Naumanns tidskrift 1866 s. 530

(Ångfregatten »Vanadis» och storfiskesbåten »Fursten»).

Sedan fiskaren Johannes Christiansson och hans meddelägare uti storfiskesbåten »Fursten» väckt anspråk på ersättning for skada, som vållats derigenom, att nåmnde båt, under det den legat för ankar norr om Holmens fyr i Nordsjön, blifvit den 2 September 1862 påseglad af ångfregatten »Vanadis», så hölls inför krigsrätten vid flottans station i Carlskrona undersökning rörande förloppet vid berörde påsegling. Dervid åberopade Johannes Christiansson och hans medparter en inför rådstufvuråtten i Marstrand den 6 i nåmnde månad afgifven, utaf tre matroser beedigad sjöförklaring, enligt hvilken besättningen på »Fursten», sedan fregatten på flera kabellängders afstånd observerats, visade lanterna och gaf varningsrop till fregatten, som likväl styrde rakt på »Furstens» styrbordsbog, så att denna krossades, styrbords vant sprang, stöttorna krossades, samt garneringsbelåggningen och focken söndersletos, hvarjemte »Furstens» besättning måste sticka ifrån sig ankare med tåg och fiskredskap eller backar, till antalet 3,000, hvilka jemte bogar och 400 famnar bogrep blefvo qvar i hafvet. För att rådda sig, hade sju man af »Furstens» besättning sprungit ombord å fregatten, men de öfriga fyra, som qvarstannade, lyckades med »Fursten» segla till hemorten i Bohus lån.

Johannes Christiansson och hans medparter åberopade tillika protest och instrument öfver en af fyra sakkunniga personer hållen besigtning och vårdering å skadan, hvilken uppskattades till 1,662 rdr rmt.

s. 531 Sida 531 i årgången börjar härKopiera citering

Enligt fregattens loggbok, hade kursen varit O. N. O., men, innan fiskesbåtens lanterna observerats, ändrats till S. O., propellern afkopplad, vinden tre refs kultje, loggad fart kl. 19 4,5, kl. 9 3,5.

Kommendören C. A. Bæckstrôm, som var chef på fregatten, uppgaf, att han en kort stund före sammanstötningen varit uppe på dåck, der premier-löjtnanten Folke Adolfsson Palander nyss förut öfvertagit vakten, och hörde Bæckstrôm utkiken varsko en lanterna i lå, hvarefter Bæckstrôm observerade fiskesbåten på 2 à 3 kabellängders afstånd i lå. Båten hade ett segel uppe, hvarföre Bæckstrôm trodde, att den låg för babords halsar, samt ansåg, att då den var på tillräckligt afstånd i lå, fregatten, som låg för styrbords halsar, ej skulle kunna göra den någon skada. I förlitande hårpå nedgick Bæckstrôm under dåck för att dricka thé, men hörde strax derpå sammanstötning åga rum. Då fregatten genast efter olyckshändelsen vånde, syntes »Fursten» ånnu ligga qvar för sitt ankar; dock var det i anseende till den höga sjögången omöjligt att såtta ut båt för att återföra de fiskare, som vid sammanstötningen sprungit öfver till fregatten. Om, då fregatten passerade »Furstens» ankartåg och dervid pressade denna intill sig, »Furstens besåttning stuckit på tåget, hade olyckan undvikits; och enår skadan å »Fursten» ej varit större ån besigtningsinstrumentet angåfve, ansåg Bæckstrôm att de sju på fregatten uppspringande besåttningskarlarne hade af ôfverdrifven rådslå lemnat »Fursten», hvarigenom det qvarlemnade manskapet blifvit otillräckligt att berga ankare och fiskredskap, hvilka således genom besåttningens eget vållande gått förlorade.

Premierlöjtnanten Palander förmålde: Sedan han klockan 49 emottagit vakten, hade han kort derpå hört en lanterna varskos kranbalksvis om babord på några kabellångders afstånd. Fregatten låg bidevind för styrbords halsar. Palander fann lanternan lysa med hvitt sken och, under förutsättning att farkosten seglade, beråknade, att fregatten skulle gå klar densamma, hvadan han kommenderade styrmannen att hålla bidevind, gick sedan akterut och såg ge-

