Naumanns tidskrift 1866 s. 129

Förre kyrkovården Gustaf Gustafsson i Tråqvista tilltalades vid Fårentuna håradsrått af länsmannen J. C. Aurelius, för det han skulle den 19 Maj 1865, i uppsåt att döda sin fyraårige son Gustaf Emanuel, gifvit denne gift, deraf han den 22 i samma månad kl. 6 på aftonen allidit.

Efter verkställd liköppning å Gustaf Emanuels döda kropp, förklarade provinciallåkaren Ryberg uti attest den 29 Maj, att excoriationen å öfverläppen, de i mage och tarmar inflammerade partier samt fosforlukten vid deras uppklippande och fettdegenerationen af lefvern gjorde högst sannolikt, att Gustaf Emanuel ljutit döden genom fosforförgiftning.

Gustafsson, som år född den 6 April 1810 och stådse gjort sig känd för årlig och kristlig vandel samt icke förut varit anklagad eller straffad för brott, uppgaf, att han efter sin fader år 1827, jemte sin broder och syster, årft Jo:dels mantal Tråqvista, då vårdt omkring fem tusen rdr, hvilket hemman först brodern och, sedan 1831, Gustafsson innehaft på arrende; och hade Gustafsson jemvål emellan åren 1847 och 1849 arrenderat 2 mantal Nyckelby. Derigenom hade Gustafsson lyckats göra så stora besparingar, att han 1857, sedan han jemte brödren tagit arf efter sin syster, kunnat tillhandla sig 11:dels mantal Sockarby emot 10,200 rdr. Detta hemman hade han utarrenderat emot ett årligt arrende af 515 rdr, hvarjemte han för inventarierna fått genom skuldsedlar 2,080 rdr. Den 14 Mars 1865 hade han öfverlåtit arrendet af Tråqvista till en annan, som derför skulle på Gustafssons del betala 100 rdr och 2 tunnor potates samt verk-

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 3:dje årg. 9

s. 130 Sida 130 i årgången börjar härKopiera citering

stålla åtskilliga arbeten; hvarjemte Gustafsson skulle få qvarbo å hemmanet.

Beträffande det angifna brottet, förmålde Gustafsson, under synbar rörelse och med af tårar bruten stämma: att sedan hans affårer under de senare åren blifvit betydligt försämrade dels genom det ofördelaktiga köpet af Sockarby och dels till följd deraf att han under de tre sista åren varit begifven på starka drycker, hvilket, i förening med ett bråck, hvaraf han lidit, på hösten 1864 ådragit honom en sjukdom, som borttagit hans fordna arbetskraft, hade Gustafsson kort före julen, då årets arrende för Sockarby ånnu icke blifvit erlagdt, och han fruktat att dermed skulle komma att dröja långe, börjat hysa farhågor för sin och de sinas utkomst. Dessa farhågor hade under loppet af vintren, hvarunder Gustafssons helsa varit mycket klen, men låkare dock icke rådfrågats, småningom tilltagit, och i slutet af Mars, då arrendatorn på Sockarby ånnu icke betalt hvarken sista årets arrende, deraf en del förföll vid jultiden och en del i Mars, eller nu af Gustafsson till betalning uppsagde 580 R:dr för inventarierna, och hårtill kommit, att Gustafsson skulle betala utflyttningshjelp, deraf dock endast 100 rdr förföllo i år, hade Gustafsson, som uppskattade samtliga sina under de senare åren lidna förluster, nåmnde fordringar inberåknade, till 1,000 rdr, tydligen insett, att sedan de förråd, som ånnu funnos i behåll efter Tråqvista-hemmanets utarrendering, blifvit förtärda, han och hans familj skulle komma att svälta, till dess Gustafssons fordringar hunnit inflyta. Hårvid hade dock Gustafsson mindre tånkt på sig och hustrun, som alltid kunde lifnåra sig, ån på den af honom stådse innerligt älskade sonen, och vissheten att denne, som alltid varit ett godt och lydigt barn, skulle komma att svålta ihjel, hade hos Gustafsson alstrat den förestållning, att det för sonens eget båsta varit lyckligt, om denne snart fått dö; dock hade någon afsigt att afdagataga sonen ånnu icke hos Gustafsson uppstått. I slutet af April och i början af Maj hade Gustafsson, hvilkens bekymmer ökats dag från dag, begifvit sig till Stockholm

