Naumanns tidskrift 1864 s. 410

Utsöknings-balkens 9 kap. 2 § innehåller angående besvär öfver konungens befallningshafvandes utslag: »Pröfvar hofrätten besvären vara sådana, att den andra parten förut höras bör, då skall viss dag vid vite honom föreläggas att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute, lägge hofrätten ny dag före och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om han den tid försitter. Kommer han ändå ej med svar, gifve den sökande afskrift in af dess besvär och varde saken derpå företagen och efter dess beskaffenhet afgjord.»

Dessa föreskrifter blefvo (dock endast hvad skuldfordringsmålen angå, se k. br. den 23 Jan. 1799) så till vida modifierade genom 6 § i kongl. förordningen den 28 Juni 1798, att hofrätten för förklarings afgifvande skulle förelägga förklaranden äfventyret att icke vidare varda i saken hörd, men i öfrigt blefvo utsöknings-balkens stadganden bibehållna. Ifrågavarande § i 1798-års förordning innehåller nemligen, bland annat: »Då besvär öfver konungens befallningshafvandes utslag i lagsöknings- och utmätnings mål anföras, och dessa besvär, efter hvad 9 kap. 1 § Utsöknings-balken föreskrifver, i rättan tid till hofrätten inkommit, och hofrätten pröfvar besvären vara sådana, att andra parten höras bör, förrän hofrätten sitt utslag meddelar, då bör denna part, jemte det honom viss dag förelägges att sig förklara, tillika kungöras, att han ej vidare hörd varder, om han sådan tid försitter. Kommer han ej med svar, gifve

s. 411 Sida 411 i årgången börjar härKopiera citering

den sökande afskrift in af besvären med bifogade handlingar och saken varde derpå företagen och efter dess beskaffenhet af g jord».

I Götha hofrätt hade olika praxis vid behandlingen af dessa mål ägt rum i så måtto, att då målet blifvit kommuniceradt och kommunikations-bevis ingifvet, men förklaranden uteblifvit, tre divisioner icke tvekat att för målets bringande till slut förelägga sökanden att inom viss utsatt tid ingifva afskrift af besvärshandlingarna, hvaremot de två andra divisionerna icke ansett sig böra vidtaga någon ytterligare åtgärd förrän någon af parterna det begärde.

Denna olika praxis anmäldes af presidenten i ett hofrättens plenum (d. 19 December 1861) med uppmaning att till förberedande af den underdåniga hemställan till Kongl. Maj:t, hvilken, derest icke åsigterna kunde sammanjemkas, torde blifva behöflig, hofrätten måtte taga i öfvervägande på hvilket med lag och arbetsordningen öfverensstämmande sätt nödig enhet skulle kunna åstadkommas. För sin del hyllade presidenten samma åsigt som de tre divisionerna och åberopade till stöd derför först 18 § i den för hofrätterna den 14 September 1858 fastställda arbets-ordning, hvilken innehåller, att på hvar division skall finnas, bland annat, en rotul öfver mål och ärenden, som af sekreteraren föredragas, och att vid början af hvart år skola nya rotlar upprättas och deri öfverföras alla mål och ärenden, som icke äro i följd af återkallelse afskrifna eller blifvit slutligen afgjorda. Denna föreskrift skulle åsyfta att för hofrätten underlätta fullgörandet af hvad kongl. brefvet till hofrätterna den 11 December 1766 stadgade derom, att mål ej finge hvarken för parters uteblifvande eller för saknad af handlingarne afstanna, och att hofrätterna borde, utan att parterna behöfde derom påminna, till slut befordra de der fullföljda mål, hvilket bref icke genom 1798-års förordning blifvit ändradt eller upphäfdt.

