lill krediter.
På
grund av det anförda förordarjag att 59 § BL ändras så att den generella blancokreditvolymen
höjs från 5 till 10 % räknat på summan av affärsbanks eget kapital och dess
inlåning samt att blancokreditgivning till samfälligheisföreningar inryms i
denna volym. Motsvarande ändringar bör göras för sparbanker i 28 § SpL och för
föreningsbanker i 36 § JkL. 1 likhet med vad som har framhållits vid tidigare
förändringar av blancokrediträtten (prop. 1968:143 och prop. 1975:73) vill jag
understryka att samma grundsats bör gälla vid bankernas blancokreditgivning som
vid all annan kreditgivning, nämligen an trygghet skall föreligga för
låneförbindelsens fullgörande. Den vidgade rätten atl lämna kredit utan
särskild säkerhel ställer stora krav på bankernas bedömning av låntagarna vid
kreditprövningen. Jag utgår från atl bankinspektionen ägnar särskild
uppmärksamhet åt de praktiska verkningarna av den ökade generella blancokrediträtten.
3 Hemställan
Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen
att
antaga inom ekonomidepartementet upprättade förslag lill
1. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,
2. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,
3. lag om ändring i lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen,
4 Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular att genom
proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop. 1979/80:51 11
Bilaga
1
EKONOMIDEPARTEMENTET
BLANCOKREDITER OCH BANKKONTORS ETABLERING
Delbetänkande avgivet av banklagsutredningen
DsE 1979:5
Prop.
1979/80:51 12
Till Statsr å det och chefen f ö r ekonomi
dep å rtementet
Genom beslut den 23 juni 1976 bemyndigade regeringen chefen
f ö r d å varande finansdepartementet att tillkalla
h ö gst sju Ledam ö ter med uppdrag att se ö ver banklagstiftningen. Med st ö d av bemyndigandet tillkallades den
1 juli 1976 r ä ttschefen Kurt Malmgren (ordf ö rande), bankdirekt ö ren Bertil Danielsson, bank inspekt ö ren Stig Danielsson, riksbanksdirekt ö ren Kurt Ekl ö f, direkt ö ren Swen Lindquist, direkt ö ren Sven G, Svenson och bankdirekt ö ren Lars-Erik Thunholm som ledam ö ter.
Som sakkunnig f ö rordnades avdelningsdirekt ö ren Lars-Olof Th ö rn
och som expert hovr ä ttsassessorn Jan B ö kmark. Som experter har vidare f ö rordnats fr.o.m. den 1 oktober 1976
byr å direkt ö ren Bo Dahlheim, fr.o.m. den 1 april
1978 civilekonomen To.nas Lindstrand och fr.o.m. den 20 mars 1979 hovr ä ttsfiskalen Thomas Utterstr ö m.
Utredningens sekreterare har t.o.m. den 19 april 1977 varit
numera departementsr å det Lars
Hedberg samt d ä refter numera kanslir å det Lars Bredin. Vidare har hovr ä ttsassessorn Lars Noltorp fr.o.m.
den 1 januari 1978 och hovr ä ttsassessorn Anders Nordstr ö m fr.o.m. den 20 november 1978 f ö rordnats till bitr ä dande sekreterare.
Utredningen har tidigare ö verl ä mnat delbet ä nkandet Nya kap i ta 11 ä ckningsregler f ö r bankerna.
Utredningen f å r h ä rmed ö verl ä mna delbel ä nkandet Blancokrediter och bankkontor
setablering.
Prop. 1979/80:51 13
Reservation har avgetts av ledamoten Sven G. Svenson. S ä rskilt yttrande har avgetts av Ledamoten
Lars-Erik Thunholm.
Utredningen avser att n ä rmast behandla bl.a. fr å gor om anpassning av banklagarna
till den nya aktiebolagslagen.
Stockholm i juni 1979
Kurt Malmgren
Bertil Danielsson Stig Danielsson Kurt Ekl ö f
Sven Lindquist Sven G. Svenson Lars-Erik Thunholr
/Lars Bredin Lars Noltorp Anders Nordstr ö m
Prop. 1979/80:51 14
INNEHALL
SAMMANFATTNING........................................................................... 5
F Ö RFATTNINGSF Ö RSLAG.................................................................. ..... 8
1.
F ö rslag till lag om ä ndring i Lagen (1955:183) om bankr ö relse 8
2.
F ö rslag till lag om ä ndring i lagen (1955:416) om sparbanker 10
3.
F ö rslag till lag om ä ndring i lagen (1956:216) om jordbrukskasser ö relsen 12
1
Inledning............................................................................ 15
2
BLancokredi
ter.................................................................. 15
2.1
G ä llande r ä tt....................................................................... .. 15
2.2
Historik............................................................................... .. 16
2.2.1
Inledning............................................................. .. 16
2.2.2
Blancokredit
best ä mmeLser f ö re nu g ä llande lag 17
2.2.2.1
Aff ä rsbankerna............................... .. 17
2.2.2.2
Sparbankerna.................................. .. 20
2.2.2.3
Kredi t kassorna.............................. .. 20
2.2.3 1968 å rs lag........................................................ 21
2.2.A Ä ndringen å r 1975.................................................. 24
2.2.5
Bankf ö reningens framst ä llning.......................... .. 25
2.2.6
Blancokredil
till utl ä ndsk stat............................ .. 26
2.3 Ö verv ä ganden och f ö rslag................................................. .. 29
S ä rskilt
yttrande av ledamoten Lars-Erik Thunholm,
Prop. 1979/80:51 '5
SAMMANFATTNING
I banklagsutredningens direktiv ing ä r att pr ö va banklagstiftningens r ö relseregler p å s ä dana punkter d ä r j ä mkningar framst å r som angel ä gna mot bakgrund av utvecklingen efter
bank Lagsref ormen ä r 1968. Utredningen redovisar i detta
delbet ä nkande vissa f ö rslag till ä ndringar i r ö relsereglerna. Ä ndringarna avser bankernas r ä tt att l ä mna kredit utan s ä kerhet, s.k. blancokredil, och r ä tten att etablera bankkontor.
Banklagstiftningens huvudregel f ö r kredilgivningen inneb ä r att L ä n f å r l ä mnas endast mot betryggande s ä kerhet i fast eller L ö s egendom eller i form av borgen.
Fr å n huvudregeln finns ett undantag
som medger bankerna en generell r ä tt att L ä mna blancokredil inom en viss ram. Denna
ä r best ä md tili ett belopp som svarar mot h ö gst 5 % av summan av institutets eget
kapital och inl å ning. Ut ö ver ramen f å r blancokredil L ä mnas till n ä ringsidkare i och f ö r hans r ö relse om krediten ä r kortvarig och till vissa s ä rskilt angivna L å ntagare bland vilka kan n ä mnas staten, kommunerna, utl ä ndska bankf ö retag och samf ä ILighetsf ö reningar.
Den till å tna blancokreditvolymen uppgick i augusti 1978 till 8 500 milj. kr.
och var i genomsnitt utnyttjad till 65 %. Vissa aff ä rsbanker och sparbanker hade dock utnyttjat
st ö rre delen av utrymmet f ö r blancokrediter.
Utredningen anser att det finns anledning att r ä kna med en ö kad efterfr å gan p ä blancokrediter i framtiden. Detta h ä nger samman med den minskande sj ä lvfinansieringen i n ä ringslivet och att f ö retag inte s ä llan saknar m ö jlighet att l ä mna bankm ä ssiga s ä kerheter. Vidare bidrar allm ä nhetens tilltagande intresse f ö r s.k. sparl ä n, som L ä mnas utan s ä kerhet. Bankernas v ä xande internationella engagemang har
ocks å betydelse. P å detta omr å de konkurrerar de svenska bankerna
med f ö rs ä krings-
Prop. 1979/80:51 16
f ö retag och utl ä ndska banker, som inte ä r underkastade s ä kerhetskrav
av den typ som st ä lls upp i den svenska bank-Lagstiftningen.
Utredningen anser mot denna bakgrund att m ö jligheterna
f ö r bankerna att L ä mna blancokrediter ä r otillr ä ckliga.
Utredningen konstaterar vidare att blancokreditgivningen inneb ä r avsev ä rda
hanterings- och kostnadsm ä ssiga f ö rdelar f ö r
b å de banker och l å ntagare. Bankernas f ö rluster p å denna kreditgivning har ocks ä visat sig ringa. Mot bakgrund h ä rav finner utredningen att starka sk ä l talar f ö r
att vidga m ö jligheterna f ö r bankerna att L ä mna
blancokrediter. Utredningen f ö resl ä r en ö kning av blancokreditvolymen
fr ä n 5 till 10 %, Detta inneb ä r
att den till å tna volymen f ö r aff ä rsbankernas
del blir ca 17 miljarder kr., vilket belopp skall ses mot en beviljad utl å ning och L ä mnade
garantier p ä sammanlagt 146 miljarder kr.
I f ö renklande syfte f ö resl ä r utredningen
att den f ö rh å llandevis ringa blancokreditgivning som nu sker till samf ä llig-hetsf ö reningar
inryms i blancokreditkvoten.
En Ledamot av utredningen utvecklar i ett s ä rskilt yttrande sin syn p ä banklagstiftningens s ä kerhetskrav och kommer till den slutsatsen att den centrala regeln om
att L å n endast f å r beviljas mot betryggande s ä kerhet varken ä r
meningsfull eller ä ndam å lsenlig.
Prop. 1979/80:51 17
F Ö RFATTNINGSF Ö RSLAG
1 F ö rslag
till
Lag om ä ndring i lagen (1955:183) om bankr ö relse
H ä rigenom
f ö rordnas, att 59 § -------- lagen (1955:183) om
bankr ö relse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse F ö reslagen lydelse
59 §
Kredit f ä r beviljas Kredit f å r beviljas
endast mot betryggande endast mot betryggande
s ä kerhet i fast eller s ä kerhet i fast eller
l ö s egendom eller i form l ö s egendom eller i form
av borgen. Utan s ä kerhet av borgen. Utan s ä kerhet
f å r dock kredit l ä mnas f ä r dock kredit l ä mnas
till ett sammanlagt be- till ett sammanlagt be
lopp, som vid varje lopp, som vid varje
tidpunkt svarar mot h ö gst tidpunkt svarar mot h ö gst
fem procent av summan av t io procent av summan av
bankaktiebolags eget bankaktiebolags eget
kapital och dess in- kapital och dess in-
ISnlng. D ä rut ö ver f å r l å ning. D ä rut ö ver f ä r
kredit utan s ä kerhet kredit utan s ä kerhet
bewiIj as bevi Lj as
1.
s ä dan l å ntagare, 1. s å dan l ä ntagare, som avses i 57 § f ö rsta som avses i 57 § f ö rsta stycket A 2 eller 3, stycket A 2 eller 3, samt utl ä ndskt bankf ö re- samt utl ä ndskt bankf ö retag, tag,
2.
samf ä I lighetsf ö re-ni ng,
Z_. n ä ringsidkare
i 2_.
n ä ringsidkare i
och f ö r hans r ö relse, om och f ö r hans r ö relse, om
krediten ä r kortvarig. krediten ä r kortvarig.
Senaste lydelse 1975:227 2 Riksdagen 1979/80. 1 samt Nr 51
Prop. 1979/80:51 18
Nuvarande lydelse F ö reslagen lydelse
Aktie i bolag, som huvudsakligen f ö rvaltar eller driver handel med aktier
eller som idkar emissionsr ö relse, f ä r mottagas som pant endast om aktien
noteras vid fondb ö rs h ä r i Landet. Vad nu sagts g ä ller ä ven f ö rlagsbevis, som utf ä rdats av s å dant bolag.
Best ä mmelsen
i 49 S om f ö rbud f ö r bankbolag att som pant mottaga
egen aktie ä ger motsvarande till ä mpning p å f ö rlagsbevis som bolaget utf ä rdat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 F ö rslag
till
Lag om ä ndring i Lagen (1955:416) om sparbanker
H ä rigenom
f ö rordnas, att 28 § ------- lagen (1955:416)
om sparbanker
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
F ö reslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kredi t
f ä r beviIj as endast mot betryggande
s ä kerhet i fast eller l ö s egendom eller i form av borgen.
