Stöld eller icke?
25 juli 1864
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1865, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 3,8 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 514–519 i årgången 1865. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Andra årgången, 1865 i litteraturen — s. 514–519 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning den 25 Juli 1864». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
1. Pigan Augusta Mathilda Strid tilltalades inför rådstufvurätten i Jönköping af stadsfiskalen G. von Zweigbergk, för olofligt tillgrepp från målaren Ola Månsson.
Ola Månsson uppgaf, att då han den 7 Januari 1864 intagit aftonmåltid å källaren i öfra våningen af teaterhuset i nämnde stad samt aflagt sin ytterrock på en stol i rummet, hade hans plånbok, som legat i en ficka i ytterrocken, troligen fallit ur fickan på golfvet. Då Ola Månsson aflägsnade sig och påtog rocken, saknade han icke sedelboken, utan upptäckte först efter hemkomsten sin förlust samt gjorde påföljde morgon förfrågningar i teaterhuskällaren efter det förlorade, men kunde icke vinna någon upplysning i saken. Sedermera hade pigan Strid visat sig vara ovanligt väl försedd med penningar, hvadan hon misstänkts att hafva tillgripit plånboken, hvilket ock bekräftats af hennes eget erkännande. Plånboken hade vid tillfället innehållit 2 st. sedlar å 100 rdr och 5 st. sedlar å 50 rdr eller tillsamman 450 rdr. Ola Månsson fick med ed bekräfta sin uppgift om plånbokens innehåll äfvensom att sjelfva boken varit värd 3 rdr.
Strid, som vid ifrågavarande tillfälle var i tjenst hos källarmästaren på stadshuskällaren, uppgaf, att hon den 8 Januari 1864 på morgonen å golfvet i matrummet anträffat och till-
s. 515 Sida 515 i årgången börjar här
egnat sig en plånbok, innehållande mycket penningar, som hon ej räknat. Sedan hon deraf användt 30 rdr till inköp af en kappa, 13 rdr till en kofta och en klädning samt omkring 7 rdr till åtskilliga småsaker och lånat något åt andra, hade hon en dag, gripen af oro och yrsel, beslutat skilja sig från det orättfångna godset och kastat sedelboken jemte de öfriga penningarna i köksspisen, som vid tilfället varit uppeldad, hvilken uppgift Strid vidhöll, ehuru hon gjordes uppmärksam på det besynnerliga sättet att gifva uttryck åt sin ånger. Vid ett senare rättegångstillfälle medgaf Strid, på uppmaning att sanningsenligt bekänna, huru hon användt penningarna, att plånboken innehållit 2 sedlar å 100 rdr och 5 sedlar å 50 rdr samt att hon vexlat dessa senare och användt dem till uppköp och utgifter enligt en af åklagaren då ingifven förteckning, äfvensom till lån åt åtskilliga personer, men vidblef, att hon uppbränt plånboken och sedlarne å 100 rdr rmt.
Genom utslag den 11 Januari 1864 yttrade rådstufvurätten: Som Augusta Mathilda Strid frivilligt erkänt, att hon den 8 Januari i matrummet å öfre våningen af teaterhuset i Jönköping anträffat och tillgripit en plånbok med deruti förvarade 450 rdr, och att hon sedermera förskingrat en del af penningarne och förstört de öfriga tillika med plånboken, hvilken enligt Ola Månssons edliga intyg varit värd tre rdr, dömdes Augusta Mathilda Strid, i förmågo af 1 och 20 §§ i K. F. den 4 Maj 1855, 5 kap. 4 § Straffbalken och K. F. den 10 Juni 1841, att för första resan stöld böta det tillgripna godsets värde tredubbelt med 1,359 rdr till treskiftes eller, om tillgång saknades, i stället undergå tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd, samt att dessutom hållas fyra månader till straffarbete, hvarjemte Augusta Mathilda Strid förpligtades att i ersättning till Ola Månsson för det tillgripna, men icke tillrättakomna godset utgifva 453 rdr rmt.