Nämnde kongl. bref af 1766, 1) som blifvit utfärdadt på ständernas begäran och enligt rubriken angår arbetsmethoden

’) Se Samuel Ugla Saml. af kongl. bref, 1 del. s. 229.

s. 412 Sida 412 i årgången börjar härKopiera citering

och rättegångs-sättets förkortande, innehåller åtskilliga momenter, af hvilka blott ett par i förevarande fråga kunna vara af vigt. 2 mom. »Som det är befunnet, att många mål kommit att afstanna, antingen för felande dokumenters anskaffande, eller ock för det de till förhör kallade parter sig ej inställt, men lagen likväl i 14 kap. 3 §, 16 kap. 6 § och 24 kap. 1 § rättegångs-balken gifver tillräcklig anledning till förenämnde hinders afböjande genom förelagde ansenliga viten eller förlust att vidare blifva hörd, alltså hafven J att dessa lagens förordnanden med allt eftertryck verkställa». 5 mom. »Hofrätterna hafva esomoftast anfört såsom orsak, hvarför konkurs- och andra saker ej blifvit afslutne, att ingendera parten påmint om slut. Det fäller af sig sjelf, att domaren är derför satt att hjelpa de tvistiga mål, som inkomma, till slut, och att parter derföre gå till rätta, att deras delo må ju förr dess hellre blifva skild, hvilket således domarens ofelbara skyldighet är att sjelfmnant och opåmint befordra, särdeles hvad konkurssaker angår, derom uttrycklig befallning i lag och förordningar är gifven, och äfven till den ändan förordnadt, att inga relationer i sådana mål utfärdas. Denna ursäkt, såsom icke gällande, må derföre härefter ej af någon referent anföras».

Dessa föreskrifter ansåg presidenten hafva afsett ej blott de lottade, utan äfven de icke lottade målen, med anledning af ett kongl. bref till Götha hofrätt den 11 Februari 1768, som förklarar att Kongl. Maj:t bifallit en af hofrätten gjord hemställan derom, att en särskild förteckning eller lista skulle föras öfver alla inkommande besvärsmål och deruti antecknas kommunikationer, iterata, inkomna recipissen m. m.

Vidare anmärkte presidenten, att då en klagande fullgjort kommunikations-resolutionens föreskrifter, han dermed tillräckligt tydligt tillkännagifvit, att han fullföljde sin talan, samt åberopade slutligen, att den åsigt, som presidenten förfäktade, vore enahanda med den, som i ett kongl. bref den 25 Januari 1803 1) blifvit kammarkollegium till iakttagande i likartade fall föreskrifven. Detta kongl. bref visade ock, att då en förkla-

1) Backmans Lagsaml. vid 9 kap. U.B., 4 H. sid. 343.

s. 413 Sida 413 i årgången börjar härKopiera citering

rande försutit tid att varda i målet hörd och ej heller återställt de kommunicerade handlingarna, det tillkom kollegiet att från sökanden eller besväranden infordra förnyade handlingar, så att målet måtte kunna slutligen afgöras. 1)

Angående presidentens berörde anmälan i hofrättens plenum innehåller hofrättens protokoll, att under den öfverläggning, som derom uppstod, skiljaktiga åsigter rörande sättet för behandlingen af de ifrågavarande målen yttrades, men att samtlige ledamöterna voro derom ense, att det ej tillkom hofrätten att i afseende på tydning och tillämpning af lag meddela någon till efterrättelse för domaren gällande föreskrift, hvarjemte de flesta ledamöterna ansågo, att någon hemställan till Kongl. Maj:t icke var af behofvet påkallad.

Emellertid hade under diskussionen fråga blifvit väckt, huruvida 18 § i arbetsordningen om oafgjorda måls transporterande till ny rotul borde äga tillämpning på ifrågakomne mål; och enär af den omröstning, hvilken deröfver ägde rum, framgå skälen för den åsigt, som i hufvudfrågan var motsatt presidentens, bör denna omröstning här omnämnas.

Endast sex ledamöter förutom presidenten ansågo ett öfverförande af ifrågavarande mål till ny rotul böra ske, hvilken åsigt grundades allenast på den bestämda ordalydelsen i 18 § arbetsordningen, att »alla mål och ärenden» skola till ny rotul öfverföras.

