Naumanns tidskrift 1866 s. 152

För inråttande af en skolanstalt i Weinge pastorat, donerade prosten J. D. Alsing den 1 Augusti 1802 ej allenast ett stycke jord, hvarå skulle uppföras bostålle åt låraren samt skolhus, beqvämt för låraren och rymligt för barnen, hvilket dock socknemånnen skulle uppbygga och underhålla, utan åfven, såsom lön för den blifvande skolmåstaren, Aisings i Kårrby socken belägna utsocknefrålsehemman, 1 förmedladt till |:dels mantal, N:o 4 Daggarp, »som, utom några åckor och dagsverken, råntar 20 rdr specie», hvaröfver Alsing dock förbehöll sig att disponera tills skolanstalten, med allt hvad dertill hörde, blifvit fullbordad, skolmåstare antagen och undervisningen börjad; »hvarefter det

s. 153 Sida 153 i årgången börjar härKopiera citering

endast med föreskrifne vilkors uppfyllande (såsom orden lyda) blifver en skolans tillhörighet, till skolemåstarens lön».

Dessa vilkor antogos af socknemånnen, skolhus byggdes, skolmåstare antogs och undervisningen tog sin början.

Genom kontrakter den 11 Mars 1837 blefvo Hans Pålsson och Per Pålsson af skolstyrelsen antagne till åboer å hvar sin hålft af donerade hemmanet, med vilkor, bland andre, att fullgöra alla en hemmansåbo enligt lag åliggande byggnads- och underhållningsskyldigheter samt bruka hemmanet vål och att i årlig skatt till skolläraren erlägga 36 rdr 32 sk. b:ko.

Emot fullgörande af dessa och öfriga vilkor enligt kontrakten, tillförsäkrades dem en orubbad lifstidsbesittning å hemmanet; och skulle de hårför i stådja erlägga 25 rdr b:ko hvardera.

Emellertid och sedan det kommit till skolstyrelsens kännedom, att arrendatorerna vanvårdade både hus och jord, och att en del af jorden vore upplåten till andra personer, ståmde skolstyrelsen (genom Lars Larsson i Oringe) Hans Pålsson och Per Pålsson till Höks håradsrått, sommartinget 1862, med yrkande: att dem måtte åläggas genast aftråda hemmanet, enår de »i strid med lagligt förfarande brukade egendomen», hvartill styrelsen hade dispositionsrätt.

Då målet vid domstolen förekom, ingaf och åberopade Larsson instrumentet vid en den 23 Maj 1862 af nåmndemånnen Johan Nilsson och Anders Pålsson i åboernas nårvaro å hemmanet hållen syn, utvisande, att i mangården å Hans Pålssons brukningsdel golfven i förstuga och kök voro bristfållige och borde båttras för 6 rdr; att emellan porten och ett i öster derom varande hus saknades vågg, vårderad till 4 rdr; att manbyggnaden i öfrigt var »i någorlunda tillfålligt behöfvande stånd»; att deremot uthusen voro icke allenast otillråcklige för grödans inbergning, om egendomen någorlunda sköttes, utan ock i så bristfålligt skick, att de oundgångligen tarfvade ombyggnad, och att hemskiftet vål till en del vid åbyggnaderna var håfdadt och besådt, men