s. 131 Sida 131 i årgången börjar härKopiera citering

och lagsökt, förutom arrendatorn på Sockarby, några personer, till hvilka han utlånat dels egna dels andras penningar, allt uppgående till omkring 4,000 rdr; och hade Gustafsson vid dessa tillfällen hos några personer förgåfves sökt att få låna penningar. Först hårefter, eller i början af Maj, hade omsorgen för sonen och den deraf härledda önskan om hans död kommit Gustafsson att tånka på dennes afdagatagande; men, ehuru tanken härpå, som till en början endast dunkelt föresvåfvat Gustafsson, småningom blifvit lifligare, hade den dock icke öfvergått till fullt uppsåt förrån den 15 Maj. Då hade Gustafsson, för att ytterligare söka få låna penningar, begifvit sig till Rörstrand, och då den der sökta personen varit för långre tid bortrest, tånkt, såsom orden föllo: »Nu år all vån ute», samt funderat på att skaffa sig något, hvarmed han kunde göra sig af med sonen, hvarpå Gustafsson rest in till Stockholm, och sedan han begifvit sig till landskansliet för att hånvånda sig till landshöfdingen med begåran om penninglån, samt enligt vana köpt några sötsaker åt sonen, beslutat att, på det sonen icke måtte komma att svålta ihjål, afdagataga denne och för sådant åndamål köpa råttmos, hvarföre Gustafsson på ett apothek tillhandlat sig en qvartersburk, fylld med sådant mos. Då Gustafsson på eftermiddagen anlånde hem, hade dock uppsåtet att afdagataga sonen varit så föga stadgadt, att han, i håndelse passande tillfålle dertill sig erbjudit, säkerligen icke då skulle gifvit sonen af moset. Påföljande onsdag eller thorsdag hade Gustafssons hustru fått se burken i chiffonieren och då frågat hvartill han ville anvånda moset, hvartill Gustafsson svarat, att han dermed åmnade fördrifva råttor; och hade Gustafsson, som då mårkt, att en del af moset jåst upp genom ett på papperet uppkommet hål, flyttat burken till en af de öfversta hyllorna i ett skafferi. Under tisdagen, onsdagen och thorsdagen, då han starkt grubblat öfver sina affårer, hade han icke tånkt på att anvånda råttmoset till det afsedda åndamålet; men fredagen den 19 Maj hade han beslutat att verkstålla uppsåtet, om tillfålle dertill erbjöde sig, och då