Utan s ä kerhet f ä r dock kredit l ä mnas till ett sammanlagt belopp, som
vid varje tidpunkt svarar mot h ö gst fem procent av summan av sparbanks fonder och dess inl å ning. D ä rut ö ver f ä r kredit utan s ä kerhet bevi I j a s
1. s ä dan l ä ntagare,
som avses i 26 § f ö rsta
stycket A 2 eller 3, samt
utl ä ndskt bankf ö retag,
2. samf ä llighetsf ö rening
3. n ä ringsidkare i och
f ö r
hans r ö relse, om krediten ä r kortvarig.
Kredit
f å r beviljas endast mot betryggande s ä kerhet i fast eller l ö s egendom eller i form av borgen.
Utan s ä kerhet f ä r dock kredit l ä mnas till ett sammanlagt belopp, som
vid varje tidpunkt svarar mot h ö gst tio procent av summan av sparbanks fonder och dess inl ä ning. D ä rut ö ver f å r kredit utan s ä kerhet beviljas
1. s ä dan l ä ntagare, som avses i 26 § f ö rsta stycket A 2 eller 3, samt utl ä ndskt bankf ö retag,
2_, n ä ringsidkare
i och f ö r hans r ö relse, om krediten ä r kortvarig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Aktie
i bolag, som huvudsakligen f ö rvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar eroissionsr ö relse, f å r mottagas som pant endast om aktien
noteras vid fondb ö rs h ä r i landet. Vad nu sagts g ä ller ä ven f ö rlagsbevis som
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
Senaste lydelse 1975:228
Prop. 1979/80:51 20
Nuvarande Lydelse F ö reslagen Lydelse
utf ä rdats
av s å dant bolag.
Sparbank f å r ej som pant mottaga f ö rlagsbevis, som spar banken utf ä rdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond
eller grundfond i sparbanken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 F ö rslag
till
Lag om ä ndring i lagen (1956:216) om jordbrukskasser ö relsen
H ä rigenom
f ö rordnas, att 36 § ------- lagen (1956:216)
om jordbrukskasser ö relsen skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
F ö reslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kredi t
f å r beviIj as endast mot betryggande s ä kerhet i fast eller l ö s egendom eller i form av borgen.
Utan s ä kerhet f ä r dock kredit l ä mnas till ett sammanlagt belopp,
som vid varje tidpunkt svarar mot h ö gst fem procent av summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors
eget kapital samt centralkassans inl å ning. D ä rut ö ver f ä r kredit utan s ä kerhet beviIj as
1. s å dan l å ntagare, som
avses i 34 S f ö rsta stycket
A 2 eller 3, dock icke
staten, samt utl ä ndskt
bankf ö retag,
2. samf ä lLighetsf ö rening,
3. n ä ringsidkare i och
f ö r
hans r ö relse, om krediten ä r kortvarig.
Kredit f ä r beviljas endast mot betryggande s ä kerhet i fast eller l ö s egendom eller i form av borgen.
Utan s ä kerhet f å r dock kredit l ä mnas till ett sammanlagt belopp,
som vid varje tidpunkt svarar mot h ö gst t i o procent av summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors
eget kapital samt centralkassans inl å ning. D ä rut ö ver f ä r kredit utan s ä kerhet bevi I j as
1. s å dan l ä ntagare, som avses i 34 S f ö rsta stycket A 2 eller 3, dock icke
staten, samt utl ä ndskt bankf ö retag,
2_. n ä ringsidkare
i och f ö r hans r ö relse, om krediten ä r kortvarig.
Prop. 1979/80:51 22
Nuvarande lydelse F ö reslagen lydelse
Kredit utan s ä kerhet enligt f ö rsta stycket
beviljas a.v centralkassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.
Aktie i bolag, som huvudsakligen f ö rvaltar eller driver handel med aktier
eller som idkar emissionsr ö reLse, f å r mottagas som pant endast om aktien
noteras vid fondb ö rs h ä r i landet. Vad nu sagts g ä ller ä ven f ö rlagsbevis som utf ä rdats av s å dant bolag.
Kreditkassa f å r ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att tillgodose
f ö r kreditkassor gemensamma intressen,
eller f ö rlagsbevis, som s å dant bolag eller centralkassa utf ä rdat, och ej heller bevis om andel
i eller tillskott till kreditkassan sj ä lv eller annan jordbrukets kreditkassa.
Prop. 1979/80:51 23
1 INLEDNING
Utredningen (Fi 1976:04) med uppdrag att se ö ver banklagstiftningen, som har antagit
namnet bankLagsutredningen,skaLL enligt direktiven, vars fullst ä ndiga lydelse framg å r av vad chefen f ö r finansdepartementet anf ö rde till regeringsprotokollet den 23
juni 1976, bl.a. f ö resl ä ä ndringar i bank inst itutens r ö relse-regler p å s ä dana punkter d ä r j ä mkningar i de g ä llande reglerna framst å r som angel ä gna mot bakgrund av utvecklingen efter
å r 1968. S å vitt g ä ller den centrala s ä kerhetsregeLn att bank endast f å r l ä mna kredit mot betryggande s ä kerhet i form av pant eller borgen framh ä lLs dock i direktiven att det inte finns
anledning att aktualisera fr å gan om att slopa denna regel.
Utredningen har mot bakgrund av direktiven g ä tt igenom reglerna i banklagarnas r ö re I sekapi teL och d ä rvid uppm ä rksammat vissa punkter d ä r j ä mkningar i de g ä llande reglerna framst å r som angel ä gna. P ä tv å punkter har utredningen funnit sk ä l att redan nu l ä gga fram f ö rslag till ä ndringar i r ö relsekapitlen. Detta g ä ller i fr å ga om banks r ä tt att l ä mna s.k. blancokredit och i fr ä ga om banks r ä tt att etablera bankkontor.
2 BLANCOKREDITER
2.1 G ä llande r ä tt
Banklagarna inneh å ller i stort sett likalydande best ä mmelser f ö r bankinstitutens kreditgivning. Dessa
regler finns f ö r aff ä rsbankerna i 59 § lagen (1955:183) om bankr ö relse (BL), f ö r sparbanker i 28 S lagen
(1955:416) om sparbanker (SpL) och f ö r f ö reningsbankerna i 36 § lagen om jordbrukskasser ö relsen (JkL). Reglerna har med undantag
f ö r vissa ä ndringar å r 1975 (SFS 1975:227) varit of ö r ä ndrade sedan de fick sin utformning
genom 1968 ä rs banklagstiftning.
Prop. 1979/80:51 24
Huvudregeln ä r att l å n f ä r L ä mnas endast mot betryggande s ä kerhet i fast eller L ö s egendom eller i form av borgen.
Denna regel som saknar motsvarighet i andra l ä nder har sedan l ä nge g ä llt inom svensk banklagstiftning. Inneb ö rden av regeln ä r att den st ä llda s ä kerheten v ä rderad efter objektiva grunder
skall t ä cka hela kredit be loppet. Ett s å dant krav p ä s ä kerhet har ansetts n ö dv ä ndigt vid bankinstitutens kreditgivning
bl.a. med h ä nsyh till ins ä ttarna och skyddet f ö r deras medel hos bankerna. Genom vissa
undantag fr å n denna regel -bankinstitutens m ö jlighet att i viss omfattning l ä mna kredit utan s ä rskild s ä kerhet, s.k. blancokredit - har
dock skapats en viss n ö dv ä ndig flexibilitet.
Bankinstituten har en generell r ä tt att l ä mna blancokredit inom en viss ram. Denna
ä r best ä md till ett belopp motsvarande h ö gst 5 % av summan av institutets
eget kapital (f ö r sparbank egna fonder och f ö r kr é ditkassa summan av centralkassas
och anslutna jordbrukskassors eget kapital) och dess inl ä ning. Blancokredit f ä r vidare ut ö ver den generella blancokreditramen
l ä mnas till vissa s ä rskilt angivna l ä ntagare, som anses goda f ö r sina f ö rbindelser. Bland dessa l ä n tagare ä r bl.a. staten, kommun eller d ä rmed j ä mf ö rlig samf ä llighet, aff ä rsbank, sparbank, centralkassa
eller annan allm ä n kassa eller inr ä ttning, vars reglemente fastst ä llts av regeringen, kreditaktiebolag,
bank ä gt aktiebolag som enligt regeringens
medgivande f ä r j ä mst ä llas med kreditaktiebolag, f ö rs ä kringsf ö retag med svensk koncession, utl ä ndskt bankf ö retag och samf ä llighetsf ö rening. Blancokredit f å r slutligen l ä mnas ocks ä till n ä ringsidkare i och f ö r hans r ö relse, om krediten ä r kortvarig. De angivna reglerna om
kredit ä ger motsvarande till ä mpning p ä garantif ö rbindelse som bankinstitutet ikl ä der sig (62 § BL, 31 § SpL och 39 § JkL).
2.2 Hi storik
2.2.1 Inledning
1 det f ö ljande redog ö rs f ö r den utveckling som har lett fram
Prop. 1979/80:51 25
till nuvarande reg ler om blancokrediter. Inledningsvis behandlas
lagstiftningen fram till 1968 ä rs banklagsreform. D ä refter f ö ljer en redog ö relse f ö r 1968 å rs banklagsreform. Vidare redovisas
bakgrunden till de ä ndringar av reglerna som ä gde rum ä r 1975. Slutligen redog ö rs s ä rskilt f ö r blancokrediter till utl ä ndsk stat.
2.2.2 Blancokreditbest ä mmelser f ö re nu g ä llande lag
F ö re ä r 1968 g ä llde olika reglerf ö rde skilda instituten i fr å ga om r ä tten att L ä mna blancokrediter.
2.2.2.1 Aff ä rsbankerna
I sitt bet ä nkande (SOU 1927:11) tog 1924 ä rs bankkommitt é upp fr å gan om bankernas kreditgivning. Kommitt é n f ö rordade en huvudregel av inneb ö rd att kredit inte fick beviljas utan
att banken f å r antingen reals ä kerhet eller namn s ä kerhet, och att s ä kerheten av banken pr ö vades vara betryggande. Pr ö vningen av s ä kerhetens beskaffenhet skulle s å ledes ligga i bankledningens egen
hand. Om bankLedningen skulle ha saknat objektiva sk ä l f ö r sin pr ö vning av s ä kerhetens v ä rde, kunde en verklig pr ö vning icke anses ha f ö rekommit - n å got som kunde ber ä ttiga bankinspektionen att ingripa.
Fr ä n huvudregeln f ö reslog kommitt é n vissa undantag. S ä lunda skulle en viss krets av l å ntagare, d ä ribland stat och kommun kunna f ä kredit utan s ä kerhet, S ä dan kredit skulle ä ven aff ä rsidkare kunna erh å lla i och f ö r r ö relsen. Denna r ä tt att l ä mna blancokredit tillkom f ö r att t ä cka varuoms ä ttningens behov. Kommitt é n understr ö k att ett uppgivande av kravet p ä s ä rskild s ä kerhet inte innebar ett uppgivande
av det sj ä lvklara kravet, att kredittagarnas tillg å ngar skulle inneb ä ra en fullgod s ä kerhet f ö r fordringen. Banken m ä ste i regel p ä n å got s ä tt kunna f ö lja f ö retagets st ä llning under den tid krediten ä gde best å nd. Kommitt é ns bet ä nkande f ö ranledde inte n å gon proposition i ä mnet. De f ö r-
Prop. 1979/80:51 26
luster bankbolagen å samkades i samband med v ä rldsdepressionen 1929-1932 aktualiserade
ä ter fr å gan om en lagrevision varvid 1932 ä rs banksakkunniga tillsattes. Mot
den av 1924 å rs kommitt é f ö reslagna huvudregeln att kredit endast
fick utl ä mnas mot reals ä kerhet eller borgen hade Svenska bankf ö reningen under remissbehandlingen bl.a.
anm ä rkt att en s ä dan best ä mmelse l ä tt kunde ge anledning till ett slentrianm ä ssigt f ö rbiseende av l å nes ö kandens person och uppm ä rksamhetens koncentrerande p å s ä kerhetens beskaffenhet. Bankf ö reningen pekade ocks å i anslutning till den f ö reslagna huvudregeln p ä den omd ö mesfr ä ga som fanns i best ä mmelsen om att i fall bank Iedningen
saknade objektiva sk ä l f ö r sin pr ö vning av s ä kerheten, kunde en verklig pr ö vning icke anses ha f ö rekommit, vilket kunde ber ä ttiga bankinspektionen till ingripande.
