Naumanns tidskrift 1865 s. 78

(Ärfdabalkens 18 kap. 4 S).

Genom testamente den 30 Maj 1747 förordnade häradshöfdingen Johan Kanterberg, att efter hans och hans hustrus Maria Brigitta Wattrangs död »faller all fäderne-egendomen »barnen till, då min endaste son Nils Carl tillträder säteriet »Hökhult och de derunder lydande hemman, under βdeikommiss »och majorat, hvilket i fall han barnlös aflider skall extenderas »in på dotterliga linien och äldsta sonen af min äldsta dotter »Christina Johanna Kanterberg och thes bröstarfvingar, och »sedan, då de utslockna, af den yngre dottern Maria Jaque- »mina Kanterberg och hennes bröstarfvingar, de må vara af »frälse eller ofrälse gifte; allenast måste den, som vill vinna »en sådan förmån, beflita sig om dygd och litteraturen. I fall »min ätt utrinner, så bör detta fideikommiss tillfalla min svä- »gerska fru Anna Christina Wattrangs kära barn, på lika sätt »som det härigenom sker mina».

På grund af detta förordnande tillträdde, efter föräldrarnes död, deras enda sou Nils Carl (sedermera kammarherre) fideikommisset, hvilket efter hans död i April månad 1787, utan tvist, öfvergick till hans son löjtnanten J. F. Kanterberg. Denne afled ogift och barnlös i Augusti månad samma år, och fideikommisset tillföll hans enda syster Karolina Maria, gift med kaptenen A. W. Bergenstråhle.

Bemälde makar sökte och erhöllo af K. Μ. nådig tillåtelse (genom utslag den 17 Maj 1806), att den Hökhults säteri med tillhörande hemman vidlådande fideikommiss-natur dädanefter öfverflyttades på Låstads säteri, 1 mantal, med tillydande råoch rörs-hemmanet Låstad, 1 mantal, jemte torp och lägenheter.

s. 79 Sida 79 i årgången börjar härKopiera citering

Fideikommiss-egendomen öfverläts af makarne Bergenstrahle redan i deras lifstid till deras äldste son löjtnanten Nils Fredrik Bergenstråhle, och i den derom den 5 Juli 1806 upprättade afhandling förklarades, att eftersom det nya fideikommisset Låstad kostat i inköp 3,666 rdr 32 sk. bko mera, än hvartill det förra fideikommisset Hökhult vid den af kaptenen Bergenstråhle verkställda försäljning uppgått, samt denna summa följaktligen icke hörde till fideikommisset, utan borde makarnes bo ersättas, så skulle löjtnanten Bergenstråhle utgifva berörda belopp. I denna handling stadgades derjemte, att om löjtnanten Bergenstråhle afled ogift eller utan bröstarfvingar, skulle fideikommisset tillfalla »våra andra söner i ordningen, eller, derest de med döden afgå, den äldsta af våra lefvande döttrar»; och skulle fideikommissarien alltid gifva 3,666 rdr 32 sk. bko till delning emellan sina syskon, om sådana funnos.

Löjtnanten Bergenstråhle afled den 20 Januari 1853 och efterlemnade endast tre döttrar, af hvilka den äldsta Maria Carolina Charlotta, gift med prosten N. Μ. Könsberg, tog egendomen, såsom fideikommiss, och utbetalte till systrarne stadgade beloppet.

Majoren Bergenstråhle, yngre broder till löjtnanten med samma namn stämde nu till Götha hofrätt prosten Könsberg och yrkade, att då B., enligt stiftelsebrefvet, vid brodrens död vore rätter fideikommissarie, ifrågavarande fideikommiss-egendom alltså borde till honom öfvergå, och ersättning för dess afkastning lemnas alltifrån löjtnanten B:s död. Samtidigt härmed hade brukspatronen Tisell, såsom gift med en syster till löjtnanten B., »å egna och sina aflidna barns vägnar» samt åtskilliga barn och barnabarn efter kaptenen B:s enka Maria Carolina Kanterberg, i gemensam stämning till nämnda hofrätt å prosten Könsberg och hans svägerskor samt majoren B. och arfvingar efter förenämnda Anna Christina Wattrang påstått, att då vid löjtnanten Kanterbergs död egendomen öfvergått till hans syster och enda arfvinge, kaptenen B:s hustru, hade det varit i egenskap af arfvejord och icke såsom fideikommiss, eftersom ingen enligt skiftelsebrefvet berättigad fideikommissarie då fanns, samt vid sådant förhållande 1686-års testaments-stadgas föreskrift,

s. 80 Sida 80 i årgången börjar härKopiera citering

att derest »testators vilkor expirerade, egendomen borde vid »sista åtnjutarens tid aktas såsom annan dess okonditionerade »egendom», här ägde tillämpning, Tisell och medparter måtte få såsom arf tillträda sina respektiva andelar i fastigheteten samt undfå ersättning af Könsberg för afkastningen.

