Naumanns tidskrift 1865 s. 526

Kommerserådet B. Santesson utfärdade dels den 22 Mars 1839 till Dorothea Santesson en skuldsedel å 3500 rdr bko,

s. 527 Sida 527 i årgången börjar härKopiera citering

hvilken sedermera efter öfverlåtelse innehades af bergmästaren B. G. Bredberg, dels ock den 28 Oktober 1856 till bemälde Bredberg och grosshandlanden C. J. Meurk hvar sin förbindelse å 4000 rdr samma mynt.

Till säkerhet för dessa belopp, jemte ränta, hade inteckning meddelats uti Santessons ägande Carlsfors landtegendom, bestående af flera hemmansdelar.

Uti de två sistnämnda förbindelserna omförmäldes, att som Meurk och Bredberg, hvilka gemensamt innehade en af Santesson den 31 Mars 1817 utgifven, den 9 Juni 1829 i uppräknade hemman intecknad och sedermera till inteckningen behörigen förnyad förbindelse å 8000 rdr bko med sex procent ränta, med hvarandra och med Santesson öfverenskommit att dela skuldförbindelsen i två skuldsedlar å lika belopp, så förband sig Santesson att, efter 6 månaders uppsägning, betala till dem hvardera eller ordres 4000 rdr bko jemte sex procent ränta; och hade inteckning utfästs med enahanda säkerhet och förmånsrätt, som tillkommit den sålunda infriade förbindelsen.

Emellertid sålde Santesson Carlsfors egendom till landtbrukaren A. M. Pettersson, och denne, som den 1 April 1857 tecknat å omförmälda tre skuldebrefven, att han, såsom dä blifven ägare till pantförskrifne fastigheten, förband sig ansvara för desammas så kapital som ränta, afträdde kort tid derefter all sin egendom till borgenärers förnöjande.

Efter att i Petterssons konkursmassa hafva bevakat sina berörde fordringar, stämde Meurk och Bredberg till Wadsbo häradsrätt dåmera aflidne Santessons sterbhusdelägare och yrkade, att, enär Meurk och Bredberg ej kunde i konkursen förvänta nöjaktig godtgörelse för sina fordringar, men Santesson, såsom utgifvare af skuldsedlarne, lagligen måste anses vara för deras infriande ansvarig, så länge tid för kraf mot honom ej blifvit försuten, sterbhusdelägarne alltså måtte förpligtas att med hans qvarlåtenskap godtgöra ej blott all den brist, som efter fördelning af Petterssons afträdda tillgångar kunde för Meurk och Bredberg uppkomma, utan ock de kostnader, hvilka, genom ifrågavarande fordringars öfverflyttande till Petterssons ansvarighet, kunde dem drabba.

s. 528 Sida 528 i årgången börjar härKopiera citering

Bergmästaren L. G. von Zweigbergk, såsom utredningsman i Santessons sterbhus, förde delägarnes talan och anförde häremot, att då Meurk och Bredberg låtit den nye ägaren af Carlsfors å deras i nämnde egendom intecknade reverser teckna åtagande att ansvara för reversernas innehåll, så måste detta åtagande vara af samma verkan, som reversernas dödande i utgifvarens hand, samt nye ägaren vara ensam ansvarig för inteckningens och reversernas belopp, enligt 7 kap. 17 § rättegångsbalken. .

Till bestyrkande deraf, att såväl Meurk som Bredberg godkänt denna öfverflyttning, åberopades dels utdrag af ett Meurks bref till Santesson den 29 September 1856, deri yttrats: »beträffande liquiden af den hos mig varande inteckning i Carlsfors, 8000 rdr bko, så har jag, då Bredberg, som rår om hälften deri, dertill gifvit sitt samtycke, visst intet emot att den af nye köparen öfvertages, blott det sker så, att jag får en revers för min hälft, 4000 rdr bko, men hvad den upplupna räntan vidkommer för min hälft, så måste den ovilkorligen kontant godtgöras mig till den dag den nye ägaren ikläder sig ansvarigheten»; dels ock följande bevis: »med anledning af derom gjord framställning, får jag härmed förklara, att för det fall Carlsfors skulle under innevarande månad på ett eller annat sätt öfvergå i annan ägares hand, min i denna egendom intecknade fordran må af köparen öfvertagas på samma vilkor, som nuvarande ägaren Santesson densamma innehar. Waldemarsvik den 14 Augusti 1856. B. G. Bredberg».

