Enskild Banks rätt, i delägares konkurs, till qvittning mellan hans delägare-fordran och hans skuld till Banken; förhållandet i detta afseende mellan Banken och annan borgenär, hvilken i pant fått aktiebrefven 1). Röstberäkning inom Domstol.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1866, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 378–384 i årgången 1866. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 9 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 55 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 9 för det här referatet, men referatet börjar på s. 378 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 9.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tredje årgången, 1866 i litteraturen — s. 378–384 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 29 Februari 1864 försattes Anders Nilsson i Mjerdevid och hans hustru i konkurs. Bruksförvaltaren P. A. Cassel, som i konkursen bevakade, utom annan fordran, 5000 rdr rmt med sex procent rånta från den 1 April 1863, enligt Anders Nilssons den 26 Juli 1861 till Örebro låns särskilda hypotheksförening eller ordres utfärdade och den 1 April 1863 på Cassel eller ordres transporterade förbindelse, yrkade betalning derför med förmånsrätt ur tretton af Anders Nilson såsom hypothek lemnade och å förbindelsen anmärkte aktier i Wadstena enskilda bank under N:r 1365 —1377, hvardera å 400 rdr samt tillsamman motsvarande ett vårde af 5,200 rdr rmt.
T. f. ombudsmannen vid Wadstena enskilda bank P. G. Sundbergh, som å bankens vägnar i konkursen bevakade åtskilliga fordringar, uppgående tillhopa till 15,400 rdr, förbehöll åter banken råttighet att för anmålda krafven åtnjuta qvittning srätt uti värdet af Anders Nilssons tretton banklotter eller aktier i banken.
Sysslomånnen i konkursen, A. M. Larsson i Ôfvertorp och vice håradshöfdingen N. Curman, anförde, i anledning af sistnämnda yrkanden, att då enskilda banken ägde och åtnöjts med annan säkerhet för sina bevakade fordringar och icke hade i sin ågo omförmålde aktier, hvilka innehades af Cassel såsom hypothek för fordran i massan, bankens anspråk på qvittningsrått bestriddes.
1) Jfr. Schmidts juridiska arkif 17 D. s. 333; 30 D. s. 117, 193.
s. 379 Sida 379 i årgången börjar här
Sundbergh genmälde, att om ock, enligt reglementet för enskilda banken, aktier eller lottbref i banken icke fingo af banken antagas såsom omedelbar säkerhet för af banken utgifna lån, utgjorde sådant stadgande ej något hinder för banken att af aktierna godtgöra sig för kraf hos delågare, dels på den grund att en hvar af delågarne stode i direkt ansvar för alla bankens förbindelser, dels ock emedan, enligt lag, gåld skulle mot gåld qvittas. Nu voro aktierna bevis på Anders Nilssons del i eller fordran hos banken, hvaremot hans förbindelser, vare sig egna eller borgen för andras, utvisade hans skuld. Om ifrågavarande aktier icke varit annorstådes hypothiserade, hade det varit bankens obestridliga rått att, om banken så velat, först hålla sig till dem; men nâr nu sådan hypothisering âgt rum, vore förhållandet åndradt derhån, att, på det ej panthafvarens rått måtte förnärmas, banken måste först hålla sig till all annan tillgänglig säkerhet eller tillgång, så att endast bristen deri komme att tagas i anspråk medelst qvittning för aktierna, hvarefter dessas möjligen öfverskjutande värde komme panthafvaren till godo.
Cassel anmålde, att, sedan bevakningsinlagan blifvit afsånd, han uppburit 1863-års utdelning i ifrågavarande 13 aktier med 130 rdr rmt.
Göstrings häradsrätt, der konkursen var anhångig, yttrade i dom den 28 Januari 1865: att enår 7 § i bolagsreglorna för banken innehölle, att lottågare ej finge under oktrojtiden tråda från bolaget eller sin lott på annan öfverlåta, utan att bolaget dertill samtyckte, men öfverlåtelse å ifrågavarande lottbref icke bevisligen ågt rum, lika litet som banken till pantsåttningen lemnat bifall, fann håradsråtten gåldenåren böra såsom delågare i bankbolaget betraktas, af hvilken anledning och då banken icke rimligen kunde anses pligtig att utgifva hvad gåldenåren såsom delågare i banken borde tillkomma, förr ån hans skuld till banken blifvit betald, håradsråtten pröfvade lagligt stadga att, derest bankens fordringar icke kunde gåldas med öfriga tillgångarna i aftrådda boet, banken finge för bristen godt-
s. 380 Sida 380 i årgången börjar här
gôra sig med de på lottbrefven belöpande utdelningar och hvad eljelst kunde gåldenåren såsom delågare i banken tillkomma, i följd hvaraf Cassel blott ur möjligen blifvande återstoden af lottbrefvens vårde ågde åtnjuta betalning med förmånsrätt enligt 17 kap. 3 § Handelsbalken.
