Naumanns tidskrift 1866 s. 187

Vid rådstufvuråtten i Jönköping tilltalade advokatfiskalen vid tullverket S. M. Tham dels tullförvaltaren B. Westerdahl för det han, som begått försnillning af tullmedel, skall, för att dölja detta sitt brott, förfalskat tullråkenskaperna med tillhörande verifikationer, dels ock handlanden A. S., förre handlanden A. W. A. m. fl. för det de skola såmedelst varit i Westerdahls brott delaktige, att de, emot vedergållning eller löfte derom, af Westerdahl betingat sig och tillgodonjutit nedsåttning i lagligen belöpande tullafgifter för gods, ankommet med paketpost, samt derigenom bedragit sig till penningar, som bordt kronan tillkomma. Derjemte yrkade advokatfiskalen åläggande dels för A. och S. m. fl., dels för handlanden St:s hustru Mathilda St. och källarmästaren Th. B. att till tullverket utbetala hvad en hvar genom Westerdahls felaktiga debitering af tullafgifter fått obehörigen innehålla, samt ansvar å A. och S. för det de uti sina råttegångsskrifter missfirmat general tullstyrelsen och åfven inblandat hvad till saken ej hörde.

Medelst utslag den 1 Maj 1865 yttrade rådstufvurätten, beträffande åtalet mot Westerdahl, att han inför råtten frivilligt erkånt sig hafva under sin tjenstetid vid tullkammaren i Jönköping tillgripit och förskingrat penningar, som han i kraft af sitt embete till redovisning emottagit, samt genom förfalskning af böcker och verifikationer sökt dölja tillgreppet; och enår Westerdahls ansvarighet i fråga om tillgreppet eller den uppbördsbalans han sig åsamkat, till-

s. 188 Sida 188 i årgången börjar härKopiera citering

komme Kammarrätten att bedöma, och förfalskningsbrottet, enligt 25 kapitlet 12 §. Strafflagen, hvilken lag rådstufvuråtten, på grund af stadgandet uti 5 §. af k. f. den 16 Februari 1864, ansåge vara i detta mål tillämplig, utgjorde vid försnillningen en »försvårande omständighet,» för hvilken ansvarigheten måste i sammmanhang med det hufvudsakliga brottet pröfvas, komme den inför rådstufvuråtten afslutade ransakningen om Westerdahls i tjensten begångna förfalskning att till Kammarrätten öfverlemnas, på det att ansvaret, som borde följa å Westerdahls förrberörde lagöfvertrådelser, måtte på en gång bestämmas, hvarjemte rådstufvuråtten dels af anförde skål förklarat, att hvarken ansvar eller ersättningsskyldighet kunde i sjelfva saken ådömas A. och S. m. fl., samt att Mathilda St. och B. befriades från erlåggande af ytterligare tullafgifter, ån de redan guldit, dels ock, jemlikt 10 kapitlet 2 §. Strafflagen och 14 kap. 5 §. Rättegångsbalken, dömt A. och S. att hvar för sig böta, för det de i sina skrifter fällt smådliga yttranden emot generaltullstyrelsen, tjugofem riksdaler, och för det de inblandat hvad till saken ej råtteligen hört, fem riksdaler.

Advokatfiskalen Tham och S. besvårade sig i Götha hofrått, den senare, i hvad angick de honom ådömda böter.

