Naumanns tidskrift 1865 s. 137

Sedan ej mindre grosshandels-bolaget A. B.C:ni, än äfven de särskilda bolagsmännen C., D. och E. afträdt sina tillgångar till konkurs, blefvo grosshandl. X, notarien Y. och grosshandl. Z. utsedde först till gode män och sedan till sysslomän uti berörde konkursmassor.

Vid ett borgernärernas sammanträde den 10 September 1858 bestämdes godmans- och sysslomanna-arfvodet till 6 proc, af massans varulager, lösörebo och fordringar samt 2 proc, af fasta egendomens försäljnings-värde.

Den 21 Januari 1860 fattade borgernärerne beslut angående arfvodets fördelning emellan parterne. Detta beslut hade följande lydelse:

»Uppå gjord framställning och då de flesta af närvarande borgenärerna hade sig bekant att förvaltningen och utredningen af denna vidlyftiga och invecklade massa nästan uteslutande blifvit besörjde af X. och Y., hvaremot 3:dje sysslomannen Z. deruti tagit föga del, beslöto borgernärerna, att det bestämda godmans- och sysslomanna-arfvodet skulle sålunda fördelas, att X. och Y. hvardera erhölle 3 och Z. }».

Häremot reserverade sig fem borgenärer. De ansågo, att det icke tillkom borgernärerne att bestämma fördelningen.

I öfverensstämmelse med detta borgenärernes beslut, hvilket icke öfverklagades, utbetalte X. och Y. till Z., som yrkade att utfå } af det arfvode, som för hela utrednings-bestyret var beständt, endast }. Skilnaden emellan } och } utgjorde 2778 rdr 67 öre rmt, hvilket belopp X. och Y. sig emellan fördelat.

Z. instämde den 18 Nov. 1861 till N. N. rådstufvurätt X. och Y., med påstående, att de »å massornes vägnar så väl som för egna delar» måtte dömas att till Z. utgifva nämnde 2778 rdr 67 öre jemte ränta.

s. 138 Sida 138 i årgången börjar härKopiera citering

Till stöd för detta påstående anförde Z.: Göromålen i följd af sysslomanna-bestyret voro icke parterne emellan fördelade, och parterna hade alltså lika ansvarighet. Häraf vore tydligt, att borgenärerna ej ägt att, på sätt som skett, befatta sig med fördelningen af det förut bestämda arvodet för ett arbete, som redan till hufvudsakligaste delen var verkstäldt. Utan en förändring i ansvarigheten kunde en förändrad fördelning af arfvodet icke ske; och då det icke berodde på borgernärernes pluralitet att frikalla Z. från redan inträdd ansvarighet, utan det tvärtom tillkom hvarje enskild borgenär att för sin del efter befogenhet utkräfva ansvarighet af Z. på grund af det erhållna uppdraget, så visade det sig, att frågan om arvodets fördelning, sedan fördelningen af göromålen och ansvarigheten icke vidare kunde ifrågakomma, icke kunde utgöra föremål för borgenärernes beslut.

X. och Y. svarade: Någon fördelning af göromålen hade väl icke blifvit af borgenärerne besluten och hos rätten anmäld. Sådan fördelning hade likväl de facto ägt rum, ty Z hade afhållit sig från att deltaga i förvaltningen af massorne och hvälft hela bördan deraf på X. och Y. — Z. hade icke ens tagit kännedom om, huru massorne förvaltats. Hela hans arbete inskränkte sis dertill, att han kort efter det han blifvit förordnad användt några timmar för att genomgå varulagret efter ett förut upprättadt inventarium, samt att han skrifvit sitt namn under de massorne rörande bref, hvilka X. och Y. någon tid, i början af sysslandet, af uppmärksamhet mot Z. uppsände på hans kontor; X. och Y. hade deremot användt mycken tid och möda på utredningen af de intrasslade massorna, hvilka i landsorten hade närmare 1000 debitorer och uti hvilka oprioriterade fordringar blifvit fastställde till belopp af omkring 600,000 rdr. Derjemte hade X. och Y. i och för utrednings-bestyret fått vidkännas betydliga omkostnader, hvaribland 1200 rdr till aflöning åt en bokhållare. Borgenärerne hade alltså haft största fog för sitt beslut angående fördelningen af sysslomanna-arfvodet. Lagen lade ej hinder i vägen för borgenärer att, då sysslomän vore flere, åt dem tilldela olika arfvode i mån af hvars och ens förtjenst samt det större eller mindre gagn, de genom sin

