Inteckningar i särskilda fastigheter till säkerhet för en och samma fordran.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1864, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 527–532 i årgången 1864. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, H) Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan, nr 11 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 116 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan, nr 11.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Första årgången, 1864 i litteraturen — s. 527–532 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
K.F. angående inteckning i fast egendom d. 13 Juli 1818, 19 §.
Lars Olsson i Balingemåla jemte hans hustru utfärdade den 8 Mars 1834 ett skuldebref till grefve C. Posse å 2300 rdr banko, med sex procent årlig ränta och tre månaders uppsägning, till säkerhet hvarför utfästes inteckning i gäldenärernas ägande ^:dels mantal frälse Balingemåla och J mantal frälse N:r 1 och 2 Knifvingaryd. Skuldsedeln fick öfverlåtas, och gäldenärerna förbundo sig att ersätta all den kostnad långifvaren kunde komma att vidkännas för utkräfvande af denna sin fordran, i händelse gäldenärerna bruste i betalningen.
s. 528 Sida 528 i årgången börjar här
Inteckning blef för hela beloppet med ränta fastställd af Norra More häradsrätt, först den 19 Mars 1834 i J:dels mantal Balingemåla och sedan den 27 Oktober samma år i 4 mantal N:r 1 och 2 Knifvingaryd, hvilken inteckning behörigen förnyades.
Vidare utgåfvo Lars Olsson och hans hustru den 8 April 1836 skuldsedel, deri de förbundo sig att till Amiralitets-krigsmanskassan eller ordres efter sex månaders uppsägning betala 2300 rdr banko med sex procent ränta, som skulle erläggas halfårsvis, vid påföljd att kapitalet vore utan uppsägning till betalning genast förfallet. Till säkerhet för såväl detta kapital samt ränta, som ock förskjutande kostnader, beräknade till högst 50 rdr banko, lemnades såsom pant här ofvan omnämnde skuldebref till grefve C. Posse, hvilken ock enligt anteckning derå transporterade detsamma på krigsmanskassan. Derjemte åtogo sig gäldenärerna att ansvara med annan deras egendom och med sina personer samt att åtlyda krigsmans-kassans reglemente.
Båda förutnämnda hemmanen kommo sedermera i olika händer och tillhörde, Balingemåla löjtnanten J. S. Trägårdh, samt Knifvingaryd Sven Larsson. Enligt gravations-bevis besvärades hemmanen, utom af förrberörde inteckning, hvilken var den äldsta, af flera andra inteckningar.
Efter det Trägårdh gjort konkurs, bevakade amiralitetskrigsmassan genom sin ombudsman, advokatfiskalen P. F. Wittbom, hela det förskrifna beloppet med ränta, under yrkande att derför åtnjuta betalning med förmånsrätt utur hemmanet Balingemåla.
Sysslomännen i konkursen anmärkte, att då fordringsbeloppet var intecknadt äfven i Knifvingaryd, som ej tillhörde massan, krigsmans-kassan ej ägde att till minskning af deras rätt, som i Balingemåla hade senare inteckningar, njuta betalning derå för mera än som kunde brista i Knifvingaryd; men häradsrätten förklarade i dom den 14 Februari 1862, att emedan det ej tillhörde häradsrätten i det målet att pröfva den rätt, som kunde tillkomma krigsmans-kassan på grund af den inteckning, hvilken kassan ägde i Knifvingaryd, alltså och jemte
s. 529 Sida 529 i årgången börjar här
det kassans fordran fastställdes att utgå med förmånsrätt enligt 16 kap. 9 § Handelsbalken ur Balingemåla, erfordrades ej annat yttrande i anledning af anmärkningen, än att sysslomännen hade att vid utdelningen till borgenärerna ställa sig lag och författningar till efterrättelse, hvarefter förklarades, att ur Balingemåla skulle först utgå kassans fordran 3,450 rdr rmt jemte ränta från den 1 Januari 1860.
Emellertid sökte advokat-fiskalen Wittbom hos konungens befallningshafvande i Kalmar län, att enär det intecknade skuldebrefvet skulle vara till betalning förfallet dels derföre att räntan ej blifvit betald, och dels i följd af Trägårdhs konkurs, kon. befh:de måtte meddela handräckning för att af Sven Larsson, såsom ägare till | mantal N:r 1 och 2 Knifvingaryd, utfå kapitalbeloppet 3,450 rdr rmt jemte ränta derå från den 1 Januari 1861 tills betalning skedde samt ersättning dels för de kostnader, krigsmanskassan dittills fått vidkännas för bevakningen i Trägårdhs konkurs, 37 rdr 57 öre, dels för de ytterligare kostnader, som kunde komma att drabba kassan i samma sak, dels ock för utgifterna i och för lagsökningen.
I sin deröfver afgifna förklaring bestred Sven Larsson krafvet, enär fordringen blifvit i Trägårdhs konkurs till betalning fastställd att utgå med förmånsrätt ur |:dels mantal Balingemåla, som skulle redan i Mars månad år 1862 blifvit försåldt, hvadan det således berodde på Wittbom att hos vederbörande sysslomän göra sitt kraf gällande.
Wittbom erinrade i sina påminnelser derom, att begge de intecknade fastigheterna häftade för ifrågavarande fordran, hvarföre amiralitets-krigsmanskassan vore berättigad att utfå betalning derför ur hυilket af hemmanen som helst eller, om sådant af kassan påfordrades, ur båda hemmanen. Wittbom vidhöll derför sitt krafsanspråk och yrkade derjemte, att om Knifvingaryd-hemmanet ej räckte till skuldens gäldande, Sven Larssons öfriga egendom måtte dertill användas.