Enligt bankf ö reningen kunde h ä rigenom omd ö mesfr å gor f ö rvandlas till lagfr å gor och omd ö mesfall till lagbrott.
1932 ä rs banksakkunniga fann dock att de f ö reslagna f ö reskrifterna hade sin stora betydelse
som ett st ö d f ö r bankinspektionen och f ö rordade att den av 1924 ä rs bankkommitt é f ö reslagna huvudregeln skulle lagf ä stas. Detta blev ocks ä statsmakternas beslut.
Ä ven betr ä ffande de f ö reslagna undantagen fr ä n huvudregeln f ö reslog de banksakkunniga i huvudsak
samma best ä mmelser som 1924 å rs bankkommitt é . Regering och riksdag f ö ljde de sakkunnigas f ö rslag.
Ä ven 1949 å rs banklagssakkunniga, vars f ö rslag l ä g till grund f ö r 1955 ä rs BL, ber ö rde i sitt bet ä nkande (SOU 1952:2) fr ä gan om blancokrediter.
I framst ä llningar, som gjorts av 1940 ä rs hantverks- och sm å industriut redning och sm å f ö retagsutredningen, hade behoven av
f ö rlagskredit under s t ruk-i t s.
Mot bakgrund h ä rav
Prop. 1979/80:51 27
f ö reslog
de banklagssakkunniga att kredit utan s ä kerhet skulle kunna L ä mnas idkare av hantverk och sm å industri till ett belopp av i varje
fall h ö gst 50 000 kr och sammanlagt h ö gst en tiondel av bankbolagets eget
kapital.
De sakkunniga framh ö ll vidare att varuoms ä ttningens behov av bLancokred i t er i m ä nga fall inte kunde tillgodoses eftersom
enligt praxis oms ä ttning av s ä dana krediter ej medgavs. De sakkunniga
f ö rordade d ä rf ö r att oms ä ttning medgavs i de fall, dar den bakomliggande
aff ä rstransaktionens egen natur kr ä vde ett dylikt anst å nd. F ö r att den kortvariga krediten inte
skulle f ä karakt ä r av st å ende f ö rlagskredit, borde dock oms ä ttning inte medges i s ä dan utstr ä ckning att kredittiden kom att ö verskrida ett å r.
Departementschefen betonade (prop 1955:3) att de f ö reslagna best ä mmelserna innefattade en betydande utvidgning
av aff ä rsbankernas befogenhet att ul ä mna L ä n utan s ä kerhet och att bankerna skulle
komma att uts ä tta sig f ö r ö kade risker. Enligt departementschefen
var riskerna sv ä ra att ber ä kna och en viss f ö rsiktighet vid reformens genomf ö rande var d ä rf ö r n ö dv ä ndig. Den f ö reslagna regeln att krediterna sammanlagt
skulle f ä uppg ä till h ö gst en tiondel av bankens eget kapital
fann departementschefen v ä l avv ä gd. I fr ä ga om den individuella begr ä nsningen av krediterna f ö rordade han dock en h ö jning av maximigr ä nsen till 75 000 kr. D ä rut ö ver f ö reslog han att krediterna skulle
kunna l ä mnas sm å f ö retagare i gemen.
I skrivelse fr ä n december 1958 framh ö ll tolv bankbolag att bankerna kunde anlita L ä nekassan av 1914 som garant f ö r l å ns å terbetalande. Kassan skulle d ä rvid medverka till dels en av sociala
sk ä l p å kallad L ä negivning till fysiska personer, som
inte f ö rm å dde st ä lla fullt bankm ä ssig s ä kerhet, dels ock beviljande av s.k.
privatl å n till fysiska personer. Den av bankerna
gjorda framst ä llningen borde enligt remissinstanserna
i st ä llet tillgodoses s ä att bankernas r ä tt att bevilja blanco-
Prop. 1979/80:51 28
krediter utvidgades. I proposition 1960:45 f ö rordade departementschefen att
till best ä mmelserna om blancokrediter skulle fogas
en f ö reskrift om att bankerna kunde bevilja
kredit till annan ä n sm å f ö retagare till ett h ö gsta belopp i varje s ä rskilt fall av 5 000 kr. Riksdagen
bif ö ll propositionen. 8r 1962 h ö jdes beloppsgr ä nsen till 15 000 kr.
2.2.2.2 Sparbankerna
Sparbankerna hade fram till å r 1955 - bortsett fr ä n de statsgaranterade L ä nen - endast r ä tt att l ä mna kommun eller dylik samf ä llighet eller annan sparbank kredit
utan s ä rskild s ä kerhet. 1948 3rs sparbankssakkunniga
f ö reslog (SOU 1954:10) att krediter ocks å skulle kunna l ä mnas till ett belopp i varje s ä rskilt fall av h ö gst 3 000 kr och sammanlagt motsvarande
h ö gst en femtedel av sparbankens fonder.
Som sk ä l t ö r f ö rslaget anf ö rde de sakkunniga att det i stor utstr ä ckr;ing finns duktigt folk, som f ö r att s ä tta i g ä ng egen r ö relse eller for andra Liknande syften
beh ö ver skaffa sig ett mindre kapital
genom bankl ä n men som inte har n å gon s ä kerhet att erbjuda. F ö r att f ö rhinara att n ä mnda blancokrediter, som inte
skulle f ö rbeh å llas viss yrkesgrupp, skulle komma
att inneb ä ra f ö r stora risker f ö r sparbankerna hade de nyssn ä mnda ma X i meringsregI erna uppst ä llts. Regering och riksdag f ö ljde i huvudsak f ö rslaget. Beloppet har sedermera h ö jts till 15 000 kr.
2.2.2.3 Kreditkassorna
1950 ä rs jordbrukskasseutredning f ö reslog i sitt bet ä nkande (SOU 1955:1) att staten, kommun eller annan d ä rmed j ä mf ö rlig samf ä llighet ä vensom allm ä n kassa eller inr ä ttning, 1/ars reglemente blivit fastst ä llt av Konungen liksom ocks ä aff ä rsbanker och sparbanker skulle
kunna f ä kredit utan s ä rskild s ä kerhet. Vid remissbehandlingen anm ä rktes p å att utredningens
Prop.
1979/80:51 29
f ö rslag
inte medgav kredit kassorna att ge blancokredit ä t enskild l ä ntagare.
Departementschefen tillstyrkte f ö rslaget i huvudsak. Eftersom kredit
till staten enligt departementschefen inte torde bli aktuell medtogs emellertid
inte staten bland ifr å gavarande
kredittagare.
I fr å ga om
avgr ä nsningen av b lancokredit erna fann
departementschefen visserligen att den var sn ä v, men ans å g att den hade fog f ö r sig med h ä nsyn dels till sp ö rsm ä let om gr ä nsdragningen mellan kreditinsti t
ut en,dels till kredit kassornas kooperativa karakt ä r.
En n ä rmare
redog ö relse f ö r utvecklingen fram till 1968 ä rs banklagsreform finns i kredit institutut
redningens bet ä nkande (SOU 1967:64) Samordnad banklagstiftning
(sid 118 ff).
2.2.3 1968 ä rs Lag
Kreditinstitututredningen f ö reslog enhetliga best ä mmelser om blancokreditgivning f ö r samtliga bankinstitut. Enligt utredningen
skulle bankinstitut - i likhet med vad som redan g ä llde f ö r aff ä rsbankerna - f ä l ä mna kredit utan s ä rskild s ä kerhet till stat, kommun och d ä rmed j ä mf ö rlig samf ä llighet, allm ä n kassa eller inr ä ttning, vars reglemente fastst ä llts av Kungl Maj:t, aff ä rsbank, sparbank, utl ä ndskt bankf ö retag och samf ä llighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanl ä ggningar. Utredningen f ö reslog dessutom att den "s ä kra kretsen" av kredittagare ut ö kades med svenskt f ö rs ä kringsbolag och kredi t ak t i ebolag.
Utredningen fann vidare att det utan risk fr ä n soLvenssynpunkt kunde till å tas samtliga bankinstitut att l ä mna kortvarig blancokredit till aff ä rsidkare. Termen aff ä rsidkare borde enligt utredningen
dock bytas ut mot n ä ringsidkare.
Prop. 1979/80:51 30
I anslutning till de regler som g ä llde f ö r aff ä rsbanker och sparbanker f ö reslog utredningen att bankinstitut
till ett belopp som svarade mot h ä lften av det egna kapitalet, skulle f ä bevilja kredit utan krav p ä s ä rskild, betryggande s ä kerhet. N å gra krav p ä begr ä nsning av det enskilda l ä nebeloppet borde ej uppst ä llas. Enligt utredningen borde det ist ä llet ankomma p å tillsynsmyndigheten att ange de begr ä nsningar av l ä nebeloppens h ö jd som med h ä nsyn till det l å ngivande bank insti t ut ets storlek
kunde vara p å kallade. Utredningen understr ö k att en f ö ruts ä ttning f ö r att blancokredit beviljades var
att l å ntagarens kreditv ä rdighet till ä t detta. R ä tten att l ä mna blancokredit innebar s ä lunda inte n ä got avsteg fr ä n grundsatsen att trygghet skulle f ö religga f ö r f ö rbindelsens fullg ö rande.
F ö rslagen
att vidga utrymmet f ö r bank
insti t ut ens blancokreditgivning vann anslutning i n ä stan alla remissyttranden. Utformningen
av ramen f ö r den allm ä nna blancokreditvolymen f ö ranledde emellertid vissa erinringar.
Kritiken avs å g fr ä mst det f ö rh ä llandet att ramen f ö r varje bankinstituts volym sattes i
relation till det egna kapitalet. Bakom kritiken l ä g bl.a. att effekten av en s ä dan relation blir olika f ö r skilda bankinstitut ä ven om r ö reIsevolymen var densamma. Sparbanksf ö reningen f ö rslog d ä rf ö r att volymen sattes i relation till
ett bankinstituts totala uti ä ning och f ö rordade som l ä mplig gr ä ns 10 procent av denna. Motiven f ö r denna l ö sning angav f ö reningen vara att kravet p ä t ä ckning i eget kapital f ö r blancokrediter redan var tillgodosett
genom de allm ä nna kapi-ta It ä ckningsbest ä mmelserna. Riksbanksfullm ä ktige satte i fr å ga om inte bankernas r ä tt till blancokreditgivning kunnat vidgas
mer ä n utredningen f ö reslagit. Fullm ä ktige f ö reslog att det till ä tna beloppet sattes i relation till
det f ö rvaltade kapitalet. Med tanke p ä den roll specefika s ä kerheter spelat inom svenskt kreditv ä sende ans å g fullm ä ktige det dock rimligt med en f ö rsiktig b ö rjan. Om den ö kade friheten utnyttjades med goda resultat,
borde enligt fullm ä ktiges uppfattning en ompr ö vning av den ö vre gr ä nsen kunna ske s å snart behov h ä rf ö r
Prop.
1979/80:51 31
uppstod.
Departementschefen bitr ä dde i stort utredningens f ö rslag. Betr ä ffande f ö rslaget att ge bankinstituten r ä tt att l ä mna en viss krets av l ä ntagare blancokredit borde emellertid
f ö r kreditkassornas del staten inte tas
med bland dessa kredittagare. I fr ä ga om utformningen av ramen f ö r den allm ä nna blancokreditvolymen anf ö rde departementschefen f ö ljande.
Vad det h ä r g ä ller ä r att f ö r bank insti t ut en skapa en sektor,
inom vilken instituten generellt har r ä tt att avvika fr ä n det formella s ä kerhetskravet.
Sektorn b ö r best ä mmas genom en schablonregel som oavsett
kapi ta I styrkan ger bankinstituten en l ä mplig och r ä ttvis blancok redi t ram. Detta leder tanken ri ä r-mast till att i n ä gon form st ä lla sektorn i relation till ett bankinstituts
omslutning. Med denna utg ä nspunkt
synes det kapital som f ö rvaltas
av ett bankinstitut, d.v.s. eget kapital och inl å ning, kunna anv ä ndas som regulator. Metoden begagnas
redan nu i banklagstiftningen f ö r att best ä mma omf å nget av viss bunden kreditgivning. Metoden
medf ö r vidare den uppenbara f ö rdelen att blancokreditvolymen f ö ljsamt anpassar sig till den totala
kredit volymens tillv ä xt.
