Naumanns tidskrift 1867 s. 271

- liga intyg om riktigheten af L:s namnunderskrift!

Löjtnanten Joh. Wilh. Lallerstedt ägde tretio stycken aktier i Wadstena enskilda bank, hvardera å 400 rdr rmt. Grosshandlanden G. Lallerstedt, som för broderns räkning innehade dessa aktier, belånade sig till nytta femton af aktierna hos styrelsen för städernas allmänna brandstodsbolay, i det han lemnade dem såsom hypothek för en af honom den 10 Juli 1863 till nämnde styrelse eller ordres utfärdad skuldförbindelse å 6,000 rdr, med fem procent rånta. Vid denna skuldsedel var derjemte fogad en så lydande handling:

>Som grosshandlanden G. Lallerstedt af styrelsen för städernas allmänna brandstodsbolag erhållit ett lån på en månads uppsägning å 6,000 rdr rmt, mot hypothek af femton lottbref uti Wadstena enskilda bank under N:ris 1109—1123, hvardera å 400 rdr rmt, så och för den händelse att detta lån icke vid förfallotiden af hr G. Lallerstedt inbetales, varda berörde mig tillhöriga lottbref å bemålde styrelse öfverlåtna, med rättighet, att om samma öfverlåtelse hos

s. 272 Sida 272 i årgången börjar härKopiera citering

bankbolaget göra anmålan och i öfrigt med lottbrefven förfara på sått för dessas anvåndande till lånets betäckande lämpligast synes. Starby den Juli 1863.

Joh. Wilh. Lallerstedt.

Egenhåndiga underskriften bevittna

G. Liebholtz. F. Stenmark».

Grosshandlanden Lallerstedts ansökning om ifrågavarande lån blef af styrelsen till en början afslagen på den grund, att löjtnanten Lallerstedts underskrift å öfverlåtelsehandlingen icke blifvit bevittnad; och ansökningen beviljades först efter det grosshandlanden Lallerstedt företett ofvananmårkte, å handlingen tecknade vittnesintyg.

Sedan grosshandlanden Lallerstedt aflidit, och konkurs efter honom uppstått, instämde löjtnanten Lallerstedt bemålde styrelse till Stockholms rådstufvurått, med påstående att af styrelsen utan lösen utbekomma nämnde femton stycken hos styrelsen pantsatta aktiebref, på den grund att icke löjtnanten, utan grosshandlanden Lallerstedt skrifvit berörde öfverlåtelsehandling.

Uti denna råttegång hördes såsom vittnen sekreteraren i allmänna hypotheksbanken F. Stenmark och förre bruksbokhållaren G. G. G. Liebholtz, hvilka beråttade:

Stenmark: att han visserligen fann stilen i den å öfverlåtelsehandlingen tecknade vittnesmening och sitt namn likna sin vanliga stil och namnteckning, men att han ej kunde upplysa, om han skrifvit och undertecknat vittnesmeningen eller icke, då han ej vore i stånd att erinra sig, att något dylikt bevittnande skett eller att han varit derom anmodad.

Liebholtz: det han ej kunde påminna sig, att han blifvit anmodad bevittna eller att han verkligen bevittnat en dylik handling, hvarför han bestred, att det var hans egenhåndiga namnteckning under vittnesmeningen.

Liebholtz skref sitt namn inför domstolen, och det befanns alldeles lika med hans namn under vittnesmeningen, utom att detta hade en slång vid sista bokstafven, hvilken slång Liebholtz medgaf, att han möjligen stundom brukade.

s. 273 Sida 273 i årgången börjar härKopiera citering

Begge vittnena förklarade på fråga, att de ej kunde lemna bestämdare svar, och tillade, att de vål sett löjtnanten Lallerstedt i lokalen för allmänna hypotheksbanken, der de båda voro anställda, men att de ej kunde påminna sig hafva der blifvit af honom anmodade att bevittna någon hans namnteckning.

Uti dom den 2 Mars 1865, som vunnit laga kraft, utlåt sig rådstufvurätten, att, alldenstund löjtnanten Lallerstedt bestridt, att han utfårdat eller låtit utfärda eller underskrifvit ofvanberörda öfverlåtelsehandling, och stilen i samma handling samt underskriften derå befunnits väsentligen olika med löjtnanten Lallerstedts vanliga stil och namnteckning, samt någon bevisning om handlingens åkthet icke blifvit förebragt, utan tvärtom sekreteraren Stenmark och bokhållaren Liebholts, på vittnesed hörde, förmält sig icke kunna erinra sig hafva bevittnat någon så beskaffad handling som den ifrågavarande eller upplysa, om deras derå befintliga namn voro af dem skrifna, rådstufvurätten på dessa och i öfrigt anförda skål förpligtade styrelsen för städernas allmånna brandstodsbolag att till löjtnanten, Lallerstedt utan lösen utlemna aktiebrefven. .

