Naumanns tidskrift 1865 s. 365

Enligt kontrakt den 13 December 1861 förhyrde klädeshandlanden Arrhenius till handelsbokhållaren Lundström på ett års tid, räknadt från den 1 April 1862, i huset n:o 1 med adress mo 8 vid Munkbrogatan i Stockholm 2 lägenheter, emot en hyressumma af 1050 rdr rmt, hvilket kontrakt borde uppsägas tre månader före fardag, emedan det i annat fall ansåges prolongeradt.

Genom köpekontrakt den 18 Januari 1862 försålde Arrhenius nämnde egendom till grosshandlanden Smitt att tillträdas den 1 April 1862. Smitt uppsade i Januari månad nämnde år Lundström till afflyttning. ■

Lundström instämde derefter Arrhenius till Stockholms rådstufvurätt och yrkade, att som Lundström, i följd af Arrhenii underlåtenhet att uppfylla sina förbindelser enligt hyreskontraktet, tillskyndats betydlig skada såväl till följd af nödtvungen försäljning och öfverlåtelse af utskänkningsrättighet samt möbler och andra inventarier, hvilka Lundström förskaffat sig för den rörelse, han ämnade idka i de förhyrda lägenheterna, som ock

s. 366 Sida 366 i årgången börjar härKopiera citering

•genom mistning af den vinst, Lundström kunnat påräkna af rörelsen, desto hellre som den hyressumma, Lundström erbjudit, var fyra hundra femtio rdr lägre än hvad som sedermera af annan person erbjudits, Arrhenius måtte varda ålagdt att ersätta Lundström all den förlust, som i ett eller annat hänseende sålunda drabbat Lundström.

Lundström företedde en af bryggaren Per Bjurholm och distillatorn F. T. Löfberg den 12 Mars 1862 undertecknad attest, hvari de förklarade, att den Lundström förorsakade förlust såväl i ett som annat hänseende minst uppgick till ett sammanräknadt belopp af ett tusen rdr rmt.

Denna attests innehåll togo Bjurholm och Löfberg på aflagd vittnesed, hvarjemte de förklarade, Bjurholm, att han med afseende å den ifrågavarande lokalens belägenhet och under förutsättning, att rörelsen sköttes väl, ansage det i attesten upptagna belopp vara icke högt tilltaget; samt Löfberg, att vittnet, som i flera år arrenderat ifrågavarande lägenhet, deraf i medeltal haft en behållning af mellan ett tusen och ett tusen fem hundra rdr rmt.

Deremot intygade vågskrifvaren Per Johan Petersson, att han, som i fem år hyrt ifrågavarande lägenhet, deraf endast haft en årlig vinst af 500 rdr, hvilket förhållande medgafs af Lundström.

Arrhenius bestred bifall till Lundströms påstående.

Medelst dom den 27 Mars 1862 yttrade rådstufvurätten : att ehuru upplyst vore, att, efter det ofvanberörda kontrakt afslutats, den fastighet, hvari de förhyrda lägenheterna befunnos, sedermera af Arrhenius blifvit föryttrad till annan person, utan att dervid förbehåll gjorts derom, att hyreskontraktet icke destomindre skulle ega bestånd; likväl och då, äfven om vid anförda förhållande, Arrhenius kunde anses pligtig att ersätta Lundström den skada, denne möjligen fått vidkännas, i allt fall å en sådan skada vidare utredning icke i saken åstadkommits än hvad deri hörda vittnen upplyst angående den behållna inkomst, som af lägenheterna kunde vara att påräkna; men hvad härutinnan förekommit icke lemnade tillförlitlig upplysning om den Lundström i ofvanberörda hänseende förorsakade skada, kunde

s. 367 Sida 367 i årgången börjar härKopiera citering

det emot Arrhenius väckta påstående om skadeersättning icke bifallas.

Lundström vädjade till Svea hofrätt, och yrkade, att, med npphäfvånde af rådstufvurättens dom, hans käromål måtte bifallas. Vore icke den företedda bevisningen angående den Lundström tillskyndade skadans belopp tillräcklig, så begärde Lundström, att densamma måtte få bestämmas af gode män.

