Naumanns tidskrift 1864 s. 338

Kaptenen grefve Z. instämde till Stockholms rådstufvurätt grosshandlaren X. med påstående, att som X. underlåtit göra sig urarfva efter sin aflidne son handelsbokhållaren V. X. ehuru han satt sig i besittning af dennes qvarlåtenskap, X. måtte åläggas infria en af sonen till Z. utgifven förbindelse å 500 r:dr b:ko, med ränta dera från utgifningsdagen, äfvensom ersätta rättegångskostnaden.

Förbindelsen var af följande lydelse: »Som grefve Z., hvilken på grund af ingången borgen inlöst ett af mig till herr Georg W. eller ordres å r:dr 1000 banko den 17 Okt. 1851 utgifvet skuldebref, utan att derför erhålla godtgörelse vidare än för halfva summan, och till mig samma skuldebref återställt på det jag måtte komma i tillfälle att i mitt konkursmål erhålla förlikningsdom; så förbinder jag mig att till Z. betala återstoden med r:dr 500 b:ko jemte laglig ränta, så snart tillgång härtill af mig antingen ärfves eller förvärfves. Stockholm den 23 Sept. 1852. V. X. (sigill)» Å förbindelsen var tecknadt godkännande af V. X:s förmyndare J.

Grosshandlaren X. bestred käromålet och genmälte, att sonen ända sedan 1853 vistats utrikes, de sednare åren i B.,

s. 339 Sida 339 i årgången börjar härKopiera citering

der han haft anställning på handelskontor och dit han skulle återvändt efter slutad badsejour vid N. N. Sedan han å sistnämnde badort aflidit, hade af myndighet derstädes å hans qvarlåtenskap upprättats inventarium, hvaraf visade sig, att den aflidnes tillgångar ej räckt ens till begrafningskostnaden, utan hade X. måst öfversända penningar dertill.

Grefve Z. anförde häremot: att, enligt 127 § i konkurslagen den 12 Mars 1830, afliden persons arfvingar en for alla och alla för en svara för den aflidnes gäld, derest de försummat laga tid att göra sig urarfva; att det förhållande, att sonen bott och aflidit utrikes, ej befriade X. från nämnde påföljd, enär den förre ej upphört att vara svensk medborgare; att samma ansvar drabbade X. jemväl enligt 129 § konkurslagen för det han försummat laga tid till boupptecknings hållande; samt att, jemlikt förbindelsens innehåll, ifrågavarande skuld tillkommit sålunda, att Z. nödgats infria en för V. X. ingången borgen och derigenom måste vara berättigad återfå hvad han för dennes räkning betalt.

Rådstufvurätten yttrade i dom den 10 Januari 1861: att då den af Z. till grund för krafvet lagda skuldförbindelse endast innehölle förpligtelse af V. X. att betala det i skuldsedeln förskrifna beloppet 500 r:dr b:ko jemte ränta, så snart tillgång härtill af V. X. antingen ärfdes eller förvärfdes, samt, emot hvad grosshandlaren X. förklarat och sökt styrka, icke visadt blifvit att ett sådant fall inträffat; ty och då grosshandlaren X. ej kunde, till följd af sin underlåtenhet att göra sig urarfva efter sonen, anses förbunden till större skyldigheter, än denne sjelf i lifstiden haft, blef käromålet så i saken som angående rättegångskostnaden af rådstufvu-rätten ogilladt.

Grefve Z. vädjade till Svea hofrätt, yrkade att, med upphäfvande af rådstufvu-rättens dom, käromålet måtte bifallas, samt anförde: att han ej haft någon skyldighet vänta med fordringens indrifvande hos V. X. tilldess denne uppgifvit sig hafva ärft eller förvärft tillgång, utan tvärtom varit berättigad att när som helst genom utmätning få nämnda förhållande utrönt samt till och med på grund af förbindelsen kunnat försätta gäldenären i konkurstillstånd; hvarjemte anmärktes, att ingen

s. 340 Sida 340 i årgången börjar härKopiera citering

laglig handling funnes, som visade tillståndet i V. X:s bo. Det i N. N. upprättade inventarium upptager endast tillgångar, omkr. 170 francs, och är icke under edsförpligtelse underskrifvet.

Grosshandlaren X. genmälte, att af det förhållande, att å det skuldebref af den 17 Okt. 1851, som omnämnes i nu ifrågavarande förbindelse, V. X. tecknat sig såsom låntagare och S. såsom löftesman, icke nödvändigt följde, att V. X. varit den som åtnjutit valutan.