Hofrättens öfriga femton ledamöter förmenade deremot, ett sådant öfverförande ej böra ske just till följd deraf, att hofrätten icke, utan anmälan från någondera parten, borde med dessa mål taga vidare befattning. För att åter bevisa detta, argumenterades något olika. Nio ledamöter yttrade: »Om än medgifvas måste, att kongl. brefvet den 11 December 1766 gåfve något stöd åt den i praxis stundom hyllade åsigt, att hofrätten »opåkalladt» borde bringa ifrågavarande mål till slut, syntes dock, med afseende å brefvets syfte och ändamål, kunna an-

1) Berörde kongl. bref hade tillkommit i följd af underdånig anmälan, att kollegiet ej kunde beräkna sin balans, enär både klaganden och förklaranden försummade hvad dem enligt kommunikations-resolutioner ålåge och att följaktligen, enligt den dittills följda princip, en mängd mål fingo hvila oafgjorda.-

s. 414 Sida 414 i årgången börjar härKopiera citering

tagas, att det afsåge blott sådana mål, hvilkas bringande till slut befrämjade ena eller andra partens bästa. Grunden för stadgandet i 9 kap. 2 § Utsöknings-balken och 1798-års förordning, att, i händelse förklaranden ej komme med svar, sökanden »ägde» ingifva afskrift af besvären, torde ej kunna sökas i annat än lagstiftarens afsigt att bereda sökanden tillfälle att, utan hinder af vederpartens tredska, få sin talan pröfvad; men derest hvarken sökanden begagnade sig af berörde utväg eller vederparten på något sätt påkallade målets afgörande, syntes af denna ömsesidiga underlåtenhet utan fara för misstag kunna dragas den slutsats, att ingendera parten tillskyndades någon båtnad genom målets pröfning, hvadan hofrätten ej heller kunde hafva någon skyldighet att befordra målet till slut.» Öfriga sex ledamöter anförde: »Stadgandet i 2 mom. af berörde kongl. bref grundade sig på vissa uppräknade ställen och åsyftade således påtagligen blott vanliga rättegångsmål. Då nu 9 kap. 2 § Utsöknings-balken och kongl. förordningen den 28 Juni 1798 icke bestämde någon skyldighet för klaganden att fullfölja besvären, utan endast anvisade honom en utväg att få målet afgjordt, torde det väl bero på honom sjelf att begagna sig deraf, hvadan hofrätten hvarken vore pligtig eller berättigad att meddela honom något föreläggande derutinnan. Dessutom torde med visshet kunna antagas, att då i skuldfordringsmål förklaranden uteblifvit med förklaring, sådant i de flesta fall härrörde deraf, att den uteblifne, hvilken vanligen vore fordringsägaren, fått sin fordran godtgjord, hvarigenom anledningen till klagandens besvär förfallit. 1 följd deraf skulle, om dessa mål utan framställd begäran bringades till slut, sådant icke allenast för den ofta fattige och med dryga utsökningsumgälder belastade klaganden leda till oskäligt betungande med lösen af två särskilda utslag, af hvilka han ej hade ringaste nytta, utan äfven för hofrätten utan ändamål upptaga tid».

Presidenten tog derefter åter ordet, ansåg att part, som i laga ordning anmält sin sak, borde anses fullfölja den, så länge han icke uttryckligen tillkännagåfve annat, samt trodde, med anledning af det generela stadgandet i 5 mom. af 1766-års kongl. bref, att detsamma hade afseende å alla mål. Att hof-