Hofrätten afgjorde båda dessa mål genom gemensam dom den 16 Juli 1858 och ansåg dels egendomen hafva i egenskap af fideikommiss tillfallit löjtnanten Bergenstråhle och fortfarande vara af sådan natur, hvadan Tisells och hans medparters käromål ogillades, dels ock att prosten Könsbergs hustru, såsom barn och närmare arfvinge till löjtnanten B., än dennes broder majoren B., vore framför majoren B. berättigad till fideikommisset, i följd hvaraf jemväl dennes talan ogillades.

Denna dom, mot hvilken brukspatronen Tisell och hans medparter ej fullföljde talan, vann mot dem laga kraft, men öfverklagades af majoren B.; och i dom den 12 Juni 1860 yttrade Kongl. Maj:t: Enär häradshöfdingen Kanterbergs testamente icke från fideikommissrätt uteslöte qvinlig afkomling och ej heller innehölle något stadgande, på grund hvaraf kunde antagas, att afliden fideikommissaries broder skulle äga företräde framför bemälde aflidnes efterlemnade dotter, pröfvade K. Μ. rättvist fastställa det slut, hvari hofrätten i saken stannat.

Innan denna dom föll, hade Knut Tisell, en son till förenämnde brukspatron Tisell, undfått stämning å prosten Könsberg till Götha hofrätt. I stämningen anfördes: Vid löjtnanten Kanterbergs död hade de vilkor, som för fideikommiss-stiftelsen voro bestämda, redan exspirerat, enär han icke efterlemnat någon son, och det vilkor, under hvilket egendomen skulle såsom fideikommiss öfvergå till stiftarens dotterliga linea, eller att stiftarens son, kammarherren Kanterberg, afled barnlös, hade aldrig inträffat. Då derföre efter löjtnanten Kanterbergs död egendomen tillföll hans syster, kaptenen Bergenstråhles hustru, var det följaktligen såsom arfvejord, icke såsom fideikommiss. På sådan grund yrkades, att egendomen måtte förklaras hafva varit arfvejord i kaptenen Bergenstråhles hustrus hand, samt prosten Könsberg, hvilkens hustru, på sätt förut är nämndt, deraf kommit i besittning, åläggas att till Knut Tisell, såsom

s. 81 Sida 81 i årgången börjar härKopiera citering

dotterson till kapten B:s hustru, afträda så stor del af säteriet Låstad med underlydande, som, sedan arfskifte efter henne blifvit hållet, kunde K. Tisell lagligen tillkomma, samt derjemte ersätta Tisell för afkastningen af hans andel från den dag Könsberg tillträdde egendomen till dess Tisell deraf komme i besittning.

För bifall till sin talan androg Tisell vidare: Det vore ej kändt, att häradshöfding Kanterbergs testamente blifvit vederbörligen upprättadt och bevakadt, hvadan ock endast derför Könsberg icke borde kunna å samma testamente grunda någon rätt till egendomen. I allt fall vore den successions-ordning, stiftaren bestämt, icke sådan, att kaptenen B:s hustru eller någon hennes efterkommande kunnat med fideikommiss-rätt erhålla egendomen.

Prosten Könsberg invände, att den talan, Knut Tisell anhängiggjort, vore densamma, som hans fader redan förut jemväl å sonens vägnar instämt och fått dom på, och att den således icke kunde ånyo pröfvas. För den händelse pröfning deraf likväl förekomme, bestreds käromålet på de af hofrätten i dess förra dom anförda skäl.

Knut Tisell ådagalade, att han redan 1840, och således långt innan fadren stämde i saken, varit myndig; och då fadren icke haft något uppdrag att kära å hans vägnar, samt han icke ägt kännedom om hofrättens förra dom innan den vunnit laga kraft, yrkade Tisell ogillande af invändningen och bifall till sin talan.

Hofrätten afgaf häröfver särskildt utslag den 18 November 1859: Emedan Knut T:s fader icke kunde anses hafva i förra rättegången fört talan för andra sin aflidna hustrus icke namngifna barn, än dem för hvilka han var målsman, och Knut T., såsom född 1819, uppnått myndig ålder när den rättegången år 1857 anhängiggjordes, samt ej visadt vore, att han, ehuru myndig, då stod under fadrens målsmanskap; ty och som Knut T. således ej varit part i den afgjorda saken, ogillades ofvanberörda invändning.

