Angående befallning åt person att inställa sig i polisvaktkontor, hans beledsagande dit och tillsägelse, gifven honom, att der qvarstanna till dess en annan efterskickad person hunnit ankomma, hvilket skett efter omkring en timmas förlopp.


Så kom texten hit

  • Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
  • Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1866, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
  • Textkvalitet: högst omkring 2,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
  • Tryckta sidor: s. 742–746 i årgången 1866. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
  • Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 19 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 128 i bandet.
  • Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen Sjölagen, nr 19.
  • Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
  • Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tredje årgången, 1866 i litteraturen — s. 742–746 där är samma sidor som här.
  • Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
  • Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.

Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.

Domstolens referat

Uppå angifvelse af skomakaregesållen C. F. Törnström hos justitiekanslersembetet, hade stadsfiskalen L. E. Kock, enligt bemålda embetes derom meddelade föreskrift, vid Stockholms rådstufvurått anstållt åtal emot poliskommissarien Per Cederborg, för det han skulle den 26 Augusti 1865 på lös misstanka om af Törnström föröfvadt bedrågeri, som varit af beskaffenhet att icke kunna af allmän åklagare åtalas, låtit afföra Törnström från hans hemvist till ett polisvaktkontor och der qvarhållit honom.

Törnström uppgaf rörande förloppet: Då han den 26 Augusti 1865 omkring klockan half 9 förmiddagen stått i porten till sin bostad, N:o 42 vid Hornsgatan, hade en civilklädd person, som uppgaf sig vara anställd vid detektiva polisen, tillsagt Törnström att medfölja till ett pantlånekontor vid Skomakaregatan, utan att dock ändamålet härmed antyddes. Törnström åtlydde genast tillsägelsen, och först då de kommit till lånekontoret underrättades han, att han misstänktes att hafva förskingrat en af enkan Maria Ljungberg för belåning å allmänna pantlåneinråttningen till honom lemnad klädespersedel. Fastän Törnström försäkrat, att misstag skett på person, och begärt att få gå till nåmnde inrättning för att uppsöka enkan Ljungberg, hade polismannen befallt Törnström medfölja till polisens afdelningskontor. Åfven härpå ingick Törnström, emedan han ansåg sig skyldig att ovilkorligen lyda polisens befallning. På vaktkontoret hade Törnström sedermera blifvit af poliskommissarien Cederborg qvarhållen till klockan half 11 förm. Törnström hade ej gjort några uttryckliga invändningar

s. 743 Sida 743 i årgången börjar här

mot att qvarstanna på kontoret. Men en gång då han reste sig upp från bånken, der han satt, hade han af Cederborg och en poliskonstapel blifvit befalld att sitta qvar. Sålunda hade han måst uppehålla sig å kontoret, till dess enkan Ljungberg vid nyssnämnda tid kom och upplyste att Tornström ej vore den skyldige.

Cederborg förmålde: Enkan Ljungberg hade en dag i Augusti månad 1865 å detektiva polisafdelningens kontor anmålt, att hon, som för pantlånaren C. J. Tillqvists råkning å allmånna pantlåne-inråttningen i Stockholm låt åter pantsåtta till honom inkomna panter, för sådant åndamål lemnat en rock till en mansperson, som hon å gården till nåmnde inråttning tråffat, men att denna person, oaktadt han lofvat uträtta det honom sålunda betrodda ärende, icke till henne återkommit. Hon hade tillika uppgifvit, att samma person, den hon sagt vara »ringare» och en gång förut hafva på enahanda sått förfarit, enligt hvad hon trodde, hade sin bostad i huset N:o 74 vid Besvårsgastan, men att han alltid hållit sig undan och ej kunnat af henne anträffas, så att hon varit urståndsatt att erhålla fullkomlig visshet, huruvida han vore den skyldige eller ej. Med anledning af berörda anmälan hade Cederborg beordrat poliskonstapeln J. A. Björkander jemte en annan poliskonstapel att uppsöka den af enkan Ljungberg omförmålda person och, om han skulle befinnas vara densamma, som en gång förut till dylik förbrytelse gjort sig skyldig, medtaga honom till enkan Ljungberg på det hon måtte blifva i tillfälle skaffa sig visshet, huruvida han vore rått person eller icke. Då Björkander ej tråffat Törnström i uppgifna bostaden, hade han, efter påminnelse af enkan Ljungberg, fått tillsägelse att ytterligare efterspana Törnström. Den 26 Augusti kom Björkander till polisvaktkontoret med Törnström, hvilken han förmålde vara den af enkan Ljungberg uppgifne och jemvål samma person, som förut gjort sig skyldig till enahanda förfarande, som det af enkan Ljungberg anmålda. Törnström hade visserligen nekat, men igenkändes vara samma person, som, jemte förre arbetshjonet Nordstedt, den 28 Mars

s. 744 Sida 744 i årgången börjar här

1865 å gården till pantlåneinråttningen af enkan Ljungberg till belåning emottagit ett par byxor, dem de dock sedan for egen råkning pantsatt i en lumpbod. Med anledning håraf och då Tôrnstrôm tillika medgaf sig hafva befattning såsom ringkarl, hade Cederborg tillsagt honom att qvarstanna å kontoret, tills enkan Ljungberg, som förut varit af Björkander sökt och då efterskickades, hunne ankomma. Efter omkring en half timmas förlopp, anlände enkan Ljungberg, och då hon upplyste, att Törnström ej vore den, till hvilken hon lemnat rocken, fick Törnström aflågsna sig, sedan han för vid pass en timmas hinder i sitt arbete blifvit godtgjord med 25 öre.