Cassel vådjade till Götha hofrått och anförde: Banken hade ej ens uppgifvit, att de af densamma bevakade fordringar ågde med lottbrefven ringaste sammanhang, eller att dessa vid lånens utlemnande varit på något sått åberopade eller tagne i betraktande. Af i afskrift bifogadt lottbref inhemtades, att detta år ståldt på viss man; att Anders Nilsson till fullo inbetalt det föreskrifna penningebeloppet 400 rdr, hvarigenom honom blifvit tillförsäkrad delaktighet i bankbolaget för en lott. Uti 7 § 2 mom. af bolagsreglementet stadgades: »Om banklott genom köp eller annat laga aftal öfvergår till annans ägo, må den nye ågaren, sedan han för bankens direktion behörigen anmålt och styrkt sin åganderått, vål lyfta den utdelning, som lotten tillkommer, åfvensom hvad derå vid bankens utredning belöper, men deremot åtnjuter sådan innehafvare icke någon annan åt lottågare i banken tillerkånd råttighet, förr ån bolaget medgifvit öfverlåtelse». Direktionen hade medgifvit Cassel råttighet i vinstutdelningen, då Cassel i April 1864 — sedan direktionen blifvit kallad att sin fordran i konkursen bevaka — erhållit den på ifrågavarande aktier belöpande vinst för 1863. Något förbehåll rörande lottbrefvens pantsåttande vore ej gjordt. Tvårtom vore pantsåttning af lottbref förutsedd och medgifven i reglementet, hvars 27 § stadgade, att den direktionsledamot, som sålt eller pantsatt alla sina aktier, genast skulle ur direktionen afgå, hvarigenom han således de facto upphörde att vara delågare i banken. Derjemte tilkånnagåfve 30 § 2 mom. uttryckligen, att sjelfva lottbrefven utgjorde såkerhetshandling. Banken syntes hafva råttighet till lottbrefven först då de kommit i dess ågo eller vård. På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, och med stöd af 17 kap. 3 § Handelsbalken och K. F. den 18 September 1862, yrkade Cassel att blifva till-
s. 381 Sida 381 i årgången börjar här
erkånd den årliga utdelning, som kunde tillkomma dessa lotter samt att vid bankens utredning erhålla hvad på lotterna belöpte.
Hofrätten gaf dom den 9 Juni 1865: Emedan Cassel såsom säkerhet för sin ifrågavarande fordran fått emottaga å Anders Nilsson stållde 13 lottbref i banken, samt en dylik pantsåttning, hvilken i reglementet förutsattes såsom tillåtlig, måste, enligt 17 kap. 3 § Handelsbalken, medföra råttighet att framför andra borgenårer erhålla betalning ur lottbrefven för den fordran, till hvars gåldande dessa lemnats såsom hypothek, pröfvade hofråtten, med åndring af motvådjade domen, råttvist förklara Cassel beråttigad att för sin faststållda fordran framför banken njuta betalning ur omförmålda hypothek.
Banken sökte håruti i underdånighet åndring och androg, att ifrågakomne 13 lottbref voro ställda på Anders Nilsson, och således på viss man. Uti reglementet vore stadgadt, att lottbref ej finge på annan öfverlåtas, utan att bolaget dertill samtyckte. Anders Nilsson hade ej heller på Cassel öfverlåtit lottbrefven med full äganderätt, utan endast pantsatt dem hos honom. Konkursmassan vore alltså fortfarande råtter ågare "af nåmnde ej löpande lottbref, hvaraf följde, att banken emot konkursmassan hade qvittningsrått, på sått yrkadt blifvit. Anders Nilsson hade ej kunnat på annan öfverlåta lottbrefven med båttre rått, ån han hade dem sjelf; men hofråtten hade, på grund endast af pantsåttningen, tillerkånt Cassel båttre rått emot banken, ån om Cassel genom köp blifvit ågare af lottbrefven, utan att bankens samtycke dertill erhållits; och yrkades förty att, med upphåfvande af hofråttens dom, håradsråttens beslut måtte faststållas.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Asplund och Nils von Sydow samt t. f. revisionssekreteraren Fâhrœus) afgaf den 24 Februari 1866 underdånigt betånkande af innehåll: »Enär ifrågavarande lottbref uti Wadstena enskilda bank blifvit utfärdade för Anders Nilsson, hvilken derigenom tillförsäkrats delaktighet i bankbolaget med de råttig-
s. 382 Sida 382 i årgången börjar här
heter och skyldigheter, bolagsreglorna bestämde, samt desse af Kongl. Maj:t den 25 September 1856 och den 10 September 1858 faststållda bolagsreglor uti 7 § innehöllo förbud for lottâgare att sin lott på annan öfverlåta, utan att bolaget dertill samtyckte, och ej visadt blifvit, att sådant samtycke erhållits till den af Anders Nilsson gjorda pantsåttning af omförmålda lottbref; ty och som enskilda banken följaktligen ej torde vara pligtig att utbetala den samma lottbref tillkommande utdelning och hvad å dem vid bankens utredning belöper förrån Anders Nilsson betalt hvad han kunde vara banken skyldig, och Cassel ej derutinnan torde åga båttre rått, ån den Anders Nilsson sjelf tillkomme, hemställde nedre revisionen, att Kongl. Maj:t måtte, med upphåfvande af hofråttens dom, pröfva råttvist faststålla det slut, hvartill häradsrätten i saken kommit.