Genom utslag den 30 Augusti 1865 fann hofrätten, betråffande åtalet mot Westerdahl, lagligt fastställa rådstufvuråttens utslag, såvidt derigenom förklarats, att rådstufvuråtten ej tillkomme samma åtal bedöma. Hvad åter anginge den talan, advokatfiskalen riktat mot A. och S. m. fl., såsom delaktiga i Westerdahls brott, utlåt sig hofråtten: att enår, likmåtigt k. f. den 6 Mars 1751, berörde talan skulle bedömas af den rått, hvarunder hufvudmannen lydde, och således ej bordt af rådstufvuråtten pröfvas, blef dess utslag i denna del undanröjdt, likasom, då om missfirmelse i råttegång, enligt 24 kap. 3 §. Rättegångsbalken, skulle dömas tillika med hufvudsaken, och den domstol, till hvars upptagande denna hörde, åfven hade att bedöma ansvarspåföljden för part, som i skriften inblandat hvad dit ej råtteligen hörde, hofråtten undanröjde rådstufvuråttens utslag hårutinnan

s. 189 Sida 189 i årgången börjar härKopiera citering

angående S. och förklarade advokatfiskalens i hofråtten anförda besvår, i hvad de afsågo skärpning af det A. ådömda bötesstraff, icke kunna till pröfning upptagas. Slutligen, vidkommande advokatfiskalens ersättningstalan, såvidt denna i fråga om A. och S. m. fl. icke gjorts beroende af det emot dem förda åtal, utan grundats på skyldighet för dem, likasom för Mathilda St. och B., att, enligt 180 §. i det för tullverkets embets- och tjenstemån den 1 Oktober 1831 utfärdade reglemente och 49 §. i k. Resolutionen på städernas allmänna besvår den 19 Januari 1757, erlågga hvad som vid granskning i vederbörande revisionskontor anmårkts vara dem i tullafgifter påfördt lägre, ån vederbordt, förklarade hofråtten, att vid det förhållande, att Westerdahl, enligt siståberopade båda lagrum, vore i första hand pligtig att hårför hålla kronan skadeslös, samt det ej vore beståmdt, huru mycket kronan i detta hånseende ägde att af Westerdahl utfå, eller i hvad mån han till ersättningen saknade tillgång, hofråtten funne advokatfiskalens omförmålde talan, såsom förtidigt väckt, icke hafva bordt af rådstufvuråtten upptagas till pröfning, hvarför rådstufvuråttens utslag åfven derom undanröjdes.

Advokatfiskalen Tham sökte i underdånighet åndring af detta utslag.

Målet föredrogs den 10 Januari 1866 i Högsta Domstolen, hvarvid justitierådet Rabe yttrade: » På grund af 16 kap. 2 §. Rättegångsbalken anser jag advokatfiskalen Thams besvår öfver hofråttens utslag i hvad det angår frågan om rådstufvuråttens behörighet att bedöma åtalet mot Westerdahl för förfalskningsbrott, icke böra till pröfning upptagas.

Håruti instämde justitierådet Carleson, hvaremot Högsta Domstolens öfrige ledamöter (justitieråden Hofstedt, Cramér, Wretman, Naumann och von Hofstén) förklarade sig beredda att Thams ifrågavarande klagan till pröfning upptaga.

Vid hårefter företagen pröfning af de underdåniga besvåren i såväl nyssnämnde som öfriga fullföljde delar af målet, förenade sig Högsta Domstolens flesta ledamöter i följande yttrande: »Enär de såsom förfalskningsbrott an-