Björkander upplyste, att han, som efter enkan Ljungbergs beskrifning antog Törnström vara den hon anmålt, sökte Törnström omförmålde dag och tråffade honom utanför porten till hans bostad, dervid Björkander tog Törnström afsides och, på hans fråga om anledningen, förklarade att Törnström vore misstånkt att hafva förskingrat ett par enkan Ljungberg tillhöriga byxor, samt anmodade honom att medfölja till pantlånaren Tillqvists kontor vid Skomakaregatan. Törnström samtyckte och medföljde först dit, och då enkan Ljungberg der ej träffades, till detektiva afdelningens kontor N:o 4 Myntgatan för att qvarstanna, medan enkan Ljungberg uppsöktes. Efter omkring en timma, tråffade Björkander enkan Ljungberg, som medföljde och vid sin ankomst till kontoret förklarade Törnström ej vara den hon lemnat rocken.. Enkan Ljungbergs beskrifning hade dock inträffat på Törnström. Han vore nemligen både ringare och angifven att hafva förskingrat till belåning emottagna persedlar.

I målet på ed hörde, berättade enkan Maria Lundberg: På morgonen omförmålde dag kom Björkander emot Törnström under utrop: »se der år han», och, utan att uppgifva anledningen eller nämna hvarthån, uppmanade honom att medfölja. Törnström hade till en början nekat, men, på ytterligare uppmaning af Björkander, frivilligt åtföljt honom ;

s. 745 Sida 745 i årgången börjar här

Poliskonstapeln Wahlström: Vittnet var i afdelningskontorets yttre rum, då Björkander dit införde Törnström, och anmålde honom hos Cederborg. Någon af de nårvarande tillsade Törnström att sitta ned, tills angifvaren hunne efterskickas, hvilket han ock utan invändning efterkom. Under den tid af omkring tre qvarts timma, vittnet ensamt med Törnström uppehöll sig i ytterrummet, hade Törnström väl sagt sig vara oskyldig till det, hvarföre man misstänkte honom, men förklarat sin egen önskan vara att stanna qvar å kontoret, tills den, som angifvit bedrägeriet, hann ankomma och upplysa om Törnströms oskuld;

Förre poliskommissarien Krieg: Då vittnet en dag i Aug. månad 1865 var inne å afdelningskontoret, hade Björkander och Törnström dit inkommit och den förstnämnde för poliskommissarien Cederborg anmält, efter hvad vittnet ville minnas, att Törnström förskingrat kläder, dem han å assistansgården emottagit. Efter det Törnström nekat, att han var härtill skyldig, hade Cederborg yttrat: »det år precist samme man», hvarpå han beordrat Björkander att springa efter den, som anmält saken, samt tillsagt Törnström att sitta qvar så långe, hvaremot denne ej gjort någon invändning. Sedan Törnström väntat i yttre rummet omkring en qvarts timma och Cederborg under tiden uppehållit sig i ett inre rum, hade enkan Ljungberg anlåndt och upplyst, att Törnström ej vore den sannskyldige, derpå Törnström fått aflågsna sig.

Rådstufvurätten meddelade utslag den 6 Februari 1866: Emedan Cederborg erkänt, att han beordrat poliskonstapeln Björkander, jemte en annan poliskonstapel, att uppsöka den af enkan Ljungberg omförmålda person och, om han skulle befinnas vara densamme, som en gång förut till dylik förbrytelse som den angifna gjort sig skyldig, medtaga honom till enkan Ljungberg, på det hon måtte blifva i tillfälle skaffa sig visshet, huruvida han vore rått person eller icke; förthy och då Cederborgs berörda förfarande föranledt dertill, att Björkander tillsagt Törnström att medfölja till vaktkontoret, hvilken tillsägelse Törnström dock, enligt hvad

s. 746 Sida 746 i årgången börjar här

han inför rådstufvuråtten medgifvit, frivilligt åtlydt, och, åfven om Törnström verkligen varit samma person, som förut gjort sig skyldig till enahanda förbrytelse, som den af enkan Ljungberg angifna, Cederborg likväl saknat befogenhet till omförmålda förfarande, förklarade rådstufvuråtten, det Cederborg icke kunde undgå att derför ansvara, samt, med åberopande af 25 kap. 17 § Strafflagen, dömde honom att böta 20 rdr och att utgifva ersättning till Törnström med 10 rdr jemte hvad till lösen för rådstufvuråttens protokoll och utslag åtginge.

Cederborg anförde besvår i Svea hofrått och erinrade, att, ehuru 22 kap. 21 § Strafflagen förbjöde annan ån målsågare att åtala förbrytelse af ifrågavarande beskaffenhet, allmån åklagare eller hvilken annan person som helst dock vore obetaget att efterspana och upptäcka förbrytaren, och något annat hade Cederborg ej tånkt göra. Han yrkade derföre att varda från allt ansvar i målet befriad.

Hofrätten yttrade i utslag den 28 Maj 1866: Som omförmålda, af Cederborg för vinnande af upplysning angående mot Törnström angifvet brottsligt förfarande vidtagna åtgård, dervid tvång icke blifvit emot Törnström utöfvadt, icke vore af beskaffenhet att kunna såsom fel i tjensten anses, alltså blef, med ändring af rådstufvuråttens utslag, Cederborg från ansvar och ersättningsskyldighet frikänd.

Stadsfiskalen Kock och Törnström fullföljde underd. besvår; och då, sedan Cederborg blifvit öfver besvären hörd, målet den 12 September 1866 föredrogs inför Högsta Domstolen, funno justitieråden Qvensel, Almqvist och Naumann skål icke vara anfördt, som kunde verka åndring i hofråttens öfverklagade utslag; hvaremot justitieråden Carleson, von Hofsten och Habe pröfvade skäligt, med åndring af hofråttens utslag, faststålla rådstufvuråttens i målet meddelade

beslut.