Arrhenius bestred den sökta ändringen. Då Lundström icke, genom att inteckna kontraktet, banat sig väg att få detsamma behålla, finge han skylla sig sjelf för den förlust, som genom en slik försummelse kunde drabba honom. Hvad de afhörde vittnena yttrat angående skadans belopp vore otillförlitligt och partiskt. En sådan skada vore dessutom omöjlig att beräkna.

Genom dom den 20 November 1862 utlät sig hofrätten: att, som 16 kapitlet 15 § Jordabalken föreskref, att köp bryter legostämma, samt dervid icke tillförsäkrats hyresgäst rätt till skadeersättning; alltså och då vid sådant förhållande den omständigheten, att Arrhenius, sedan han till Lundström förhyrt ifrågakomne lägenheter uti huset n:o 8 vid Munkbrogatan, samma hus till annan person försålt, icke, ehuru derigenom Lundström, hvilken icke genom inteckning försäkrat sig om hyresaftalets bestånd, blifvit förhindrad att samma lägenheter tillträda och begagna, kunde föranleda till någon rättighet för honom att för den skada, han genom mistning af lägenheterna kunde hafva lidit, af Arrhenius undfå ersättning, pröfvade hofrätten rättvist gilla det slut, hvari rådstufvurätten stannat.

Referenten fiskalen Lilienberg var af skiljaktig mening och yttrade: Emedan upplyst var att, efter det Arrhenius medelst kontrakt den 13 December 1861 förhyrt några lägenheter i huset n:o 8 vid Munkbrogatan här i staden till Lundström på ett år, räknadt från den 1 April 1862, Arrhenius den 18 nästförutgångne Januari försålt den fastighet, hvari lägenheterna befunnos, till grosshandlanden Smitt utan att dervid hafva förbehållit Lundström nyttjanderätt till lägenheterna, samt att derpå den 25 Januari Lundström blifvit af Smitt nppsagd och följaktligen icke kommit i besittning af de hyrda lägenhe-

s. 368 Sida 368 i årgången börjar härKopiera citering

terna; ty och som den omständighet, att Lundström icke genom inteckning beredt sig säkerhet för kontraktets bestånd emot annan än den, som upplåtit lägenheterna eller var lika med honom förbunden, icke inverkade på Lundströms rätt att, derest Arrhenius uraktlåtit uppfylla sina förbindelser enligt hyreskontrakt, af Arrhenius erhålla skadestånd, samt två i saken hörda vittnen bryggaren Per Bjurholm och distillatorn F. T. Löfberg intygat, att den förlust så i ett som annat hänseende, hvilken tillskyndats Lundström derigenom, att han icke kommit i åtnjutande af sina rättigheter enligt hyreskontraktet, minst uppgick till ett sammanräknadt belopp af ett tusen rdr rmt; alltså och då Arrhenius icke ådagalagt något förhållande, som förringade trovärdigheten af berörde vittnesmål, pröfvade denne ledamot för sin del, med ändring af rådstufvurättens dom, rättvist förpligta Arrhenius att genast utgifva till Lundström såsom skadestånd nyssberörde belopp.

Lundström sökte i underdånighet ändring i denna dom och anförde i sin deduktion hufvudsakligen följande: »Det inträffar stundom, att civila rättigheter råka i kollision med hvarandra, och lagstiftaren har derför funnit nödigt att i flera hänseenden föreskrifva reglor för deraf uppstående tvisters afgörande, en åtgärd desto angelägnare, som hvardera parten till grund för sitt anspråk har att åberopa en verklig rättighet och sakens natur icke alltid lemnar nog ledning för bedömandet af hvilkendera rättigheten må anses vigtigast, eller hvilkendera bör vika för den andra, då de icke kunna förenas. Tidigt uppkom den reglen, att köp bryter lega, d. v. s. att nyttjanderätten får vika för äganderätten, som ansågs vigtigast. Vore åter rättigheterna å ömse sidor lika, måste i allt fall reglor utfinnas för afhjelpande af kollisionen. Så stadgades t. ex. säljer man tvenne ett, behålle den varan som först köpte».