s. 139 Sida 139 i årgången börjar härKopiera citering

verksamhet beredt konkursmassan; och det låge i sakens natur, att borgenärer icke kunde vara förbundna att lika belöna den försumlige och den nitiske gode mannen eller sysslomannen — Sysslomanna-arfvode vore ingalunda att betrakta såsom godtgörelse för den ansvarighet, som med bestyret vore förenadt, utan såsom lön för den möda, sysslandet medförde. — Hvad Z. nu utsökte var genom borgenärernes beslut X. och Y. tilldeladt. Om Z. tilltrodde sig visa, att han gjort sig förtjent af högre arfvode, än borgenärerne åt honom anslagit, ägde han derom tvista med borgenärerne, hvilkas talan i sådan sak X. och Y. icke voro behörige att föra. På grund af hvad nu anfördt blifvit, bestreds bifall till stämningen.

Z. påminde, att han aldrig anmodat medsysslomännen att verkställa något utöfver deras skyldighet och aldrig undandragit sig att fullgöra sin skyldighet. Medsysslomännen fingo skylla sig sjelfva, om de funnit den lott i arbetet, de sjelfve valt, vara tyngre än den, som icke utan deras egen anordning fallit på Z:s del. Göromålen hade emellertid varit sysslomännen emellan så fördelade, att X. förvaltade kassan, Y. utfört rättegångar, och Z. skött varulagret.

X. och Y., hvilka förnekade, att göromålen varit så fördelade, åberopade två skriftliga attester, den ena af F., broder till ena bolagsmannen och fordringsägare i bolagets konkurs. Han vitsordade X:s och Y:s nit i förvaltningen samt intygade, att Z. hvarken deltagit uti några förvaltnings-åtgärder eller åt massornas utredning egnat någon tillsyn.

Den andra attesten var utgifven af G., som varit bokhållare och kassör hos bolaget A. B. & C:ni samt efter konkursens början hos massan innehaft samma befattning och, sedan den upphört, biträdt X. och Y. med kassabokens förande och korrespondensens skötande. Enligt denna attest hafva X. och Y. dagligen sammanträdt på massans kontor, der de nödgats uppehålla sig större delen af förmiddagarne. Tredje sysslomannen Z. hade deremot allt ifrån konkursens början afhållit sig från deltagande i förvaltningen; och ehuru han bott i samma hus, der massan haft sitt kontor, hade han endast några få gånger besökt kontoret. Z. hade aldrig hos G., som haft massans

s. 140 Sida 140 i årgången börjar härKopiera citering

böcker och räkenskaper under sin vård, sökt taga kännedom om massans ställning. Vidare intygade G., att han, för det biträde han lemnat X. och Y., af dem fått uppbära godtgörelse med 1200 rdr rmt.

Z:s ombud bestred innehållet af dessa attester.

För gendrifvande af Z:s uppgift, att han skött varulagret, ingåfvo X. och Y. handlingar, hvilka utvisade, att X. och Y. redan den 20 Jan. 1858 (konkursen började hösten 1857) sålt varulagret utan biträde af Z., hvilken gifvit X. och Y. fullmakt att i denna affär handla jemväl å Z:s vägnar.

Z:s ombud medgaf riktigheten af dessa handlingar och erinrade, att det, enligt ombudets omdöme, ej inverkade på saken om den ena sysslomannen haft mer eller mindre besvär än den andra.

Parterne voro ense derom, att det af X. och Y. innehållna arfvode uppgick till det belopp, som af Z. utsöktes, och att X. och Y. till kontors-biträdet utbetalt 1200 rdr rmt.

Detta belopp borde, enligt Z:s åsigt, afdragas från alla tre sysslomännens arfvode; men Y. ansåg det böra afgå från Z:s lott, ty om Z. fullgjort sin pligt, hade särskildt biträde ej behöfts.

Rådstufvurätten meddelade dom den 28 April 1862: Borgenärerne, hvilka vid sammanträdet den 10 Sept. 1858 beslutat, att kuratelsarfvode skulle af sysslomännen få beräknas med 6 proc, af lösa, och 2 proc, af fasta egendomens försäljningsvärde, hade dervid icke tillika bestämt, huru samma arfvode skulle emellan sysslomännen fördelas, och följaktligen varit oförhindrade att, sedan sig visat huru stor möda och verksamhet hvardera af sysslomännen å massornas förvaltning och utredning användt, enligt 35 § Konkurs-lagen (1830), om fördelningen förordna; och då borgenärerne vid sammanträde den 21 Jan. 1860 beslutat, att af det till kuratels-arfvode anslagna belopp 3 skulle tillfalla hvardera af X. och Y. samt } Z., kunde, på den mot X. och Y. i detta mål väckta talan, Z. icke tillerkännas större arfvode, än det sålunda bestämda.