Den 2 Mars 1860 meddelade hofrätten dom isaken: Ehuru icke emot Knut T:s bestridande visadt vore, att testamentet

Tidskrift för Lagstiftn. etc.

s. 82 Sida 82 i årgången börjar härKopiera citering

blifvit lagligen upprättadt och bevakadt; likväl och då det efter testators död icke veterligen blifvit af vederbörande arfvingar klandradt, utan upplyst och ostridigt vore att det gått i verkställighet samt allt ditintills efterlefvats och tjenat till efterrättelse, blef, i förmågo af 18 kap. 4 § Ärfdabalken, Tisells anmärkning mot testamentets gällande kraft ogillad; och enär, i fråga om rätta tydningen, häradshöfdingen Kanterberg genom testamentet förordnat, att icke allenast hans son Nils Carl, utan äfven, om denne barnlös aflede, testators döttrars arfvingar och, i fall hans ätt utrunne, andra bestämda personer skulle erhålla säteriet Hökhult med underlydande såsom fideikommiss och majorat, samt detta förordnande måste anses innefatta, att egendomen borde jeinväl såsom fideikommiss tillfalla Nils Carl Kanterbergs barn och afkomlingar så länge någon af dem vore till, fann hofrätten, att nämnde fasta egendom och sedermera i dess ställe säteriet Låstad, med dertill hörande fastigheter, varit fideikommiss i testators sondotters, kaptenen Bergenstråhles hustrus, hand och i sådan egenskap tillfallit hennes son löjtnanten Bergenstråhle, samt ännu fortfarande vara af fideikommiss-natur; i följd hvaraf Tisells stämningspåstående ogillades.

Tisell nedsatte revisions-skilling och fullföljde i underd. talan hos Kongl. Maj:t. Fastän det icke vore visadt, att testamentet blifvit lagligen upprättadt och bevakadt, hade hofrätten, emot allmänt antagen och gällande praxis, ansett detsamma giltigt. Detta förfarande borde lika litet kunna godkännas, som 18 kap. 4 § Ärfdabalken äga tillämplighet der, såsom i förevarande fall, något testamente icke vore bevakadt, hvarförinnan klander ej behöfde anställas. Det vore ej heller sannt, såsom hofrätten antagit, att testamentet »gått i verkställighet, allt ditintills efterlefvats och tjenat till efterrättelse»; ty när kaptenen Bergenstråhles hustru efter sin broder, löjtnanten Kanterberg, erhöll egendomen, var hon enda arfvingen, och fråga uppstod således icke då, huruvida den tillföll henne såsom fideikommiss eller såsom arfvejord. Vid hennes död fick sonen tillträda egendomen efter särskild förlikning mot 3,666 rdr 32 sk. bko till medarfvingarne, och efter dennes död erlade prosten

s. 83 Sida 83 i årgången börjar härKopiera citering

Könsberg å sin hustrus vägnar en lika summa till hennes systrar. Egendomen vore sålunda att anse såsom dels ärfd, dels förvärfd, såväl i löjtnanten Bergenstråhles som prosten Könsbergs hustrus hand.

På dessa skäl och med åberopande jemväl af hvad han i hofrätten anfört, yrkade Tisell bifall till sina påståenden.

Prosten Könsberg tillstädeskom hos Kongl. Maj:t, förnyade sin i hofrätten framställda invändning och yrkade, att då testamentet uttryckligen innehölle, att om häradshöfdingen Kanterbergs ätt utrunne, fideikommisset skulle tillfalla hans svägerskas, Anna Christina Wattrangs, barn, samt denna föreskrift,’ som vore ovilkorlig och ej beroende af om sonen Nils Carl hade barn eller ej, uppenbarligen vederlade påståendet att egendomen skulle upphört att vara af fideikommiss-natur, hofrättens dom måtte varda gillad.

Efter inställelsedagen ingaf majoren Bergenstråhle till Kongl. Maj:t en skrift, deri han anmälde sig såsom mellankommande part och förklarade sig instämma i det af Tisell fullföljda påståendet, att egendomen Låstad med tillydande måtte förklaras vid löjtnanten Kanterberg död hafva upphört att vara fideikommiss, med yrkande i följd deraf, att prosten Könsberg måtte åläggas afträda jemväl den del af egendomen, som bordt tillfalla majoren i arf efter hans moder, löjtnanten Kanterbergs syster.

Efter hållet mundtligt förhör, dervid Könsberg bestridt majoren Bergenstråhle rätt att såsom mellankommande part föra talan i saken, afgaf nedre revisionen underd. betänkande, hvari hemställdes: att enär den talan, majoren B. förmält sig vilja såsom mellankommande part i saken föra, så sammanfölle med Tisells käroraål, att saken måste anses röra jemväl B. och hans rätt, Kongl. Maj:t, utan afseende dera, att prosten Könsberg sådant bestridt, måtte finna omförmälda talan böra då komma under pröfning, — samt pröfva rättvist fastställa hofrättens såväl under rättegången den 18 November 1859 gifna utslag, som ock i sjelfva saken meddelade dom, genom hvilken det af Tisell instämda käromål ogillats, samt följaktligen, jemväl

s. 84 Sida 84 i årgången börjar härKopiera citering

på de af hofrätten åberopade grunder, ogilla den af B. såsom mellankommande part i saken förda talan.

Den 4 November 1862 föredrogs saken i Högsta Domstolen, som dervid biföll underd. betänkandet.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 2 December 1862.