Åtal i mål rörande oloflig varuinförsel anses hafva förfallit, sedan den tilltalade aflidit efter att öfver rådstufvurätts meddelade utslag hafva i hofrätt anfört reservationsbesvär, men innan han der hunnit utveckla sin talan.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1864, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 367–369 i årgången 1864. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, H) Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan, nr 7 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 87 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan, nr 7.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Första årgången, 1864 i litteraturen — s. 367–369 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Vid tullkammaren i Wisby utförde tullfiskalen Gr. Wibom åtal emot handlanden O. N. W. för det han, som den 1 Sep-
s. 368 Sida 368 i årgången börjar här
tember 1847 skulle blifvit på allmänna landsvägen emellan Wisby och Slitö hamn af tullbetjeniug anträffad under forslande af ett packlass med köpmannavaror, vid derå anställd besigtning befunnits innehafva jemväl utländska till införsel dels förbjudna och dels tillåtna men ostämplade varor, hvilka under beslagsanspråk anhållits och till Wisby tullkammares konfiskationsmagasin aflemnats.
Genom utslag den 19 Juni 1847 förklarade rådstufvur ätten O. N. W. berättigad att återfå en del af varorna, men ansåg, enligt 1, 2 och 20 §§ i kongl. förordn. 1841, allt det öfriga i beslag tagna godset vara förbrutet, och fällde W. till böter för första resan oloflig varuinförsel.
Häröfver klagade O. N. W. i Svea hofrätt medelst reservationsbesvär, men afled innan han hann utveckla sin talan.
I utslag den 16 Februari 1858 fann hofrätten, enär upplyst vore, att O. N. W. dåmera aflidit, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, ofvanberörde emot O. N. W. i lifstiden anställda åtal hafva förfallit.
Advokatfiskalen i general-tullstyrelsen öfverklagade detta utslag och anförde, att hofrätten ej ägt att meddela yttrande öfver något annat än det, hvaröfver 0. N. W. i lifstiden fört talan, och denna ginge obestridligen ut derpå, att rådstufvurätten i Wisby fällt ett oriktigt domslut. Den pröfning, som af hofrätten påkallats, hade således varit: Är 0. N. W. till åtalade öfverträdelsen skyldig eller icke? Deröfver hade dock hofrätten icke utlåtit sig. Det vore väl sannt, att ingen borde dömas förrän han blifvit fulleligen hörd; men då O. N. W. inför rådstufvurätten fått andraga och andragit allt hvad han till sitt urskuldande haft att anföra, samt i sina besvär ej åberopat någon enda omständighet till stöd för ändringssökandet, kunde advokatfiskalsembetet ej finna annat, än att hofrätten saknat stöd af lag för det meddelade domslutet, hvilket dessutom ledde derhän, att de varor, som ostridigt blifvit olofligen införda, skulle, om domslutet vore riktigt, kunna få fritt disponeras. O. N. W:s inträffade död skulle således bereda hans arfvingar en laglig dispositionsrätt öfver gods, som, om han lefvat, ovilkorligen varit förverkadt. Om emellertid rådstufvurättens utslag
s. 369 Sida 369 i årgången börjar här
icke kunde i allo gillas, borde åtminstone de från O. N. W. i beslag tagna, olofligen införda varor förklaras förbrutna.
Efter det förklaringar blifvit infordrade från 0. N. W:s sterbhusdelägare, föredrogs målet den 13 Februari 1862 i Högsta Domstolen, som fann skäl icke vara anfördt, hvilket i hofrättens utslag kunde verka ändring.