s. 154 Sida 154 i årgången börjar härKopiera citering

»till större delen vanvårdadt och illa håfdadt, så att hvarken den besådda eller öfriga jorden kunde jemföras med andra i trakten nårgrånsande hemman», samt att å Per Pålssons del golfven i stuga, förstuga, kammare och visthus voro bristfälliga till belopp af 60 rdr; att öfrige åbyggnaden till större delen saknade inredning, och den, som fanns, var bristfällig och borde båttras för 30 rdr; att yttre taket saknade ryggning och till en del nytåckning, hvadan reparationer påfordrades till ett vårde af 25 rdr; att ny gafvel borde uppföras å södra långan för 15 rdr, och att i öfrigt reparationer, kalkrappning och brådfordring tarfvades för 25 rdr, samt att jorden befanns, »liksom Hans Pålssons», icke vål håfdad, ehuru båttre tillfälle dertill gafs i anseende till ymnig mergeltillgång, som med mindre arbete kunde anvåndas; hvarjemte fanns, antecknadt, att grannen Johannes Nilsson fortfarande arrenderade den jord, som vid en föregående syn den 5 September 1845 af honom innehades; att denna jord var alldeles utsugen samt »i högsta grad vanskött och vanvårdad, så att den i främsta rummet var alldeles såfbevåxt», och att Johannes Nilsson derifrån bortfört en lerkulle, som båttre kunnat anvåndas till egendomen.

Emellertid hade efter råttegångens början Per Pålsson till Johannes Olsson, såsom gift med en dotter till en af förra åboerne å hemmanet, upplåtit en del deraf. Johannes Olsson anmälde sig såsom mellankommande part och gjorde ett med Hans Pålsson och Per Pålsson; hvarefter desse genmålde å ståmningen: Prosten Alsing, som upplåtit hemmanet med vilkor att derifrån skulle årligen utgöras några åckor och dagsverken samt rånta af 20 rdr specie, hade, af välvilja för sina arrendatorer och på det deras efterkommande icke skulle komma att genom uppjagade arrendeafgifter i framtiden drifvas från åboskapen, tillagt, att hemmanet endast med föreskrifna vilkor skulle blifva skolans tillhörighet till skollärarens lönande; hvadan och då enligt 12 § 2 mom. k. förordningen den 18 Juni 1842, ingen rubbning finge åga rum i de vilkor, som vid stiftelse af skola

s. 155 Sida 155 i årgången börjar härKopiera citering

på enskild bekostnad voro foreskrifne, Hans Pålsson och Johannes Olsson, såsom närmaste arfvingar efter gamla åbostammen, ansågo sig berättigade att fortfarande innehafva hemmanet. Enligt hvad företedt utdrag af rådstufvuråttens i Halmstad dombok för den 19 December 1861 utvisade, hade två på begåran af Hans och Per Pålssöner för dödsfall skull hörde vittnen intygat, att Alsing vid sockenstämma om skolan i Weinge yttrat, att åboerna i Daggarp skulle hafva egen och fri disposition öfver hemmanet, endast de erlade 20 rdr specie årligen, åfvensom vittnena tillagt, det ena: att vittnet, en söndag för omkring 50 år tillbaka, hört Alsing i Tjerby kyrka kungöra, att han skänkte sitt hemman N:o 4 Daggarp till skolan i Weinge utan vidare vilkor för hemmansåboerna, som då voro två, ån att de hvardera skulle erlågga en årlig skatt af 10 rdr b:ko; och det andra vittnet: att han hört sin far berätta att Alsing 1809 i Tjerby pålyst, att han skånkte hemmanet Daggarp till skolan, och att åboerna, som voro två, skulle bibehållas vid besittningsrätt till hemmanet emot årlig skatt. Genom allt detta vore styrkt, att skolans inkomst af hemmanet årligen ej finge vara större ån 20 rdr specie, samt att åboerne, jemte deras barn och arfvingar, skulle mot denna afgäld hafva ständig besittningsrätt till hemmanet. Skolstyrelsen ågde icke rått att upphåfva kontrakten, hvilka blifvit den 11 Oktober 1855 intagna i häradsrättens inteckningsprotokoll. Dessutom vore synförråttningen af den 23 Maj 1862 olaglig och utan betydelse, emedan dels förråttningsmånnen ej styrkt sin behörighet dertill, dels åboerne ej blifvit lagligen underrättade om synen, och dels syneinstrumentet ej specifikt upptoge förefunne brister och erforderlige reparationer samt ej heller bestämde tid för bristernas botande.