Saken afgjordes den 22 Mars 1866 i Högsta Domstolen; och som olika meningar bland Högsta Domstolens ledamöter sig yppade, skreds till omröstning, dervid justitierådet Naumann yttrade: »Jag bifaller det underdåniga betånkandet så mycket hellre, som, efter mitt förmenande, hvarken innehållet af 2 momentet i Bankreglementets 7 §, sådant detta lyder enligt kongl. 'resolutionen den 10 September 1858, eller annat stadgande i samma reglemente gifver anledning till en tolkning, enligt hvilken banklotterna fingo pantsåttas med den påföljd, att panthafvaren skulle, med afseende på samma lotter, komma att tillgodonjuta båttre rått ån pantågaren».
Justitierådet Carleson utlåt sig: »För min del finner, jag det underdåniga åndringssökandet ej föranleda annan åndring i hofråttens dom, ån att Cassel förklaras beråttigad att för sin faststållda fordran erhålla förmånsrått till betalning ur ifrågavarande bankaktier, enligt 17 kapitlet 3 § Handelsbalken; enskilda banken obetaget att talan om rått till qvittning af gåld mot gåld sårskildt i laga ordning utföra, om banken förmenar sig dertill vara befogad».
Då det af justitierådet Carleson sålunda afgifna yttrande ej innefattade utlåtande öfver enskilda bankens i konkurs-
s. 383 Sida 383 i årgången börjar här
målet framställda qvittningsanspråk, men Högsta Domstolens öfriga ledamöter ansågo sådant utlåtande böra i denna sak meddelas, yttrade justitierådet Carleson, att han, vid det af hofråtten anförda förhållande och på grund af 7 § 2 momentet af de för enskilda banken till efterrättelse gållande bolagsreglor, ej fann skål att i hofråttens domslut göra åndring.
Justitierådet Cramer utlåt sig: »Enligt 7 § 2 momentet af de för Wadstena enskilda bank till efterrättelse gållande bolagsreglor, har den, hvilken genom köp eller annat laga aftal fått å sig öfverlåtet bankens lottbref, blifvit tillförsåkrad rått att, åfven om banken icke godkånner öfverlåtelsen, lyfta såväl den å lotten fallande utdelning, som hvad derå vid bankens utredning belöper. Håraf följer att, sedan Anders Nilsson från sig lemnat ifrågakomne lotter såsom pant för sin skuld till Cassel, hvilken således år beråttigad att genom dessas försåljning bereda sig betalning, Wadstena enskilda bank icke, efter min åsigt, åger giltigt stöd för sitt fullföljda anspråk att å vårdet af sagde banklotter få afqvitta sin i konkursen bevakade fordran. På grund af hvad jag sålunda anfört, instämmer jag i det af justitierådet Carleson afgifna yttrande».
Justitierådet Södergren fann skål ej vara anfördt, som kunde verka åndring i hofråttens dom.
Justitierådet Quensel biföll nedre revisionens underdåniga betånkande.
Justitierådet Iggeström förenade sig med justitierådet Quensel, men justitierådet Hoffstedt med justitierådet Södergren; och ansågo Högsta Domstolens flesta ledamöter, att Kongl. Maj:ts dom borde expedieras i enlighet med den af justitieråden Hoffstedt och Södergren yttrade mening.
Justitierådet Carleson yttrade: »Enligt 23 kapitlet 4 § Rättegångsbalken, skall vid skiljaktiga meningar i sak af beskaffenhet som förevarande, den mening gålla, hvilken
s. 384 Sida 384 i årgången börjar här
biträdes af de fleste, som på en grund sig stödja, åndå att flera meningar åro som af olika grund komma; och emedan vid den nu skedda omröstningen tre af Högsta Domstolens ledamöter, justitieråden Iggeström, Quensel och Naumann, hvilka förenat sig om en mening, dervid stödt sig på samma grund, men öfriga fyra ledamöter, hvilka kommit till gemensamt slut, stödt sig på olika grund, i det att två af dessa ledamöter åberopat för sin mening ett af de begge andra uteslutet skål af sådan beskaffenhet att det, åtminstone efter mitt förmenande, måste hafva varit hufvudsakligt och afgörande för dem, som åberopat, men ovåsendtligt eller oriktigt för dem, som uteslutit detsamma, och nyssnämnde fyra ledamöter följaktligen stannat två mot två i särskilda, till slutet lika men till grunden olika meningar; ty finner jag för min del Kongl. Maj:ts dom böra i öfverensståmmelse med justitieråden Iggeströms, Quensels och Naumanns mening expedieras.»
Kongl. Maj:ts dom år utfårdad den 11 April 1866.