s. 132 Sida 132 i årgången börjar härKopiera citering

hustrun omkring klockan 9 på aftonen bortgått på ett besök, hade Gustafsson funnit tillfållet gynnande samt genast hemtat en thesked och en mindre smörask af horn, i hvilken han med skeden upphällt fyra theskedar syrup, samt slutligen, efter att hafva i asken nedskrapat det uppjåsta moset, upptagit två fulla theskedar med mos och lagt det i smörasken, der han blandat moset med syrupen. Härpå hade Gustafsson ropat på sonen, under förklaring, att han skulle få någonting godt, och, då denne till följd håraf inkommit i skafferiet, gifvit honom två eller tre theskedar af berörde blandning, dervid sonen icke yttrat något. Gustafsson hade derpå djupt ångrat det begångna brottet och, för att i någon mån stilla sin oro, intagit några Hoffmans eller så kallade hjertstyrkande droppar; och hade han på sonens begäran, i likhet med hvad han förut vid några tillfällen plågat göra, gifvit denne några sådana droppar på en sockerbit, hvarefter och sedan han satt flaskan ifrån sig, han hört sonen utropa: »Pappa, jag tar af flaskan». Då Gustafsson dervid vände sig om för att hindra sonen derifrån, hade han sett gossen hålla flaskan i handen, och, ehuru han icke varseblifvit, att denne druckit derur, förmodade han dock att så skett. En stund derefter hade sonen klagat öfver värk i magen och lagt sig oafklådd i en sång; och hade Gustafsson, som nu varit mycket ångerfull och bedröfvad samt tyckt det vara synd om gossen, men icke tånkt på att gifva honom motgift eller att på något sått påskynda giftets verkan, lagt sig bredvid honom och hållit honom sluten i sina armar. Dervid hade hustrun hemkommit och, då hon genast kånt fosforlukt och hört gossen klaga öfver magvårk, frågat Gustafsson om orsaken hårtill. Hårpå hade Gustafsson svarat, att gossen intagit hjertstyrkande droppar. En stund härefter, sedan hustrun lagt sig på andra sidan om sonen, hade denne insomnat, men efter en stund åter vaknat och, under fortsatt klagan öfver magvårk, börjat kråkas, hvarmed han fortfarit flera gånger under natten, dervid Gustafsson vål varseblifvit ett sken, men icke kånt någon fosforlukt. Under natten hade Gustafsson

s. 133 Sida 133 i årgången börjar härKopiera citering

hort sonen omtala för modren, att fadren gifvit honom något att fortära, samt sett hustrun gifva sonen mjölk, men på hennes upprepade frågor om anledningen till gossens sjukdom, hade Gustafsson icke gifvit något svar, utan endast gråtit. Forst tidigt följande morgon hade Gustafsson omtalat förhållandet för hustrun, som då föreslagit ett besök hos doktor Hegardt på Drottningholm, och då Gustafsson hårtill gifvit sitt bifall, hade hustrun omkring klockan 7 afrest med sonen, dervid Gustafsson, som nu lifligt önskade sonens tillfrisknande, uppmanade henne att skynda, sig. Återkommen vid middagstiden, hade hustrun under eftermiddagen, bitrådd af en efterskickad grannqvinna, gifvit gossen de medhafda medikamenterna, men Gustafsson, som hela den dagen varit illamående och legat, hade endast emellanåt gått ut i köket och sett på gossen, under fortfarande förhoppning att denne åter skulle blifva frisk. Den 21 Maj hade Gustafsson bitrådt med sonens vårdande och enligt läkarens föreskrift gifvit honom mjölk. Då sonens tillstånd på morgonen den 22 Maj var betydligt förbåttradt, hade Gustafsson tånkt på utvågar att försörja honom och för sådant ändamål begifvit sig till hemmansågaren Hammarström i Trohammar samt med dennes hustru öfverenskommit, att en skuld, hvari Hammarström till Gustafsson häftade, skulle gåldas på det sått, att sonen, sedan hemmavarande förråder tagit slut, skulle inackorderas hos makarne Hammarström. Då Gustafsson på aftonen hemkom, hade han funnit dörren till stugan stängd, och då han bultat på den, utan att blifva hörd, insett att gossen aflidit; och hade han då, mera af blygsel för sitt brott ån af fruktan att blifva gripen, skyndat till en två bösshåll från stugan befintlig skogsbacke, der han, i hög grad bedröfvad och nedslagen, utan att förtåra något, uppehållit sig såvål denna natt som under hela följande dag, samt dolt sig för allas blickar. Natten till den 24 Maj hade Gustafsson gått till sin bostad, men, ehuru han sett ljus brinna derinne, af blygsel afhållits från att dit ingå. Dervid hade Gustafsson, som fruktat, att några reverser och kontrakter, dem han

s. 134 Sida 134 i årgången börjar härKopiera citering

haft i sin ficka, kunde förkomma, instuckit dem i knuten af ett vid Gustafssons stuga beläget stall, der han trott dem vara såkert förvarade till följande morgon, då de enligt hans föreställning skulle af ägarens folk påstråffas och till hustrun öfverlemnas. Derpå hade han åter begifvit sig till skogsbacken, hvarest han sedan vistats under hela onsdagen och en del af följande natt, då han åter hemgått och fått visshet att sonen aflidit.