Strid besvärade sig i Göta hofrätt och förmenade, att hvad henne till last kommit icke borde kunna anses svårare än som om hon förskingrat hittadt gods. Det hade ock varit hennes afsigt att återskaffa det förskingrade godset, om tid lemnats henne dertill.
s. 516 Sida 516 i årgången börjar här
I utslag den 26 April 1864 yttrade hofrätten: Enär ej ens uppgifvet, än mindre, mot Augusta Mathilda Strids förnekande, styrkt blifvit, att hon åtkommit ifrågavarande plånbok annorledes än så, att hon densamma, morgonen efter det den af Ola Månsson under besök å teaterhuskällaren förlorats, å golfvet derstädes anträffat och upptagit, samt åtkomsten följaktligen icke i sig sjelf varit oloflig, utan hon först derigenom förfarit brottsligt, att hon, oaktadt Ola Månsson efterfrågat plånboken, förtegat förhållandet, men henne dervid såsom särdeles försvårande omständighet låge till last, att hon icke allenast i egenskap af tjenstehjon på stället bordt finna sig särskildt uppfordrad att tillhandahålla ägaren det funna godset, utan äfven förskingrat detsamma och undandragit sig att för dess användande nöjaktigt redogöra, pröfvade, med stöd af 22 och 41 §§ i K. F. den 7 September 1858, hofrätten rättvist att, med ändring af rådstufvurättens utslag, döma Augusta Mathilda Strid, som icke gjort sig saker till ansvar för stöld, att för förtigande af hittegods, hvartill ägaren sig anmält, hållas till straffarbete under sex månader samt att ersätta Ola Månsson det icke återställda godsets värde med 453 rdr rmt.
Ola Månsson sökte i underdånighet ändring och yrkade, att rådstufvurättens utslag måtte fastställas, dock med skärpning af straffbestämmelsen.
Målet föredrogs d. 25 Juli 1864 i Högsta Domstolen, dervid dess flesta ledamöter (justitieråden Iggeström, Berg, Carleson och Naumann) funno ej skäl vara anfördt, som kunde verka ändring i hofrättens öfverklagade utslag.
Justitieråden Hojfstedt, Södergren och Almquist pröfvade rättvist att, med ändring af hofrättens utslag, fastställa rådstufvurättens i målet meddelade beslut.
2. Hos länsmannen Olsson anmältes, att lappen Nils Nilsson Söndagen den 25 Oktober 1863 sett två personer vid foten af Skarfva-fjället slagta en ren, men att dessa sprungit sin väg, då de fått se lappen.
Efter anställda efterspaningar, åtalade länsmannen torparen Engelbrecht Olsson och drängen Christian Bengtsson i Tennäs
s. 517 Sida 517 i årgången börjar här
vid Hede häradsrätt, för det de skulle hafva skjutit ifrågakomne ren i afsigt att tillegna sig densamma.
Lappen Nils Bensberg, hvilken var ägare till renen, uppgaf, att renen, då den af honom anträffades, varit skjuten, flådd och styckad, samt att öronen, hvarpå funnits Rensbergs märke, blifvit afskurne, hvilket allt tydligt skett i afsigt att tillegna sig renen, enär Rensberg först genom Nils Nilsson blifvit underrättad om saken, samt Engelbrecht Olsson och Christian Bengtsson, då de af länsmannen förhörts i saken, till en början förnekat all kännedom derom, men sedermera erkänt, att de skjutit renen.
Engelbrecht Olsson: På anmodan af Christian Bengtsson åtföljde Olsson denne den 19 Oktober uppåt fjället för att efterse, om der funnos några renar omkring en del deruppe befintliga höstackar, tillhörige Christian Bengtssons fader. Komne dit, funno de omkring höstackarne flera renar, af hvilka Christian Bengtsson skjöt en, som var tam och hade på öronen märken, som de ej igenkänt. Efter det de afskurit hufvudet och öronen och uttagit magen, flyttade de renen ett stycke från stället intill en väg, på det att han der skulle kunna varseblifvas af förbigående personer, hvarjemte de öfverenskommo att hålla saken hemlig. Christian Bengtsson tog de afskurna öronen med sig för att lättare få reda på ägaren till renen, hvilken tanke Christian Bengtsson dock ej fullföljt, utan kastat bort öronen. Olsson fattade sedermera beslut, att tillegna sig renen, i anledning hvaraf han Söndagsmorgonen den 25 Oktober utan Christian Bengtssons vetskap gått jemte sin son till stället, der renen blifvit lagd, för att fullborda slagtningen af densamma.