Departementschefen f ö rordade d ä rf ö r att blancokreditvolymen best ä mdes som en del av summan av ett
bankinstituts eget kapital och dess inl ä ning. Med begreppet inl å ning avs å gs s ä v ä l de av allm ä nheten i bank institutet insatta medlen
som institutets andra skulder eller m.a.o. samtliga p å passivsidan i balansr ä kningen upptagna skulder med undantag
f ö r eget kapi tal.
Med h ä nsyn till d ä
vunna erfarenheter av blancokreditgivningen fann departementschefen, inga bet ä nkligheter fr ä n s ä kerhetssynpunkt f ö religga att vidga blancokreditvolymen
till 3 procent av det f ö rvaltade
kapitalet.
Departementschefen delade utredningens uppfattning att det
i forts ä ttningen inte var n ö dv ä ndigt att i Lag reglera kreditbeloppets
storlek i enskilda fall. Enligt departementschefen f ä r de begr ä nsningar som med h ä nsyn till ett bankinstituts
Prop. 1979/80:51 32
storlek beh ö vs - eventuellt efter initiativ av bankinspektionen -tas in i bo lag sordni-nga
r, reglementen eller stadgar. Departementschefen understr ö k vidare vikten av att bank insti t
ut en iakttar s ä rskild f ö rsiktighet vid kreditgivning av detta
slag och att de noga f ö ljer ett
f ö retags st ä llning och utveckling under den tid
som krediten ä ger best å nd. Departementschefen utgick ocks å fr ä n att bankinspektionen ä gnade s ä rskild uppm ä rksamhet ä t de praktiska verkningarna av den ö kade generella blancokreditr ä tten (prop 1968:143 sid 194 ff).
2.2.4 Ä ndringen ä r 1975
I skrivelse till finansdepartementet 1973 hemst ä llde bankf ö reningen att den generella ramen f ö r bankernas m ö jligheter att l ä mna blancokrediter vidgades fr ä n 3 till 5 procent av banks eget kapital
och dess inl å ning. F ö reningen pekade d ä rvid p ä att kreditrisken beror i stor utstr ä ckning inte i sista hand p ä om s ä rskild s ä kerhet st ä lls f ö r en kredit. Avg ö rande ä r i st ä llet l å ntagarens ekonomi ö ver huvud taget, ans å g
f ö reningen
och fortsatte: "Utvecklingen pekar enligt bankf ö reningens uppfattning mot ett ö kat behov av blancokrediter f ö r f ö retagen. Bl.a. har sj ä lvfinansieringsgraden i f ö retagen starkt minskat under senare
tid. Med l ä gre sj ä lvfinansiering ö kar f ö retagens beroende av externa krediter.
Efter hand kan allt fler f ö retag komma i den situationen att deras tillg ä ngar inte f ö rsl å r som bankm ä ssig s ä kerhet f ö r deras bankengagemang. Bankerna
har vidare i ö kad utstr ä ckning att l ä mna garantier till betydande belopp
f ö r fullg ö randet av stora entreprenader, d ä rvid entreprenadf ö retaget inte kan st ä lla s ä kerhet, i vart fall inte bankm ä ssig s ä kerhet, f ö r sin mot f ö rbindelse till den garanterande banken.
Garantier av detta slag tillhandah å lls av bankerna i konkurrens med bl.a. svenska och utl ä ndska f ö rs ä kringsf ö retag, som inte st ä ller krav p ä s ä rskild s ä kerhet. Bankernas praxis i kredit- och
garant i ä renden m ä ste successivt anpassas efter s ä dana f ö rh å llande."
Bankf ö reningens f ö rslag
om en h ö jning av procenttalet f ö r blancokrediter tillstyrktes eller
l ä mnades utan erinran av samtliga remissinstanser.
Bankinspektionen och riksbanksfullm ä ktige inst ä mde i bankf ö reningens synpunkter att bankens kreditgivning
i fr å ga om industrikrediter och kommersiella
krediter
inte ensidigt kan styras av kravet pS formella s ä kerheter och att utvecklingen tyder p ä etl ukav behov av blancokrediter f ö r f ö retagen. Enligt
riksbanksfullm ä ktige skulle L ä ngt drivna krav p ä
s ä kerhet kunna hindra en kreditgivnimj
som grundas p ä rationella ö verv ä ganden av L 3
ne'b ö kande f ö retags utvecklingsm ö jligheter.
Bankinspektionen tog i skrivelse till regeringen sarama ä r upp fr å gan
om till ä mpningen av b Iancokred i t regLerna
p3 bankinstituts Icreditgivning till sidof ö retag
som driver finansieringsverksamhet i f ö rsta
hand genom factoring och Leasing. Inspektionen framh ö ll att, n ä r
ett sSdant f ö retag ä r dotterbolag till en bank, det ä r ö verfl ö digt f ö r
banken att skydda sina krediter till f ö retaget.
Om utl3ningen till s ä dant dotterf ö retag inte s ä kerst ä lldes med betryggande pant eller borgen, m ä ste bankens allm ä nna
b Iancokred i tvoLym tas i anspr å k, vilket enligt
inspektionens mening inte var beh ö vligt.
Enligt inspektionen borde dessa f ö retag
d ä rf ö r f ö ras in under den "s ä kra kretsen" av l ä ntagare. H ä rigenom skulle utl ä ningen till s ä dant
f ö retag inte inkr ä kta p ä bankens allm ä nna blancokreditvolym.
Inspektionens framst ä llan
tillstyrktes eller L ä mnades utan erinran vid remissbehandlingen.
Den 1 juli 1975 vidgades blancokreditvolymen i enlighet med
bankf ö reningens f ö rslag till 5 procent av det f ö rvaltade kapitalet och bank ä gda f i nan s i e r i ng s f ö re l:ag f ö rdes
ö ver till den "s ä kra kretsen" av l å ntagare (SFS 1975:227).
2.2.5 Bankf ö reningens
framst ä llning
I skrivelse tilL regeringen den 27 september 1978 hemst ä llde bankf ö reningen
att blancokrediter till fysiska personer, motsvarande f ö r varje l å ntagare
ti ö g st tre basbelopp enligt Lagen om
allm ä n f ö rs ä kring, f ö rdes till den "s ä kra kretsen" av ISn-tagare.
3 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 51
Prop.
1979/80:51 34
Till st ö d f ö r sin hemst ä llan
anf ö rde f ö reningen i huvudsak f ö ljande. Blancokreditkvoten
kan under de n ä rmaste aren f ö rv ä ntas visa
sig otiUr ä cklig. Utvecklingen pekar fortfarande
mot ett ö kat behov av blancokrediter f ö r f ö retagen. F ö reningen anger i stort sett samma grunder h ä rf ö r som f ö reningen anf ö rde
ä r 1973. F ö reningen pekar h ä rut ö ver p § att i samband
med den omfattande internationella uppl ä ningen
frfln svensk sida en s ä rskild form av blancokrediter ofta till
betydande belopp har aktualiserats under senare 3r. Vad som avses ä r blancokrediter i utl ä ndsk valuta, som de svenska bankerna L ä mnar i konsortium med utl ä ndska banker eller i konkurrens med utl ä ndska banker, som enligt sin praxis inte st ä ller krav p å
s ä rskild s ä kerhet. Utrymmet inom nu g ä llande kvot f ö r
krediter till fysiska personer kan mot bakgrund h ä rav f ö rv ä ntas minska. Samtidigt talar mycket f ö r att efterfr å gan av dessa krediter successivt kommer
att ö ka. Flertalet banker har n ä mligen ett betydande antal fysiska personer som l ä ntagare. En fysisk persons kred i t v ä rdighet baseras i betydande utstr ä ckning inte p ä
viss s ä kerhet titan p ä hans f ö rv ä rvsf ö rm å ga. Detta betraktelses ä tt m ä ste godtas av
bankerna annars skulle vanliga m ä nniskor med
ett motiverat anspr ä k p å kredit vara h ä nvisade till bl.a. butikernas m ä nga g ä nger dyrare avbetalningskrediter.
I en masshantering av sm å krediter blir ä ven handl ä ggningen
betydligt smidigare och mindre kostsam, om krediterna l ä mnas utan s ä kerhet.
Erfarenheten visar att mindre krediter till fysiska personer
i ett mycket begr ä nsat antal fall leder till f ö rluster. Vidare g ä ller
att det f ö r dessa krediter uppst ä lls ett krav p ä
t ä ckning med 8 procent eget kapital.
2.2.6 Blancokredit till utl ä ndsk stat
Blancokredit till utl ä ndsk
stat f ä r l ä mnas endast inom ramen f ö r
den fria sektorn enligt 5 "/-regeln. I samband med 1968 ä rs banklagsreform hemst ä llde bankf ö reningen
i skrivelse till
Prop.
1979/80:51 35
bankoutskottet om s ä dan
ä ndring i propositionsf ö rslaget, att utl ä ndsk
stat togs med bland de s ä rskilt angivna r S11 : sub j
ek; som fick beviljas blancokredit vid sidan av den fria sektorn (se bil. 3
till BaU 1968:60). Som sk ä l angavs att enligt g ä llande best ä mmelser
blancokredit torde kunna l ä mnas till utl ä ndsk stat, att n ä gon
ä ndring h ä ri inte var motiverad samt att det var f ö ga konsekvent att utesluta utl ä ndsk stat efter- so.li utl ä ndskt bankf ö retag fanns med i kretsen av undantagna
r ä ttssubjekt. Bankoutskottet fann bankf ö reningens tolkning av d å varande best ä mmelser
inte vara v ä lgrundad och uttalade att i praktiken
torde s ä dana internationella krediter som bankf ö reningen syftade p ä regelm ä ssigt tas upp av vederb ö rande centralbank, d ä rvid reglerna om blancokredit till utl ä ndskt bankf ö retag blev till ä mpliga. Utskottet fann d ä rf ö r inte anledning
att ta n ä got initiativ till ä ndring i propositionsf ö rslaget (BaU 1968:60 s 40).
I skrivelse den 24 juni 1969 hemst ä llde bankf ö reningen
hos Kungl Maj:t att utl ä ndsk stat skulle tas upp bland de r ä ttssubjekt till vilka aff ä rsbank f ä r
l ä mna blancokredit utanf ö r den fria blancokreditvolymen. TiLl st ö d f ö r sin hemst ä llan anf ö rde
bankf ö reningen b I.a. f ö I jande . Kredit fr ä n svensk bank till utl ä ndsk stat och
till f ö retag med garanti av utl ä ndsk stat f ö rekommer
numera i ö kad omfattning. Som exempel p ä s å dana krediter
n ä mndes krediter i och f ö r ink ö p i staternas
aff ä rsdrivande verksamhet t.ex. telefonutrustning
f ö r televerken. I framtiden kan man ocks ä r ä kna med f ö rs ä ljning av utrustning
f ö r t.ex. statliga atomkraftverk. Tendensen
att bank i ö kad omfattning beviljar kredit till
utl ä ndsk stat f ö r ink ö p fr ä n Sverige har fr ä mjats
genom tillkomsten av m ö jligheter f ö r exportkreditn ä mnden
att bevilja s.k. l ä ngivargarantier. S ä dan kredit m ä ste
beviljas direkt till staten och kan inte komma i fr ä ga f ö r kredit
till bank i utl ä ndsk stat f ö r finansiering av samma stats ink ö p i Sverige. Denna ordning har ytterligare bef ä sts genom tillkomsten av en s ä rskild garantiform, offentlig k ö pargaranti, som avser kredit till utl ä ndska stater och d ä rmed j ä mst ä llda r ä ttssubjekt.
Prop.
1979/80:51 36
Vid remissbehandlingen tillstyrktes f ö rslaget av sparbanksf ö reningen, jordbrukskassef ö rbundet
och fullm ä ktige i riksbanken och l ä mnades utan erinran av Poststyrelsen. Sparbanksf ö reningen hemst ä llde
att motsvarande ä ndring vidtogs i sparbankslagen.