Vid nåsta råttegångstillfålle uppgaf den anklagade, att hans skulder kunde uppgå till 3,000 rdr, hvaremot hans fordringar bestego sig till vid pass 6,000 rdr, deraf dock en del voro osåkra; att han icke egentligen lidit några förluster, men befarat att sådana skulle inträffa; att någon utbetalning ej för tillfället förestod, men att Gustafsson åndock ansett sig böra vara betänkt på att anskaffa penningar, emedan han förutsåg, att liqvid för lagsökningarna icke skulle inflyta till den tiden, då han beråknade, att matförrådet komme att taga slut; att hans bekymmer för sin och de sinas utkomst i Mars månad ökats deraf, att han två nåtter å rad drömt, att en person stått bredvid honom och yttrat: »Både ni och er son komma att svälta ihjel, få se hvem af er uthärdar långst;» att han vål den 15 Maj tånkt på sonens afdagatagande, men då ånnu ej haft beståmdt uppsåt att utföra denna ogerning; att under den efter sjukdomen förflutna vintern hans begår efter bränvin mycket aftagit, ehuru han icke alldeles aflagt bruket deraf, och att han trodde med såkerhet att han icke smakat sådan dryck den 19 Maj.

Åklagaren yttrade, att Gustafsson den 25 Maj var vid sådan sinnesstämning, att han ej kunnat besvara de till honom stållda frågor; att Gustafsson, efter hvad man trodde, vore vål behållen, helst han allt intill senare åren förvårfvat sig ej obetydligt penningar för enskildta uppdrag, såsom auktioner, bouppteckningar m. m.; att Gustafsson, då han häktades, innehaft 480 rdr, hvaraf han skulle varit i besittning

s. 135 Sida 135 i årgången börjar härKopiera citering

allt sedan sista hösten; att den burk, hvarur Gustafsson tagit råttgift, aflemnats till åklagaren af arrendatorn Olof Petter Eriksson, som fått den af Gustafssons hustru att nedgrâfvas, och att denna burk blifvit för undersökning afsånd till kon. befallningshafvande.

Doktor Ryberg intygade i attest, sedan innehållet af burken blifvit undersökt på apothek, att den i två theskedar mos befintliga fosformångd varit mer ån tillråcklig för åstadkommande af förgiftningsdöd.

I målet hörda vittnen beråttade, på sått hår nedan formales :

l:o Häradsdomaren Johan Carlsson hade kånnt Gustafsson i 44 år. Denne hade stådse varit välgörande, arbetsam och sparsam, men icke snål, samt haft stort anseende i sin hemort; men under de tre sista åren varit begifven på starka drycker och på sista tiden, troligen till följd håraf och af ett svårt bråcklidande, varit mycket sjuklig. En dag under, sista hösten, då Gustafsson varit sängliggande sjuk, hade han våldsamt och, efter hvad vittnet förmodade, i full yrsel sprungit upp ur sången och ut i trådgården. Några dagar derefter hade vittnet sett Gustafsson stå i dörren till sin stuga och fåkta med armarna, under ifrigt bemödande att slita sig lös från en person, som bakifrån höll i honom. I Mars hade Gustafssons helsa vål varit förbättrad, men Gustafsson hade då icke talat fullt så redigt som före sjukdomen, såsom bevis hvarpå vittnet anförde, att då vittnet frågat, huruvida Gustafsson icke ämnade arrendera bort sin gård, Gustafsson påstått, att som han icke hade nog gärdsel och stör inne, skulle arrendatorn sjelf få släppa till sådant, hvilket yttrande varit så mycket mera besynnerligt, som Gustafsson haft dylikt till salu. I medlet af Maj hade Gustafsson sett mycket sjuk ut; och uppgaf vittnet derjemte, att Gustafssons fader mot slutet af sin lefnad icke varit vid sina sinnens fulla bruk, och att Gustafssons brorson (emellan 20 och 30 år) vore sinnessvag.