En ledamot ville deremot på anförde skäl förpligta X. och Y. att till Z. emot qvitto utgifva omstämda beloppet 2778

s. 141 Sida 141 i årgången börjar härKopiera citering

rdr 67 öre, efter det af Z. medgifna afdrag af en tredjedel i det åt bokhållaren G. utbetalda arfvode 1200 rdr, med 5 proc, årlig ränta å det sålunda uppkommande beloppet 2378 rdr 67 öre från stämningsdagen den 18 Okt. 1861 tills liqvid skedde.

Z. vädjade till Svea hofrätt, åberopade de skäl och grunder, som han i rådstufvurätten anfört. Emot rådstufvurättens skäl anmärkte han, att beslutet den 10 Sept. 1858, tvärt emot hvad rådstufvurätten antagit, i verkligheten innefattade fördelning af arfvodet. Beslutet grundades på ett gemensamt uppdrag. Ett gemensamt arfvode bestämdes för alla sysslomannen, utan förbehåll af annan delningsgrund eller af rätt att framdeles bestämma delningsgrund. Den förbindelse, som beslutet innefattade och medförde, var fullständig just derigenom, att den saknade ett sådant förbehåll, och måste till följd deraf innefatta en lika förpligtelse mot en livar af dem, som gemensamt mottogo utfästelsen. — Enär således borgenärerne år 1858 utfäst arfvode åt Z. och hans medparter utan att då tillika bestämma, att den ene skulle hafva mer än den andre; enär vid sådant förhållande arfvodet blifvit bestämdt att utgå pro rata parte eller med en tredjedel till hvarje syssloman, och enär en utfästelse om arfvode innefattade en obligation, som sedermera lika litet som hvarje annat obligatoriskt aftal kunde återkallas eller ändras, derest icke kontrahenterne ömsesidigt dertill samtyckte, alltså yrkades bifall till stämnings-påståendet.

X. och Y. genmälde: Borgenärernes utfästelse af arfvode kunde icke anses såsom ett obligatoriskt aftal. Då, enligt konkurslagens 35 §, gode mäns och sysslomäns rätt till arfvode icke inträdde förr än de slutligen redo för sig gjort, följde deraf, att borgenärerne, intill dess och så länge konkursen varade, hade sig obetaget att i afseende å arfvodet eller belöningen göra hvilka bestämmelser som helst, alltid med öppen rätt för den, som icke åtnöjdes med borgenärernes beslut, att vända sig till konkursdomaren. Borgenärerne hade alltså ägt ändra eller upphäfva det d. 10 Sept. 1858 fattade beslutet. Så hade emellertid ej skett. Något visst arfvode åt Z. var aldrig genom nämnda beslut bestämdt. — Arfvode utgjorde lön för möda. Z. kunde derföre på borgenärernes första beslut icke grunda annan rätt till arf-

s. 142 Sida 142 i årgången börjar härKopiera citering

vode, än i mån som han deltagit uti den möda, för hvilken arfvodet var afsedt. Sista beslutet var endast en tillämpning af det förra. Z. hade ingen rätt till arfvode, ty han hade icke fullgjort sin redovisnings-skyldighet. Hvad X. och Y. i arfvode uppburit, hade de fått sig tillagdt af sina hufvndmän, borgenärerna; och detta borde icke kunna af en tredje person dem fråntagas.

Vid genmälet var fogadt transsumt af de redogörelseräkningar, X. och Y. i egenskap af sysslomän afgifvit, och hvilka ej voro underskrifne af Z.

