Naumanns tidskrift 1866 s. 706

(Rättegångsbalkens 17 kap. 31 §.)

Johannes Andersson i Kjesseberg inståmde till Ahs håradsrått Anders Svensson i Hållstad, med påstående att af honom utfå fordran till belopp af 18 rdr 22 öre jemte rånta. Genom utslag den 28 Oktober 1862 blef, jemte det Anders Svensson förpligtades utgifva 3 rdr 22 öre med rånta, Johannes Andersson ålagdt att med ed sig vårja rörande en af Anders Svensson uppgifven genfordran, motsvarande återstoden af utsökta beloppet, hvarjemte föreskrefs, att edgången skulle fullgöras å första råttegångsdagen af påföljande lagtima ting, då Johannes Andersson borde tillstådeskomma, vid åfventyr att eljest anses hafva åt eden brustit. Efter det Johannes Andersson mot detta utslag

s. 707 Sida 707 i årgången börjar härKopiera citering

erlagt vad, blef vid vintertinget år 1863, då Johannes Andersson å den utsatta edgångsdagen från råtten uteblef, medelst utslag den 25 Februari förklaradt: att enår Johannes Andersson för sitt uteblifvande icke anmålt förfall, håradsråtten, som funne sig oförhindrad företaga målet till pröfning, ansåge Johannes Andersson hafva brustit åt eden, i följd hvaraf och emedan det deraf måste antagas, att Anders Svensson hos honom ågt genfordran af 15 rdr, håradsråtten ogillade Johannes Anderssons ståmningspåstående, så vidt det afsåg berörda belopp. — Johannes Andersson, hvilkens mot håradsråttens utslag den 28 Oktober 1862 fullföljda talan, enligt Götha hofråtts den 22 Maj 1863 i målet meddelade dom, ej föranledt ändring i samma utslag, inställde sig derefter vid håradsråtten under sistnämnda års hösteting och företedde berörda dom, för att, såsom hofråtten i domen föreskref, få dag för edens afläggande bestämd af häradsrätten, som dock genom utslag den 9 November 1863 förklarade, att, dä häradsrätten icke kunde upphäfva sitt eget i saken afkunnade, laga kraftvunna utslag, den ifrågastållde edgången icke kunde Johannes Andersson tillåtas. Vid fullföljd af erlagdt vad emot håradsråttens utslag den 9 November 1863 anmårkte Johannes Andersson, att häradsrättens vid samma års vinterting med målet tagna befattning varit olaglig, på grund hvaraf Johannes Andersson yrkade upphåfvande jemvål af det då meddelade utslaget, hvarom Johannes Andersson icke förr ån efter vadetidens utgång haft kännedom, samt fordrade ersättning af ordföranden i håradsråtten, håradshöfdingen Carl Hasselroth, för åtskilliga till 36 rdr 25 öre förtecknade utgifter i målet.

Genom dom den 17 Juni 1864 yttrade hofrätten: att enår det icke tillkomme hofråtten att bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återstålla försuten laga tid, hofråtten ej kunde göra åndring i det slut, hvari håradsråtten genom motvådjade utslaget stannat; men med anledning af håradsråttens behandling af målet och Johannes Anderssons ersåttningspåstående, förordnade hofråtten, att handlingarne

s. 708 Sida 708 i årgången börjar härKopiera citering

skulle öfverlemnas till advokatfiskalsembetet för dess åtgärd.

Den 25 November 1864 aflåt advokatfiskalen A. Landegren memorial, deruti han emot håradshöfdingen Hasselroth, som i egenskap af ordförande i Åhs häradsrätt vid vintertinget 1863 handlagt ifrågavarande mål, anmärkte, att ehuru Johannes Andersson erlagt vad emot häradsrättens utslag den 28 Oktober 1862, hvarigenom edgång blifvit honom ådömd, häradsrätten det oaktadt och utan att söka upplysning, huruvida vadet varit fullföljdt, medelst utslag vid sagde ting den 25 påföljande Februari åt målet egnat hufvudsaklig pröfning, genom hvilket sistnämnda utslag sådan domvilla förelupit, som uti 25 kap. 21 § Rättegångsbalken omförmåldes, i anseende hvartill Landegren yrkade, att håradshöfdingen Hasselroth måtte dömas till ansvar för det mot honom anmärkta förfarande och förpligtas ersätta Johannes Anderssons kostnader med lämpligt belopp.