s. 136 Sida 136 i årgången börjar härKopiera citering

2:0. Hemmansägaren Eriksson: Gustafsson, de senare åren begifven på starka drycker, hade sista hösten lidit af en svår sjukdom; och ansåg vittnet honom någon tid icke hafva varit vid sina sinnens fulla bruk, till stöd för hvilken åsigt vittnet anförde, bland annat, att Gustafsson en dag i Januari, då vittnet hemma hos honom omtalat, att isen på sjön varit så stark, att vittnet kunnat färdas på skridskor, slagit handen i ett bord och utropat: »ja, det tror jag nog, isen år qvarterstjock hår på bordet», samt i öfrigt under det vittnet varit qvar, talat oredigt; dock kunde vittnet icke beståmdt uppgifva, huruvida denna sinnesrubbning varit af en mera oafbruten beskaffenhet.

3:o. Johan Fredrik Andersson: Gustafsson, som vittnet känt i nåra 40 år, hade varit vålgörande och högt ansedd, men på senare tider, till följd af sjuklighet och grubbel öfver sina affärer, blifvit begifven på starka drycker, hvaraf tankeförmågan och arbetskraften förminskats. En dag kort före jul, då Gustafsson varit sjuk, hade vittnet tyckt, att han icke varit rått klok, hvilket vittnet åfven ansåg varit förhållandet vid några tillfållen i början af nyåret. Så hade Gustafsson beklagat, att han icke hade råd att hålla hushåll, och att familjen skulle få svålta samt, jemte det han förklarat, att det dervid vore mest synd om sonen,, yttrat: »Och icke kan jag göra ånda på honom heller.» En gång i slutet af Mars hade Gustafsson velat att vittnet skulle taga sonen med sig hem, eller ock skaffa honom inackordering hos någon annan; och hade vittnet åfven då tyckt Gustafsson vara mindre redig. I Maj hade Gustafsson synts vittnet vara redigare, men han hade yttrat ståndiga farhågor för sina affårer, hvilket senare åfven varit förhållandet under tiden från den 15 Maj till sonens död. Gustafsson och hans hustru hade lefvat vål tillsamman. En gång under sin sjukdom hade Gustafsson sagt, att om någon ville taga hand om gossen och försörja honom, skulle han gerna få hela Sockarby-hemmanet, samt en annan gång i Mars anmodat vittnet och flera andra, att vara honom behjelpliga samt taga hand om både hans egendom och

s. 137 Sida 137 i årgången börjar härKopiera citering

hans son. Såsom bevis på oredan under sista tiden i Gustafssons förstånd, uppvisade vittnet räkenskaper öfver Tappströms bromedel för flera år, som voro af Gustafsson ordentligt förda och afslutade i Mars 1857, samt en sårskild råkning från Jfors 1857 till den 18 Maj 1865, undertecknad jemvål af Gustafsson, som derefter företagit sig att fortsåtta råkenskapsföringen, men, i stället att skrifva denna fortsättning på den sista räkningen, tecknat den på 1857-års råkning och dertill på ett högst oredigt sått. Åfven Gustafssons broder vore efter vittnets förmenande icke rått klok.

4:o. Erik Andersson hade en dag i Oktober 1864 erfarit, att Gustafsson uppstigit ur sången och begifvit sig ut i trådgården. Tillfrågad hvart han åmnade sig, kunde han icke gifva något redigt svar. Han hade då varit så svag, att han måst båras tillbaka till stugan, hvarifrån han dock åter genast velat aflågsna sig. Under April och Maj hade dock hans helsotilIstånd och sinnesbeskaffenhet, når vittnet träffade honom, varit förbåttrade. Vittnet hade dock under Maj icke sett Gustafsson förrån den 22, då Gustafsson före sin afresa helt gladt tagit farvål af gossen samt hela dagen varit redig i sitt tal och af en jemn och lugn sinnesstämning.