Christian Bengtsson, hvilken blifvit straffad för första resan stöld med inbrott, förmälde: Den 19 Oktober gick han jemte Engelbrecht Olsson för att efterse sin faders höstackar, och komne dit funno de der flera renar utan vaktare. Christian Bengtsson aflossade då, för att skrämma renarne, bössan, hvilken varit ordentligt laddad, men en ren stupade till marken. Efter hållen rådplägning hvad man skulle göra med densamma, beslöts, att den skulle flyttas till en väg i närheten, på det den skulle kunna lätt anträffas af någon förbigående, och Christian Bengts-
s. 518 Sida 518 i årgången börjar här
son ej misstänkas att hafva skjutit den vid höstackarne. För att underlätta renens förflyttning, uppristades buken och uttogs magen hvarjemte hufvudet afhöggs, och öronen, hvilka varit försedda med märken, dem Christian Bengtsson ej igenkänt, afskuros. Öronen tog Christian Bengtsson med sig i afsigt att söka reda på ägaren till renen, men afstod snart från denna tanke och kastade dem ifrån sig i närheten af det ställe, der renen qvarlemnats. Slutligen öfverenskoms att hålla saken hemlig, hvilket ock varit anledningen dertill att någon anmälan om saken icke blifvit gjord, samt Christian Bengtsson vid förhör inför länsmannen nekat, att han om saken hade någon kännedom. Engelbrecht Olssons senare tilltag att söka tillegna sig renen hade skett utan Christian Bengtssons vetskap och samtycke.
Renen värderades till 20 rdr rmt.
Medelst utslag den 4 Januari 1864 förklarade häradsrätten, att den ansåg Christian Bengtsson lagligen öfvertygad att hafva i otillåten afsigt fällt ifrågavarande ren samt dömde förthy, under åberopande af K. F. den 21 Aug. 1766') samt 1, 6, 7 och 14 §§ i K. F. om ansvar för stöld och snatteri samt rån den 4 Maj 1855, Christian Bengtsson, som tillförene undergått bestraffning för första resan stöld, och hvilken borde, för hvad honom i åtalade afseendet till last låge, anses såsom den der stulit annans kreatur ute på mark, att böta det dödade kreaturets värde tredubbelt med sextio rdr eller i brist deraf i stället undergå tolf dagars fängelse vid vatten och bröd samt att derefter hållas till straffarbete tre år, hvarjemte häradsrätten förpligtade Christian Bengtsson att jemte Engelbrecht Olsson, hvilken jemväl fälldes till ansvar för stöld, ersätta Rensberg den honom genom kreaturets dödande tillskyndade förlust med uppgifvet belopp.
Häröfver besvärade sig Christian Bengtsson i Svea hofrätt, som yttrade medelst utslag den 14 Mars 1864: Som Chr. Bengtsson frivilligt erkänt, att ofvannämnde den 19 Oktober, då han begifvit sig till en hans faders slåttermark invid det såkallade Skarfvafjället för att efterse, huruvida i trakten sig uppehållande lappar tillhöriga renar gjort skada å der befintliga höstackar.
1) Backmans Lagsaml. 3 H., s. 153.
s. 519 Sida 519 i årgången börjar här
och vid framkomsten dit funnit flera renar, betande vid höstackarne, Chr. Bengtsson för att skrämma djuren aflossat ett skott, som träffat ifrågavarande ren, hvilken genast fallit död till marken, samt att Chr. Bengtsson, som af märken å renens öron sett, att den varit tam, underlåtit om hvad som sålunda förefallit göra vederbörlig anmälan; alltså och då upplyst vore, att Chr. Bengtsson tillförene undergått bestraffning för första resan stöld, samt Chr. Bengtsson följaktligen för nu åtalade förbrytelsen borde anses såsom den der andra resan stöld föröfvat, funne hofrätten ej skäl att göra annan ändring i det slut, hvari häradsrätten i målet stannat, än att, med afseende å förbrytelsens beskaffenhet, tiden för det Chr. Bengtsson ådömda straffarbete nedsattes till ett år och sex månader.
Deruti sökte Chr. Bengtsson i underd. ändring; men Högsta Domstolen fann, vid målets föredragning den 25 Juli 1864, skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i hofrättens utslag.