Bankinspektionen st ä llde
sig d ä remot avvisande till f ö rslaget. Inspektionen framh ö ll att krediter till stora och v ä lreno-merade utl ä ndska
bankf ö retag ibland kan framst å som mindre riskfyllda placeringar ä n motsvarande kreditgivning till m ä nga utl ä ndska
stater. Inspektionen syftade d ä rvid p ä s ä dana stater
med instabila regimer och svag ekonomi d ä r
lokala bankf ö retag, i vilka de stora anglosachiska
och kontinentaleuropeiska l ä nderna har ä garintressen, ä r
verksamma. Att blancokrediter till utl ä ndska
stater behandlas str ä ngare ä n s ä dan kreditgivning
till utl ä ndska bankf ö retag ä r
d ä rf ö r inte s ä inkonsekvent som f ö rst kan tyckas. Enligt inspektionen var det emellertid
avg ö rande att den till ä tna blancokreditvolymen vidgades mycket kraftigt genom
1968 ä rs bank lagsre form och att det
inte var v ä lgrundat att ytterligare utvidga blancokredit-vo
Lymen.
Departementschefen (prop 1970:181 s 24) delade bankf ö reningens uppfattning att reglerna om blancokredit
inte f ä r ges s ä dant inneh å ll
att de on ö digtvis f ö rsv å rar f ö r bankerna att medverka med kredit vid export fr ä n svenska f ö retag
till utl ä ndska stater. Enligt departementschefen
hade det emellertid inte p ä st ä tts att den genom 1968 ä rs bank la gsreform
ut ö kade fria sektorn skulle vara otillr ä cklig f ö r
att t ä cka bankernas behov av att ge blancokrediter
ocks ä till utl ä ndsk stat. Skulle 3 andra sidan de ä syftade krediterna ha en sSdan storleksordning att de
inom en f ö rh å llandevis kort tidsrymd skulle spr ä nga
ramen f ö r den gener ö st tillm ä tta
fria sektorn, skulle den av bankf ö reningen
f ö reslagna lag ä ndringen i v ä sentlig
m ä n rubba avv ä gningen mellan de olika best ä mmelser i banklagen som syftar till att v ä rna om bankernas soliditet. En s å ingripande lag ä ndring
kunde inte f ö retas utan ing ä ende utredning. Oe-
Prop. 1979/80:51 37
pa r t ement'.c n e f en ;inL;.'li) ernotlcrtirl aci bari
k c i-na s b I a n c o I ,'1 n till utl ä ndska
stater t.v. b.ird" kunna ike inom ramen fcir dsr-fria sektor-n utan att annan
angel ä gen blancokreuitgivning blev lidande
d ä rav. Sk vi lie fl et sli sm ä ningcm visa sig att det fanns sk ä l att ytterliga r-e Liberalisera blancok r editreglerna,
borde en vidgning av den fria ;; ektorn ö verv ä gas framf ö r
en ut ö kning av den kvot av l ä ntagare sorr' hfir en s ä rst ä llning i b lancok
redi t h ä nseende . Oepa i-1 emen t se hef en
f ö reslog s ä lunda inte n ä gon
ä ndring i b Iancokred i t reg I erna.
2.3 Ö verv ä ganden och f ö rslag
Huvudsyftet med nu g ä llande
best ä mmelser f ö r bankinstitutens kreditgivning ar att trygga institutens
solvens. Huvudregeln f ö r kredilgivningen ä r att l ä n
inte f ä r beviljas utan att betryggande s ä kerhet i form av pant eller borgen har st ä llts f ö r
l ä net. Denna regel, som saknar motsvarighet
i andra l ä nder, har sedan l ä nge g ä llt inom svensk
banklagstiftning. Genom vissa undantag frSn denna regel - bankernas m ö jlighet att bevilja blancokrediter - har dock skapats
en viss n ö dv ä ndig flexibi litet.
I utredningens direktiv anges att det inte finns n ä gon anledning att s ä kort tid efter 1968 ä rs banklags ö ve-syn slopa huvudregeln f ö r k red i t g ivningen. D ä remot skall utredningen enligt sina direktiv f ö resl ä ä ndringar i r ö re
I se reg I erna p ä punkter d ä r j ä mkningar i
de g ä llande reglerna framst å r som angel ä gna
mot bakgrund av utvecklingen efter ä r
1968.
Genom 1968 Hrs banklagstiftning skedde en v ä sentlig liberalisering av r ä tten att l ä mna
blancokredit. Dessa regler innebar f ö r
aff ä rsbankerna en till ä ten b lancokred i tvo I ym vid utg å ngen av ä r
1974 p ä ca 3 600 milj kr. Av denna volym
var vid samma tid ett belopp av ca 2 250 milj kr, eller n ä got mer ä n
60 procent utnyttjad. Genom lag ä ndring Sr
1975 h ö jdes blanco-kreditramen fr ä n 3 till 5 % (prop 1975:73, NU 24, rskr 152, SFS
227-229). Den till ä tna volymen ö kade fr å n
ca 3 600 milj kr
Prop. 1979/80:51 38
till 6 000 milj kr med h ä nsyn till f ö rh å llandena vid 1974 ä rs utg ä ng. Vid utg å ngen
av augusti m å nad 1978 uppgick den till ä tna volymen till ca 8 500 milj kr. Av denna volym
var vid samma tid ett belopp av ca 5 670 milj kr eller n ä got mer ä n
65 % utnyttjad. Vissa aff ä rsbanker hade liksom ä r 1974 utnyttjat st ö rre delen eller ca 80 7. av sin blancokredit-volym. F ö r sparbanker och f ö reningsbanker var den genomsnitt-Liga utnyttjandegraden l ä gre. Vissa sparbanker hade dock utnyttjat st ö rre delen av sin blancokrediivolym.
Som framh å llits i tidigare
lagstiftnings ä renden (prop 1968:143 och 1975:73) leder
kravet p ä betryggande s ä kerhet till sv å righeter
fr ä n kreditf ö rs ö rjningssynpunkt
f ö r f ö retag, som trots goda framtidsutsikter saknar bankm ä ssiga s ä kerheter.
Detta g ä ller fr ä mst nystartade och mindre och medelstora f ö retag. P ä
grund av den minskade sj ä lvfinansieringsgraden i dessa f ö retag ä ger
dessa synpunkter med ö kad styrka alltj ä mt sin giIt i ghet.
En betydande andel av blancokred i terna L ä mnas i form av sparl ä n till fysiska personer. S ä lunda
utgjordes ä r 1978 ca 40 % av aff ä rsbankernas utnyttjade blancokred i tvo lym av s å dana l ä n.
Som bankf ö reningen framh å llit kan bl.a. den nyligen antagna konsument kredit
la gen leda till en ö kad efterfr ä gan av dessa l ä n.
Andra omst ä ndigheter som
g ö r att anspr å ken p å blancokrediter
kan antas forts ä tta ö ka ä r att bankerna i v ä xande utstr ä ckning
har att l ä mna garantier till betydande belopp
f ö r fullg ö randet av stora entreprenader, d ä rvid entreprenadf ö retaget
ej kan eller ä r berett atl st ä lla bankm ä ssig
s ä kerhet f ö r sin mot f ö rbinde
I se till den garanteran ie banken. Garantier av detta slag tillhandah å lles av bankerna i konkurrens med svenska och utl ä ndska f ö rs ä kringsf ö retag,
som ej st ä ller krav p ä s ä rskild s ä kerhet. Som bankf ö reningen
ocks ä framh å llit har den omfattande internationella uppl ä ningen fr ä n
svensk sida under senare ä r aktuali-Si?r9t en s ä rskild form av blancokrediter till betydande belopp.
Prop. 1979/80:51 39
n ä mligen blancokrediter i utl ä ndsk valuta. Ä ven
vad g ä ller denna typ av krediter hamnar
de svenska bankerna i ett underl ä ge i konkurrensen
med utl ä ndska bank f ö retag eftersom dessa inte ä r underkastade regler om krav p ä s ä rskild s ä kerhet.
Mot bakgrund av den utveckling som ä gt rum under senare ä r framst å r den till ä tna blancokreditvolymiin som otillr ä cklig f ö r
att bankerna skall kunna m ö ta de krav som i framtiden kommer att
st ä llas p å dem. Detta g ä ller
s ä rskilt f ö r de banker som redan nu har utnyttjat st ö rre delen av sin b Iancokred i tvoIym.
R ä tten f ö r bankerna att l ä mna
blancokrediter inneb ä r avsev ä rda f ä rd'la f ö r s å v ä l bankerna som l ä ntagarna.
S ä lunda ä r hanteringen av dessa l ä n, s ä rskilt s ä vitt g ä ller
l ä n till privatpersoner, avsev ä rt mindre omst ä ndlig
och personalkr ä vande ä n hanteringen av l ä n mot s ä kerheter. Dessa l ä n blir d ä rmed
ocks-? mindre kostnadskr ä vande. F ö r bankernas del inneb ä r r ä tten att l ä mna blancokrediter ocks ä att de i konkurrensh ä nseenden blir j ä mnst ä llda med f ö rs ä kringsbolag och utl ä ndska bankf ö retag. Vidare ä r
det so. ti fram h ä ll its i olika sammanhang angel ä get att b'l.a. de mindre och medelstora f ö retagens behov av s ä dana krediter kan tillgodoses.
En grundl ä ggande f ö ruts ä ttning f ö r att vidga den till ä tna blancokreditvolymen ä r
dock att det inte medf ö r n ä gra v ä sentliga risker fr ä n s ä k.erhetssynpunkt.
De vunna erfarenheterna av hur de nuvarande reglerna till ä mpats har emellertid varit positiva. Som f ö rutsattes vid 1968 ä rs banklags ö versyn har bankerna utnyttjat den generella
blancokreditr ä tten med stor f ö rsiktighet. F ö rlusterna
p ä dessa krediter har varit mycket sm å . D ä det g ä ller att ta st ä llning
till s ä kerhetssynpunkten ä r ocks ä
att m ä rka att det f ö r dessa krediter st ä lls upp ett krav p ä t ä ckning med 8 % eget kapital. H ä rtill kommer att bankerna ä r skyldiga att rapportera si na b I ancokred i ter till
bankin spektionen, som ä gnar s ä rskild uppm ä rksamhet
ä t dessa krediter. Mot bakgrund h ä rav anser utredningen att en viss vidgning av m ö jligheterna till blancokreditgivning inie medf ö r risker fr ä n
s ä kerhetssynpunkter.
Prop. 1979/80:51 40
Vad d ä refter g ä ller fr ä gan
hur blancokreditr ä tten skall vidgas har bankf ö reningen i sin skrivelse till regeringen f ö reslagit att blancokrediter enligt en s ä rskild undantagsregel till ett visst maximibelopp skall
kunna l ä mnas till fysiska personer och s ä lunda inte belasta den generella blancokreditvolymen.
Det skulle h ä rvid ocks ä kunna s ä ttasi
fr ä ga att i enlighet med bankf ö reningenstidigare ö nskem å l f ö ra utl ä ndsk stat till gruppen "s ä kra" l ä ntagare.
En annan l ö sning ä r att h ö ja
procentsatsen f ö r den till ä tna blancokreditvolymen. Vid valet mellan dessa l ö sningar har utredningen stannat f ö r att f ö resl å en h ö jning av procentsatsen.
Denna metod ger bankerna handlingsfrihet och styr inte denna form av krediter i
en viss riktning. H ä rigenom ö kar f ö ruts ä ttningarna f ö r
en smidig kredit formed ling. Metoden ä r
enkel att till ä mpa och har som dipa rt ement schef
en framh ö ll vid 1968 ä rs ba nk I a gs re f orm den uppenbara f ö rdelen att blancokreditvolymen f ö ljsamt anpassar sig till den totala kred i tvoIymens
tillv ä xt. Som ä ven framh ö lls
i samband med 1968 ä rs bank la gsreform ä r det inte heller n ö dv ä ndigt att i lag reglera k red i t
be loppets storlek i enskilda fall.
Mot bakgrund av de goda erfarenheter som under l ä ng tid gjorts betr ä ffande bankernas r ä tt att l ä mna blancokrediter och d ä t ä ta ä ndringar av regeln b ö r undvikas f ö resl å r utredningen en ö kning av blancokred
i t ramen fr ä n 5 till 10 %. Detta skulle inneb ä ra att den till å tna
volymen ber ä knad med h ä nsyn till f ö rh å llandena vid utg ä ngen
av augusti 1978 f ö r aff ä rsbankerna f ö rdubblas fr å n ca 8 500 milj kr till cirka 17 000 milj kr. Detta
belopp skall ses mot en beviljad uti ä ning
och l ä mnade garantier vid samma tidpunkt p ä sammanlagt cirka 146 000 milj kr. Genom den f ö reslagna h ö jningen
av blancokreditvolymen torde ä ven bankernas
behov av att kun.na ge blancokrediter till utl ä ndsk stat att tillgodoses.