»I de fall, der sådana bestämda reglor äro gifna, afhjelpes kollisionen emellan rättigheterna utan någon svårighet. Dermed är dock saken vanligen icke slut, ty den, som vid sjelfva kollisionen fått gifva vika, söker oftast ersättning af sin man, d. v. s. den som förorsakat kollisionen och deraf härflytande skada och förlust. Så lärer t. ex. den köpare, som icke kunnat få varan,

s. 369 Sida 369 i årgången börjar härKopiera citering

emedan en annan ägde bättre rätt dertill, icke nöja sig förrän han återfått köpeskillingen samt erhållit ersättning för den skada, köpetransaktionen dessutom kunnat tillskynda honom. På samma sätt hyresmannen, som måst gifva vika för den nye ägaren. Säljaren har väl icke i detta fall sålt tvenne ett, men han har öfverlåtit ägande- och nyttjanderätten till samma sak åt olika personer, och den härigenom uppkommande kollisionen blir till sina verkningar enahanda, som om han sålt tvenne ett. Att säljaren i ena fallet skulle utgifva ersättning till den, som vid kollisionen lidit skada, i andra fallet åter icke, hvilar ej på någon antaglig rättsgrund. Man säger väl, att då lagen medgifvit köparen rättighet att uppsäga hyresmannen, kan någon ersättning väl icke ifrågakomma för det han begagnar sig af denna rättighet. Medgifves. Köparen står icke och kommer icke heller att stå i något obligatoriskt förhållande till hyresmannen. Tänker man sig åter förhållandet i afseende å säljaren, så gestaltar det sig helt annorlunda. Denna utöfvar nemligen icke en rättighet, då han till olika personer öfverlåter ägande- och nyttjanderätten till samma sak, helst han, likasom den, som säljer tvem ett, nödvändigt måste inse, att genom hans förvållande det ena aftalet kommer att brytas. Då ett aftal af sådan anledning icke kan fullgöras, synes det icke vara tvifvelaktigt, att ersättning skall presteras, helst hvarje annat aftal, afslutadt emellan myndiga personer och hafvande till föremål en loflig handling eller prestation, alltid måste fullgöras antingen på det sätt aftalet innehåller eller, om det med afseende å tredje persons rätt, såsom nu är fallet, icke kan ske, medelst skadans ersättande».

»Om detta ur allmänna rättsgrunder gällande vid alla tider och hos alla nationer icke kan betviflas, synes det icke vara erforderligt att i den positiva lagstiftningen härom införa några stadganden. Den positiva lagen synes mig nemligen icke behöfva innehålla annat än reglorna för afhjelpande af kollisionen emellan rättigheterna och möjligen grunderna för ersättningens bestämmande. Den förut gällande Stadslagen innehöll ock, såsom bekant är, i sistnämnda hänseende, att hela handpenningen (den såkallade »gudspenningen») och halfva hyran skulle lem-

Tidskrift för Lagstiftn. etc.

s. 370 Sida 370 i årgången börjar härKopiera citering

nas såsom ersättning. Men som 1734-års lagstiftare borttogo »gudspenningen» och ansågo ersättningens fixerande på förhand icke vara ändamålsenligt, helst denna i olika fall måste väsendtligen variera, uteslöts helt och hållet detta stadgande ur den nya lagboken. Häraf får dock icke slutas till att sjelfva ersättningsskyldigheten upphörde, utan blott sättet för dess bestämmande. Det syntes förmodligen dessa lagstiftare så naturligt, att all den skada, en person genom sitt förvållande tillskyndar en annan, skulle ersättas, att derom icke behöfde spillas ett enda ord».