5:o. Ej er dings mannen Bergström beråttade rörande uppträdet i Oktober 1864 ungefär lika med vittnet Erik Andersson. Efter denna tid hade Gustafsson, såsom vittnet tyckt, stundom varit sinnesrubbad och i Mars hade han, ehuru han ansågs vara i goda omständigheter, ofta klagat öfver att sonen skulle få svålta ihjel. Under Maj hade hans sinnesstämning varit ån båttre och ån såmre, men vittnet erinrade sig beståmdt, att Gustafsson den 21 Maj varit dyster och sluten. Mot sonen hade Gustafsson alltid varit god och öm, och vittnet hade ofta sett honom leda gossen vid handen, sitta vid hans sång och öfverhopa honom med smekningar.

6:o. Drängen Bergström hade i sex år till April 1865 tjent hos Gustafsson, som på de tre sista åren varit begifven på starka drycker och dermed ofta öfverlastat sig. Un-

s. 138 Sida 138 i årgången börjar härKopiera citering

der sista vintren hade han lidit af bråck, och nästan hela vintren varit sängliggande sjuk. På nyåret hade han varit ån båttre, ån sämre, och då ofta gifvit vittnet befallningar, som ådagalagt, att han ej varit vid sina sinnens fulla bruk. På våren hade han blifvit friskare, men åfven då hade man, efter hvad vittnet tyckt, stundom kunnat märka, att han ej varit fullt klok. Sonen, som varit ett godt och snällt barn, hade han älskat ömt och ofta smekt.

7:o. Landtbrukaren Fröling : Under ett anfall af delirium sistlidne höst och vinter, hvilket med mellanskof räckte två eller tre månader, hade Gustafsson ofta varit mycket oredig och nästan vansinnig. En gång hade Gustafsson bedt vittnet hjelpa sig inberga grödan, ehuru det var midt i vintren. Emellanåt hade han väl talat ett och annat redigt ord, men snart inkommit på grubbel och bekymmer öfver sin utkomst. Den 18 Maj, då vittnet besökt Gustafsson i ändamål att afsluta räkenskaperna öfver Tappströms bromedel, hade Gustafsson sjelf funnit räkningen för senare tiden, i motsats mot hvad förr varit händelsen, högst oredigt förd och flera utgiftsposter uteglömda. Gustafsson, som förr lefvat ordentligt, hade på senare tiden ofta kommit drucken hem, samt slutligen, på sått nåmndt år, fått delirium.

8:0. Organisten Hermansson: 1 följd af öfverflödigt förtårande af brånvin under sista åren, hade Gustafsson sistlidne höst fallit i sjukdom, som råckt två eller tre månader, och yttrat sig i yrsel och oro öfver befaradt obestånd, hvilken oro fortfarit åfven sedan helsan förbåttrats, och hade den ökats deraf, att åtskilliga hans fordringar icke enligt beråkning influtit. Flera gånger på våren hade Gustafsson yttrat, att både han och gossen komme att svälta ihjel, samt åfven bedt vittnet taga gossen om hånder och uppfostra honom, emedan Gustafsson måste göra sig af med honom. Under detta år hade Gustafsson icke förtårt brånvin till öfverflöd, men under sin oro blifvit alltmera slapp och slö och haft svårt att reda sig med råkenskapsföring. Förhållandet emellan makarna hade alltid varit godt och vånligt.

s. 139 Sida 139 i årgången börjar härKopiera citering

9:o. Kyrkovärden Carl Jansson: Den 16 Maj hade Gustafsson för vittnet visat stor ängslan och bekymmer öfver sina affärer.

10:0. Torparen Östergren hade den 15 Maj åtföljt Gustafsson till Rörstrand och Stockholm, derunder Gustafsson vål syntes mycket nedslagen, men likvål icke förrådde sårskild oro eller bekymmer.

Den anklagade uppgaf, att han under nyssnämnde resa besökt stora barnhuset, i ändamål att efterfråga hvad det kostade att inköpa barn derstådes. Han förklarade under tårar, att han djupt ångrade sin gerning, emedan det vål kunnat blifva någon råd för gossen, som varit honom mycket kår. Han medgaf, att hans tillgångar varit så stora, att de kunnat råcka, allenast de blifvit rått skötta.

