Naumanns tidskrift 1866 s. 112

(Strafflagens 14 kap. 3, 35 §§.)

Länsmannen S. Folin anställde vid Uppvidinge håradsrått åtal emot drången Emanuel Petersson från Elinsholm (under Kalfmo) för det han skulle Söndagen den 28 Augusti 1864 med knif så svårt sårat sin egen fader Peter Samuel Petersson, att denne till följd deraf påföljande dagen aflidit.

Emanuel Petersson, som var född 1828 och bodde tillsamman med sin fader, hvilken var enkling, erkände sitt brott och uppgaf: Någon osåmja mellan honom och hans far hade ej varit rådande förr ån då, för omkring 5 à 6 år sedan, en lösaktig qvinna Anna P. kom i huset. Emanuel, som lefde på förtrolig fot med henne, misstänkte att fadren

s. 113 Sida 113 i årgången börjar härKopiera citering

gjorde detsamma, hvilken misstanka föranledde tvist och en gång slagsmål dem emellan. Anna dog emellertid snart, hvarefter förhållandet mellan far och son åter var godt till hösten 1863, då en annan qvinna Anna Sofia K. kom i huset. Emanuel lefde förtroligt åfven med henne, och misstankan att fadren gjorde detsamma vaknade ånyo samt föranledde esomoftast tvist, som dock ej utbröt i våldsamheter. Omförmålde Söndagsmorgon, då ingen osåmja var rådande emellan Emanuel och fadren, erhöllo de besök först af Israel Svensson i Högerås och derefter af Gustaf Petersson i Kalfvamo. Bränvin förtärdes vid begge tillfällena, och Emanuel tog deraf så mycket till båsta, att han ej kunde nårmare redogöra för tilldragelserna efter det Gust. Petersson aflâgsnat sig. Så mycket mindes Emanuel dock, att efter någon stund misstanka ånyo uppstått hos honom att fadren plågat umgånge med Anna Sofia samt att de begge kommit öfverens att bringa Emanuel om lifvet. Anledningen till dessa tankar kunde han ej förklara, men sedan de fått makt med honom, hade han fattat en på bordet liggande knif och gått fram till sången, der fadren legat, samt stött knifven i fadrens mage, dervid fadren rusat upp och, sedan han dragit omkull Emanuel, gått ut.

Af de i målet hörde vittnen hade följande beråttat:

Gustaf Petersson i Kalfvamo: Förhållandet emellan far och son hade ej varit godt. Emanuel hade flera gånger yttrat, att fadren lefde tillsamman med Anna Sofia, och att Emanuel trodde det hafva varit fadrens mening att förgifta honom. Flera gånger hade vittnet, på hvars ågor Pet. Sam. Petersons torp var belåget, tillsagt denne att köra bort Anna Sofia K., utan att tillsägelsen blifvit åtlydd. Då vittnet ifrågavarande Söndag vid sitt besök i torpet fann Anna Sofia ånnu qvar, anmårkte vittnet detta förhållande. Under vittnets besök förnams ingen osåmja mellan far och son, hvilka bjödo hvarandra och vittnet på bränvin, deraf Emanuel tycktes hafva förtärt mycket. Långre fram på dagen kom Pet. Sam. Petersson till vittnet och omtalade, att se-

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 3:dje årg. 8

s. 114 Sida 114 i årgången börjar härKopiera citering

dan vittnet aflågsnat sig från torpet, hade Pet. Sam. Petersson lagt sig i sängen och Emanuel rakat sig ; hvarefter denne utgått i det rum, der Anna Sofia låg, och häftigt tillsagt henne att genast gå sin våg, samt att han derpå åter inkommit till fadren och, då denne yttrat: »det år vål ej så brådt; hon går vål når hon stigit opp», blifvit förbittrad, rusat på fadren och med en knif stuckit honom i magen, hvarefter och sedan de något brottats, Pet. Sam. Petersson begifvit sig till G. Johanssons gård. Vid ett tillfälle, då vittnet föreställde Pet. Sam. Petersson, att han och sonen ej borde lefva tillsamman med Anna Sofia, hvarigenom ståndiga anledningar till missämja skulle yppa sig, hade Pet. Sam. Petersson yttrat, att han aldrig grundat på annat, ån att Emanuel skulle taga lifvet af honom, hvilket yttrande vittnet trodde hårleda sig deraf, att Pet. Sam. Petersson kånde sonens misstankar derom, att han skulle bli förgiftad af fadren. Vittnet hade erfarit, att Emanuel i öfverlastadt tillstånd vore vildsint och begagnade knif.