Larsson anförde håremot: Den omständighet, att donationsbrefvet innehöll stadgande, det hemmanet skulle blifva skolans tillhörighet emot foreskrifne vilkor, såsom att församlingen skulle bygga skolhus och aflöna läraren, kunde icke begrunda någon dispositionsrätt för arrendatorerne, utan tillhörde denna skolstyrelsen. Frålsebonde ågde med bi-

s. 156 Sida 156 i årgången börjar härKopiera citering

trade af två nämndemän hålla syn å sin utarrenderade egendom, så ofta det tarfvades. Lika rått tillkomme otvifvelaktigt skolstyrelsen. Någon anmärkning emot synemånnen och deras förrättning hade vid synetillfållet ej förekommit. Arrendatorerna voro berättigade att under sin lifstid bruka egendomon, dock endast om kontraktsvilkoren fullgjordes. Nu hade arrendatorerna oemotsagdt vanhåfdat egendomens såvål byggnader som jord, utom det att jord blifvit från ena hemmansdelen till Jonas Nilsson upplåten utan styrelsens medgifvande, samt sålunda icke uppfyllt kontrakten. De hade följaktigen gjort sig brukningsrätten förlustige, och yrkades derföre bifall till kåromålet.

Hans Pålsson och Per Pålsson förnekade att de i någon mån brukat eller håfdat hemmanet så, att det var åtal eller ansvar underkastadt.

Nårvarande krono- och konsistorii-ombud yrkade bifall till kåromålet.

Häradsrätten meddelade utslag den 8 Maj 1863: Då hvarken af det utaf prosten Alsing, som vid stiftandet af omförmålda skola den 1 Augusti 1802 skånkt ifrågavarande hemman såsom lön till blifvande skolmåstaren, gjorda förbehåll, att öfver den årliga penningeskatt, 20 rdr specie, jemte de åckor och dagsverken, hvilka då af hemmanet utgått, få åga fri disposition så långe och intilldess skolanstalten med hvad dertill hörde blifvit fullbordad, skolmåstare antagen och undervisningen tagit sin början, hvarefter hemmanet skulle till skolmåstarens lön blifva en skolans tillhörighet, eller af donationsbrefvets innehåll i öfrigt kunde, utan uppenbar förtydning, dragas den slutsats, att, på sått Hans Pålsson och hans medparter förmenat, samma förbehåll innefattade ett åboerna till förmån gjordt stadgande i den vidd, att de skulle för sig, barn och efterkommande njuta en ständig besittningsrätt å hemmanet, endast omförmålde åckor och dagsverken jemte årliga penningeskatten af dem utgjordes; då, genom skolans ordnande och fullbordan, skolmåstares antagande och den i gång bragta undervisningen, långt före detta blifvit uppfyldt det vilkor,