Derefter stämde bemålde styrelse genom sin ombudsman, expeditionssekreteraren F. Rythén, till Stockholms rådstufvurått sekreteraren Stenmark och bokhållaren Liebholtz med påstående att, derest icke under rättegången annan bevisning ån namntekningarnes beskaffenhet skulle kunna åvägabringas, vårjemålsed måtte ådömas dem till betygande, att de icke underskrifvit vittnesmeningen å den ifrågavarande handlingen, och att de, derest de brusto åt eden, måtte förpligtas ersåtta den förlust, som genom deras förfarande att bestyrka löjtnanten Lallerstedts egenhåndiga namnteckning under en handling, som icke han, utan grosshandlanden Lallerstedt skrifvit, tillskyndats brandstodsbolaget, och sålunda utbetala den brist, som efter utdelning

Tidskrift for Lagstiftn, etc. 4:de årg. . 18

s. 274 Sida 274 i årgången börjar härKopiera citering

i aflidne grosshandlanden Lallerstedts konkurs kunde uppstå i liqvid för skulden.

Expeditionssekreteraren Rythén anförde vidare, att han förmodade, att grosshandlanden Lallerstedt, som var ledamot i hypotheksbankens styrelse, någon gång, då det varit brådska, framlagt den ifrågavarande handlingen till bevittnande, och att vittnena då kommit att förbise olikheten i förnamn. Misstaget vore vål ursäktligt i kriminelt och moraliskt hånseende, men borde dock medföra skyldighet för dem att ersätta den bolaget genom deras vållande tillskyndade förlust.

Med vidhållande af hvad han såsom vittne anfört, genmålde Stenmark i öfrigt, att, om han verkligen bevittnat handlingen, detta skett under förutsättning, att frågan då, likasom vid alla andra tillfållen han af grosshandlanden Lallerstedt derom anmodats, gållt att bestyrka grosshandlanden Lallerstedts egen namnunderskrift. Då Stenmark icke nu påminde sig och icke fört skriftlig anteckning öfver de sårskilda vittnesunderskrifter, han verkstållt, vore det honom omöjligt att erkånna den ifrågavarande i hans namn gjorda bevittningen ; och han hade så mycket mindre skål att göra detta, som det antagandet låge nåra, att grosshandlanden Lallerstedt, då han enligt sin broders påstående förfalskat dennes namnteckning, äfven kunnat falskeligen hafva tecknat Stenmarks namn. Men åfven om Stenmark bevittnat handlingen, följde deraf ej någon ersättningsskyldighet för honom, ty det vore uppenbart, att det varit af förtroende till den af styrelsen personligen kånde låntagarens redbarhet, styrelsen såsom god antagit den af honom åberopade öfverlåtelsehandlingen. För öfrigt ansåge Stenmark det vara orått, om styrelsen, genom hvad Stenmark yttrat såsom vittne, ville söka binda honom att hafva gjort ifrågavarande påskrift. Såsom part tillfrågad måste han, som icke visste sig hafva skrifvit den, åga full rått att förneka densamma.

Liebholtz åberopade, hvad Stenmark yttrat.

I dom den 19 Februari 1866 yttrade rådstufvurätten: att emedan Stenmark och Liebholtz, hvilka, under vidhållande af sina vittnesberättelser, bestridt kåromålet, icke an-

s. 275 Sida 275 i årgången börjar härKopiera citering

gifvits hafva i vittnesberåttelserna af obetänksamhet förtegat hvad dem till upplysning i målet veterligt varit, ån mindre att dervid hafva emot båttre vetande burit falskt vittnesbörd eller eljest afgifvit falsk utsago, kunde Stenmark och Liebholtz lagligen icke ålåggas den dem affordrade vårjemålsed, hvadan kåromålet ogillades.

En ledamot, rådmannen Jacobsson, var hårifrån skiljaktig och ålade Stenmark och Liebholtz, hvar för sig, att med ed betyga, att han icke tecknat det intyg om löjtnanten Lallerstedts namnunderskrifts riktighet, som å ifrågavarande handlingen förefunnes.