Med afseende härå och då det efter denna fordringarnes öfverflyttning och reglering icke tillkom Santesson, utan vederparterne, att tillse, det panten icke vanvårdades, fingo desse ock sjelfve vidkännas den förlust, som genom en slik vanvård kunde dem tillskyndas.

Meurk och Bredberg, hvilka medgåfvo riktigheten af åberopade bref och bevis, genmälde: Af Petterssons påskrift, att han ansvarade för skulden, följde alldeles icke att Santesson blifvit fri derifrån. Rättegångsbalkens 7 kap. 17 § hade i förevarande fall ej annan tillämplighet, än att Pettersson skulle först sökas för skulden, hvilket medelst bevakningen i konkursen

s. 529 Sida 529 i årgången börjar härKopiera citering

också skett. Medgifvandet att Pettersson fick öfvertaga skulden betydde endast, att beloppen fingo tills vidare qvarstå i egendomen, men ej att Santesson vore från fortsatt ansvarighet fri. Om sådant varit förhållandet, så hade det antingen bordt utsättas med tydliga ord, eller ock nya skuldsedlar af Pettersson utfärdas och på hans bekostnad intecknas. De yrkade derför bifall till käromålet.

Von Zweigbergk androg vidare: Pettersson hade med Meurks och Bredbergs begifvande både öfvertagit skulden och derpå erlagt ränta. De två skuldsedlarne af den 28 Oktober 1856 utfärdades af Santesson allena af det skäl, att Pettersson då ännu ej lagfarit med sitt köp af egendomen, i hvilken följaktligen, derest skuldsedlarne uthändigats af Pettersson, inteckning derför ej kunnat erhållas.

Häradsrätten meddelade utslag den 28 Augusti 1863: Som Pettersson åtagit sig ansvara för ifrågavarande skuldsedlar, samt Meurk och Bredberg detta antagit, sedan de, enligt företedda skrifvelserna, uttryckligen förklarat, det en blifvande köpare af fastigheten finge öfvertaga skulden, ansåg häradsrätten sedelutgifvaren vara befriad från vidare ansvarighet för samma förbindelser, och detta så mycket hellre, som, för uppgörelse endast om säljarens och köparens inbördes skyldigheter och ansvarighet för i fastigheterna intecknade beloppen, Meurks och Bredbergs bifall ej varit af nöden; i följd hvaraf käromålet ogillades.

Meurk och Bredberg fullföljde hvar för sig talan i Göta hofrätt. De åberopade hvad vid häradsrätten förekommit samt anförde derjemte, Bredberg: att hans medgifvande i beviset väl afsett att skulden ej skulle uppsägas utan få qvarstå i egendomen, men med förbehåll att Santesson jemväl fortfarande vore derför ansvarig, hvilken uppfattnings riktighet vunne stöd deraf, att, ehuru Bredberg i beviset samtyckt till Peterssons öfvertagande af skulden, han likväl någon tid derefter begärt och erhållit ny skuldsedel, icke af Pettersson, utan af Santesson; samt Meurk: att den till honom ställda förbindelsen utfärdats af Santesson, sedan han förut sålt egendomen, och att följaktligen Santesson fortfarande åtagit sig ansvarigheten, helst Meurk

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 34

s. 530 Sida 530 i årgången börjar härKopiera citering

endast med sådant vilkor medgifvit, att skulden finge fortfarande innestå i egendomen.