Håradshöfdingen Hasselroth genmälde: Sjuttonde kapitlet 31 § Rättegångsbalken samt Kongl. Förordningarne den 30 Maj 1835 och den 18 April 1849 innehollo, att om den, som skulle svåra, å edgångsdagen komme och gittade ej eden gå, blefve han åt saken fälld. Komme han ej och visade ej laga förfall, vore lag samma. I enlighet med detta bestämda och tydliga lagbud, hade Johannes Andersson blifvit åt saken fälld. Domaren vore icke skyldig att, genom utlösande af diariibevis i hofrätten, skaffa sig upplysning huruvida vadet vore fullföljdt eller icke. Icke heller kunde domaren förpligta vederparten att gå tillhanda med sådan bevisning. Upplysningen skulle väl således vunnits genom att uppskjuta målet och ålägga Johannes Andersson att förete diariibevis; men vid hvilket åfventyr? Månne att han ansåges hafva åt eden brustit, eller att hans uteblifvande ej hindrade målets afgörande? Men om han ansett detta beslut lika litet bindande som det första, hvad hade då vunnits? Tidsutdrågt och kostnad för vederparten, utan att förändra förhållanderna. Skulle åter vite förelagts, hade, om Johannes Andersson genom sitt erlagda vad varit

s. 709 Sida 709 i årgången börjar härKopiera citering

fritagen från skyldigheten att å edgångsdagen anmåla och visa, att han fullföljt vadet, han vål på samma grund varit befriad från skyldigheten att efterhöra håradsråttens senare beslut och sålunda jemvål från allt bötesansvar. Det vore förty, enligt håradshöfdingen Hasselroths förmenande, uppenbart, att det ålegat Johannes Andersson anmåla, att han fullföljt vadet, helst den omständighet, att han erlagt vad, blott utvisade, att han vore berättigad att mot håradsråttens utslag föra talan, men icke förpligtade honom dertill, hvadan ock domaren hade lika liten anledning antaga, att erlagdt vad fullföljts, som att i besvårsmål klagan anmålts hos hofråtten, efter det besvårshånvisning gifvits. På dessa grunder och då således Johannes Andersson borde skylla sig sjelf för den domvilla, som af hans förfarande följt, bestreds allt afseende å advokatfiskalens påstående.

Advokatfiskalen erinrade, att då lagen ej talade om någon skyldighet för vådjande att anmåla, det han fullföljt vadet, utan endast att för vederparten anmåla, om han vadet öfvergåfve, vore det uppenbart, att då sådan anmålan uteblefve, det måste antagas, att målet blifvit fullföljdt. Derföre hade ock i förevarande mål bordt tagas för afgjordt, att målet vore på högre domstols pröfning beroende, intilldess någondera parten anmält saken till förnyad behandling. Advokatfiskalen yrkade förty, att håradshöfdingen Hasselroth måtte ådömas ansvar och ersättningsskyldighet, på sått förut blifvit sagdt.

Med anledning af hvad advokatfiskalen sålunda yttrat, förmålde håradshöfdingen Hasselroth: att om lagstiftaren haft annan åsigt ån den af Hasselroth förfåktade, det naturligtvis skulle stadgats, att om vadet öfvergåfves, såvål vederparten som domaren borde derom underråttas. För öfrigt, om den af advokatfiskalen uttalade mening skulle anses vara riktig, skulle det blifva andra reglor för civila mål ån brottmål, hvilket vål icke varit af lagstiftaren åsyftadt.

Hofrätten gaf utslag den 1 December 1865: Emedan Johannes Andersson, genom att erlägga vad emot hårads-

