Bevis om oförmåga att nedsätta ådömde böter m. m., i anseende till mindre god penninge-konjunktur.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1866, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 124–127 i årgången 1866. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, G) Utsöknings-Balken, nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 18 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 1 för det här referatet, men referatet börjar på s. 124 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Utsöknings-Balken, nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tredje årgången, 1866 i litteraturen — s. 124–127 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Hos Leufsta tingslags håradsrått hade lånsmannen C. J. Walter, med företeende af Kongl. Maj:ts den 28 September 1864 gifna utslag i ett af håradsråtten samt Svea hofrått afdömdt, men af Walter till Kongl. Maj:t fullföljdt mål emellan Walter, å tjenstens vågnar, å ena, samt bonden Johan Dahlforss i Nyböle och hans hustru Sofia Bolin å andra sidan, angående å desse sistnämnde yrkadt ansvar för oloflig brånvinstillverkning, genom hvilket utslag det
') Ecklesiastik-Departementet.
s. 125 Sida 125 i årgången börjar här
blifvit Dahlforss och hans hustru ålagdt med ed betyga, att de icke under hösten 1861 sjelfve eller genom annan person idkat brånvinsbrånning, anmält målet till förnyad handläggning.
Med anledning håraf förelade håradsråtten, genom beslut den 6 December 1864, Dahlforss och hans hustru att hos håradsråtten sig infinna för edgångens fullgörande å första råttegångsdagen af 1865 års vinterting, vid åfventyr att eljest anses hafva åt eden brustit, åfvensom tillika, jemte meddelande af föreskrift, att Dahlforss och hustrun, i händelse de ville eden gå, skulle vid vite af fem rdr, försedde med håradsråttens beslut, minst fjorton dagar före nåmnde ting och sedan så ofta de påkallades, infinna sig hos sin själasörjare för erhållande af undervisning om eds vigt och meneds svåra följder, samt bevis såvål derom, som angående sin frejd och kristendomskunskap i öfrigt, vid enahanda vite å edgångsdagen förete, förklarat, att håradsråtten, sedan sig visat om Dahlforss och hustrun tillstâdeskommo och gitte eden gå eller ej, ville vidare i målet, lag och beskaffenheten likmätigt, sig utlåta.
A omförmålda råttegångsdag, som inföll den 23 Febr, sagde år, uteblefvo Dahlforss och hustrun; men likvål hade dels nämndemannen Erik Ersson i Göksnåre dervid anmält, att de voro af sjukdom hindrade att sig instålla, i det att Dahlforss befunne sig under tillfrisknande och hustrun fortfarande vore sängliggande, dels ock Dahlforss och hans hustru låtit påföljande dag till håradsråtten ingifva ett af kyrkoherden i församlingen Oskar L. Wendbladh utfårdadt bevis, deri denne förmält, att Dahlforss och hans hustru, enligt uppgift, varit af sjukdom hindrade att inom den föreskrifna tiden hos honom sig infinna för undervisnings erhållande, men att Dahlforss likvål sedermera den 18 i nåmnde månad för sådant åndamål sig instållt, hvaremot hustrun, såsom då ännu sjuk, helt och hållet uteblifvit.
