Kommissionärs ansvarsskyldighet. Grunderna i IS kapitlet Handelsbalken.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1865, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 389–393 i årgången 1865. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen. Sjölagen, nr 6 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 61 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen. Sjölagen, nr 6.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Andra årgången, 1865 i litteraturen — s. 389–393 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Handelsbolaget Ygberg et Jäderlund instämde till rådstufvurätten i Örebro handlanden derstädes A. Wistelius med påstående, att då Wistelius, hvilken åtagit sig att för bolagets räkning köpa
s. 390 Sida 390 i årgången börjar här
vackert, enbart och grobart Alsike klöfverfrö, och för sådant ändamål af bolaget emottagit penningar, till bolaget öfversändt 67 Lisp. 15 skålp. klöfverfrö, som varit hvarken enbart eller grobart, och af de remitterade penningarne godtgjort sig för inköp af fröet med 1016 rdr 25 öre för nämnde parti klöfverfrö, med 17 rdr för spedition, med 1 rdr 25 öre för andel i assurans och med 2 rdr 88 öre för forlön och för tomsäckar, eller tillhopa 1037 rdr 88 öre enligt räkning, Wistelius måtte varda ålagdt att, emot afhemtande af fröet, återgälda till bolaget nämnda belopp med ränta.
Under målets handläggning företeddes åtskilliga emellan parterna i frågan vexlade bref, hvarutaf inhemtades, att Wistelius den 17 Januari 1861 skrifvit, att marknadspriset för Alsike klöfverfrö syntes blifva 18 4 à 20 rdr lispundet och erbjudit sig att göra uppköp, hvarjemte Wistelius tillfrågat bolaget, hvad det ville betala för klöfverfrö; och att Wistelius den 25 i samma månad underrättat bolaget, att han till pris af 17 rdr 50 öre lispundet fått anbud på Alsike klöfverfrö af enahanda beskaffenhet med »slutne prof», hvarförutom Wistelius anhållit om ordres. Dagen förut eller den 24 Januari 1861 hade bolaget i bref till Wistelius förklarat: »det högsta vi kunna betala för vackert, grobart och enbart Alsike klöfverfrö är 15 rdr med säcklån» — »tilltror H. H. sig till detta pris kunna göra uppköp, torde vi derom underrättas, då vi dertill skola öfversända mynt». Den 11 Februari 1861 skref bolaget ånyo till Wistelius, åberopade sitt förra bref, derå bolaget ännu icke fått svar, och frågade, om det hade något frö att förvänta. Om ej frö kunde anskaffas till uppgifna priset, anhöll bolaget att få veta billigaste priset å utmärkt vacker klöfverfrö. Emellertid hade Wistelius redan den 9 Februari genom bref underrättat bolaget, att han med anledning af skrifvelsen den 24 Januari uppköpt omkring 50 lisp, vackert klöfverfrö efter 15 rdr lispundet och till samma pris betingat ytterligare 15 à 20 lisp.; och att han emotsåge liquid. Demjemte förklarade Wistelius, att ett större parti klöfverfrö kunde erhållas för ett pris af 15 rdr 50 öre à 16 rdr lispundet. Den 14 Februari skickade bolaget till Wistelius en vexel a 1,100 rdr rmt och yttrade, att bolaget ville emot-
s. 391 Sida 391 i årgången börjar här
taga det större partiet, om det vore fullkomligt enbart, grobart och vackert.
Den 13 Mars lät bolaget, i närvaro af notarius publicus och handlanderna H. Planthaber och B. H. Liedberg, besigtiga från Wistelius till bolaget afsändt klöfverfrö, som afskickats från Örebro den 25 Februari och ankommit hit till staden den 4 Mars, förvaradt i sju säckar. Besigtningsmännen togo enligt det öfver besigtningen upprättade instrument prof på flera ställen i alla säckarne, undersökte dem och förklarade, att fröet i alla säckarne var illa rengjordt; att det icke var enbart utan blandadt med timothej och något rödt klöfverfrö; samt att varan icke kunde kallas vacker. Planthaber och Liedberg hördes på ed och vitsordade instrumentets innehåll, Liedberg med tillägg, att fröet vid besigtningen var mörkt och skrumpet.
Wistelius bestred käromålet, under förmälan att han skaffat det bästa frö af årets skörd som varit möjligt. En varas värde bedömdes mycket olika af olika personer och på olika orter. Dessutom hade bolaget icke visat, att det lidit någon skada, eller styrkt, att hinder mött för bolaget att behandla fröet såsom handelsvara och derpå göra vinst.
Rådstufvurätten meddelade utslag den 13 Januari 1862: Emedan bolaget, när det gifvit Wistelius uppdrag att för dess räkning köpa Alsike klöfverfrö, dervid, utan att yttra sig om insändt prof, fästat uttryckligt förbehåll för köpet, att fröet skulle vara vackert, enbart och grobart, men det frö, som Wistelius på detta uppdrag inköpt och till bolaget afsändt, enligt i målet afhörde vittnens utsago, ej hade egenskapen att vara enbart eller vackert; alltså och då Wistelius således ej handlat efter uppdrag, hvadan ock bolaget icke velat fröet emottaga, ålades Wistelius att, emot återfående af fröet, sådant det kommit bolaget tillhanda, ofördröjligen återbetala fordrade 1,037 rdr 38 öre rmt med fem procent årlig ränta derå från lagsökningsdagen den 28 September 1861, till dess liquid skedde.