s. 710 Sida 710 i årgången börjar härKopiera citering

råttens utslag den 28 Oktober 1862, tillkännagifvit sig ämna deremot fullfölja talan, samt detta utgjort lagligt skäl för det antagande, att ifrågavarande skuldfordringsmål sedermera varit på hofråttens pröfning beroende, intilldess ett annat förhållande blifvit ådagalagdt, och häradsrätten således vid vintertinget 1863 råtteligen bordt, utan förnyad anmålan af Johannes Andersson att han sin vadetalan fullföljt, finna sig förhindrad att med målet taga befattning, helst deruti icke, såvidt visadt vore, förekommit någon anledning att vadet ôfvergifvits eller någon annan omståndighet, som beråttigat håradsråtten att lemna utan allt afseende den anmålan om målets dragande under högre rått, som vadets erläggande måste anses innefatta; men håradsråtten det oaktadt vid sagde ting företagit målet till pröfning och afgjort det genom utslag den 25 Februari 1863, hvilket utslag, enår Johannes Andersson, enligt sin obestridda uppgift, om dess meddelande varit i okunnighet, fått vinna laga kraft; ty och som Johannes Andersson derigenom blifvit beröfvad en honom lagligen tillkommande råttegångsförmån och honom onödigt ådragits kostnad vid samma års hösteting, dömdes håradshöfdingen Hasselroth att för den felaktighet i domare-embetets utöfning, han såsom ordförande i Ahs håradsrått under vintertinget 1863 vid behandlingen af omförmålda skuldfordringsmål låtit komma sig till last, jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, att böta 50 rdr till treskiftes samt ersåtta Johannes Andersson för inställelsen vid håradsråtten å höstetinget 1863 med fordrade 5 rdr och lösen för håradsråttens protokoll och beslut i målet vid samma ting, 2 rdr 25 öre.

Detta utslag uttryckte hofråttsrådet von Sudows, samt assessorerna Westrings, Ekmans och Lothigii vota i målet.

Från hofråttens beslut var adjung. ledamoten vice håradshöfdingen Ryding skiljaktig och yttrade: »Af stadgandet i 17 kap. 31 § Rättegångsbalken, att part, som å honom förelagd edgångsdag uteblifver och icke låter visa laga förfall, skall åt saken fållas, finner jag vara uppenbart att den part, som emot beslut, hvarigenom edgång blifvit honom

s. 711 Sida 711 i årgången börjar härKopiera citering

ådömd, fullföljt talan i högre rätt, är skyldig att sådant å edgångsdagen tillkännagifva, vid påföljd att eljest anses hafva åt eden brustit. Denna skyldighet anser jag icke hafva upphört derigenom, att parten förut hos domhafvanden emot edgångsbeslutet erlagt vad. Hårom åger nemligen icke häradsrätten, hvilken det tillkommer att pröfva förfallet, någon kånnedom; och båradsråttens ordförande har ingenstådes i lag fått sig föreskrifvet att anställa sårskilda efterforskningar, huruvida vad erlagts, eller att, ifall så skett, detta till någon båradsråttens åtgård anmåla. Då enligt dessa grunder håradshöfdingen Hasselroth icke låtit komma sig till last någon felaktighet i domare-embetets utöfning, vid behandlingen af ifrågavarande skuldfordringsmål, pröfvar jag råttvist att honom från all påföljd af åtalet befria».

Håradshöfdingen Hasselroth besvårade sig i underdånighet öfver hofråttens utslag.

Målet föredrogs den 29 Augusti 1866 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Adlercreuts och von Hofsten) funno ej skål att i hofråttens utslag göra åndring.

Justitieråden Alexanderson, Naumann och Bolin föreenade sig om följande yttrande: »Som Johannes Andersson underlåtit att å den för edgångens fullgörande beståmda dag, eller dessförinnan, hos håradsråtten anmåla och styrka, ait han i hofråtten fullföljt sin mot edgångsbeslutet genom erlagdt vad förvarade talan, funno bemålde ledamöter, med åndring af öfverklagade utslaget, åtalade förfarandet icke böra låggas håradshöfdingen Hasselroth såsom fel i embetet till last, så att på grund deraf ansvar eller ersättningsskyldighet må håradshöfdingen Hasselroth ådömas«.

Anm. Som bekant är, lyder 31 § (3 p.) i 17 kap. Rättegångsbalken sålunda: Kommer han (den till värjemålsed dömde) ej, och låter ej visa laga förfall; vare åt saken fälld. Minoriteten har ansett detta lagbud innebära: att om edgångsbeslutet verkligen är draget under högre rätts pröfning, så har den dömde visserligen laga förfall att gå eden; men då skall han genom diarii-bevis från den högre rätten »visa» (styrka) sådant förfall senast å edgångsdagen, om han vill undgå att åt saken fällas.