s. 532 Sida 532 i årgången börjar härKopiera citering

nom nattkikaren, att skenet kom från en fiskarebåt, då varande på endast omkring en half kabellängds afstånd och liggande till ankars kranbalksvis i lå. Fregatten bibehöll fortfarande samma kurs, emedan det var omöjligt att hålla af utan att löpa fara att segla båten alldeles i sank. Når fregatten sedan gick öfver fiskesbåtens ankartross, drogs båten derigenom intill fregatten så att båtens mast rörde vid fregattens babordsbåt; och då fregatten i detsamma rullade öfver åt lå, trycktes dess båda aktersta kanoner emot »Furstens» reling. »Fursten» låg i öppen sjö på 70 famnars djup; och då det vore högst ovanligt att på ett sådant stålle träffa en båt liggande för ankar, hade Palander och öfrige officerarne antagit att den seglade, hvilket antagande jemvål vunnit stöd deraf att båten haft ett segel uppe. Skenet från lanternan var vål hvitt, hvilket i vanligt fall utmärker ett för ankar liggande fartyg; men vid det kånda förhållande, att fiskarebåtar sällan begagna kulörta lanternor, utan visa hvit lanterna antingen de segla eller ligga till ankars, hade skenets beskaffenhet uti förevarande fall icke gifvit anledning att förmoda annat, ån att båten var under segel. Dessutom hade besättningen å »Fursten» icke haft lanterna tänd förr ån den observerat fregatten. Hade enligt föreskrift lanterna blifvit tänd ’genast efter solnedgången, skulle det varit möjligt att, efter någon stunds observation på skenet och jemförelse med fregattens kurs, komma till visshet att »Fursten» låg till ankars.

Kaptenlöjtnanten Lagercrantz (second å fregatten) afgaf berättelse i hufvudsaklig öfverensståmmelse med Bæckströms och Palanders.

Flere till fregattens besättning hörande personer vittnade, men hade ej annat att upplysa, ån som meddelats af befälet.

I fråga om den tid, som förflutit från det lanternan först upptäcktes och intill dess sammanstötningen skedde, förekommo olika uppgifter. Palander och lika med honom två vittnen uppskattade denna tid till 10 minuter; två andra

s. 533 Sida 533 i årgången börjar härKopiera citering

vittnen till högst 15 minuter, och ett vittne ansåg att fullt en qvart förflöt.

Besättningskarlar å »Fursten», hörde på ed inför Orousts och Tjörns häradsrätt, intygade, tre af dem: att god utkik hölls på »Fursten» ; att lanternan tändes tio minuter efter det fregatten först observerades eller 15 minuter före sammanstötningen; att lanternan hela tiden hölls af en besåttningskarl ungefår fyra fot öfver dåck, så att skenet bordt synas på en half mils afstånd ; att fiskarefartyg vanligen hafva mesansegel uppe, då de ligga för ankar, och att de under segling icke visa lanterna, utan sjelfve hålla utkik och vika för andra med lanterna försedda fartyg; att fregatten kunnat undvika sammanstötning om den »fallit af» i god tid; att »Fursten», då sammanstötningen skedde, stuckit utaf ankartrossen allt hvad stickas kunde, samt att målsågarne vid sammanstötningen, och i följd deraf, förlorat all den fiskredskap, som i åberopade besigtningsinstrumentet upptagits och vårderats. Två af dessa vittnen uppgåfvo, att det ifrågavarande afton varit så mörkt, att fregattens ståf och kurs icke kunnat synas på långre afstånd ån en half kabellängd. Ett af vittnena påstod, att det var månsken.

Enligt ett vittnes utsago hade »Furstens» besättning måst slåppa ankartågstampen för att förekomma båtens totala krossande. Två vittnen vitsordade besigtningsinstrumentet, och att skadan vore uppskattad snarare för lågt ån för högt.

Krigsrätten öfverlemnade derpå målet till krigshofråtten, hvarefter krigsfiskalsembetet i afgifvet memorial yttrade: att besättningen å »Fursten» i allt våsendtligt iakttagit hvad för undvikande af olyckshändelsen på den berott; att då »Fursten» visat sådan lanterna, som i Kongl. Förordningen den 1 December 1858 vore föreskrifven för fartyg, som lågo för ankar, hade fregattens befål bordt antaga, att »Fursten» icke seglade utan låg till ankars, och att fregattens befål, enligt hvad ådagalagdt vore, kunnat förekomma olyckshändelsen, derest befålet låtit fregatten i rått tid falla af, eller utan uppskof vidtagit annan låmplig manöver. Krigsfiskalsembetet ansåg derföre befålet hafva, genom för-

s. 534 Sida 534 i årgången börjar härKopiera citering

biseende af gällande föreskrift rörande fartygs signalering, vållat ombordläggningen, och yrkade, att chefen Bæckström och befälhafvande officeren Palander måtte förpligtas ersätta all skada. Dessutom hemstålldes, huruvida icke hvad som förts Bæckstrôm och Palander till last vore af beskaffenhet att böra för dem föranleda till extra judiciel bestraffning,

