Kan innehafvare af fordringsbevis, som åro betalningsgilda i hvars mans hand, anses behörig att i konkurs med borgenärsed fästa dessa fordringar, ehuru han medgifvit sig hafva af annan person undfått nämnde bevis endast i ändamål att hos gäldenären uttaga
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1866, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 165–169 i årgången 1866. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 5 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 28 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 82 för det här referatet, men referatet börjar på s. 165 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 5.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tredje årgången, 1866 i litteraturen — s. 165–169 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
I handelsagenten Henry Fairmans vid Stockholms rådstufvurått anhångiga konkurs bevakade vice håradshöfdingen Sven Gerhard Wessberg 829 pounds 7 shillings 7 pence sterling efter den kurs, som vid betalningen gållde, åfvensom ersättning för protest- och lagsökningskostnader med uppgifne belopp; med afdrag dock af hvad Fairman å denna sin skuld betalt.
s. 166 Sida 166 i årgången börjar här
Till grund för denna bevakning bifogade Wessberg dels en anvisning af den 21 September 1862 af Kobert Fawcus i West Hartlepool till Fairman att sex månader a dato betala till Fawcus’ egna ordres i London 429 pounds 7 shillings 7 pence sterling, hvarför valuta bekommits i kol enligt advis, och hvilken anvisning var af Fairman accepterad att betalas hos Barclay Bevan & C:ni i London; varande å baksidan tecknadt: »Betala till Henry Fawcus eller ordres. Robert Fawcus. — Henry Fawcus och N. M. Shaw»; dels en anvisning samma dag af Robert Fawcus, af alldeles enahanda innehåll med den förra, blott att summan lydde å 400 pounds sterling; dels ock Öfverståthållare-embetets kanslis utslag den 24 Mars 1863, hvarigenom, på grund af berörde löpande anvisningar, Fairman förpligtats att till Wessberg genast utgifva deras sammanräknade belopp 829 pounds 7 shillings 7 pence sterling jemte rånta och ersättning för lagsökningskostnaden. .
Vidare anmålde Wessberg en fordran å 72 pounds 11 shillings 6 pence sterling jemte rånta och tilldömd ersåttning för rättegångskostnaden. Till stöd för denna fordran företedde Wessberg:
a) Denna vexel:
Stockholm den 10 Maj 1862. € 72. 11. 6.
Sex månader efter dato betalar denna min solavexel till mina egna ordres en summa af 72 pounds 11 shillings 6 pence sterling. Valuta bekommen i kol. Betalbar i London.
H. J. Fawcus.
Till herr Henry Fairman,
Hvilken vexel blifvit accepterad af Fairman att betalas hos Barclay Bevan & C:ni i London och transporterad af Henry Fawcus på innehafvaren.
b) Stockholms rådstufvuråtts utslag den 1 April 1863 och Svea hofråtts dom den 23 December 1863, hvarigenom Fairman förpligtats att, på grund af vexeln, till Wessberg ofördröjligen betala vexelns belopp 72 pounds 11 shillings 6 pence sterling i engelskt mynt eller i svenskt efter kurs, gållande vid betalningstiden å Stockholms börs för vexlar.
s. 167 Sida 167 i årgången börjar här
stållda att betalas vid uppvisandet, åfvensom rånta och ersåttning för lagsökningskostnaden.
Fairman anmårkte, att denna af Wessberg bevakade fordran måtte underkännas, derest han ej med ed kunde fåsta, att han vore innehafvare af fordringsbevisen för egen räkning och icke i egenskap af ombud eller indrifvare af berörde fordran.
Wessberg förklarade, att, då domstolarne och öfverståthållare-embetets kansli ålagt Fairman att till Wessberg betala bevakade beloppen, han vore villig och beredd att gå borgenårsed; men vore Fairmans mening, att Wessberg skulle aflågga någon annan ed, bestred Wessberg allt afseende derå. Sedermera uppgaf Wessberg, att han i början af år 1863 emottagit af Robert Fawcus tre af Fairman accepterade och vid berörde tid till betalning förfallne handlingar, nemligen förutnämnde två anvisningar och vexeln, i åndamål att hos Fairman derför uttaga liqvid. En del af summan hade Wessberg utbekommit af Fairman och bevakat återstoden i dennes konkurs. Hvad anginge Fairmans yrkande, att Wessberg skulle med ed styrka, det han för egen råkning, och icke såsom ombud för Fawcus, bevakat berörde fordran, så och enår den i konkurslagen föreskrifna borgenårsed endast innehöll, att en borgenår borde med ed betyga, att han före konkursens början »på god tro varit innehafvare af den bevakade fordran», och Wessberg ansåge sig fullt behörig att en sådan ed aflågga, förklarade Wessberg, med tillkännagifvande, att han ej lemnat Fawcus någon valuta eller ens något recepisse för ifrågavarande fordringshandlingar, att han vore beredd att med borgenårsed fåsta den anmålda fordran, hvilken ed ock Wessberg fick aflågga.