Gustafsson, hvars kroppskrafter befunnos betydligt medtagna, svarade ordentligt på alla honom gifna frågor.

Efter första ransakningen tillfrågades doktor Ryberg om Gustafssons sinnesbeskaffenhet; och intygade denne den 16 Juni, att det syntes, som Gustafsson, i följd af bränvins missbruk, under Oktober 1864, varit angripen af delirium potatorum; hvarefter sjukligt svårmod med fix idé utbildat sig; att denna fixa idé, då han förestållde sig att barnet skulle svålta ihjel, sysselsatt honom oupphörligt, till dess han, öfvervåldigad håraf, beslutade att till förekommande af barnets hungersdöd afdagataga detsamma. Hans öppna bekännelse af brottet samt hans sinnesoro, innan detta blifvit utfördt, utvisade, att Gustafsson vid detta brotts begående ej varit så vid sina sinnens bruk, att han derför kunde anses efter lag »fullt tillräknelig.»

Med öfverlemnande af samtliga handlingarne i målet begårdes Sundhetskollegiets yttrande, huruvida Gustafsson borde anses vid den åtalade gerningens begående hafva varit beröfvad förståndets bruk, så att gerningen, jemlikt 5 kap. 4 och 5 §§. Strafflagen, skulle vara strafflös, eller ock

s. 140 Sida 140 i årgången börjar härKopiera citering

sakna förståndets fulla bruk, på sått i 6 § förutsattes. Och kollegiet intygade den 3 Juli, att detsamma funnit ransakningens innehåll icke föranleda till afvikande från doktor Rybergs yttrande, hvadan kollegiet ansåg antagligt vara, att Gustafsson vid åtalade g er ning ens begående befunnit sig i sådan sinnesförvirring, att han »saknat förståndets fulla bruk».

Åklagaren yrkade ansvar å den tilltalade enligt 14 kap. 1 § jemförd med 5 kap. 6 § Strafflagen.

Den 14 Juli 1865 meddelade häradsrätten utslag: Som genom obduktion vore utredt, att Gustafssons sons död varit förorsakad af det med syrup blandade råttgift, som Gustafsson, enligt eget erkånnande, den 19 Maj gifvit honom att förtåra i afsigt att honom afdagataga; alltså och då Gustafssons bekännelse skett frivilligt och vunnit stöd af flera omständigheter, men derjemte angående hans sinnesbeskaffenhet blifvit genom vittnen upplyst, att Gustafsson, hvilken befunnit sig uti bergliga förmögenhetsvilkor, råkat i svårmod och misströstan om sin och hustruns samt deras enda barns utkomst, som slutligen hos Gustafsson alstrat den föreställning, att sonen skulle få svålta ihjel, och att derför bäst vore att taga honom afdaga; på grund hvaraf Sundhetskollegiet ansett antagligt, att Gustafsson vid åtalade gerningens begående befunnit sig i sådan sinnesstämning, att han saknat förståndets fulla bruk, pröfvade, i förmågo af 5 kap. 3 och 6 §§. samt 14 kap. 1, 18 och 46 §§. Strafflagen, håradsråtten råttvist döma Gustafsson att för åtalade, under nyssberörde omständigheter föröfvade mordgerning å sitt eget barn hållas till straffarbete under sex år och att lika lång tid vara medborgerligt förtroende förlustig; och skulle derjemte Gustafsson utgifva åtskilliga ersåttningsbelopp.

Utslaget underställdes Svea hofrått, der Gustafsson jemvål besvärade sig och anhöll om förminskning i straff-

s. 141 Sida 141 i årgången börjar härKopiera citering

tiden. Om han varit vid sina sinnens fulla bruk, hade den oerhörda gerningen säkerligen blifvit ogjord : alla hans grannar visste och kunde intyga, huru högt han ålskat detta sitt enda barn; och endast fullständig vansinnighet hade satt honom i stånd att beröfva sig detsamma. Hans sinnesrubbning var vållad af det olyckliga bränvinsbegär, som på senare år mer och mer öfvervåldigat honom.