Konungens befallningshafvande meddelade utslag den 27 December 1862: Emedan upplyst var, att inteckning till säkerhet för amiralitets-krigsmanskassans utsökta fordran blifvit fastställd och derefter behörigen förnyad både i ^:dels mantal frälse
Tidskrift för Lagstiftn. etc. 34
s. 530 Sida 530 i årgången börjar här
Balingemåla och i ⅜ mantal frälse N:r 1 och 2 Knifvingaryd, utan att bestämdt blifvit för huru stor del af fordringen hvarje fastighet särskildt häftade, samt genom företedda gravationsbevis var styrkt, att begge fastigheterna efter den tid, då inteckningen beviljades, blifvit besvärade med andra inteckningar; ty och som advokat-fiskalan Wittbom vid sådant förhållande, enligt 19 § i kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 13 Juli 1818, icke var berättigad att, till minskning af annans rätt, af hemmanet Balingemåla njuta full godtgörelse för ifrågavarande fordran, skulle Sven Larssons ett halft mantal Knifvingaryd af vederbörande kronofogde i laga ordning utmätas och försäljas till gäldande af så stor del af amiralitetskrigsmanskassans intecknade fordran, tre tusen fyra hundra femtio rdr rmt jemte ränta derå, beräknad efter sex procent med bevillningsafdrag från den 1 Januari 1861 till den 1 Januari 1862 och efter oafkortade sex procent från sistnämnde dag till dess liqvid komme att ske, som vid en blifvande köpeskillingsliqvid, med, afseende på hemmanens försäljningsvärden samt beloppet af öfriga hemmanen vidlådande gravationer, komme att bestämmas, hvarjemte Sven Larsson ålades att godtgöra advokat-fiskalen Wittboms kostnader ej mindre för bevakning af fordringen i Trägårdhs konkurs med 37 rdr 57 öre, än ock för den sökta handräckningen med 43 rdr 25 öre rmt.
Ofver detta utslag besvärade sig båda parterna hos Götha hofrätt.
Sven Larsson yrkade, att konungens befallningshafvandes utslag måtte i allo upphäfvas. Den intecknade skuldsedeln vore ej till betalning förfallen, ty den var förskrifven med tre månaders uppsägning, och en sådan hade ej blifvit hos Sven Larsson verkställd, enär lagsöknings-kommunikationen icke kunde såsom uppsägning anses. Enligt domen i Trägårdhs konkurs vore adv.-fisk. Wittbom skyldig att ur fastigheten Balingemåla, som redan i början af år 1862 blifvit såld, uttaga sin fordran, och Sven Larsson borde icke ådömas någon betalnings-skyldighet för hemmanet Knifvingaryd, förr än Wittbom kunde styrka, att köpeskillingen för Balingemåla-hemmanet ej räckte till fordringens betäckande. Det vore dessutom i alla händelser obilligt,
s. 531 Sida 531 i årgången börjar här
att Sven Larsson skulle betala kostnaden för bevakningen i Trägårdhs konkurs.
Uti deröfver afgifven förklaring åberopade adv.-fisk. Wittbom hvad han i sin besvärsskrift till hofrätten andragit, och påstod tillika, att då Sven Larsson, sedan han blifvit ägare till Knifvingaryd, icke enligt 109 § i amiralitets-krigsmanskassans reglemente begärt tillstånd att få behålla lånet, detsamma äfven af sådan anledning vore till betalning förfallet.
Uti sin besvärsskrift åberopade Wittbom hvad han yttrat och yrkat hos konungens befallningshafvande, hvarjemte Wittbom fordrade, att, i händelse af brist i fastigheten, honom måtte tillerkännas rätt att hålla sig till Sven Larssons öfriga egendom.
Ofver dessa besvär afgaf Sven Larsson icke någon förklaring.
Hofrätten yttrade i utslag den 26 Juni 1863, att den fann skäl icke hafva förekommit till annan ändring i konungens befallningshafvandes utslag, än att, enär Sven Larsson, såsom ägare af ⅜ mantal N:r 1 och 2 Knifvingaryd, ej kunde anses pligtig att, på grund af bestämmelserna uti ifrågavarande intecknade skuldebref, godtgöra amiralitets-krigsmanskassans utgifter för bevakning af utsökta fordringen i Trägårdhs afträdda bo, samt Sven Larsson icke, innan lagsökningen honom ågick, fått tillgodonjuta den i skuldebrefvet bestämda uppsägningstid, Sven Larsson befriades från utgifvande af de honom ådömda kostnadsersättningar; hvarjemte hofrätten med afseende derå, att Sven Larsson icke, såvidt visadt blifvit, iklädt sig betalningsskyldighet för ofvannämnda den 8 April 1836 till amiralitets-krigsmanskassan utgifna förbindelse, såsom hypothek för hvilken skuldebrefvet den 8 Mars 1834 aflemnats, förklarade Wittboms hos konungens befallningshafvande väckta, hos hofrätten fullföljda påstående att, i händelse köpeskillingen för ⅜ mantal Knifvingaryd ej skulle förslå till gäldande af kassans fordran, annan Sven Larssons egendom måtte dertill användas, ej kunna i handräckningsväg bedömas, utan efter stämning i laga ordning på domstols pröfning ankomma.
Adv.-fisk. Wittbom sökte i underdånighet ändring samt upprepade hvad han förut sagt och påstått.
s. 532 Sida 532 i årgången börjar här
Uti underdånigt betänkande den 27 nästlidne Februari tillstyrkte nedre revisionen, att hofrättens utslag måtte godkännas; och efter föredragning af målet biföll Högsta Domstolen betänkandet, i enlighet hvarmed K. M:s dom utfärdades den 21 Juni 1864.