s. 190 Sida 190 i årgången börjar härKopiera citering

gifna handlingar, for hvilka Tham vid rådstufvuråtten tilltalat Westerdahl, icke utgöra delar af det emot Westerdahl jemvål angifna brott, hvaröfver det tillkommer kammarrätten, men icke rådstufvuråtten, att döma, utan måste, derest de blifvit af Westerdahl begångna och pröfvas brottsliga, betraktas såsom särskilda förbrytelser, för hvilka, jemlikt 10 kap. 21 §. Rättegångsbalken, åtal vid rådstufvuråtten råtteligen skett, funno Högsta Domstolens nåmnde ledamöter ej mindre rådstufvuråtten hafva bordt ingå i pröfning deraf, huruvida Westerdahl år till de åtalade förfalskningarna saker eller ej, ån åfven och då i allt fall, vid det förhållande, att det brott, derför A. och S. m. fl. blifvit tilltalade, icke kan hånföras till sådane förbrytelser, hvaröfver kammarrätten åger döma, k. f. den 6 Mars 1751 icke år i förevarande fall tillämplig, hofråtten hafva saknat laga anledning att undanrödja rådstufvuråttens utslag, beträffande såväl Thams emot nyssnämnde personer, på grund af förment brottsligt förfarande, förda ansvars- och ersättningstalan, som ock det S. i målet ådömda ansvar, samt att icke ingå i pröfning af Thams berörda i hofråtten fullföljda talan och der framställda påstående om skärpning af det A. utaf rådstufvuråtten ålagda bötesstraff; i följd hvaraf desse ledamöter pröfvade skäligt att dels, med undanrödjande af domstolarnes beslut i fråga om rådstufvuråttens behörighet att bedöma åtalet mot Westerdahl, visa målet, hvad angår samma åtal, åter till rådstufvuråtten, dels ock, med upphåfvande af hofråttens utslag i öfriga omförmålda delar af målet, återförvisa detsamma derutinnan till hofråtten; börande bemålde domstolar, hvar i de delar, dem sålunda tillkommer, målet ånyo företaga och dermed vidare lagligen förfara.

Vidkommande åter advokatfiskalen Thams besvår öfver hofråttens utslag rörande hans mot A. och S. m. fl. samt Mathilda St. och B., oberoende af ofvanberörda mot de förstnämnda våckta ansvars- och ersättningstalan, framstållda påståenden om deras förpligtande att erlägga hvad som vid granskning i vederbörande revisionskontor anmärkts

s. 191 Sida 191 i årgången börjar härKopiera citering

vara dem i tullafgifter påfördt lågre ån vederbordt; så enår Tham icke visat, att de i omförmålda hånseende gjorda anmårkningar blifvit i vederbörlig ordning genom laga kraftvunnet utslag i mer eller mindre mån godkånda, funno Högsta Domstolens flesta ledamöter ej skål att göra åndring i det slut, hvari hofråtten i denna del af målet stannat.

Justitierådet Carleson yttrade: 1 fråga om det ersåttningsanspråk, som, oberoende af det emot A. och S. m. fl. anställda åtal, blifvit mot bemålde personer åfvensom emot hustru St. och kållarmåstaren B. våckt, år jag från pluraliteten i så måtto skiljaktig, att jag anser berörde ersåttningsanspråk icke hafva bordt i den för brottmål stadgade ordning fullföljas, i följd hvaraf hofråttens i denna del af målet meddelade besvårshånvisning, efter min mening, undanrödjes och Tham hånvisas att inom en månad hårefter i laga ordning anmåla sig hos hofråtten för erhållande af underrättelse om hvad han för sin talans fullföljd i förenämnde hånseende har att iakttaga.

Justitieråden Wretman och Naumann funno ej skål att göra åndring i hofråttens utslag, såvidt det angick åtalet emot tullförvaltaren Westerdahl, samt den emot A. och S. m. fl., åfvensom mot Mathilda St. och B., förda talan om skyldighet för dem att till tullverket erlågga bristande vederbörliga tullafgifter; men som, beträffande det emot A. och S. m. fl. i öfrigt i målet anstållda åtal, detsamma icke år af annan beskaffenhet ån att, enligt 10 kap. 21 §. Råttegångsbalken, det tillkommit laga domstol i den ort, der förbrytelserna blifvit begångna, att i anledning af samma åtal ransaka och döma; alltså och då hofråtten följaktligen saknat anledning att undandraga sig pröfning af de emot rådstufvuråttens derutinnan meddelade utslag hos hofråtten anförda besvår, pröfvade bemålde ledamöter skåligt att, med undanrödjande af hofråttens utslag i dessa delar, visa målet derutinnan åter till sistbemålde rått, som skulle åga att detsamma uppå anmålan ånyo företaga samt dermed vidare lagligen förfara.