Wistelius vädjade till Svea hofrätt och åberopade den parterna emellan förda korrespondens, som visade, att Wistelius å sin sida icke utfäst några vissa egenskaper hos det frö, som han erbjudit sig att uppköpa. I bolagets skrifvelse den 24 Januari
s. 392 Sida 392 i årgången börjar här
1861 talades visst om att fröet borde vara enbart, vackert och grobart, men då bedömandet deraf ej förbehållits andra, tillkom det Wistelius att sjelf derom döma. Det vore dessutom klart, att då Wistelius efter uppdrag för bolagets räkning och med deras penningar köpt fröet, han dervid varit bolagets ombudsman, samt förty vore ansvarsskyldig endast efter 18 kap. Handelsbalken. Honom ålåge således blott att ersätta bolaget den skada, det genom hans förvållande möjligen lidit; men bolaget hade icke visat, att det lidit någon sådan. På dessa grunder yrkades ogillande af käromålet.
Bolaget påstod, att rådstufvurättens utslag måtte fastställas.
Hofrätten yttrade medelst dom den 30 Maj 1862, att enär upplyst vore, att Wistelius för bolagets räkning uppköpt och till bolaget öfversändt ifrågavarande parti klöfverfrö efter erhållet uppdrag af nämnde bolag och således dervid handlat såsom dess ombudsman; ty och som följaktligen, jemlikt grunderna i 18 kapitlet Handelsbalken, derest Wistelius vid fullgörandet af berörde uppdrag, på sätt bolaget uppgifvit, visat försumlighet, sådant icke lagligen föranledde till den af bolaget yrkade påföljd, utan medförde allenast skyldighet för Wistelius att, för den händelse bolaget derigenom tillskyndats skada, densamma ersätta, hvarom nu icke vore fråga, blefve, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, bolagets till rådstufvurätten instämda påståenden ogillade.
Bolaget sökte i underdånighet ändring i denna dom. Det af hofrätten åberopade 18 kap. Handelsbalken afsåg det förhållande, då någon representerar en annan hos tredje man på grund af fullmakt; men något sådant har här aldrig varit i fråga. Hofrättens dom ledde dessutom till orimligheter. Om till exempel A. fått i kommission att köpa en bal peppar, men i stället skickar 12 stycken får, skulle då reqvirenten först sälja fåren för att få skadan utrönt och sedan stämma om återbekommande af skilnaden. Bolaget yrkade, att, med upphäfvande af hofrättens dom, rådstufvurättens utslag måtte fastställas, men anhöll, att, innan målet afgjordes, få handlanderna Plantha-
s. 393 Sida 393 i årgången börjar här
ber och Liedberg afhörda såsom vittnen derom, att fröet varit odugligt och osäljbart.
Sedan vid föredragning af ifrågavarande sak den 13 Nov. 1863 Högsta Domstolen funnit skäligt tillåta bolaget Ygberg et Jäderlund att få handlanderna Planthaber och Liedberg på redan aflagd ed ytterligare hörde; så ägde berörde vittnesförhör rum inför nedre revisionen den 6 Februari 1864, hvarvid bemälde vittnen berättat:
Planthaber, under åberopande af instrumentet öfver den af vittnet tillika med Liedberg den 13 Mars 1861 anstälda besigtning å ifrågavarande fröparti, att vittnet vid tillfället funnit det besigtigade klöfverfröet vara ojemnt moget och ej särdeles rent samt blandadt med timothejfrö, utan att vittnet dock kunde uppgifva procentförhållandet emellan de olika frösorterna; att fröet icke hade den färg och det utseende, som godt klöfverfrö borde ,äga, utan till icke obetydlig del varit brunt och skrumpet; att angående fröets grobarhet vittnet drog den slutsats, att, då fröet icke var jemnt moget, det icke heller var fullt grobart; och hade vittnet vid besigtningstillfället tagit något af fröet och dermed kort derefter anställt försök angående dess grobarhet medelst fröets inläggande emellan fuktadt papper, samt äfven dervid funnit, att icke så många frön grodde, som man skäligen kunnat vänta; att fröet, ehuru icke obetydligt blandadt med thimothej, likväl icke kunde anses vara enbart klöfverfrö; samt att, enligt vittnets bedömande, någon anledning icke vore att antaga, det ifrågavarande frö, som vid besigtningen befanns förvaradt i ett magasin en trappa upp, genom förvaringssättet tagit skada.
Liedberg, som likaledes åberopade besigtningsinstrumentet, att vittnet vid besigtningen iakttagit, att fröet var blandadt med timothej och innehöll en mängd skrumpna frön, äfvensom, efter hvad vittnet ville påminna sig, var illa rengjordt. Huru stor procent af det hela utgjordes af timothejfröet, kunde vittnet icke säga, dock fanns så mycket sådant frö deribland, att vittnet ansåg fröet icke kunnat kallas enbart klöfverfrö. Vittnet hade sig bekant, att Planthaber försett sig med något litet af fröet för att undersöka grobarheten, utan att dock vittnet