Anna Sofia K. : Ifrågavarande Söndag tycktes ett godt förhållande vara rådande mellan far och son. Gustaf Petersson uppehöll sig hos dem flera timmar, hvarvid bränvin förtårdes. Sedan Gustaf Petersson aflågsnat sig, voro Emanuel och fadren ensamma i stugan. Vittnet, som uppehöll sig i en angrånsande kammare, hvars dörr var ostångd, hörde der att Emanuel yttrade till fadren: »hvarför glor du på mig, din förbannade mördare!» Derpå öppnade Emanuel kammardörren och sade till vittnet: »din tusan djefvul, gå nu hårifrån!»; af hvilket allt vittnet mårkte, att Emanuel var drucken. Då vittnet derefter såg in i stugan, fann vittnet Pet. Sam. Petersson ligga i sången och Emanuel stå derbredvid, hållande i högra handen en afbruten lieknif samt med den venstra handen hållande i fadren. Vittnet, som af förskräckelse drog sig tillbaka, såg ej vidare våld, ån att Emanuel drog fadren ur sången, kastade honom på golfvet och lade sig ofvanpå honom. Då fadren derefter gick från torpet, sade han, att hans son stuckit honom med knif, och vittnet såg åfven att han var blodig. Emanuel

s. 115 Sida 115 i årgången börjar härKopiera citering

hade sedermera våndt sig mot vittnet med yttrande: »nu skall nacken åfven af dig», och då vittnet sökte lugna honom, ropade han: »gack bort satan.» En kort stund derefter begärde och erhöll han en psalmbok, deri han låste ett par psalmer, hvarpå han började gråta, gick till sångs och låg, tills åklagaren kom och håktade honom. — Vittnet, som sedan hösten 1863 bott å torpet, hade under denna tid ej förmårkt någon osåmja mellan far och son vidare, ån att de en gång under vintern varit i ordvexling; dock hade vittnet tyckt sig finna att Emanuel haft »svår uppsyn mot fadren».

Emanuel Petersson sade sig icke kunna förneka sanningen af Anna Sofias vittnesmål.

Ett vittne hade beråttat, att för fiere år sedan, då Emanuel en gång var sjuk, hade han fått den förestållningen, att fadren gifvit honom gift, och jemvål yttrat, att, om han fick helsan åter, skulle han »löna fadren».

Ett annat vittne förmodade, att orsaken till missämjan härledde sig från nyssnämnde föreställning, dock hade vittnet Söndagen nåst före den, då våldet skedde, hört Emanuel, efter det han och fadren förtårt bränvin, yttra i fadrens frånvaro, att »om han visste, att fadren hade något att skaffa med konan, skulle fadren ej lefva långe».

Flera vittnen intygade, att Pet. Sam. Petersson åtskilliga gånger tillförene klagat öfver, att Emanuel slagit honom; att, så vidt vittnena hade sig bekant, Pet. Sam. Petersson alltid varit välvillig mot Emanuel, samt att Emanuel, hvilken, då han öfverlastat sig af starka drycker, var ilsken och elak och »ej frågade efter, om det var fader eller vån, han ofredade», i nyktert tillstånd vore ganska foglig.

Enligt tvenne vittnens utsago hade Emanuel på söndagseftermiddagen, då han efter våldet åter sammanträffade med fadren, bedt honom om förlåtelse, och dervid, såsom ena vittnet iakttagit, börjat gråta.

Obduktionsprotokoll och utlåtande förmålde: att såret, som hade ett tums långd, funnes några tum nedom högra bröstkorgsranden ; att döden varit en följd af det knifstyng,

s. 116 Sida 116 i årgången börjar härKopiera citering

Pet. Sam. Petersson erhållit; och att dödsorsaken vore att söka i den blodôfverfyllnad i hjerna och lungor, som antagligen vore en sekundår orsak af den genom våldet i underlifvet framkallade störelsen i andedrågtsverksamheten.