»Men, invänder man, om detta var så naturligt, hvarföre införde man då i lagboken, att landtbo skulle gifvas så mycket åter af städjan, som svarade emot den tid i legostämman bruste och att honom skulle fyllas bevislig skada? Härpå svaras, att städjan för jord å landet bibehölls och att det var desto angelägnare att erhålla ett lagstadgande om huru dermed i förevarande fall skulle förfaras, som den gamla landslagens principer frånträddes, samt att då man i lagboken införde hvad påföljd brytandet af legokontrakt om jord å landet hade i ett hänseende, man sannolikt ansåg fullständigheten fordra, att man tillade, hvilka påföljder en sådan åtgärd jemväl påförde i ett annat. Vid hyra af stadsfastighet bibehölls deremot ej »gudspenningen», så att något stadgande härom kunde icke ifrågakomma, vid hvilket förhållande lagstiftaren förmodligen ansåg det vara öfverflödigt att upprepa det nyss förut meddelade tillägget till föreskrifterna om återgång af arrende utaf landsfastighet, nemligen att bevislig skada skulle fyllas, helst domaren ex anologia legis lätteligen kunde leda sig dertill. när grunden för ersättningens utgifvande i båda fallen är fullkomligt densamma. Lagstiftarne af år 1734 byggde sitt verk på grundsatser, om dessa ock icke äro kasuistiskt framställda. Man var nemligen den tiden icke så långt kommen i modern kasuistisk lagstiftning och lagtillämpning, att man, såsom det händt i våra dagar, inför en Amerikansk domstol frikände en person från ansvar för olofligt tillgrepp af en kalf, derför att lagen ej innehöll ansvarsbestämmelse för annat tillgrepp än af oxe, ko, häst m. m. Följden af en sådan lagtillämpning blir, att, likasom

s. 371 Sida 371 i årgången börjar härKopiera citering

man i Amerika måste stifta en ny lag mot olofligt tillgrepp af kalfvar och sedermera något annat bortglömdt djurslag, skulle man hos oss nödgas införa särskilda lagar, enligt hvilka landtbo, hyresgäst af lägenhet i stad, hyresgäst af lägenhet å landet, hyresman af lösegendom m. fl. berättigades till ersättning för förlust, som tillskyndats dem genom egenvilligt kontraktsbrott».

»Jag hemställer, hvarthän en sådan lagskipning, en sådan lagstiftning skulle leda. Jag medger visserligen, att redaktionen i den lagparagraf, enligt hvilken tvisten ansetts böra bedömas, icke är så fullständig som man kunde önska och att man vid blotta genomläsningen af densamma kan lätt komma till den åsigt, som hofrätten uttalat. Men man bör dock veta skilja emellan rättsförhållandet emellan hyresmannen och köparen, hvarom lagbudet handlar, och rättsförhållandet emellan hyresmannen och säljaren, hvilket lagen med tystnad förbigår. Lagen gillar dock icke allt hvad den ej förbjuder, såsom det heter i domarereglorna, och lika skäl göra lika lag. Man får vid tolkning af ett lagbud icke liksom lösrycka det från hela rättssystemet, utan lemna tillbörligt afseende såväl å de källor, hvarur det härflyter,. som grunden och ändamålet med lagstadgandet och den riktning praxis deråt gifvit. Lagkomittéen och lagberedningen, som i allmänhet icke föreslagit nyheter i den civila lagstiftningen, utan blott antecknat och systematiserat den nu gällande praxis i lagskipningen, hafva uppställt sina lagförslag så (åtminstone lagberedningen), att någon tvekan icke kan uppstå derom, att hyresman är lika berättigad till ersättning som landtbo» ').

1) Att ordet »landbo» i Jorda-Balkens 16 kap. 15 S, 3 punkt, begagnas liktydigt med legotagare, vare sig att denne arrenderat jord på landet eller hus i staden, antager König, då han i sin latinska öfversättning af 1734- års lag här begagnar ordet conductor, men icke (såsom eljest) ordet colonus. »In his casibus tantum mercedis conductori restituendum, quantum in conductione deficit, et damnum, quod probari potest, reparandum». — Loccenius i sin Synopsis Juris (1673-års edition, sid. 421 o. f.) yttrar: »Si domns ante finitam locationem sit vendita, locator conductori ad interesse tenebitur, nec emptor stabit conductori, nisi ea lege emerit». — I Lagkommissionens förhandlingar och i de särskilda förslagen till 1734-års lag finnes ingen slags anledning dertill, att lagstiftaren skulle i detta speciella fall åsyfta

s. 372 Sida 372 i årgången börjar härKopiera citering

»Den omständighet, att jag, enligt numera gällande lag, kunnat bereda mig realsäkerhet genom inteckning för hyreskontraktet, synes mig icke inverka på saken. Lagstiftningen i ersättningsfrågan är densamma nu, som innan tillstånd medgafs till hyreskontrakts intecknande, och var man före den tiden berättigad till ersättning är man väl det nu också».