s. 415 Sida 415 i årgången börjar härKopiera citering

rätten äfven tillförene ansett sig pligtig att opåmindt komplettera olottade mål, ådagalades äfven af ett pleniprotokoll af den 19 Januari 1837, hvilket innehöll att hofrätten beslutat, att äfven öfver olottade civila besvär och ansökningar skulle upprättas enahanda rotlar som öfver kriminela mål, och att då part befunnes hafva försummat något föreläggande, anmälan derom skulle göras å den division, dit ärendet hörde. En ytterligare bekräftelse härpå innefattades i nu gällande arbetsordning för hofrätterna. Samma motiv, som föranledt 1803-års kongl. bref till kammarkollegiet, låge äfven till grund för 6 § i 1798-års förordning; och deraf vore man berättigad antaga, det formen för lagbudet »gifve den sökande afskrift» etc. vore imperativ, och ingalunda lemnade åt klagandens godtycke att , vidare utföra målet. Träffades förlikning emellan parterna, vore klaganden skyldig att derom göra anmälan. Blotta möjligheten af träffad förlikning finge ej utgöra skäl för åsidosättande af målens behandling. Förklarandens uteblifvande kunde bero af många orsaker, t. ex. den att förklaranden insåge, att besvären måste föranleda till ändring i någon del af utslaget, och att han ville undvika förklaringskostnaden, hvarför han ej kunde få någon ersättning, och han tryggade sig vid äfventyret i kommunikations-resolutionen »såframt han ville vara hörd», hvilket väl ej kunde innebära att, om han ej förklarade sig, målet kunde komma att hvila oafgjordt. Klagandens underlåtenhet att ingifva afskrift af besvärshandlingarna torde väl snarast böra anses härröra af antingen okunnighet, eller ock afsigt att draga ut på tiden, men ej deraf att förlikning mellankommit. När förlikning inträffat, kunde den stundom hafva framtingats af hofrättens underlåtenhet att handlägga målet, och gäldenärens emellertid iråkade obestånd eller hans lyckade åtgärder att undandölja tillgångai’ kunde hafva föranledt eftergifvenhet å fordringsägarens sida, äfvensom bristande kännedom om hofrättens anspråk på särskild påminnelse kunde hafva vållat uteblifvandet deraf. Presidenten hade föreställt sig, att hofrätten skulle velat göra en hemställan till Kongl. Maj:t för att vinna förklaring öfver 9 kap. 2 § Utsökningsbalken och kongl. förordningen den 28 Juni 1798, men ansåge emellertid, dä det ålåge honom att

s. 416 Sida 416 i årgången börjar härKopiera citering

dels söka främja den för arbetets jemna gång nödiga enhet och öfverensstämmelse i arbetssättet, dels ock tillse, att de föreskrifter, Kongl. Maj:t för göromålens behöriga drift meddelat, blefvo rätteligen iakttagne, sig föranlåten att, med öfverlemnande till Kongl. Maj:t af hofrättens protokoll, i 'underdånighet hemställa om erhållande af de närmare föreskrifter i ämnet, Kongl. Maj:t kunde finna för godt att i nåder meddela.

En dylik underdånig hemställan gjorde presidenten samt anförde vidare, att hofrätten i de fall, att klaganden underlåtit att inom behörig tid ingifva bevis om verkställighet af kommunikationen, förklarat målet desert, äfvensom hofrätten, då klaganden i rätt tid inlemnat kommunikations-bevis och dervid fogat afskrift af besvärshandlingarna, utan vidare omgång företagit målet till pröfning vid förklaringstidens utgång. Det vore blott i det förut omförmälda fall som skiljaktighet emellan divisionerna ägt rum. Af de två divisioner, som hyst den åsigten, att påminnelse skulle af någondera parten framställas, hade den ena åtminstone i ett fall så tillämpat denna åsigt, att icke ens en af den uteblifne förklarandens sterbhusdelägare tre år efter besvärens utställande till kommunikation gjord anhållan om målets pröfning föranledt till något föreläggande för klaganden att genom inlemnande af afskrift af besvärs-handlingarna komplettera målet, utan detta fått fortfarande hvila, till dess klaganden omsider sjelfmant inkommit med afskrift. Så fingo somliga parter sina mål pröfvade utan annan tidsutdrägt än som oundgängligen erfordrades; andra åter måste vänta i åratal, hvarigenom de möjligen gingo miste om sin rätt. Ehuru hofrätten icke velat understödja presidentens bemödanden att få den stridiga frågan löst, kunde dock presidenten så mycket mindre låta dervid bero, som han icke saknade anledning till den förmodan, att åtskilliga ledamöter, som vid omröstningen tillhört pluraliteten, numera i strid med förut hysta åsigter hade betänklighet vid att utan särskild påminnelse vidtaga någon åtgärd med målen, till och med i de fall, att klaganden försummat att i rätt tid ingifva kommunikationsbevis eller ett sådant i rätt tid inkommet bevis varit åtföljdt af afskrift af besvärshandlingarna. På grund af sin pligt att vaka öfver

