Föreskrift af kon. befallningshafvande angående grindars borttagande samt i sådant afseende stadgadt vite.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1864, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 369–371 i årgången 1864. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, G) Utsökningsbalken, nr 3 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 88 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Utsökningsbalken, nr 3.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Första årgången, 1864 i litteraturen — s. 369–371 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Kon. befallningshafvande i Elfsborgs län utfärdade den 23 Juni 1855 en så lydande kungörelse:
»Grindar å allmänna landsvägar och öfrige till allmänt underhåll indelade vägar äro hvarken i lag föreskrifne eller tillåtne och utgöra i sig sjelfva endast ett medel, hvarigenom enskilte jordägare inkräkta sådan väg, som är allas tillhörighet och icke må mer af den ene än den andre begagnas. Likväl har, i den mån hemmans-klyfningen fortgått och de intill allmänna vägarne angränsande hemman genom laga skiften blifvit i mindre och mindre lotter klufne, det blifvit en vedertagen sed att för hvarje enskilt ägolott afskifta äfven landsvägen medelst en grind, så att på vissa orter, till hinder och olägenhet för vägfarande, finnes i förhållande till vägens längd allt för stort antal grindar. Med hänsigt härtill och då det icke ma bero pa jordägare att å allmän väg uppsätta grind hvarhelst densamma finnes för honom nyttig, har kon. befallningshafvande funnit nödigt härigenom uppmana och bemyndiga vederbörande, som förrätta de i lag påbudna vägsyner, att då pröfva och bestämma hvarest å allmän väg grind, såsom oundgängligen nödig för jordägare, må finnas och huru densamma inrättas bör; skolande i sammanhang dermed föreskrifvas hvilka nu befintliga grindar.
Tidsdrift för Lagstiftn. etc.
s. 370 Sida 370 i årgången börjar här
såsom hinderliga för allmänna trafiken, böra af jordägare borttagas samt i öfrigt tillses, att grind, som tillstädjes, har nödig bredd i förhållande till landsvägen och i öfrigt är af ändamålsenlig beskaffenhet; ägande den, som med syneförrättningens beslut icke åtnöjes, deröfver i stadgad ordning föra klagan».
Den 9 Augusti 1856 utfärdade samme befallningshafvande ny kungörelse, deri han, enär, enligt allmänna kungörelsen den 23 Juni 1855, grindar å allmänna vägar inom länet blifvit utdömde och borttagne, men flerastädes inträffat, att jordägare åter obehörigen uppsa.tt sådana grindar, stadgade ett vite af 10 r:dr banko, hvartill den gjorde sig förfallen, som, efter det detta beslut om grindars borttagande vunnit laga kraft, antingen icke inom åtta dagar borttoge desamma eller ock ånyo uppsatte af vederbörande borttagen grind. Vitet skulle tillämpas efter den 1 September 1856 för hvarje gång sistnämnde åtgärd obehörigen vidtogs.
Länsmannen J. E. Hammarin lät den 9 Juli 1858 utgå en den 11 i samma månad uti N. N. kyrka uppläst kungörelse, deri förklarades, att vid årets vägsyner, på grund af kungörelsen den 23 Juni 1855, utdömts att borttagas åtskilliga onödiga grindar, hvilka voro till hinder och olägenhet för vägfarande, deribland en grind tillhörig Gustaf Hansson i Fagerhult; och förständigades vederbörande jordägare, hvilka uppsatt och underhöllo de ifrågavarande grindarne, att genast och senast före utgången af Juli månad år 1858 borttaga desamma, vid påföljd att sådant eljest emot lega på deras bekostnad företoges. Den missnöjde (så afslutades kungörelsen) ägde att klaga hos kon. befallningshafvande inom fjorton dagar från kungörandet.
Till 1860-års hösteting med Walbo härad instämde länsmannen F. Chytræus Gustaf Hansson i Fagerhult med påstående om ansvar för det han ej inom föreskrifven tid borttagit den utdömda grinden.
Gustaf Hansson medgaf, att grinden fanns qvar, men han hade icke vetat att den varit utdömd. Dessutom vore den, enligt Gustaf Hanssons förmenande, nödvändig.
s. 371 Sida 371 i årgången börjar här
Härads-rätten yttrade i utslag den 22 December 1860, att härads-rätten hade sig bekant, att den väg, hvaröfver ifrågavarande grind blifvit satt, endast vore en sockneväg eller mindre häradsväg, hvadan och då kungörelsen den 9 Augusti 1856 skäligen icke ägde tillämplighet på sådana vägar, hvilka vanligen begagnades, om icke uteslutande, åtminstone i de flesta fall af sockens innevånare, åtalet ogillades.
Chytræus besvärade sig häröfver i Götha hofrätt; men hofrätten fastställde medelst utslag den 7 Mars 1861 häradsrättens beslut.
Ofver detta utslag anförde Chytræus underdåniga besvär hos K. Μ., med yrkande af bifall till hvad han påstått. Genom beslut vid 1858-års vägsyn, hade grinden blifvit utdömd. Att vägen vore allmän, bevisades bäst deraf, att den vore föremål för syn af kronobetjent.
Sedan Gustaf Hansson fått tillfälle att förklara sig, föredrogs målet i Högsta Domstolen den 26 Mars 1862, dervid dess flesta ledamöter förenade sig om följande beslut: Som icke visadt var, att genom något af behörig embetsmyndighet meddeladt beslut, som vunnit laga kraft, ifrågavarande grind förklarats böra borttagas, och vid sådant förhållande det i K. M:s befallningshafvandes åberopade kungörelse den 9 Augusti 1856 stadgade vite icke var i detta mål tillämpligt, fann Högsta Domstolen ej skäl att göra ändring i det slut, hvaruti domstolarne i målet stadnat.
Justitie-råden Alexanderson, Quiding och Carleson åter yttrade: att, enär ifrågavarande väg, ehvad den vore att hänföra till sockenväg eller mindre häradsväg, likväl i sådan egenskap utgjorde allmän väg, hvarå K. M:s befallningshafvandes kungörelser den 23 Juni 1855 och den 9 Augusti 1856 hade afseende, samt Gustaf Hansson hvarken inom rätt tid fullgjort den honom vid hållen vägsyn ålagda skyldighet att sin grind öfver vägen borttaga, eller visat sig hafva i det genom uppläsande från predikstolen kungjorda synebeslutet hos K. M:s befallningshafvande sökt ändring, pröfvade bemälde justitieråd skäligt, med ändring af domstolarnes öfverklagade utslag, fälla Gustaf Hansson till stadgade vitet femton r:dr r:mt.