Oaktadt hvad sålunda till bestyrkande af det uppgifna sjukdomsförfallet förekommit, hvarå Walter bestridt afseende, hade häradsrätten genom utslag den 13 påföljde April
s. 126 Sida 126 i årgången börjar här
ansett Dahlforss och hans hustru icke hafva för sitt uteblifvande från håradsråtten å edgångsdagen visat laga förfall, utan brustit åt den dem förelagda ed och sålunda vara öfvertygade att hafva under hösten 1861 olofligen idkat brånvinsbrånning, utan att likvål utredning om den dervid begagnade redskaps beskaffenhet och storlek vunnits, samt förthy och då, jemlikt 51 § i k. förordningen angående vilkoren för brånvinstillverkning den 26 Oktober 1860, Dahlforss vore ansvarig för sin hustrus med hans vetskap i afseende å åtalade förseelsen vidtagna åtgårder, med åberopande af 19, 40 och 58 §§ i nyssomförmålda förordning, fållt Dahlforss, hvilken veterligen icke tillförene för slik förseelse pliktat, att till Kongl. Maj:t och Kronan gålda tillverkningsafgift för en månad, efter etthundra kannors tillverkning under hvarje dygn, med 1,440 rdr, samt att för första resan lönbrånning böta ett med afgiften lika belopp eller 1,440 rdr, allt riksmynt, af hvilka böter 3 skulle tillfalla åklagaren och 3 Hallnås sockens fattiga.
Dahlforss anförde hos Svea hofrått besvår öfver håradsråttens utslag, men hofråtten, i utslag den 6 Juni 1865, fann skål icke vara anfördt, som i öfverklagade utslaget kunde verka åndring.
Dahlforss fullföljde underd. åndringssökande hos K. M., under anhållan tillika att, derest åndring i domstolarnes beslut ej kunde vinnas, K. M. måtte af nåd befria Dahlforss från utgifvande af den honom ålagda tillverkningsafgift.
Målet föredrogs i Högsta domstolen den 15 November 1865, dervid de fleste ledamöterna (Justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Berg och Naumann) förklarade: att som hofråtten i meddelad besvårshånvisning råtteligen föreskrifvit, bland annat, att om Dahlforss med hofråttens utslag icke åtnöjdes, han borde vid sina underd. besvår bilågga vederbörandes bevis öfver verkställd nedsättning af de honom till utgifvande ådömda böter och tillverkningsafgift eller, om Dahlforss vore så fattig, att han ej förmådde berörde medel utgifva, förete intygande derom af domstolen eller domaren eller, om det ej kunde ske, af vederbörande
s. 127 Sida 127 i årgången börjar här
kronobetjent eller kyrkoherden i den församling, der Dahlforss bodde och hade sitt hemvist, vid påföljd att, om sådant försummades, Dahlforss förlorade sin talan och besvåren ej kommo under pröfning; men Dahlforss, hvilken vid de underdåniga besvåren fogat ett af kyrkoherden Oskar L. Wendbladh utgifvet intyg derom, att Dahlforss, »ehuru väl ägare till \:dels mantal Nyböle, uppskattadt till 8,000 rdr rmt och ograveradt, jemte hvad Dahlforss i lost gods kunde äga, dock till fullgörande af hofrättens ifrågavarande utslag vore, särdeles under nu rådande penningkonjunktur, oförmögen att inom föreskrifven tid anskaffa och nedsätta det honom ådömda penningebelopp», icke kunde anses hafva hårigenom fullgjort hofråttens ofvanberörda föreskrift, funno bemålde ledamöter besvåren ej kunna till pröfning upptagas.
Justitieråden Alexanderson och Almqvist funno Dahlforss böra anses hafva genom det vid besvåren fogade intyg af vederbörande kyrkoherde lagligen styrkt sin oförmåga att fullgöra den i hofråttens besvårshånvisning meddelade föreskrift om nedsättning af ådömda böterna och tillverkningsafgiften, hvadan Justitieråden för sin del voro beredde att besvåren till pröfning upptaga.
Vidkommande nådansökningen, funno Justitieråden Alexanderson, friherre Leuhusen och Almqvist, enår handlingarne ej föranledde, att Dahlforss till den olofliga brånvinsbrånningen begagnat redskap med någon stor afverkningsförmåga, sig åga anledning hemstålla, om icke honom kunde af nåd förunnas nedsättning i böterna och tillverkningsafgiften till hålften af de ådömda beloppen; men Justitieråden Qvensel, Berg och Naumann funno anledning ej förekomma att nåd för Dahlforss tillstyrka.