Genom dom den 20 Juni 1864 yttrade rådstufvurätten, att då Fairman icke bestridt riktigheten af den fordran, Wessberg bevakat, och Wessberg ej kunde förpligtas gå annan ed till bestyrkande af samma fordran, ån den af honom aflagda, i konkurslagen föreskrifna borgenårsed, Fairmans ofvannåmnda anmärkning lemnades utan vidare afseende.
s. 168 Sida 168 i årgången börjar här
Fairman vädjade till Svea hofrått. Wessberg vore visserligen, i egenskap af ombud för Fawcus, innehafvare af de handlingar, hvarpå ifrågavarande fordran sig grundade, men Wessberg hade sjelf medgifvit, att han icke vore innehafvare af fordringen. Denna tillhörde nemligen, efter hvad Wessberg sjelf uppgifvit, Fawcus; och Wessberg hade blott haft uppdrag att söka indrifva det fordrade beloppet. Det vore således Fawcus och icke Wessberg, som bordt aflågga den föreskrifna borgenårseden, och då detta icke skett, yrkade Fairman, att Wessbergs bevakning måtte underkånnas.
Svea hofrätt meddelade dom den 16 Mars 1865: Då Wessberg tillkånnagifvit, att han af annan person emottagit ifrågavarande anvisningar och vexel, i åndamål att derför hos Fairman uttaga liqvid, och att Wessberg för desamma ej lemnat valuta, vid hvilket förhållande Wessberg ej kunde betraktas annorlunda än såsom ombud för rätta ägaren till den fordran, Wessberg, pä grund af handlingarna, i eget namn bevakat, fann hofråtten, med ändring af rådstufvuråttens dom, betalningsrått derför ur aftrådda tillgångarne icke kunna, mot Fairmans betridande, Wessberg tillerkännas.
En ledamot i hofråtten vice håradshöfdingen von Bahr var derifrån skiljaktig och yttrade: »Ehuru Wessberg, å hvilken Fawcus öfverlåtit ifrågavarande anvisningar och vexel för uttagande af liqvid hos Fairman, varit skyldig för samma handlingar lemna Fawcus redovisning; likvål och då innehafvare af fordringhandlingar, hvilka af beskaffenhet som de ifrågavarande voro betalningsgilda i hvars mans hand, vore såsom rätt fordringsägare att anse, och Wessberg alltså varit behörig nämnde fordringar, som genom utslag af öfverståthållare-embetets kansli och hofråttens dom blifvit honom i eget namn tillerkända, i Fairmans konkurs bevaka och med ed fåsta, gillade denne ledamot det slut, hvari rådstufvuråtten stannat.
I hofråttens dom sökte Wessberg i underd. åndring och yrkade, att, med upphåfvande af samma dom, rådstufvuråttens beslut måtte faststållas.
s. 169 Sida 169 i årgången börjar här
Nedre revisionen afgaf den 9 December 1865 underdånigt betänkande, deri, enår Fairman blifvit genom domstols laga kraftvunna beslut redan före konkursens början förpligtad att till Wessberg, såsom innehafvare af de fordringshandlingar, hvarpå ifrågavarande fordringar sig grundade och hvilka voro betalningsgilda i hvars mans hand, samma af Wessberg lagligen bevakade fordringar betala, nedre revisonen hemställde, att Kongl. Maj:t måtte, med ändring af hofråttens dom, pröfva råttvist faststålla rådstufvurättens beslut.
Detta betånkande blef, vid sakens föredragning i Högsta Domstolen den 12 December 1865, gilladt.
Kongl. Maj:ts dom år utfärdad den 7 Febr. 1866.