Skuldebref till viss man eller ordres, utfärdadt och intecknadt till beståmdt belopp, derå afbetalningar verkställts utan att likväl afskrifning å skuldebrefvet skett, eller inteckningen blifvit i anledning af samma afbetalningar till någon del dödad, är pantsatt, men åter-
28 april 1865
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1865, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 519–523 i årgången 1865. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Andra årgången, 1865 i litteraturen — s. 519–523 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 28 April 1865»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Snickaren Jonas Jonsson och hans hustru försattes i Aug. månad år 1862 af rådstufvurätten i Norrköping i konkurstillstånd. Bland de afträdda tillgångarna fanns upptaget hemmanet Fristad Bredgården.
s. 520 Sida 520 i årgången börjar här
A inställelsedagen i konkursen bevakade ombudsmannen i Ostgötha hypotheksförening, vice häradshöfdingen Per Arnander, å hypotheksföreningens vägnar 7000 rdr rmt, jemte 6 proc, ränta derå från den 4 Oktober 1861 tills betalning följde, på grund af Jonssons den 3 Oktober 1861 till hypotheksföreningen eller ordres utgifna skuldförbindelse å 7000 rdr rmt, med derå löpande ränta tills liqvid skedde. Till säkerhet härför hade lemnats såsom pant en af Carl Daniel Danson och Carin Danson till Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet den 23 Juli 1838 utfärdad och i ett mantal Fristad Bredgården intecknad skuldsedel å 7,500 rdr rmt, derå årligen skulle betalas sex procent, hvaraf fyra procent efter bankomethod skulle beräknas såsom ränta å lånets återstod efter senast skedd inbetalning, men det öfriga skulle på kapitalet afföras, tills hela lånet samt alla af brandförsäkringsverket derför hafda kostnader blifvit betalda. I skuldebrefvet var medgifvet, att direktionen för brandförsäkringsverket ägde på annan man öfverlåta och transportera skuldebrefvet med tillhörande inteckning. Detta skuldebref, som Jonsson, efter det han blifvit ägare till Fristad Bredgården, af brandförsäkringsverket inlöst, innehöll icke någon anteckning derom, att det blifvit af brandförsäkringsverket på annan person öfverlåtet; men Jonsson hade, då skuldebrefvet lemnades till hypotheksföreningen, derå tecknat, att inteckningen skulle till hela sitt belopp 7,500 rdr rmt, utan afseende på den i skuldebrefvet föreskrifna amorteringen, fortfarande gälla med 6 procent ränta, tills full betalning skedde.
Arnander yrkade för den bevakade fordran förmånsrätt efter lag.
Sysslomannen i konkursen, hvilken tillika var fordringsägare, anmärkte, att den pantsatta skuldsedeln icke blifvit hos brandförsäkringsverket belånad till högre belopp än 4,500 rdr rmt, hvarå efter senast verkställda inbetalningar den 16 Nov. 1859 återstått oguldne endast 2,237 rdr 27 öre rmt, hvilket förhållande ock vederbörligen styrktes. Då nu skuldsedeln till brandförsäkringsverket emot senare inteckningsägare, som vid emottagandet af sina fordringsbevis ägt kännedom om och beräknat, att nämnde skuldsedel var ställd på amortering, icke
s. 521 Sida 521 i årgången börjar här
borde gälla för högre belopp än som motsvarade brandförsäkringsverkets verkliga fordran, hvilken bemälde verk icke kunnat på annan öfverlåta med bättre rätt än detsamma den innehaft, yrkades, att den pantsatta skuldsedeln icke måtte medföra förmånsrätt för mer än 2,237 rdr 27 öre rmt med ränta eller åtminstone ej utöfver den ursprungliga skulden till brandförsäkringsverket eller 4,500 rdr rmt.
Arnander genmälde, att inteckningen, hvilken hypotheksföreningen såsom hypothek emottagit, fortfarande gällde för dess primitiva belopp med förmånsrätt framför senare inteckningar, och den omständigheten, att inteckningen förut varit på annat ställe belånad för mindre belopp, än det i skuldebrefvet förskrifna, kunde ej förringa hypotheksföreningens rätt.
Rådstufvurätten meddelade dom den 2 September 1863, deruti rådstufvurätten, jemte det den bevakade fordringen fastställdes, angående förmånsrätten yttrade: Emedan den betalningsrätt ur fastigheten, som inteckningen medförde, måste bedömas efter skuldförbindelsens innehåll, utan afseende å den större ansvarighet, som gäldenären i påskriften å skuldsedeln åtagit sig, samt hypotheksföreningen ej kunde anses berättigad att till förfång för dem, hvilka senare vunnit inteckning i hemmanet, på ifrågavarande inteckningshandling grunda större fordran än den, som tillkommit brandförsäkringsverket; ty och då upplyst vore, att brandförsäkringsverkets fordran vid sista kapitaloch ränteliqviden den 16 November 1859 nedgått till 2,237 rdr 27 öre, förklarades hypotheksföreningen ej vara berättigad att, på grund af inteckningen, utaf köpeskillingen för hemmanet Fristad Bredgården med förmånsrätt utfå mer än som motsvarade brandförsäkringsverkets nyssnämnda kapitalfordran, jemte 4 procent ränta derå från den 16 November 1859.