Utredningen f ö resl å r s å ledes att 59
§ BL ä ndras s ä att den generella b lancokredit ramen
h ö js fr ä n 5 till 10 procent r ä knat p ä summan av aff ä rsbanks
eget kapital och dess in-
Prop.
1979/80:51 41
l å ning.
I samband h ä rmed f ö resl å r utredningen att den f ö rh ä llande-vis ringa blancokreditgivning
som nu sker till samf ä llighetsf ö rening inryms i blancokreditvolymen.
Motsvarande ä ndringar f ö resl å s f ö r sparbanker och f ö reningsbanker.
Som framh å llits vid tidigare f ö r ä ndringar av blancokreditr ä tten understryker utredningen att samma
grundsats g ä ller vid bank institutens blancokreditgivning
som vid all annan kreditgivning, n ä mligen att trygghet skall bed ö mas f ö religga f ö r l å nef ö rbindelsens fullg ö rande. Den vidgade r ä tten att l ä mna kredit utan s ä rskild s ä kerhet st ä ller stora krav p å bankinstitutens bed ö mning av l å ntagarna vid kred i tpr ö vningen. Bankinspektionen b ö r s ä rskilt uppm ä rksamma de verkningar som den f ö reslagna ö kade generella blancokreditr ä tten kommer att medf ö ra.
4 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 51
Prop. 1979/80:51 42
S ä rskilt
yttrande av Lars-Erik Thunholm
Best ä mmelserna
i S 59 banklagen, enligt vilka som huvudregel g ä ller att l ä n inte f ä r beviljas utan att betryggande s ä kerhet i form av pant eller borgen har
st ä llts f ö r l ä net, har sedan l ä nge varit f ö rem å l f ö r diskussion och kritik. S ä rskilt i aff ä rsbankernas r ö relse med dess prim ä ra inriktning p ä f ö retagsutl å ning har dessa best ä mmelser v å llat praktiska besv ä r och on ö diga kostnader och dessutom ofta f ö rsatt de svenska aff ä rsbankerna i ett underl ä ge i konkurrensen med utl ä ndska banker. I lagstiftningen har man
efter hand tagit viss h ä nsyn till
dessa omst ä ndigheter genom olika undantag fr ä n huvudregeln och d ä framf ö r allt genom ett successivt vidgat utrymme
f ö r blancokreditgivning. D ä den tidigare utm ä tta ramen f ö r s ä dana krediter p å senare tid tett sig otillr ä cklig, har utredningen f ö reslagit en h ö jning av denna ram fr ä n 5 % till 10 % av summan av en banks
egna kapital och inl å ning.
En s ä dan h ö jning inneb ä r givetvis en v ä sentlig l ä ttnad i nuvarande restriktioner och
jag har ingen anledning mots ä tta mig detta.
Helst skulle jag dock ha sett att utredningen tagit upp
till principiell diskussion hela fr ä gan om behovet av s ä rskilda s ä kerhetsbest ä mmelser i banklagen. Visserligen anges
i utredningens direktiv att det inte finns n å gon anledning att s ä kort tid efter 1968 ä rs banklags ö versyn slopa huvudregeln f ö r kreditgivningen. Detta torde dock
icke utesluta att man g ä r in
p ä en principiell pr ö vning om denna huvudregel ä r meningsfull och tj ä nar ett vettigt syfte. F ö r egen del har jag i vart fall ett behov
av att ange min principiella uppfattning i fr ä gan.
Enligt min uppfattning ä r den i S 59 banklagen uppst ä llda huvudregeln varken meningsfull
eller ä ndam å lsenlig. Dessa best ä mmelser inf ö rdes genom 1933 å rs ä ndringar i banklagen -under intryck
av de sk ä rpta krav p ä olika restriktioner p ä
Prop. 1979/80:51 43
bankr ö relsen som utl ö stes
av Kreugerkraschen. Tidigare hade den svenska banklagen icke uppst ä llt n å got s å dant krav. Icke heller har veterligen
n ä gon utl ä ndsk banklag n å gra liknande best ä mmelser, vilket bekr ä ftas av en unders ö kning som utredningen l ä tit verkst ä lla. F ö rest ä llningen att s å dana s ä kerhetskrav utg ö r ett skydd f ö r ins ä ttarna ä r en chim ä r. Solvensen garanteras genom kapi
ta It ä ckningbest ä mme I serna, som i banklagen ä r differentierade efter placeringarnas
riskgrad. Att till dessa kapi ta It ä ckningskrav l ä gga s ä rskilda krav p ä vissa formella s ä kerheter ä r en mots ä gelse och tj ä nar inget rimligt syfte.
Detta betyder inte att formella s ä kerheter inte ä r av betydelse i aff ä rsbankernas r ö relse. I m å nga fall ä r det helt normalt och t.o.m. ofr å nkomligt att en bank kr ä ver att l å ntagaren skall st ä lla s ä kerheter f ö r sitt l ä n, s ä rskilt n ä r detta ä r av l å ngfristig karakt ä r eller ä r mycket riskbetonat. N ä r man beh ö ver s ä kerheter och n ä r man kan avst å fr ä n s ä dana, ä r emellertid en sak som en bank sj ä lv b ö r kunna bed ö ma, d å det beror p å arten av l å ntagarens r ö relse, sj ä lva l å neoperationens karakt ä r och bed ö mningen av d ä rmed f ö rknippade riskmoment. Man f ä r heller inte f ö rbise att vid praktiskt taget all aff ä rsbanks-m ä ssig l å ngivning till f ö retag den formella s ä kerheten vanligen ä r en sekund ä r fr å ga. Den prim ä ra s ä kerheten f ö r att ett l å ntagande f ö retag kan f ö rr ä nta, amortera och ä terbetala en kredit ligger i f ö retagets finansiella st ä llning, dess r ä ntabilitet och det l ö pande kassafl ö det i r ö relsen samt inte minst i f ö retagsledningens kapacitet. De formella
s ä kerheterna kan i vissa fall beh ö vas som ett skydd f ö r banken om f ö retaget p ä grund av vid kreditgivningsti I If ä l let of ö rutsedda omst ä ndigheter kommer i sv å righeter och det g ä r till betalningsinst ä llelse och konkurs. Men banken ä r sj ä lv n ä rmast till att bed ö ma om den beh ö ver skaffa sig ett s å dant skydd. Ett generellt krav p ä s ä dana s ä kerheter v å llar allvarliga ol ä genheter i den praktiska bankr ö relsen.
Prop. 1979/80:51 44
Dessa ol ä genheter ä r av olika slag.
F ö r det
f ö rsta kan s ä gas att den oproportionerliga vikt
som banklagen f ä ster vid de formella s ä kerheterna drar uppm ä rksamheten fr å n det prim ä ra intresse en bank har av att noga
f ö lja utvecklingen av ett l ä ntagande f ö retags r ö relse. Praktiskt taget all f ö retagsutl ä ning inneh å ller riskmoment. B ö rjar det g ä p ä sned f ö r ett f ö retag ä r det viktigt att den l å ngivande banken reagerar p ä ett tidigt stadium och ser till att
f ö retaget vidtar ä tg ä rder f ö r att r ä tta till situationen. Bank-Lagens
krav p å "betryggande s ä kerhet" skapar en illusion av
att allt ä r bra bara banken har goda inteckningar
i fastigheter och f ö rlag e.d.
Den kreditgivande banken invaggas i s ä kerhet och frestas att efters ä tta den n ö dv ä ndiga l ö pande kont rol len.
F ö r det
andra skapar s ä kerhetskravet sv å righeter n ä r det g ä ller s å dana f ö retag som genom arten av sin r ö relse inte f ö rm å r st ä lla bankm ä ssiga s ä kerheter, vilket ofta ä r fallet inom handel och servicen ä ringar, konsultverksamhet etc. Ä ven om det ä r fr ä ga om framg å ngsrika och l ö nsamma f ö retag med god kreditv ä rdighet i och f ö r sig, har de sv å rare att f ä sina kreditbehov tillfredsst ä llda ä n f ö retag som disponerar ö ver be l ä ningsbara anl ä ggnings- eller oms ä ttningstillg å ngar.
F ö r det
t redj e hamnar de svenska aff ä rsbankerna genom banklagens krav i ett allvarligt underl ä ge i konkurrensen med utl ä ndska banker. Det svenska "betongt ä nkandet" ä r praktiskt taget ok ä nt utomlands. Utl ä ndska banker som ä r aktiva p ä den svenska marknaden - en aktivitet
som starkt tilltagit under senare å r - ä r beredda att ge krediter till svenska
f ö retag p å basis av deras balansr ä kning och prognoserade kassafl ö de och f ä ster s ä llan n ä got avseende vid inteckningss ä kerheter o.d. Och n ä r svenska aff ä rsbanker deltar i internationella syndikerade
krediter ä r den svenska banklagens s ä kerhetsbest ä mmelser ett allvarligt handikapp.
Prop. 1979/80:51 45
F ö r det
fj ä rde medf ö r banklagens s ä kerhetskrav i m ä nga fall en on ö dig kostnadsbelastning b å de f ö r L ä ntagare och bank. Uppl ä ggande och f ö rvaltning av s ä kerheter f ö r utl å ningen ä r en arbetskr ä vande och kostsam hantering. Man f å r naturligtvis ta dessa kostnader n ä r formella s ä kerheter beh ö vs som en naturlig f ö ruts ä ttning f ö r l å netransaktionen. Men i m å nga fall ä r den formella s ä kerheten on ö dig och man kr ä ver den egentligen endast f ö r att banklagen st ä ller upp detta krav.
Sammanfattningsvis vill jag h ä vda att efter all den diskussion som
f ö revarit i denna fr å ga borde tiden vara mogen att helt styrka
det formella s ä kerhetskravet ur banklagen och ö verl å ta å t bankerna att sj ä lva bed ö ma n ä r och i vilka former s ä kei heter beh ö ver st ä llas vid kreditgivningen. Kan praktiskt
taget alla utl ä ndska banker leva med en s ä dan frihet borde ocks å svenska banker kunna g ö ra det. Ett slopande av s ä kerhetskravet skulle m ö jligg ö ra en smidigare och flexiblare kreditgivning,
b ä ttre anpassad till n ä ringslivets krav ä n nuvarande ofta tungrodda och besv ä rliga system. Och det skulle inte beh ö va inneb ä ra n ä gon som helst f ö rs ä mring av utl å ningens kvalitet.
Mot detta resonemang kan visserligen h ä vdas att undantagsbest ä mmelserna och s ä rskilt ett vidgat blancokreditutrymme
undanr ö jer en hel del av de ol ä genheter som h ä r p å talats. Men man kan d ä fr ä ga sig: vad ä r det f ö r mening med en banklagsregel som
man av praktiska sk ä l och f ö r att bankv ä sendet ö verhuvudtaget skall kunna fungera m å ste successivt gr ö pa ur genom alltmera omfattande undantagsregler?
Tyder inte detta p ä att det ä r n å got fel p å sj ä lva huvudregeln?
Prop.
1979/80:51 46
Bilaga
2
Sammanställning
av remissyttranden
Remissinstanserna
tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag att öka blancokreditvolymen
frän 5 till 10 % och att inrymma blancokreditgivning till samfällighetsföreningar
i blancokreditkvoten. Kommerskollegium, NO, TCO, bankföreningen och flera
företrädare för näringslivet ifrågasätter i överensstämmelse med Thunholms
särskilda yttrande om det formella säkerhetskravet i banklagarna behövs.
1
Bankinspektionen
Banklagstiftningen
hindrar i och för sig inte att krediter lämnas utan särskild säkerhet. Även för
krediter som lämnas utan sådan säkerhet används insättarmedel och det är
naturligtvis tryggheten för dessa medel som motiverar att denna kreditgivning i
viss mån är begränsad.
