Samma ämne som under nästföregående nummer.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1864, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 302–303 i årgången 1864. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen. Sjölagen, nr 9 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 68 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 405 för det här referatet, men referatet börjar på s. 302 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen. Sjölagen, nr 9.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Första årgången, 1864 i litteraturen — s. 302–303 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Per Perssons i Klinge hustru Karin Olsdotter hade för delaktighet i det af hennes man föröfvade mord å deras måg Erik
,) Petersson valde lifstids straffarbete; sökte nåd 1816 två gånger, 1817 och 1820; men fick afslag. Sista gången befallde K. Μ. kommendants-embetet i Carlskrona att ej vidare af Petersson emottaga någon nådeansökan. En hans bror begärde nåd för honom 1821 (P. var då 40 år gammal och hade i 11 år varit i ankarsmedjan samt uppfört sig väl), men äfven då afslogs ansökningen. Likaså 1823 och 1826, ehuru brodren Daniel Petersson ville taga honom i sin tjenst.
s. 303 Sida 303 i årgången börjar här
Jonsson Holmberg blifvit genom Svea hofrätts utslag d. 30kt. 1811 dömd att mista lifvet, halshuggas och i båle brännas, men af Kongl. Maj:t medelst utslag den 23 Jan. 1812 af nåd till lifvet förskonad, och erhållit tillstånd att i stället umgälla sitt grofva brott med 30 par ris, uppenbar kyrkoplikt en söndag samt lifstids tukthus-arbete. Karin begärde likväl, att K. Μ. täcktes tillåta, det hon finge, jemte sin man, dödsstraffet undergå.
Högsta Domstolen yttrade: Då, enligt läkarebetyg, hvilket, jemte underdåniga ansökningen, K. M:ts befallningsh. i Vesternorrlands län insändt, det Karin Olsdotter ådömda risstraff kan för hennes lif medföra vådliga följder, och hon således ej skulle komma till åtnjutande af den förskoning, K. Μ. i nåder velat henne förunna, af hvilket förhållande hon tilläfventyrs hemtat anledning till sin nu gjorda underd. ansökning, ansåg sig II. D. böra hemställa om icke risstraffet kunde till motsvarande 28 dygns fängelse vid vatten och bröd förvandlas. Men som, lik— mätigt 25 § regeringsformen, på hvarje brottsling ankommer att emottaga den nåd, konungen honom förunnar eller undergå det straff, hvartill han blifvit dömd, tillstyrkte II. D. att K. M:s befallningshafvande måtte i nåder anbefallas att låta Karin Olsdotter hos sig inställa och ej allenast underrätta henne om den förunnade nåden, utan ock förständiga henne, att valet vore henne öppet emellan denna lindrigare bestraffning eller dödsstraffet, samt att derest hon då förblefve i sitt beslut att dödsstraffet hellre undergå, K. Μ. befallningsh. hade att låta detsamma verkställa. Hvarjemte kon. befallningsh. skulle äga att med underd. berättelse om förloppet till K. Μ. inkomma.
Till hvad Högsta Domstolen sålunda yttrat och hemställt, täcktes Hans Kongl. Maj:t den 19 Mars 1812 i Statsrådet ') lemna nådigt bifall.
') I närvaro af h. exc. justitie-statsmin. grefve Gyllenborg, h. exc. statsmin. för utr. är. friherre v. Engeström, statsråderna h. exc. friherre Rosenblad, friherre Fleming, friherre Adlerbeth, justitie-råderna Blom och friherre Kurck samt justitie-kansleren grefve Trolle-Wachtmeister.