s. 417 Sida 417 i årgången börjar härKopiera citering

ärendernas jemna gång inom hofrätten hemställde derför presidenten »om icke Kongl. Maj:t af det anförda förhållandet skulle finna skäl att, till undanrödjande af de uppkomna tvifvelsmålen, i nåder meddela närmare förklaring rörande rätta förståndet och tillämpningen af head 6§ i kongl. förordningen den 28 Juni 1798 innehåller angående sättet för hofrätts behandling af besvär i lagsöknings- och utmätningsmål, eller ock förbereda en lagstiftning i ämnet, som på samma gäng tryggade hofrätten mot misstag och rättsökande parter mot följderna deraf».

Ärendet föredrogs den 20 Augusti 1862 i Högsta Domstolen, som förordnade, att samtliga hofrätternas utlåtanden angående detsamma skulle infordras.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge förklarade, att hof- . rätten, som sedan längre tid tillbaka, vid behandling af ärenden utaf ifrågavarande beskaffenhet, utan skiljaktighet förfarit på det sätt, hvilket presidenten i Götha hofrätt ansett vara det rätta, i öfverensstämmelse dermed uttalade sin åsigt: att den af presidenten åt 6 § i kongl. förordningen den 28 Juni 1798 gifna tolkning vore med lag öfverensstämmande.

Svea hofrätt yttrade, att då flera lagstadganden, såsom 16 kap. 6 §, 20 kap. 1 och 2 §§, 24 kap. 1 § och 27 kap. 8 § rättegångsbalken, kongl. stadgan och förordningen den 4 Juli 1695, hvarifrån större delen af nämnde balk vore hämtad, samt 5 § i kongl. brefvet den 11 December 1766, funnes öfverensstämma deri, att domare och exsekutorer borde sjelfmant och opåmint till slut bringa hos dem anhängiga tvister samt, i de fall part borde något fullgöra på det att mål ej måtte afstanna, domstol, såsom 2 punkten i kongl. brefvet den 11 December 1766 samt kongl. brefvet till kammar-kollegium af år 1803 (då detta kollegium ännu ägde domsrätt) gåfvo vid handen, ägde pligt och makt att part dertill hålla, och då lagsökningsoch utmätningsmål icke till föremål eller beskaffenhet voro skiljaktiga från andra vid domstolarne förekommande mål eller i afseende å handläggningen blifvit genom lag mer än andra mål gjorda beroende af särskilda åtgärder från parternas sida, ansåg hofrätten, att jemväl dessa mål borde i hofrätten opåmint befordras till slut, och att hofrätten följaktligen ålåge att, sedan

Tidskrift för Lagstiftn. etc.

s. 418 Sida 418 i årgången börjar härKopiera citering

förklarande-part underlåtit att återställa af honom emottagna besvärshandlingar, af egen drift tillhålla sökanden att ingifva afskrift af samma handlingar och att för underlåtenhet härutinnan stadga äfventyr enligt lag och sakens beskaffenhet, såsom jemväl i hofrätten utan skiljaktighet å dess samtliga divisioner tillgick.

Fyra ledamöter voro skiljaktige, i det tre af dem ansågo det underdåniga utlåtandet böra på det sätt uppställas, att deruti meddelades tillkännagifvande om praxis i Svea hofrätt och öfverensstämmelsen i åsigterna derstädes, hvarefter såsom slutföljd borde tilläggas, att oaktadt förhållanderna inom Svea hofrätt sålunda icke ådagalagt behof af lagförklaring, hos Kongl. Maj:t dock torde under öfvervägande komma, om icke i anseende till den meningsskiljaktighet, som inom lagskipningen i frågan sig yppat och af enahanda anledning vidare kunde emotses, nådig åtgärd i den hos Kongl. Maj:t föreslagna syftning kunde anses erforderlig; hvaremot den fjerde ledamoten ansåg en förklaring särdeles önskvärd, men hemställde, att den måtte ske i det syfte, att det finge bero på parterna sjelfva att genom företeende af handlingarna bringa målet i det skick att det kunde med slut af hjelpas.