Lundström yrkade, på grund af hvad han sålunda anfört, att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, K. Μ. måtte bifalla hans käromål. Skulle den företedda bevisningen i afseende å beloppet af den lidna skadan icke vara laglig, yrkades, att frågan i denna del måtte hänskjutas till gode mäns afgörande eller, om detta ej lagligen kunde ske, Lundström lemnas öppet att derom särskildt föra talan.

Arrhenius uteblef.

Uti underdånigt betänkande den 16 Juli 1864 hemställde nedre revisionen, att K. Μ. måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Målet föredrogs den 21 Juli 1864 i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Iggeström, Södergren, Derg, Almquist och Carleson) förenade sig om följande beslut: Då, på sätt hofrätten yttrat, 16 kap. 15 § Jordabalken stadgar, att köp bryter legostämma, dervid ersättning för det brutna legoaftalet ej blifvit hyresgäst i stad, såsom i fråga om landtbo skett, förbehållen; samt sökanden hvarken uppgifvit, det honom blifvit af Arrhenius tillförsäkradt att, äfven i händelse af husets försäljning, varda vid den förhyrda lägenheten bibehållen, eller eljest ådagalagt något sådant särskildt förhållande, på grund hvaraf Arrhenius kan anses pligtig att för det sökanden, till följd af det skedda köpet, ej fått den hyrda lägenheten tillträda, någon ersättning utgifva, pröfvade bemälde ledamöter rättvist hofrättens domslut att gilla.

att göra undantag från den allmänna rättssatsen, att en kontrahent, som gör kontraktsbrott, skall ersätta sin medkontrahent den skada, hvilken denne genom ett sådant förfarande får vidkännas. —• Äfven Anders Westdahl i sin uttydning af 1734-års lag synes antaga, att ordet landbo i ofvan citerade punkt inbegriper legotagare i staden såväl som på landet. Se 1 D., Sthm 1770, s. 275 not. e. — Se vidare Fredrik Schrevelius, Lärobok i Civilrätten, 2 D., Lund 1847, sid. 529 i slutet, jemförd med sid. 550 i slutet.

Red. anm.

s. 373 Sida 373 i årgången börjar härKopiera citering

Justitierådet Naumann yttrade: I likhet ined den i hofrätten från beslutet skiljaktige ledamoten, pröfvar jag, med tilllämpning af grunderna för stadgandet i 16 kap. 15 § Jordabalken, rättvist ålägga Arrhenius att till Lundström utgifva ersättning för den skada, som honom tillskyndats dymedelst att Lundström, genom den af Arrhenius utan förbehåll vidtagna försäljningsåtgärd, icke fått tillträda de två lägenheter i huset n:o 8 vid Munkbrogatan här i staden, om hvilka Arrhenius med honom slutat legoaftal. Beträffande åter beloppet af denna ersättning, så har väl Arrhenius icke gittat visa något, som förringar trovärdigheten af de vittnesmål, enligt hvilka skadan blifvit värderad till minst ett tusen rdr; men, enär vittnena icke uppgifvit bestämda grunder för antagande af detta belopp, pröfvar jag, meo voto, skäligt förordna, det skall ifrågavarande skadestånd uppskattas af gode män, dertill hvardera parten utser en och dessa begge en tredje; ägande rådstufvurätten dels att, derest part vägrar utse gode män, sådant uppå anmälan i hans ställe fullgöra, dels att, i händelse parterna ej åsämjas om det slut, gode männen komma att rörande ersättningens belopp fatta, derom likaledes uppå anmälan pröfning och beslut i laga ordning meddela.

Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 22 Augusti 1864.