Häradsrätten yttrade i utslag den 5 December 1864: Alldenstund Emanuel Petersson genom egen, af omståndigheter styrkt bekännelse vore förvunnen att hafva, söndagen den 28 Augusti, efter föregången ordvexling med sin fader och i rusigt tillstånd, derunder han, efter hvad af ransakningen inhemtades, mot fadren visat ett våldsamt sinnelag, som syntes hafva hårledt sig från den föreställningen, Emanuel Petersson efter sjukdom för flera år tillbaka hyst, att fadren ville honom förgifta, med en lieknif tillfogat fadren, under det denne var liggande i sången, ett styng i magen, dragit honom ur sången och kastat honom på golfvet, hvarefter fadren, oaktadt erhållen låkarevård hos närboende granne, påföljande morgon aflidit, samt låkaren intygat, att döden otvifvelaktigt varit en följd af berörda knifstyng; fördenskull och om ån under ransakningen tillförlitlig upplysning icke kunnat vinnas derom, att Emanul Petersson haft för afsigt att beröfva fadren lifvet, likväl ostridigt vore, att ändamålet med berörde åtgård varit att honom skada göra, samt Emanuel Petersson sålunda, enligt k. förordningen den 16 November 1841, 3 kap. 6 § missgerningsbalken och 37 § 2 mom. jemförd med 4 § i k. förordningen den 29 Januari 1861, gjort sig skyldig att böta för fylleri 5 rdr och för sabbatsbrott 5 rdr samt att för det han af hastigt mod misshandlat sin fader, så att denne deraf ljutit döden, mista lifvet, pröfvade häradsrätten, i förmågo af siståberopade lagrum samt k. förordningen den 21 December 1857, råttvist döma Emanuel Petersson att i en bot mista lifvet genom halshuggning; hvarjemte håradsråtten meddelade yttrande rörande ej mindre kostnaden för låkarebesigtningen, ån åfven ersåttningen till de i målet hörde vittnen.

Detta utslag underställdes Götha hofrätts pröfning; och i utslag den 13 Februari 1865 fann hofråtten vål, lika

s. 117 Sida 117 i årgången börjar härKopiera citering

med häradsrätten, Emanuel Petersson vara lagligen förvunnen att hafva ifrågavarande Söndag på ofvan uppgifna sått misshandlat sin fader, så att denne deraf ljutit döden, men ansåg det icke vara ådagalagdt, att berörde misshandel skett med berådt mod, eller i afsigt att döda, hvadan hofråtten, med stöd af 7 kap. 4 § samt 14 kap. 4, 5 och 35 §§. Strafflagen den 16 Februari 1864, dömde Emanuel Petersson att hållas till straffarbete i åtta år; och blef häradsrättens utslag i öfrigt gilladt.

Länsmannen Folin anförde underd. besvår, med yrkande att Emanuel Petersson, om han af gunst och nåd kunde varda befriad från dödsstraff, dock måtte blifva dömd till straffarbete på lifstid. Det låge, efter Folins förmenande, nästan utom mensklig förmåga att bedöma huruvida våldet skett med berådt mod, eller i afsigt att dråpa, men den omständigheten, att Emanuel Petersson, som flera gånger förut våldfört sig mot fadren, nu brukat knif vid våldets utöfvande, borde vål föranleda till det antagande, att Emanuels mening varit att afhânda fadren lifvet. Om ån Emanuel verkligen icke haft sådan afsigt, hade dock hans gerning vållat fadrens död, hvarför Emanuel hade, enligt Flodins tanka, gjort sig skyldig att straffas efter lagens hela strånghet.

Emanuel Petersson afgaf underd. förklaring: Han kunde ej bestrida hvad Folin anfört, ty, kommen till besinning af sitt svåra brott, måste han med fasa erkånna, att han mer ån vål förtjent den dom, håradsråtten afsagt; dock bönföll han att af gunst och nåd bli förskonad för dödsstraff och att i stållet få umgålla sitt brott med det straffarbete, Kongl. Maj:t kunde finna godt bestämma.

Målet föredrogs den 13 Juni 1865 i Högsta Domstolen, som, med afseende å hvad i målet förekommit, fann Emanuel Petersson vara lagligen förvunnen att hafva, i uppsåt att döda, men af hastigt mod, beröfvat sin fader lifvet; hvadan Högsta Domstolen, på grund af 14 kap. 3 och 35 §§ Strafflagen, pröfvade råttvist döma Emanuel Petersson till straffarbete på lifstid.