Götha hofrätt anförde: Då åliggandet för klagande part, enligt 6 § i förordningen den 28 Juni 1798, att i antydda fall till hofrätten ingifva afskrifter af besvären och de handlingar, som vid dem varit fogade, vore en honom med tydliga ord anvisad, i många hänseenden icke erforderlig, men alltid till hans egen omtanka ställd utväg att få besvären pröfvade utan hinder af vederpartens tredska, torde E. K. M. finna hemställningen ej böra bifallas. Skulle likväl, med afseende å den hos hofrätten å olika divisioner förelupna olika behandling af ifrågavarande ärenden, förklaring pröfvas nödig, förmodade hofrätten densamma bör äga rum i öfverensstämmelse med ofvan uttryckta åsigt.

Inom sistnämnda hofrätt rådde stor meningsskiljaktighet. Tio ledamöter afstyrkte, att förklaring skulle begäras; men nio af dem tillade, att, om sådan ändock ansåges nödig, den borde ske i motsatt syftning mot hvad presidenten hemställt.

s. 419 Sida 419 i årgången börjar härKopiera citering

En ledamot ansåg väl en förklaring nödig, men önskade likaledes att den skulle blifva af innehåll motsatt det, som presidenten åsyftat. En ledamot ansåg en förklaring i enlighet med presidentens åsigt vara en ny lagstiftning och föreslog, ifall K. Μ. skulle finna en sådan nödig, redaktion derför. Af öfriga tio ledamöter tillstyrkte nio bifall till presidentens mening; och den tionde delade väl presidentens åsigt, men önskade att åt den begärda förklaringen måtte gifvas en ytterligare utsträckning.

Efter riksdagens slut förnyade presidenten sin underdåniga hemställan.

Ärendet föredrogs ånyo den 17 Februari 1864 i Högsta Domstolen, som stannade i följande beslut: Emedan förordningen den 28 Juni 1798 § 6 är tydlig och klar deruti, att då uti lagsöknings- och utmätningsmål besvär öfver K. Μ. befallningshafvandes utslag blifvit i hofrätt anförda och hofrätten pröfvat, att andra parten höras bör, men denne icke å föresatt dag möter med svar, sökanden åligger att till hofrätten ingifva afskrift af besvären med bifogade handlingar, hvarpå saken skall företagas och efter dess beskaffenhet afgöras; samt vid jemförelse af samma föreskrift med de lagens rum och särskilda författningar, enligt hvilka å hofrätts vårdnad ligger, att alla der fullföljda ärender (lagsöknings- och utmätningsmålen icke undantagna) varda, utan efterlåtenhet för någon parts försummelse eller tredska, med slut afhulpne, lika otvetydigt följer, att uti omförmälda fall, när sökanden icke sjelfmant sitt åliggande fullgör, hofrätt är både berättigad och pligtig att vidtaga erforderlig, laglig åtgärd för sakens försättande i sådant skick, att den derstädes kan till slut befordras, funno Högsta Domstolens flesta ledamöter någon förklaring af lag i det ämne, ifrågavarande framställning afser, icke vara behöflig.

Justitierådet Södergren yttrade, att justitierådet, efter öfvervägande af hvad i detta ärende förekommit, för sin del ansåg här icke vara för handen sådant förhållande, att den utväg till lagstiftning emellan riksdagar, medelst lagförklaring från Högsta Domstolen, hvarom i 19, 21 och 88 §§ regeringsformen sägs, borde anlitas; hvadan, i anseende till det slut,

s. 420 Sida 420 i årgången börjar härKopiera citering

hvaruti Högsta Domstolens öfrige ledamöter i ärendet stannat, justitierådet ansåg sig icke böra vid detta tillfälle afgifva något yttrande angående rätta meningen af det ifrågaställda lagbudet.

Med sina två röster (jemlikt 19 och 21 §§ R.F.) instämde konungen i hvad Högsta Domstolens flesta ledamöter sålunda yttrat; hvarefter utfärdades Kongl. Maj:ts nådiga bref i ämnet till Götha hofrätt den 8 Mars 1864.