Hofrätten gaf dom den 27 Nov. 1862: Då hvarken någon fördelning af göromålen sysslomannen emellan ägt rum eller i borgenärernes beslut den 10 Sept. 1858 bestämmelse meddelats, huru stor andel af det utfästa sysslomanna-arfvodet borde en hvar af sysslomannen tillkomma, måste det antagas, att borgenärerne genom sagda beslut tillerkänt Z. rätt att för sin del erhålla en tredjedel deraf; och emedan borgernärerne icke varit behörige att, på sätt som skett, vid sammanträdet den 21 Jan. 1860 fatta beslut om annan fördelning af sysslomanna-arfvodet, såsom utgörande ett ämne, som då icke hörde till boets förvaltning; ty och som, äfven om, såsom här syntes vara förhållandet, Z. tagit befattning med konkursmassornas angelägenheter i mindre mån än medsysslomännen, likväl icke visadt var, att sådant härrört af egenvilligt undandragande å Z:s sida, så att deraf anledning kunde hemtas till förminskande af det åt honom redan utfästa arfvode, alltså förpligtades X. och Y., hvilka, efter hvad ostridigt vore, utöfver två tredjedelar utaf det för samtlige sysslomannen bestämda arfvode, deraf uppburit en femtedel med 2778 rdr 67 öre, att till Z. genast mot qvitto utgifva hvad af nämnda belopp, efter afdrag, på sätt Z. medgifvit, af } af det arfvode 1200 rdr, som blifvit till bokhållaren G. utbetaldt för hans biträde åt sysslomannen, återstod med 2378 rdr 67 öre jemte 5 proc, från stämningsdagen.

En ledamot var skiljaktig och yttrade:

Som borgenärerne genom beslutet den 21 Jan. 1860 tilldelat Z. det arfvodes-belopp, som de ansett honom böra, efter förtjenst, åtnjuta, samt högre arfvode än det Z. i öfverens-

s. 143 Sida 143 i årgången börjar härKopiera citering

stämmelse med sistnämnda beslutet uppburit icke kunde honom tillerkännas på grund af hans emot X. och Y. förda talan, pröfvade denne ledamot rättvist att gilla rådstufvurättens dom.

X. och Y. sökte i underd. ändring och yrkade upphäfvande af hofrättens dom och fastställelse å rådstufvu-rättens beslut.

Z. hemställde deremot att hofrättens dom måste gillas och fastade uppmärksamheten derå, att missbelåtenhet med hans förvaltning icke blifvit anmäld förr än massorna voro utredda.

Uti underdånigt betänkande, afgifvet den 26 November 1864, hemställde nedre revisionen, att hofrättens dom måtte fastställas.

Vid sakens föredragning i Högsta Domstolen den 30 Nov. 1864, pröfvade dess flesta ledamöter (justitie-råden Carleson, Wretman, Naumann och von Hofstén), med ändring af hofrättens dom, rättvist fastställa rådstufvurättens i saken meddelade beslut.

Justitierådet Iggeström biföll nedre revisionens underdåniga betänkande.

Justitieråden Cramér och Dolin yttrade, att de funno väl, lika med hofrätten, att då borgenärerna uti ifrågakomne gäldbundna bon å sammanträde den 10 September 1858 bestämt, huruledes arfvode för boens utredning genom gode män och syssloman skulle beräknas och utgå, samt någon tvist emellan borgenärerna och bemälde utredningsmän om arfvodets tillräcklighet för det afsedda ändamålet icke uppstått, den sedermera, efter det redogörelse för konkurs-boens förvaltning afgifvits, uppkomna stridighet emellan sysslomännen inbördes om fördelningen af det till dem gemensamt anslagna arfvodesbeloppet icke rätteligen hafva utgjort föremål för borgenärernas bedömande, och att följaktligen borgenärernas i detta hänseende den 21 Januari 1860 fattade beslut icke lägger hinder i vägen för pröfning af Z:s i denna sak väckta talan; men som af handlingarna inhemtas, att bestyret med konkurs-massornas förvaltning och utredning hufvudsakligen blifvit ombesörjdt af sökänderna, så att Z., hvilken sjelf uppgifvit, att han, vid emellan parterna öfverenskommen delning af utrednings-göromålen, fått sig ålagd skötseln af varulagret, icke ens tagit befattning med

s. 144 Sida 144 i årgången börjar härKopiera citering

dettas försäljning, utan öfverlåtit äfven denna angelägenhet åt sökanderna, hvilka ock om försäljningen dragit försorg, i betraktande hvaraf den Z. erbjudna en femtedel af arfvodes-beloppet måste antagas innebära skälig ersättning för hans tillgöranden vid förvaltningen; alltså pröfvade bemälde justitieråd, på denna grund, rättvist att, med ändring af hofrättens dom, gilla det slut i saken, hvaruti rådstufvu-rätten stannat.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 11 Januari 1865 1).