Hofrätten i dom den 30 Maj 1861: Som, enligt hvad omförmälda af V. X. den 23 Sept. 1852 utfärdade förbindelse utvisar, densamma blifvit till Z. utgifven i anledning deraf att, sedan Z., till följd af ingången borgen, inlöst ett afV. X. den 17 Okt. 1851 till Georg W. eller ordres utgifvet skuldebref å 1,000 r:dr banko, utan att Z. erhållit godtgörelse vidare än för halfva summan, Z. till V. X. återställt sistberörda skuldebref på det denne måtte komma i tillfälle att uppgöra förlikning med borgenärerne i sin konkurs; samt följaktligen den omständighet, att V. X. i förstnämnda förbindelse förklarat sig vilja betala återstående beloppet med laglig ränta så snart tillgång dertill af honom ärfdes eller förvärfdes, icke upphäft V. X:s skyldighet att gälda sin berörda, redan vid samma förbindelses utfärdande till betalning förfallna skuld; alltså och då upplyst vore, att grosshandlaren X. icke gjort sig urarfva efter sin bemälde son, hvars arfvinge han var, pröfvade hofrätten, med ändring af rådstufvu-rättens dom, rättvist, i förmågo af 127 § konkurslagen den 12 Mars 1830, förpligta grosshandlaren X. att till Z. genast utgifva omstämde 500 r:dr b:ko jemte sex procent med bevillningsafdrag minskad ränta derå från den 23 Sept. 1852 tilldess betalning skedde; och qvittades kostnaderne så vid rådstufvu-rätten som i hofrätten.

Från detta beslut var assessoren Åkerblom skiljaktig och gillade rådstufvu-rättens dom.

Efter nedsatt revisionsskilling, sökte grosshandlaren X. i underdånighet ändring uti hofrättens dom, under åberopande af hvad han förut i saken anfört. Z. iakttog inställelse samt yrkade fastställelse af hofrättens dom och ersättning för kostnaderne hos Kongl Maj:t med 156 r:dr r:mt jemte domslösen.

s. 341 Sida 341 i årgången börjar härKopiera citering

Nedre Revisionen (t. f. revisions-sekreterarne N. v. Sydow och Svedelius) hemställde i underdånigt betänkande, att K. Μ. måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom samt förpligta sökanden att ersätta vederpartens kostnader å saken hos K. Μ. med etthundra riksdaler riksmynt.

Referenten t. f. revisions-sekreteraren Östergren var härifrån skiljaktig och tillstyrkte för sin del, att K. Μ. måtte, med upphäfvande af hofrättens, gilla rådstufvu-rättens dom.

Vid sakens föredragning i Högsta Domstolen den 5 April 1864, förenade sig dess fleste ledamöter i följande yttrande: Emedan sökandens son V. X. uti omstämde förbindelse, jemte förklarande att svaranden på grund af borgen infriat en V. X:s skuldsedel å ett tusen riksdaler banko, men, ehuru endast hälften deraf blifvit honom godtgjord, låtit V. X., på det denne skulie erhålla förlikningsdom i sin konkurs, få reversen tillbaka, tillika åtagit sig att till svaranden betala återstående beloppet femhundra riksdaler banko, hvilket åtagande, enligt hvad ostridigt är, sedermera ej blifvit fullgjordt; samt det i förbindelsen förekommande uttryck att densamma skulle infrias »så snart tillgång dertill af V. X. ärfdes eller förvärfdes», hvarmed uppenbarligen endast velat utmärkas, att förbindelsen, ehuru utfärdad efter V. X:s konkurs, likväl ej borde för svaranden medföra annan eller bättre rätt, än honom för den äldre fordringen kunnat i konkursen tillerkännas, eller att derför hålla sig allenast till X:s tillgångar, men ej till hans person, icke lagligen kan för sökanden, som försummat att efter sonen sig urarfva göra, föranleda befrielse från den honom, enligt 127 § konkurslagen den 12 Mars 1830, åliggande ansvarighet för den skuld, hvari sonen enligt ifrågavarande förbindelse vid sin död ostridigt häftat, pröfvade bemälde ledamöter rättvist gilla det slut, betänkandet tillstyrkt.

Tre ledamöter biföllo föredragandens yttrande.

K. M:s dom utfärdades den 28 April 1864.