Hofrättens dom, utgifven den 20 Maj 1864, innehåller: Emedan Meurk och Bredberg, enligt omförmälda bevis och bref medgifvit, att köparen af egendomen Carlsfors, då den af Santesson såldes till Pettersson, skulle få öfvertaga Santessons ifrågavarande, i samma egendom intecknade skulder till Meurk och Bredberg, hvarefter de jemväl låtit Pettersson i skuldebrefven teckna sin förbindelse att för dem ansvara, samt Meurks och Bredbergs så beskaffade ovilkorliga medgifvande och Petterssons öfvertagande af Santessons skuldförbindelse inedförde befrielse för Santesson från vidare betalningsskyldighet; ty och då denna befrielse ej kunde anses hafva i någon mån upphört derigenom, att Santesson, efter det Meurk och Bredberg gjort ofvannämnda medgifvande, i sitt namn den 28 Oktober 1856 på Meurks begäran utfärdat nya särskilda skuldsedlar, en till hvardera af Meurk och Bredberg, hvar å 4000 rdr bko, i utbyte mot den af Santesson år 1817 utfärdade å 8000 rdr, destomindre, som uppenbart vore, att denna åtgärd ej blifvit vidtagen för annat ändamål, än att Meurk och Bredberg skulle erhålla hvar sitt särskilda fordringsbevis, fann hofrätten rättvist häradsrättens utslag att fastställa.

Meurk och Bredberg sökte i underd. ändring af hofrättens dom. De hade aldrig frikallat Santesson från hans ansvarighet, utan tvärtom fordrat ny revers af honom efter det han försålt egendomen. Santesson hade sjelf anskaffat Petterssons påskrift å förbindelserna angående ansvarigheten, utan någon af dem derom framställd begäran eller medgifvande. Skuldsedlarne vore dessutom ställde »till ordres».

Nedre revisionen, i underd. betänkande den 21 December 1864, hemställde att hofrättens dom måtte fastställas; och då saken den 20 Januari 1865 i Högsta Domstolen föredrogs, blef detta betänkande gilladt af Högsta Domstolens fleste ledamöter (just.-råden Hoffstedt, Iggeström, Cramér, Carleson, Naumann och von Hofstén).

Justitierådet Wretman yttrade: Ehuru i fråga om det uppgifna aftalet angående förändrad betalningsskyldighet för om-

s. 531 Sida 531 i årgången börjar härKopiera citering

tvistade tre stycken af kommerserådet Santesson i lifstiden utfärdade skuldsedlar förekommer, att Bredberg och Meurk hvar för sig skriftligen förklarat, Meurk i handbref till Santesson den 29 September 1856, att Meurk icke hade något emot att den honom tillhöriga inteckningen i Carlsforss öfvertogs af den nye köparen, och Bredberg uti en den 14 Augusti 1856 utfärdad handling, att, för den händelse Carlsfors egendom öfvergick i annan ägares hand, Bredbergs deri intecknade fordran finge af köparen öfvertagas på samma vilkor, som Santesson densamma innehade; likväl och emedan, äfven om åt Bredbergs och Meurks berörde förklarande kunde gifvas en vidsträcktare tydning, än hvad de na påstått, eller att derigenom blott medgifvits, att skulderna, jeniväl sedan fastigheten i annan persons ägo öfvergått, fingo tills vidare emot inteckning i egendomen innestå, det dock icke är vordet ådagalagdt, att något annat aftal rörande betalningsskyldigheten för ifrågavarande skuldebref kommit till stånd, än som innefattas deri, att landtbrukaren Pettersson medelst särskilda, under den 1 April 1857 å skuldsedlarne gjorda anteckningar förbundit sig, såsom dåmera ägare af pantförskrifna fastigheten, att »ansvara för» skuldsedlarnes »så kapital som ränta»; ty och som, enligt min åsigt, berörde påskrifter icke innefattat eller medfört befrielse för Santesson, såsom skuldsedlarnes utgifvare, att för desammas infriande lagligen ansvara, samt i öfrigt von Zweigbergk icke ådagalagt något förhållande, som lagligen föranleder till inskränkning i sedelutgifvarens betalningsskyldighet vidare, än i den mån Bredberg och Meurk blifvit utur Petterssons konkursmassa godtgjorde; alltså pröfvar jag rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, förpligta kommerserådet Santessons sterbhusdelägare att, emot qvitto och återfående af omförmälda tre skuldebref å tillhopa 11,500 rdr banko, till Bredberg och Meurk, för så vidt de hvar för sig äro innehafvare af samma skuldsedlar, betala hvad å de förskrifna beloppen jemte derå utfäst ränta återstår oguldet, efter afdrag af hvad utur Petterssons konkursmassa derå blifvit uppburet.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 20 Februari 1865.