s. 157 Sida 157 i årgången börjar härKopiera citering

hvarunder hemmanet skulle blifva en skolans tillhörighet ; då håraf vidare följde, att för utgörande af de löneinkomster, skolläraren tillkomme af hemmanet, den, enligt stiftarens förordnande, tillsatta skolstyrelse deröfver ågde förfoga på ett sådant sått, som för berörde åndamåls vinnande kunde anses lämpligt; då i sådant afseende skolstyrelsen med Hans Pålsson och Per Pålsson ingått stådjobrefven af den 11 Mars 1837, deruti dem icke annorlunda blifvit förunnadt att å hemmanet njuta orubbad besittning, ån i den mån de hvar för sig uppfyllde vilkoren och förbindelserna i stådjobrefven, hvartill hört, enligt andra punkten, bland annat, att fullgöra alla en hemmansåbo efter lag åliggande byggnads- och underhållsskyldigheter samt vål bruka och håfda hemmanet; då Hans Pålsson och Per Pålsson hårutinnan brustit dymedelst, att de låtit husen förfalla och vanhåfdat jorden, deraf Per Pålsson låtit Jonas Nilsson i Elistorp under en längre följd af år bruka fem tunnland inrösningsjord, uteslutande till sitt och ingalunda till stamhemmanets förmån, på sått Hans Pålsson och medparten vål antydt, men icke förmått i bevis leda; då Hans Pålsson och Per Pålsson ej heller gittat vederlägga hvad i öfrigt blifvit dem till last fördt vid den af skolstyrelsen åberopade syn, hvilken, enår den vore hållen af tvånne edsvurne nåmndemån i både Hans Pålssons och Per Pålssons nårvaro, samt enår stämningen innefattade påstående om, icke ersättning för husröta, felande nybyggnad och jords vanhåfdande, utan endast åläggande för Hans Pålsson och Per Pålsson att på grund af ett sådant genom synen ådagalagdt förhållande genast afträda hemmanet, håradsråtten ansåg ega vitsord utan hinder deraf, att Hans Pålsson och Per Pålsson icke förut erhållit kallelse till synen eller efteråt erhållit del af instrumentet deröfver; alltså och utan afseende å hvad i öfrigt vore invåndt och af mellankomne parten Johannes Olsson anfördt, pröfvade håradsråtten, i förmågo af 16 kap. 4 §. Jordabalken, jemförd med Kongl. brefvet den 8 Augusti 1750, råttvist döma Hans Pålsson och Per Pålsson förlustige besittningsrätten till skolhem-

s. 158 Sida 158 i årgången börjar härKopiera citering

manet N:o 4 Daggarp, hvilket de den 14 Mars 1864 skulle till skolstyrelsen afträda.

Hans Pålsson och hans medparter fullföljde vadetalan i Gotha hofrâtt. De yrkade upphåfvande af häradsrättens utslag, under åberopande af hvad de förut anfört samt med tillägg: Synen hade icke vunnit laga kraft, enår de dertill ej varit behörigen kallade och efteråt ej fått del af instrumentet. Ingen kunde för vanhäfd fråndömas åbo-, besittningseller brukningsrätt till ett hemman på grund af annan handling, ån ett i laga ordning tillkommet, laga kraftvunnet syneinstrument eller ett utslag, som meddelats i följd af synens öfverklagande. De åberopade jemvål instrumentet öfver en af landtbrukaren J. P. Lindgren, med biträde af två nåmndemån och två grannar, på deras begåran, den 8 Juni 1863 hållen syn, utvisande, att det skifte, Per Pålsson genom utflyttning erhållit, var helt och hållet uppodladt; att en större del af den lerblandade jorden var merglad och besådd med klöfver och timothei ; att den öfriga delen var dels besådd med såd, höstsäden sådan, att ingen i grannskapet hade vackrare, dels i tråde, upp-plöjd; att en del af jorden var försvarligt, den öfriga väl håfdad; och att åbyggnaderne voro i försvarligt skick; att jorden till Hans Pålssons hemman, af nåstan lika beskaffenhet med den andra åboens, utom det att en del var bergig och hade sandbotten, var försvarligt håfdad, lika med grannarnes; att grödan visade sig mycket vacker; att den bergiga och steniga delen var under odling; att husen, som ej voro ombyggda, icke heller behöfde nybyggas; men att en del ryggning och ett stegtak erfordrades innan grödan inbergades, dertill ock halm låg färdig på stållet.

Lars Larsson bestridde allt afseende å berörde, i hans tanka lagstridiga syneförråttning, samt yrkade, att då Hans Pålsson och hans medparter ej klandrat synen af år 1862, samt styrkt vore, att de brustit i sina åligganden, borde hvad de anfört och deras syn innehölle lemnas utan afseende, och håradsråttens utslag, jemlikt 27 kap. 8 § Byggningabalken och 16 kap. 4 § Jordabalken, fastställas.

s. 159 Sida 159 i årgången börjar härKopiera citering

Hofrätten gaf dom den 22 April 1864: Enär den besigtning, skolstyrelsen till ådagaläggande af ifrågavarande hemmans vanhäfd låtit den 23 Maj 1862 derå verkställa, icke blifvit af förråttningsmännen med ed fåstad samt följaktligen ej heller emot Hans Pålssons och hans medparters bestridande ågde laga vitsord; alltså och då vid slikt förhållande grunden för skolstyrelsens ståmningspåstående icke blifvit lagligen styrkt, blef, med upphåfvande af motvådjade utslaget, samma påstående ogilladt.

