Lagrum · SFS 1942:350
2 §
Om fasta fornlämningar
Författningen är upphävd genom SFS 1988:950. Texten står kvar därför att rättspraxis hänvisar till den.
Fasta fornlämningar äro:
högar av jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar, gravrösen, tingshögar och dylikt);
gravbyggnader av sten jämte hölje, andra gravar och gravfält från forna tider;
domarringar, skeppssättningar och andra fordom lagda eller resta stenar;
stenar och bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar eller målningar, sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar (älvkvarnar), offerkällor och andra kultplatser ävensom tingsplatser från forna tider; stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar eller till minne av någon person eller tilldragelse och likartade minnesmärken;
lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder eller platser;
övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar, vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under forna tider eller lämningar därav;
lämningar av vårdkasar ävensom märkliga färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider; samt
fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen äro knutna.