De jämförelsevis små
förluster som bankerna haft sedan 1930-talet förklaras huvudsakligen av att
säkerhet funnits att tillgå. A andra sidan är bankinspektionen väl medveten om
att särskilt i fråga om krediter lill företag återbetalningen väsentligen är
beroende av företags lönsamhet, utvecklingsmöjligheter o. d. Bankinspektionen
har vid sin övervakning huvudsakligen ägnat uppmärksamhet åt dessa
förhållanden. Samtidigt har inspektionen den erfarenheten att kravet på att
säkerhet ställs måste efterges i betydande omfattning, särskilt när det gäller
nystartade företag och företag som med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet
har svårt att ställa säkerhet. Det är också klart att förekomsten av säkerheter
av olika slag verkar fördyrande på kreditförvaltningen i bankerna.
Huvudsakligen
av nämnda skäl har inspektionen konsekvent stött bankerna när de har ansett
sig böra göra framställning om höjning av blancokreditvolymen. 1 sammanhanget
vill inspektionen understryka att bankerna både fär och bör ta risker under den
självklara förutsättningen dock att riskerna är kontrollerade och att bankerna
på objektiva grunder har tilltro till kredittagarens förmåga att infria krediten.
Bakom
det nu framlagda förslaget betr. blancokrediter ligger en framställning från
affärsbankerna. När inspektionen hade att ta ställning till denna tillstyrkte
inspektionen en lösning i linje med framställningen men var öppen också för
andra vägar att vidga utrymmet för blancokrediter. När nu banklagsutredningen
lagt fram förslag om vidgning av det huvudsakligen till inlåningsvolymen
relaterade utrymmet för blancokrediter kan inspektionen därför tillstyrka detta
förslag.
Prop. 1979/80:51 47
2
Kommerskollegium
Kollegiet
vill-- tillstyrka den föreslagna liberaliseringen, men anser
--- att skäl finns att
ifrågasätta, om det överhuvudtaget är meningsfullt att
behålla blancokreditregleringen.
Kollegiet kan inte se någon risk i att bankerna själva fär avgöra om blancokrediter
kan ges eller ej. Härigenom erhålles en mer flexibel och smidig kreditgivning.
Som en ytteriigare aspekt kan nämnas att svenska banker på grund av nuvarande
restriktioner kan hamna i underiäge i konkurrensen med utländska
kreditinstitut, som såvitt bekant inte är underkastade motsvarande
restriktioner.
3
NO
Förslaget
motiveras av utredningen bl. a. från konkurrenssynpunkt. Bankerna lämnar
således i konkurrens med svenska och utländska försäkringsföretag i växande
utsträckning garantier för fullgörandet av stora entreprenader där
entreprenadföretaget inte kan eller är berett att ställa bankmässiga
säkerheter. Bankerna ger ocksä i konkurrens med utländska banker blancokrediter
i utländsk valuta. 1 dessa fall konkurrerar alltså bankerna med företag som
inte är bundna av de långtgående kraven på formella säkerheter som uppställs i
den svenska banklagstiftningen. Det är enligt NOs uppfattning ett väsentligt
allmänt intresse att de svenska bankerna ges möjligheter att på i möjlig mån
lika villkor konkurrera med försäkringsbolag och utländska banker på dessa
marknader.
Utrymmet för blancokrediter
påverkar vidare bankernas möjligheter att tillgodose framför allt nystartade
mindre och medelstora företags kreditbehov. Möjligheten för nya företag att
etablera sig och expandera pä en marknad är av fundamental betydelse för en
effektiv fungerande konkurrens på en marknad. Det ter sig därför som särskilt allvariigt
om onödigt långtgående krav på formella säkerheter utgör hinder för bankerna
att bevilja krediter till sädana företag. Snedvridningseffekter synes också
kunna uppstå eftersom vissa delar av näringslivet, såsom handel och
servicenäringar, inte disponerar över beläningsbara tillgångar i samma
utsträckning som andra branscher.
Mot
bakgrund av upplysningar om den kostnadskrävande säkerhetshanteringen är ett
vidgat utrymme för blancokrediter ocksä motiverat av rationaliseri ngsskäl.
NO
tillstyrker mot den angivna bakgrunden förslaget att öka blancokredilramen
från 5 till 10 procent. Härigenom synes man t. v. i betydande män kunna undvika
de negativa effekter i konkurrenshänseende som banklagstiftningens krav på
formella säkerheter onekligen kan medföra för svenska banker och kredittagare.
På
sikt är det, bl. a. pä dessa och andra grunder som närmare utvecklas av
ledamoten Thunholm i särskilt yttrande, enligt NOs uppfattning önskvärt att frågan
om att slopa eller modifiera de särskilda säkerhetsbestämmelserna i
Prop. 1979/80:51 48
den
svenska banklagstiftningen tas under övervägande av statsmakterna. Såsom
påpekas i yttrandet tillgodoses säkerhetsaspekterna av kapitaltäck-ni ngsregler
m. m.
4 Konsumentverket
Konsumenterna
är i dag huvudsakligen hänvisade till avbetalningsköp och kontokortskrediter
för finansiering av kapitalvaruköp. Dessa krediter är förhållandevis dyra.
Varje åtgärd som kan göra förmånligare kreditformer mer lättillgängliga är
därför välkommen från konsumentsynpunkt. En ökning av blancokreditvolymen frän
5 till 10 % är en sådan åtgärd. Konsumentverket tillstyrker utredningens
förslag i denna del.
5 Fullmäktige
i Sveriges riksbank
Utmärkande
för den svenska banklagstiftningen är dess starka betonande av bankinstitutens
solvens och dess omsorg om säkerheten för insätlarnas medel. En konsekvens av
denna grundläggande aspekt är att den svenska banklagstiftningen ställer upp
krav på betryggande säkerheter i form av pant eller borgen för bankernas utiäning
och garantigivning. Formella säkerhetskrav av denna typ saknar i stort sett
motsvarighet i andra länders banklagstiftning.
För att skapa en nödvändig
flexibilitet i bankernas rörelse har dock i banklagstiftningen medgivits vissa
undantag från dessa formella säkerhetskrav. Bankernas möjligheter att lämna blancokrediter
och garantier utan särskild säkerhet har över tiden successivt vidgats. Sålunda
uppgår i dag den generella blancokredilramen till 5 % av ett bankinstituts eget
kapital och inlåning. Härutöver fär blancokrediter lämnas dels till
näringsidkare i och för hans rörelse, förutsatt att krediten är kortvarig dels
till vissa angivna läntagare, s. k. säkra läntagare. Utredningen föreslär nu
att den generella blancokredilramen bör höjas från 5 % till 10 % av ett
bankinstituts eget kapital och inläning samt att den blancokreditgivning som
sker till samfällighetsförening inryms i den generella blancokreditvolymen.
Fullmäktige
har sedan tidigare (se fullmäktiges remissvar den 11 januari 1979 angående
bankföreningens och PKbankens skrivelse om ändring av blancokreditreglerna i 59
§ lagen om bankrörelse) uttalat som sin åsikt att en utvidgning av bankernas
möjligheter att ge blancokrediter är väl motiverat och att en sädan utvidgning
bör få formen av en höjning av den generella blancokredilramen. Fullmäktige har
därför inget att erinra mot utredningens förslag pä denna punkt.
Prop.
1979/80:51 49
6
Svenska bankföreningen
Det
mest omedelbara behovet av en liberalisering av banklagen såvitt gäller
kravet pä formella säkerheter vid kreditgivningen blir enligt bankföreningens
mening tillgodosett genom banklagsutredningens förslag. Bankföreningen
anser värdefullt att utredningen givit denna fråga förtur och föreningen
tillstyrker förslaget.
Bankföreningen anser i
likhet med Thunholm att banklagens huvudregel om särskild säkerhet för
bankkredit bör ställas under diskussion. Det bör utredas huruvida det finns
skäl att pä sikl behålla denna regel.
En utgängspunkt
för en sådan utredning bör enligt bankföreningens mening vara en sådan frihet i
kreditprövningen att bankernas konkurrensförmåga upprätthålls och
näringslivets kreditvillkor blir de bästa möjliga.
Det
avgörande för en banks kreditprövning - särskilt i fråga om företagskrediter-
kan sällan vara de formella säkerheterna i form av pant eller borgen utan måste
vara företagets finansiella styrka, räntabilitet, likviditet och
företagsledningens skicklighet. En naturlig utformning av banklagen bör därför
vara att bankerna fär frihet att tillämpa sädana principer för sin kreditgivning.
Detta kan ske utan att skyddet för insätlarnas medel sätts i fara. Kapitaltäckningsregeln
i banklagen har väsentlig betydelse för insätlarnas skydd. Denna regel är även
efter den senaste ändringen så konstruerad att kravet på kapitaltäckning ökar
ju mindre formella säkerheter som finns för en kredit. Eftersom
kapitaltäckningen är kostsam för bankerna, har dessa i kapitaltäckningsregelns
uppbyggnad ett naturligt incitament att i regel ta in de formella säkerheter
som står att fä även om det legala kravet pä dylika säkerheter har utgått ur
lagen.
Bankerna
har ofta påståtts visa överdriven försiktighet vid sin kreditbedömning. Banklagens
säkerhetskrav har därvidlag spelat stor roll. Om huvudregeln om formella
säkerheter utgår ur banklagen, öppnas möjlighet för bankerna till en friare
kreditprövning.
Det
är önskvärt att svenska banker både kan konkurrera med och samverka med utländska
banker. Allt detta sker också i snabbt växande grad. De utländska banklagarna
upptar inte krav på formella säkerheter för krediterna. Det är av vikt att en
konkurrens med de utländska bankerna och en samverkan med dem kan ske på lika
villkor. Om en svensk bank skall lämna en kredit i konsortium med en utländsk
bank, kan av naturiiga skäl den svenska banken inte kräva särskild säkerhet för
sin andel av krediten när den utländska banken icke uppställer motsvarande
krav. Om utländska banker vid konkurrens med de svenska har ett övertag såvitt
gäller de legala betingelserna för kreditgivningen, kan svenska företagare bli
för sin finansiering på ett olyckligt sätt beroende av utländska kreditgivare.
Lagstiftningen bör motverka situationer där svenska företag tvingas lita till bankväsendets
välvilja i de länder de konkurrerar med.
Vid
en översyn av banklagens regel om formella säkerheter bör innehållet i
Prop. 1979/80:51 50
EG-ländernas
lagstiftning uppmärksammas. Genom en anpassning av den svenska lagstiftningen
på centrala områden till motsvarande regler inom EG-länderna underiättas på
sikt ett önskvärt samarbete med dessa länder. Banklagsutredningen bör sålunda
enligt bankföreningens uppfattning genom tilläggsdirektiv fä i uppdrag att
utreda lämpligheten av att i 59 § lagen om bankrörelse upphäva huvudregeln att
för kredit från bank skall ställas betryggande säkerhet och redovisa resultatet
i ett kommande betänkande. Den föreslagna vidgningen av blancokredilramen bör
dock genomföras utan att resultatet av en sådan utredning avvaktas.
7 Post-
och Kreditbanken, PK-banken
PK-banken
tillstyrker de föreslagna ändringarna.
8 Svenska
sparbanksföreningen
Sparbanksföreningen
tillstyrker utredningens förslag att öka blancokredit-ramarna frän 5 till 10 %
och i detta utrymme inkl. blancokreditgivningen till samfällighetsförening.
9 Sveriges
föreningsbankers förbund
Förbundet
tillstyrker utredningens förslag om höjning av tillåten blancokrediivolym från
5 till 10 % av inläning och eget kapital.
10 LO
Utredningens
förslag att utöka ramen för s. k. blancokrediter (krediter utan särskild
säkerhet) frän 5 till 10 % av summan av institutens eget kapital och inlåning tillstyrkes
av LO.
11 TCO
TCO
har inget att erinra mot de förändringar i banklagstiftningen som utredningen
föreslår. Men TCO finner samtidigt att de synpunkter som framförs i det
särskilda yttrandet är så tungt vägande att det pä sikt bör övervägas att
avskaffa bestämmelserna om gränser för blancokreditgivningen.
12 Svenska
bankmannaförbundet
Förbundet
tillstyrker utredningens förslag beträffande utökning av blancokreditvolymen
frän 5 till 10 % av eget kapital och inlåning.
Prop.