A skolstyrelsens vägnar sökte Lars Larsson i underdånighet åndring af hofråttens dom. Jemvål Hans Pålsson och hans medparter inställde sig. A ömse sidor begärde och erhöllo parterna tillstånd att få såsom vittnen låta afhöra de personer, som underskrifvit de sårskilde syneinstrumenten. Denna begåran bifölls, vittnesförhöret försiggick vid Laholms råds tufvur ätt, och vitsordade vittnen dervid å ömse sidor riktigheten af åberopade af dem underskrifna syneinstrumenten. Två utaf vittnena hade tillika intygat, att Hans Pålsson och Per Pålsson skött och brukat sine skolhemman lika bra som andra sköta sina, samt på öfligt sått och med vanliga redskap; att ehuru Hans Pålssons uthus voro i dåligt skick och blifvit utdömda, de likvål, derigenom, att taken vål underhöllos, kunde för sådens inbergning och vård begagnas; och att grödan på skolhemmanet vore lika vacker som på ett angrånsande, vål skött hemman.

Nedre revisionen afgaf underd. betånkande den 8 November 1865: Enår Hans Pålsson och Per Pålsson blifvit af skolstyrelsen den 11 Mars 1837 antagne till åboer å ifrågavarande hemman under vilkor, bland andre, att de skulle fullgöra alla en hemmansåbo enligt lag åliggande byggnads- och underhållsskyldigheter samt vål bruka hemmanen, och dem tillförsäkrats lifstidsbesittning till hemmanen endast emot fullgörande af desse skyldigheter; men enligt instrumentet vid å hemmanen den 23 Maj 1862 hållen syn, hvars riktighet synnemånnen på ed vitsordat, det befunnits, att, jemte det manbyggnaderne erfordrade åtskilliga mindre reparationer och Hans Pålssons uthus voro i så bristfälligt

s. 160 Sida 160 i årgången börjar härKopiera citering

skick, att de oundgängligen tarfvade ombyggnad, ett af Hans Pålssons två skiften, hvilket till en del fanns håfdadt och besådt, var till större delen vanvårdadt och illa håfdadt, så att hvarken den besådda eller den öfriga jorden kunde jemföras med andre nårgrånsande hemmans, samt jorden till Per Pålssons hemmansdel, likasom Hans Pålssons, icke vål håfdad, ehuru båttre tillfälle dertill gafs i anseende till ymnig mergeltillgång; ty och som verkan af denna bevisning icke torde förringas deraf, att, såsom jemvål af vittnens intyg blifvit upplyst, åtskilliga förbättringar sedermera, under denna råttegång, blifvit verkställda i afseende på åbyggnaderna och håfden; alltså hemstållde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t, utan afseende å hvad i öfrigt till bemötande af Lars Larssons påstående blifvit invåndt, måtte, med åndring af hofråttens dom, pröfva råttvist på det sått faststålla det slut, hvartill håradsråtten kommit, att Hans Pålsson och hans medparter förklarades skyldige att fardagen den 14 Mars 1866 ifrågavarande hemman till skolstyrelsen aftråda.

