Borgensförbindelse såsom för egen skuld, undertecknad blott af en enda löftesman, ehuru i samma förbindelse stå orden: »en för begge och begge för en». Hvad verkan!
7 maj 1866
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1866, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 422–423 i årgången 1866. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 13 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 66 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 13 för det här referatet, men referatet börjar på s. 422 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 13.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tredje årgången, 1866 i litteraturen — s. 422–423 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom år utfärdad den 7 Maj 1866»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Uti handlanden G. Lindgrens vid rådstufvurätten i Westerås anhångiga konkurs bevakade landtbrukarne L. E. Svensson i Skållby och Carl Ericsson i Ohlsta 10,149 rdr 50 öre, på grund af den borgen såsom för egen skuld, Lindgren ingått för två utaf W. Ljungström den 23 November 1863 till viss man eller ordres utfårdade skuldebref, hvardera å 5,074 rdr 75 öre, de der efter behörig transport innehades af Svensson och Ericsson.
Lindgren och sysslomånnen i hans konkurs anmårkte, att då de borgensförbindelser, hvarå krafvet grundades, icke vore med mer ån Lindgrens namn undertecknade, ehuru förbindelserna innehdllo, att Lindgren »en för begge och begge för en» ingått borgen, och således förutsatte, att en annan person jemte Lindgren skolat samma förbindelse underskrifva, Svensson och Ericsson af sådan anledning ej vore berättigade att ur Lindgrens konkursmassa utfå mer ån halfva det bevakade beloppet.
Medelst dom den 27 Februari 1865 yttrade rådstufvurätten, att då Lindgren i borgensförbindelsen åtagit sig Ljungströms skuld såsom sin egen, blef, med ogillande af den gjorda anmårkningen, Svenssons och Ericssons ifrågavarande fordran till betalning fastställd, dock icke med större rått till utdelning ån i förhållande till det belopp, som, då Ljungström jemvål sin egendom till borgenärer aftrådt, icke genom utdelning utur hufvudgåldenårens konkursmassa erhölles.
s. 423 Sida 423 i årgången börjar här
Svea hofrätt, der Lindgren jemte andra efter vad sökte ändring, utlåt sig i dom den 22 Juni 1865: att som, enligt hvad innehållet af de utaf Lindgren å ifrågavarande två skuldebref tecknade borgensförbindelser utmårkte, han iklådt sig löftesmanna-ansvarighet såsom för egen skuld, under den förutsättning, att en annan jemte honom skulle för skulden gå i borgen, samt han följaktligen i förevarande fall, der någon medlöftesman icke undertecknat borgensförbindelserna, icke kunde anses håfta i betalningsansvar för mer ån hålften af de i skuldebrefven förskrifna belopp, alltså funne hofråtten skåligt att, med åndring af rådstufvuråttens dom, förklara Svensson och Ericsson beråttigade allenast att för hålften af de utaf dem på grund af berörda borgensförbindelser bevakade belopp, eller 5,074 rdr 75 öre rmt, njuta betalning ur de aftrådda tillgångarne.
Svensson och Ericsson sökte håruti i underdånighet åndring.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne HTuss och von Segebaden,) hemstållde i underdånigt betånkande den 14 Mars 1866, att Kongl. Maj:t måtte pröfva råttvist fastställa hofråttens dom.
Föredraganden t. f. revisionssekreteraren Schager yttrade: »Som Lindgren ingått ifrågavarande borgen såsomför egen skuld, utan att dervid tillse, att den andre person, hvilken, enligt hvad invändt blifvit, och borgensförbindelsernas lydelse jemväl utmärkte, skolat med Lindgren dela ansvarigheten, också kommit att borgensförbindelserna underteckna, hemståller jag i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva råttvist att, med upphåfvande af hofråttens dom, faststålla det slut, hvari rådstufvurätten i saken stannat.»
Saken föredrogs den 20 Mars 1866 i Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Södergren, Cramer, Carleson och Naumann) gillade den af föredraganden yttrade sårskilda mening; hvaremot justitieråden Hoffstedt och Wretman biföllo det underdåniga betänkandet.
Kongl. Maj:ts dom år utfärdad den 7 Maj 1866.