1979/80:51 51
13 Sveriges
hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen
(SHIO-Familjeföretagen) samt Sveriges Köpmannaförbund
De
mindre och medelstora företagens andel av affärsbankernas utlåning har under
1970-talet successivt minskat. Som en ersättning finns i dag ett antal
specialkreditinstitut för såväl långa som korta krediter. Eftersom de mindre
och medelstora företagen inte har tillgång till obligationsmarknaden kan dessa
företag genom vissa institut tillföras medellånga lån i viss omfattning. Vidare
har de regionala utvecklingsfonderna fått ökade kreditmedel till sitt
förfogande.
Även
om dessa åtgärder är av positiv art för de mindre och medelstora företagen är
utvecklingen inte tillfredsställande. Aflars- och sparbankerna är sedan lång
tid tillbaka de institutioner som i första hand bör förse företagen med
kapital. En alltför stor satsning på specialkreditinstitut förändrar denna bild.
Insatser bör därför i första hand göras så att bankväsendets utlåning till de
mindre och medelstora företagen ökas. Utredningens förslag om en ökning av blancokreditvolymen
kan enligt organisationernas mening bidra till att bryta denna negativa
utveckling.
Organisationerna
tillstyrker sålunda den föreslagna ökningen av blancokreditvolymen från 5 till
10 %.
Organisationerna vill i
sammanhanget påpeka vikten av att bankerna vid sin utlåning använder sig av de
möjligheter till en friare bedömning av de krav pä säkerheter som ställs på de
mindre och medelstora företagen. Det aktuella förslaget är ett steg i rätt
riktning. 1 nuläget är bankernas förluster på blancokreditgivningen mycket små.
För att möta de behov på kapital inför 1980-talet som näringslivet kommer att
ha för inte minst sina investeringar måste enligt organisationernas
uppfattning, ytterligare möjligheter skapas inom ramen för banksystemet. En ytteriigare
ökning utöver den nu föreslagna blancokreditvolymen är därför angelägen och en
väg att tillåta bankerna att ta ett större mått av risk vid sin utlåning till
företagsamheten.
Den
sakkunskap om de enskilda företagens problem och villkor som bankerna äger bör
tas tillvara i högre utsträckning än vad f. n. sker. Bankerna har ett stort
ansvar att bedöma projekts och företags utvecklingsmöjligheter. Detta ansvar
bör kompletteras med rätt till större frihet vid fördelning av tillgängliga
krediter.
Avslutningsvis
vill organisationerna ansluta sig till de synpunkter som framförts av ledamoten
Thunholm och ställer sig bakom de frågor med vilka han avslutar sitt särskilda
yttrande.
14 Svenska
företagares riksförbund (SFR)
SFR,
som bland sina medlemmar har företrädare för ca 25 000 mindre/ medelstora
företag, har bl. a. med utgångspunkt frän den alltmer minskade
Prop.
1979/80:51 52
självfinansieringsgraden
och den nyligen antagna konsumenlkreditlagen, anledning räkna med ett ökat
behov av blancokrediter. Utredningen har också kommit till denna uppfattning.
Dä
de mindre/medelstora företagen ofta saknar bankmässiga säkerheter, men i allt
högre grad blir beroende av extern finansiering, är det därför av största vikt
att denna möjlighet till upplåning vidgas och tryggas.
Med
hänsyn till vikten att behålla de mindre/medelstora företagen, inom ramen för
marknadshushållningens principer, finner SFR det synnerligen angeläget att
utredningens förslag om höjning av utlåningsvolymen frän 5 % till 10 % av ovan
nämnda summa av bankernas egna kapital och inläning genomföres.
Utredningen
har inte diskuterat de övriga särskilda säkerhetsbestämmelserna inom
huvudregeln. Vi föreslår att utredningen även granskar nu rådande säkerhetskrav
för övrig kreditgivning och särskilt prövar frågan om införandet av en friare
kreditprövning. Genom ny bokföringslag, aktiebolagslag, skärpt övervakning av
revisorer m. m. har kvaliteten på redovisningen som kreditprövningsunderlag
undergått en avsevärd utveckling till det bättre.
15
Sveriges industriförbund
Utredningen
anger som skäl till sitt förslag att det bl. a. finns anledning alt räkna med
ett ökat behov från företagens sida av blancokrediter i framtiden. Industriförbundet
delar denna uppfattning.
Som utredningen anger
minskar självfinansieringen inom näringslivet. Företagen blir i allt högre grad
beroende av en fullgod extern finansiering. Det är därför väsentligt att
kreditförsörjningsmöjligheterna tryggas. För flera grupper av företag,
framförallt de små och medelstora, saknas inte sällan bankmässiga säkerheter.
Företagen kan trots avsaknaden av formella säkerheter ha tillräckligt god
kapacitet i andra avseenden föratt förränta och amortera en kredit.
Industriförbundet finner att det mot denna bakgrund är utomordentligt angeläget
att lagändringar görs så att den generella blancokreditvolymen höjs från 5 % till
10 % av summan av bankernas egna kapital och inlåning.
1 ett särskilt yttrande
anför en ledamot att utredningen principiellt borde ha diskuterat hela frågan
om behovet av särskilda säkerhetsbestämmelser i banklagen. Ledamoten
redovisaren rad skäl till att de säkerhetskrav som nu råder varken är
meningsfulla eller ändamålsenliga. Industriförbundet anser i anslutning härtill
att det ligger i förtagens intresse att utrymme ges för en friare
kreditprövning och föreslår därför att frägan om att slopa huvudregeln blir
föremål för utredning.
Prop. 1979/80:51 53
16
Svensk industriförening
I
takt med att självfinansieringsgraden i näringslivet sjunkit under 70-talet har
tillgången på krediter blivit alltmer betydelsefull. Särskilt gäller detta
småföretagen. Tyvärr har bankernas möjligheter att bistå expansiva småföretag
varit begränsade i de fall inte bankmässiga säkerheter kunnat erbjudas. Resultatet
härav har blivit en stark överefterfrågan på lånemedel hos de regionala
utvecklingsfonderna.
En utökad möjlighet för
bankerna att ge krediter till företag som bedöms ha goda framtidsutsikter utan
att för den skull kunna ställa formell bankmässig säkerhet för aktuella län är
följaktligen välkommen. Föreningen tillstyrker därför att utrymmet för blancokrediter
ökas från 5 till 10 %.
Det
är dock viktigt att den utökade kvoten för blancokrediter verkligen kommer
företagen tillgodo och inte lill stor del ianspråktages för konsumtionskrediter.
Någon särskild reglering av den inbördes relationen mellan företags- och
konsumentkrediter vill inte föreningen förorda i nuvarande läge men hemställer
om att det i aktuella kungörelser och anvisningar klart framgår att huvudsyftet
med utökningen är att ge bankerna ökade möjligheter till kreditgivning åt
företag.
Beträffande
banklagstiftningen i övrigt delar föreningen de synpunkter som ledamoten Lars
Erik Thunholm givit uttryck för i sitt särskilda yttrande.
Signifikant
för de nya och mest expansiva industribranscherna t. ex. elektronikindustrin
är, att allt större del av investeringarna hänför sig till immateriella poster
främst utvecklingsarbete. Att då knyta kreditgivningen till anläggningstillgångar
så hårt som dagens banklagsstiftning stipulerar kan verka hämmande på vårt
lands möjligheter att investera i framtidsbranscherna. Det finns därför enligt
föreningens mening all anledning att överväga ett slopande av det formella
säkerhetskravet.
17
Sveriges grossistförbund
Utredningen
framhåller att möjligheterna för bankerna att lämna blancokrediter är
otillräckliga, och man föreslår därför att gällande regler skall ändras, så att
bankerna i ökad utsträckning kan lämna sådana krediter. Vi delar utredningens
bedömning och tillstyrker därför förslaget att blancokreditvolymen ökas från 5
till 10 % av summan av bankens eget kapital och inlåning.
Vi vill starkt understryka
att möjligheterna att erhålla blancokrediter har särskild betydelse för
handelsföretagen, som ofta saknar möjlighet att ställa traditionella
säkerheter. Det är också uppenbart att förekomsten av realsäkerheter inte
alltid utgör någon garanti för att ett projekt skall bli framgångsrikt. Vi
finner från denna utgångspunkt också anledning att instämma i de synpunkter som
ledamoten Lars-Erik Thunholm framfört i sitt särskilda
Prop. 1979/80:51 54
yttrande.
Vi delar hans uppfattning att ett slopande av säkerhetskravet i banklagen
skulle möjliggöra en smidigare kreditgivning, som bättre kan anpassas till
näringslivets kapitalbehov.
18 Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund
Riksförbundet
har ingen erinran mot förslaget om utökning av bankernas möjlighet att lämna blancokrediter.
19 Svenska
handelskammarförbundet
De
vunna erfarenheterna av de nuvarande reglerna har varit positiva. Bankerna har
utnyttjat den generella blancokrediträtten med stor försiktighet. Förlusterna
på dessa krediter har varit mycket små. Samtidigt har efterfrägan pä blancokrediter
ökat. Det finns fiera anledningar härtill. Genom den minskade
självfinansieringsgraden i företagen har beroendet av externa krediter ökat.
Allt fier företag har kommit i den situationen att de saknar möjlighet att
lämna bankmässiga säkerheter. Detta gäller inte minst nystartade och mindre
och medelstora företag.
Även
efterfrågan på blancokrediter från fysiska personer har ökat. 1978 ut.orde nära
hälften av affärsbankernas utnyttjade blancokrediivolym av sådana lån. Denna
efterfrågan kan ytterligare förväntas öka bland annat på grund av den nyligen
antagna konsumenlkreditlagen. Nämnda lagstiftning syftar bl. a. till att i ökad
utsträckning föra över fysiska personers krediter från avbetalningskrediter
till billigare bankkrediter.
Bankernas växande
internationella engagemang spelar också en inte obetydlig roll i detta
sammanhang. De svenska bankinstituten konkurrerar därvid med utländska banker,
som inte har motsvarande restriktioner.
Mot den angivna bakgrunden
framstår utredningens förslag att öka blancokredilramen som välmotiverat.
Förbundet tillstyrker därför förslaget. Samtidigt vill dock förbundet
ifrågasätta om inte tiden nu är mogen att helt slopa det formella
säkerhetskravet i banklagen.
Även om den föreslagna
ökningen av blancokredilramen skulle uigöra en förbättring medför dock
säkerhetskravet olägenheter. Den starka koncentrationen på formella säkerheter
kan dels medföra att det lånsökande företagets ställning och utveckling inte i
tillräcklig utsträckning uppmärksammas, dels att vissa typer av företag,
exempelvis service- och konsultföretag, som normalt har sämre möjligheter än
andra företag att ställa upp bankmässiga säkerheter, får svårare att tillgodose
sina kreditbehov.
Vidare innebär regleringen
att svenska banker kommer i ett konkurrensmässigt underläge gentemot utländska
banker. Olägenheterna härav ökar självfallet i takt med den ökade
internationaliseringen.
Del
bör också beaktas att säkerhetskraven många gånger innebär en onödig kostnadsbelastning
för såväl låntagare som bank.
Prop. 1979/80:51 55
Enligt
förbundets bedömning skulle ett slopande av ifrågavarande restriktioner
knappast komma att medföra några större risker ur säkerhetssynpunkt. Kapitaltäckningsbestämmelserna
torde vara tillfyllest för att garantera bankernas solvens. Det bör även
beaktas att formella säkerheter, även om kraven härpå slopades, fortfarande
naturligtvis skulle spela en viktig roll vid kreditgivningen. Genom att
överlåta frägan till bankerna skulle dock ett Hexiblare system skapas.
Slutligen bör ocksä beaktas att Sverige, såvitt bekant, är det enda land med
restriktioner av nu ifrågavarande slag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
GOTAB f>2m
Slockholm 1979
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (9)
9 kopplingar i 7 dokument.
- Prop. 1986/87:12 om ny banklagstiftning i texten
- Prop. 1983/84:146 om ändrade regler för bankinstitutens kreditgivning, m.m. s. 10 · s. 20 i texten
- Prop. 1980/81:103 1980/81:103 i texten
- Rskr. 1979/80:133 i texten
- Bet. 1979/80:NU22 Med anledning av propositionen 1979/80:51 med förslag till ändrade blancokreditregler för bankinstituten jämte motion s. 1 · s. 3 i texten