Då saken den 15 November 1865 föredrogs inför Högsta Domstolen, förenade sig dess fleste ledamöter (justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Berg och Naumann) om följande beslut: Ehuru, uti det af nämndemännen Johan Nilsson och Olof Pålsson uppråttade, numera af dem edeligen vitsordade instrument öfver en den 23 Maj 1862 å ifrågavarande hemman hållen besigtning, dels åtskilliga brister blifvit anmårkta å dervarande åbyggnader, af hvilka sårskildt Hans Pålssons uthus ansetts otillräckliga för grödans inbergande och i så bristfålligt skick, att de tarfvade ombyggnad, dels ock blifvit antecknadt, att den till hemmanen hörande jord varit vanvårdad och illa håfdad; likvål och emedan, utom det att bristfålligheterna å Hans Pålssons uthus ej blifvit i syneinstrumentet eller eljest af synemånnen närmare beskrifne, så att nu bedömas kan, om nybyggnad af nämnde hus, såsom synemånnen antagit, verkligen varit af behofvet påkallad, i allt fall den omståndighet, att byggnaderne vid besigtningstillfållet icke varit i fullkomligt godt

s. 161 Sida 161 i årgången börjar härKopiera citering

stånd, utan i vissa delar tarfvat förbättring, icke i och för sig utmårker, att desamma fått genom vanrykt förfalla eller att Hans Pålsson och Per Pålsson, hvilka icke, såvidt handlingarne föranleda, om de nu anmårkta bristfålligheternas tillvaro och båttrande blifvit vid förut hållna syner eller annorledes erinrade, den dem enligt stådjobrefven åliggande underhålls- och byggnadsskyldighet åsidosatt; samt genom det af synemånnen angående jordens skötsel uttalade omdöme, hvilket i våsendtlig mån motsåges af de yttranden, som andra af svaranderna åberopade vittnen afgifvit i fråga om ågornas utseende och beskaffenhet vid en den 8 Juni 1863 derå hållen ytterligare besigtning, svaranderna ej, emot sitt nekande, åro öfvertygade om sådan vanhåfd, att de på grund deraf kunna anses hafva stådjoaftalens vidare tillgodonjutande förverkat; ty och då hvad emot Per Pålsson sårskildt blifvit anmårkt derom, att han skall låtit en till det åt honom upplåtna hemman hörande betesmark någon tid af en hans granne begagnas, ej heller må, med afseende å hvad hårutinnan förekommit, till sådan påföljd, som nyss år sagd, föranleda, pröfvade Högsta Domstolens bemålde ledamöter råttvist hofråttens domslut att faststålla.

Justitierådet Alexanderson gillade det und. betånkandet.

Justitierådet Almqvist yttrade: Ehuru de nämndemän, hvilka, på skolstyrelsens anmodan, den 23 Maj 1862 hållit syn å ifrågavarande hemman, numera såsom vittnen hörde med ed bekräftat de i syneinstrumentet antecknade förhållanden angående brister i hemmanens byggnad och håfd; likvål och emedan detta intygande blifvit af andre, utaf svaranderne åberopade och såsom vittnen jemvål hörde synemån i våsendtliga omständigheter motsagdt, och vid betraktande håraf samt enår för sakens utredning och pröfning icke blifvit så förfaret, som i 1 och 2 §§. af 27 kap. Byggningabalken finnes angifvet, förstnämnde syneförråttning icke kan, emot svarandernas bestridande, tillåggas gållande vitsord; ty och enår, beträffande hvad sårskildt blifvit anmårkt derom, att fem tunnland jord utaf den af Per

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 3:dje årg. 11

s. 162 Sida 162 i årgången börjar härKopiera citering

Pålsson brukade hemmansdel varit af honom till annan person upplåten, denna omständighet, som redan vid en år 1845 hållen syn år vorden antecknad utan att till någon talan eller åtgård å skolstyrelsens sida föranleda, icke må, sedan nämnde upplåtelse, såsom upplyst år, nu upphört, och jorden blifvit till gemensamt bruk med hemmansdelens öfriga ågor af Per Pålsson återtagen, verka till hans skiljande från åboråtten, prôfvade justitierådet för sin del råttvist gilla det slut, hvaruti hofråtten i saken stannat.

Kongl. Maj:ts dom år utgifven den 18 December 1865.