Arnander vädjade till Göta hofrätt och yrkade att af köpeskillingen för fastigheten utfå betalning med förmånsrätt för hela bevakade fordringen.
Sysslomannen svarade: En inteckning kunde i verkligheten ej gälla och således ej heller medföra förmånsrätt för högre belopp än det, hvartill långifvarens fordran uppginge. Dertill komme, att ifrågavarande inteckning blifvit beviljad endast brand-
s. 522 Sida 522 i årgången börjar här
försäkringsverket, men ej brandförsäkringsverket eller ordres till säkerhet, och att verkets fordran ej blifvit på någon transporterad. Förhållandet vore i allt fall olika med skuldsedlar, som gingo man och man emellan, och med lån, som lemnades af allmänt verk under särskilda i gällande författningar bestämda vilkor. Sedan meranämnde intecknade skuldebref blifvit af Jonsson inlöst, vore detsamma i hans hand endast att betrakta såsom ett qvitto. På dessa grunder bestreds bifall till ändringssökandet.
Hofrätten i dom den 1 Juli 1864 fann ej skäl göra annan ändring i rådstufvurättens dom, än att hypotheksföreningen tillerkändes företrädesrätt till betalning enligt 17 kap. 9 § Handelsbalken ur köpeskillingen för hemmanet Fristad för så stor del af dess fordran å 7,000 rdr med ränta, som motsvarade återstoden af det i pantsatta skuldebrefvet förskrifna kapital 7,500 rdr rmt, sedan derå afdragits den i skuldebrefvet stadgade årliga kapitalafbetalning intill den 16 November 1859, å hvilken återstod 4 procent årlig ränta från sistnämnda dag skulle jemväl med förmånsrätt beräknas hypotheksföreningen till godo.
Två ledamöter voro skiljaktige och yttrade: Emedan inteckning blifvit meddelad till säkerhet för hela det i skuldsedeln förskrifna beloppet samt, om än skuldsedeln ursprungligen varit till ringare belopp belånad och afbetalningar blifvit i föreskrifven ordning verkställda, denna omständighet icke utgjort hinder för gäldenären att, sedan skuldsedeln åter kommit i hans hand, densamma för hela dess innehåll med gällande verkan hos annan hans fordringsägare pantsätta, pröfvade bemälde ledamöter rättvist, med upphäfvende af rådstufvurättens dom, stadga, att hypotheksföreningen skulle med förmånsrätt i den ordning, rådstufvurätten bestämt, njuta betalning ur pantsatta skuldsedeln å 7,500 rdr med derå beräknad 4 procent ränta från den 16 November 1859.
Arnander sökte i denna dom i underdånighet ändring, som bestreds af vederparten.
Nedre revisionen afgaf den 15 Mars 1865 underdånigt betänkande: Emedan upplyst var, att den till säkerhet för ifrågavarande, till brandförsäkringsverket utfärdade skuldebref å 7,500
s. 523 Sida 523 i årgången börjar här
rdr rmt med ränta meddelade, den 9 Oktober 1856 senast förnyade inteckning icke blifvit till någon del dödad; vid hvilket förhållande inteckningen torde få anses fortfarande gälla för hela förskrifna beloppet; ty och som nämnda skuldebref, hvari var lofgifvet att detsamma finge komma i annans hand, torde för innehafvaren vara gällande efter dess lydelse utan afseende å den större eller mindre fordringsrätt, brandförsäkringsverket på grund deraf tillkommit, och skuldebrefvet, hvarå anteckning om gjord afbetalning icke blifvit verkställd, följaktligen torde för hypotheksföreningen medföra panträtt till hela dess ursprungliga belopp, hemställde nedre revisionen i underdånighet, att K. Μ. måtte, med ändring af domstolarnes beslut, pröfva rättvist förklara hypotheksföreningen berättigad för sin ifrågavarande fordran 7,000 rdr med ränta åtnjuta betalning med förmånsrätt, enligt 17 kap. 9 § Handelsbalken, ur intecknade fastigheten eller köpeskillingen derför till det belopp, hvarå pantförskrifna skuldebrefvet lydde eller 7,500 rdr rmt med 4 procent ränta derå, beräknad för tre år före konkursens början och derefter vidare tills betalning skedde.
Detta betänkande blef den 17 Mars 1865 af Högsta Domstolen bifallet.
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 28 April 1865 ').