Styrelsen vådjade till Svea hofrätt, som yttrade i dom den 24 Maj 1866, att som Stenmark och Liebholtz, hvilka på vittnesed i omförmålde råttegång yttrat (se deras hårofvan antecknade vittnesmål), såsom parter i förevarande sak vidhållit de uppgifter, som innefattades i vittnesmålen, Stenmark med förklarande tillika, att då han icke visste med sig att han skrifvit eller underskrifvit ifrågavarande vittnesmening, sådant af honom måste förnekas; alltså och då hvad i saken förekommit, icke var af beskaffenhet att på grund deraf ens edgång kunde ådömas, ån mindre Stenmark och Liebholtz till betalningsskyldighet förpligtas, blef rådstufvuråttens domslut fastståldt. •

Denna dom uttryckte hofråttsrådet Pfeffers, assessoren Wedbergs och vice håradshöfdingen Örboms votum i målet.

Två ledamöter (assessorerna Livijn och Törngyist) voro från hofråttens beslut skiljaktige och yttrade, i fråga om Liebholtz, att då full bevisning derom, att han bevittnat handlingen saknades, och Liebholtz på vittnesed förnekat sin namnteckning 1), vid hvilket förhållande edgång i fråga derom icke vidare borde honom ådömas, rådstufvuråttens domslut, i hvad det honom anginge, blef af dessa ledamöter

1) Liebholtz vittnade vid rådstufvurätten: att han ej kunde påminna sig... handling, hvarföre han bestred etc. Se ofvan. Grunden för hans bestridande uppgaf han således vara den, att han ej mindes huruvida han tecknat sitt namn å handlingen, eller icke, men han förnekade ingalunda ovilkorligt att han gjort det.

s. 276 Sida 276 i årgången börjar härKopiera citering

gilladt; samt beträffande Stenmark, att, på grund af likheten i stilen i hans namnunderskrift med hans vanliga stil och hvad i öfrigt inlupit, Stemark, som icke på vittnesed bestämdt förnekat, att han vittnesmeningen skrifvit och underskrifvit, blef ålagdt att, derest han gitte, med ed inför rådstufvurätten betyga, att icke det intyg om löjtnanten Lallerstedts egenhåndiga’ namnunderskrift, som funnes å ifrågavarande öfverlåtelsehandling, blifvit af Stenmark skrifvet och underskrifvet.

Styrelsen för brandstodsbolaget sökte i denna dom i underdånighet åndring.

Uti underdånigt betånkande den 24 November 1866 hemställde nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Poignant och Hernmarck) att, med afseende å ej mindre det upplysta förhållande, att handstilen i den å omförmålda öfverlåtelsehandling skrifna vittnesmening och Stenmarks derunder tecknade namn liknade Stenmarks vanliga stil och namnteckning, och att Liebholtz’ under samma vittnesmening befintliga namnteckning liknande hans vanliga, ån åfven hvad i öfrigt i saken förekommit, Kongl. Maj:t måtte finna skäligt att, med åndring af domstolarnes beslut, förpligta Stenmark och Liebholtz, om de gitte, med ed sig värja och betyga, Stenmark att han icke skrifvit och underskrifvit vittnesmeningen å ifrågavarande med namnet »Joh. Wilh- Lallerstedt» undertecknade handling; samt Liebholtz, att han ifrågavarande vittnesmening icke underskrifvit; hvarjemte hemställdes, att rådstufvurätten måtte åga att på anmålan utsåtta tid för edgångens fullgörande och vidare med saken lagligen förfara.

T. f. revisionssekreteraren Adlers var ifrån detta beslut skiljaktig och yttrade: »Enår genom hvad i saken förekommit icke torde vara lagligen styrkt, att ifrågavarande skriftliga intyg blifvit af Stenmark och Liebholtz meddeladt, och, då dessa redan blifvit deröfver å ed hörde, vidare edgång derutinnan icke torde böra dem ådömas, hemståller jag för min del i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva råttvist gilla hofråttens domslut.

s. 277 Sida 277 i årgången börjar härKopiera citering

Saken föredrogs den 27 November 1866 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Alexanderson, Hoffstedt, Iggeström, Cramér, Wretman och von Hofsten) pröfvade rättvist gilla hofråttens dom.

Justitierådet Naumann biföll det underdåniga betånkandet.

Kongl. Maj:ts dom år utfårdad den 28 December 1866.

Anm. Vi torde framdeles återkomma till hufvudfrågan i detta mål.