Hvad krigsfiskalsembetet sålunda yrkat, bestreds af Bæckstrôm och Palander. Bæckstrôm hade, då han var uppe på däck, ej haft anledning frukta att någon fara vore för handen. Föreskriften i 1858 års Kongl. Förordning kunde icke alltid i praktiken tillämpas. Fiskare brukade lika lanterna då de voro under segel som till ankars. Palander ansåg sig haft fullt skål för antagandet att båten seglat, och om så varit förhållandet, hade fartygen gått fria hvarandra.

Krigshofrätten meddelade utslag den 2 September 1864: Ehuru upplyst blifvit, att lanterna ombord på »Fursten» icke blifvit, på sått vederbordt, ifrågavarande den 2 September 1862 redan vid solens nedgång tånd, utan visats först efter det att, i följd af med »Vanadis» kl. 8 på aftonen gjord vändning, fartygen till hvarandra kommit i det låge, att fara för »Fursten» att af »Vanadis» blifva påseglad synts vara för handen; likvål och då af befålet å »Vanadis» vore medgifvet, att oansedt den svårighet, som håraf uppstått för bedömande af huruvida »Fursten» legat till ankars eller befunnit sig under segling, lanternan å »Fursten» visats och å »Vanadis» varskotts så tidigt, att, derest »Vanadis» då fallit af, fartygen gått fria från hvarandra, samt vid sådant förhållande och enår »Furstens» signal varit sådan, som enligt då gållande föreskrifter eller 1 § littera B. i Kongl. Förordningen den 1 December 1858 funnes för till ankars liggande fartyg påbjuden, sammanstötningen emellan fartygen icke borde båtens besåttning, som i allt våsendtligt iakttagit hvad på densamma för undvikande af olyckshändelse berott, till last låggas, utan måste tillskrifvas den omständighet allena, att befålet å »Vanadis», utan af-

s. 535 Sida 535 i årgången börjar härKopiera citering

seende derå att »Furstens» signal antydt, att båten legat till ankars, på grund af i ôfrigt för handen varande förhållanden, antagit, att »Fursten» befunnit sig under segling, liggande för babords halsar, samt i anseende hårtill och då vid sådant förhållande ansetts, att, om »Vanadis», som legat för styrbords halsar, fortfarande låg på vinden, fartygen skulle gå fria hvarandra, »Vanadis» fått bibehålla sin kurs tilldess fartygen kommit så nåra hvarandra att utrymme för »Vanadis» saknats att falla undan, hvilket, då kommendören Bæckstrôm vid tillfället befunnit sig å dåck och bemårkt »Furstens» lanterna, måste ej mindre honom i egenskap af chef å fregatten ån vakthafvande officeren, premierlöjtnanten Palander, tillråknas; ty och då, åfven om, på sått Palander påstått, men Johannes Christiansson och hans medparter bestridt, samt vittnen, som de senare låtit höra, jemvål intygat icke hafva varit förhållandet, fiskare- och andra mindre fartyg tillförne och intill dess att genom K. Förordningen den 28 April 1863 förändrade föreskrifter i åmnet meddelats, vanligen, ehvad de befunno sig under segling eller lågo till ankars, skulle hafva brukat begagna enahanda signal eller lanterna med hvitt sken, krigshofråtten ansåg sådant destomindre kunna för det förelupna misstaget om betydelsen af »Furstens» signal lånda till ursåkt, som, enligt hvad medgifvet vore, »Furstens» egenskap af fiskarefartyg, först efter det ombordlåggning med densamma redan varit oundviklig, ombord å fregatten upptäckts och således, når dennas kurs bestämdes, hvarje anledning till ifrågasättande af signalens riktighet saknats, fann krigshofråtten Bæckstrôm och Palander förvunne att genom förbiseende af gållande föreskrifter rörande fartygs signalering hafva vållat ombordläggningen; i följd hvaraf och ehuru hvarken Bæckstrôm eller Palander låtit komma sig till last försummelse eller vårdslöshet af beskaffenhet att böra för den ene eller andre ansvarspåföljd medföra, krigshofråtten, enår, med afseende å de omståndigheter, hvarunder åtskilliga af »Furstens» besåttning funnit sig föranlåtna att vid fartygens sammanstötning springa ombord å