Hofrätten utlåt sig i utslag den 9 Augusti 1865: »Emedan Gustafsson bekånt och uppgifvit, att han, som en långre tid plågats af förestållningen, att hans vålstånd vore undergråfdt, och i följd deraf samt under bekymmer deröfver att hans son Gustaf Emanuel skulle komma att svålta ihjel, af sådan anledning och till förekommande af det svårare lidande, som förmenats skola genom hungersdöden sonen tillskyndas, beslutat taga denne afdaga och den 19 Maj gifvit honom att förtåra två theskedar så kalladt råttmos, samt upplyst var, att Gustaf Emanuel den 22 berörde månad aflidit; ty och som doktor Ryberg intygat, dels att det af Ryberg undersökta råttmos innehållit fosfor i sådan mångd, att två theskedar deraf varit mer ån tillräckliga att åstadkomma förgiftningsdöd, och att Gustaf Emanuel högst sannolikt aflidit genom fosforförgiftning, dels att Gustafsson, hvilken i Oktober 1864 varit behäftad med fyllerigalenskap och derefter fallit i svårmod med fix idé att hans son skulle svålta ihjäl, icke vid ifrågavarande brotts begående varit så vid sina sinnens bruk, att han kunde efter lag anses för gerningen fullt tillråknelig ; alltså och då derjemte Sundhetskollegiet utlåtit sig på sätt nåmndt blifvit, pröfvade hofrätten råttvist, likmåtigt de af häradsrätten åberopade lagrum, det skulle Gustafsson för det af honom under omförmålda sinnestillstånd begångna mord hållas till straffarbete sex år och under samma tid vara medborgerligt förtroende förlustig, hvarjemte häradsrättens utslag i fråga om de Gustafsson till utgifvande ådömde ersättningsbelopp fastställdes.

Gustafsson anförde håröfver underdåniga besvär och anhöll, att hans brott måtte få hänföras till det i 5 kap. 5 §. Strafflagen omförmålda förhållande, till stöd hvarför han

s. 142 Sida 142 i årgången börjar härKopiera citering

åberopade detsamma, som han sagt i hofrätten. Skulle Kongl. Maj:t ej finna skäl att upphåfva hofråttens utslag, begärde Gustafsson, att Kongl. Maj:t måtte, i betraktande af förekommande ömmande omständigheter, hans höga ålder och förutgångna oförvitliga vandel, af nåd förskona honom från ådömda straffet eller deri medgifva sådan afkortning, att detsamma finge i cell aftjenas.

Målet föredrogs den 13 November 1865 i Högsta domstolen, hvars flesta ledamöter (Justitieråden Alexanderson, Qvensel, Friherre Leuhusen, Berg och Naumann) funno ej skål att i hofråttens utslag göra ändring.

Justitierådet Almqvist yttrade: »Vid betraktande af hvad under ransakningen blifvit upplyst om tilltalade Gustafssons sjukliga och förvirrade själstillstånd före och vid ifrågavarande tid, och med tillika fåstadt afseende å sjelfva det onaturliga i hans brott att afdagataga sitt enda barn, för hvilket han alltid visat sig hysa ömhet och kårlek, kan jag för min del icke antaga annat, ån att Gustafsson vid gerningens begående saknat förståndets bruk, och anser således, jemlikt 5 kap. 4 §. Strafflagen, med åndring af hofråttens utslag, Gustafsson ej kunna för samma gerning till straff dömas».

Bestraffande nådansökningen, hemställde Högsta domstolen, med afseende å de i målet förekommande omståndigheter, det Kongl. Maj:t tåcktes af nåd tillåta, att Gustafsson med förskoning från det honom ådömda straffarbete, finge i stållet umgålla sitt brott med två års fångelse i cell.

Enligt Kongl. Maj:ts utslag den 12 Dec. 1865, bief straffet i nådevåg nedsatt till ett års fångelse i cell.