s. 536 Sida 536 i årgången börjar härKopiera citering

fregatten och såmedelst söka sin räddning undan den fara, hvaruti de derigenom råkat, bemålde personer icke kunde anses skyldiga vidkännas kostnaderna för deras återförande i land och förplågning intill dess de till sina hemvist återkommit, samt icke visadt blifvit hvarken att skadan å båten för högt uppskattats eller att ankaret, ankartåget och fiskredskapen genom någon felaktighet eller försummelse å båtbesåttningens sida gått förlorade, fann Bæckstrôm och Palander icke kunna undgå att, gemensamt eller hvilkendera som gålda gitte, godtgöra ej mindre Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för omförmåldta manskaps vistande å och landsåttning från fregatten med 34 rdr 48 öre, ån åfven Johannes Christiansson och hans medparter dels den genom ombordlåggningen dem tillskyndade förlust med i sådant afseende fordrade 1,662 rdr, dels ock utgifterna i och för råttegången enligt obestridd råkning med 96 rdr 75 öre.

Från detta beslut voro tre ledamöter skiljaktiga och yttrade: »Alldenstund Kongl. Förordningen den 1 December 1858, angående användande nattetid af lanterna och signaler å seglande fartyg, i § 1 littera B. bjuder, att alla sjögående fartyg, som ligga till ankars å redden eller i farleder, skola på låmpligt ställe, högst 20 fot öfver dåcket, föra en lanterna med hvitt sken, hvilket bör kunna synas kring hela horisonten på minst en minuts afstånd; men af undersökningen vid så vål krigsråtten i Carlskrona som Orousts och Tjörns håradsrått, åfvensom af sjöförklaringen inför rådstufvuråtten i Marstrand, genom på ed hörde vittnen och målsågarnes eget erkännande upplyst blifvit, att å fiskebåten »Fursten» lanterna icke blifvit tånd förr ån efter fregatten »Vanadis’» våndning och sedan den kommit i sigte från båten samt sedan fara för påsegling synts vara för handen, då besåttningen jemvål låtit höra ett starkt rop, hvaraf framgår att lanternan icke varit alltsedan mörker inträffat ståndigt lysande, och fiskebåten följaktligen icke kunnat från fregatten iakttagas, förr ån denna befunnit sig på endast några kabellängder från båten; och enår fiskebåten, ehuru liggande till ankars, haft segel uppe, hvilket

s. 537 Sida 537 i årgången börjar härKopiera citering

dels måste hafva undanskymt lanternan, så att skenet omöjligen kunnat synas kring hela horisonten, dels gifvit anledning till det sannolika antagandet, att fiskebåten vore under segling, i hvilket fall fregatten, liggande bidevind för styrbords halsar, icke bordt ändra kurs för att gå fri fiskebåten; samt enår båtens besåttning, oaktadt från fregatten tillropad att kapa ankartrossen, hvilket rop blifvit på båten hôrdt och jemvål besvaradt med ordet: »kapa», uraktlåtit att följa denna uppmaning, hvilken uraktlåtenhet vållat ombordlåggningen, som annars kunnat förekommas; så och enår det sålunda år vordet upplyst och bevittnadt, att besättningen å fiskebåten försummat iakttaga hvad föreskrifvet år och dess egen säkerhet fordrat; — pröfvade desse ledamöter råttvist frikånna Bæckstrôm och Palander från allt ansvar och all ersättningsskyldighet, detta senare så mycket mera, som genom flera afhörde vittnen bestyrkt vore, att fiskebåten efter påstötningen legat qvar för ankaret, men det oaktadt, så vidt kåndt vore, inga bemödanden vidtagits, hvarken att berga ankaret med tillhörande tross eller rådda den utlagda fiskredskapen».

Bæckstrôm och Palander anförde hvar för sig underd. besvär hos Kongl. Maj:t och, under åberopande af hvad de förut såsom skål för befrielse andragit, yrkade upphåfvande af krigshofråttens utslag. Krigsfiskalsembetet och målsågarne, hörde öfver besvåren, påyrkade dessas ogillande; och då målet den 18 Oktober 1865 föredrogs inför Högsta Domstolen (i nårvaro af följande ledamöter: Justitieråden Alezanderson och Qvensel, generallöjtnanten Meijer, justititieråden Berg, Nazimann och von Hofsten samt konteramiralen Lilljehöök), fann Högsta Domstolen skål ej vara anfôrdt, som i krigshofråttens utslag kunde verka åndring.