Skuldebref, stäldt att infrias af utfärdaren »i den mån han utan olägenhet kunde».
10 december 1866
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1867, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 281–282 i årgången 1867. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjerde årgången, 1867 i litteraturen — s. 281–282 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 10 December 1866»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Uti en den 18 Maj 1860 utfärdad förbindelse åtog sig stadsfiskalen P. W. Ohlsson att, »i den mån han utan olägenhet kunde», till landtbrukaren N. P. Björsell betala ej mindre 230 rdr rmt, som Björsell genom ackords antagande i Ohlssons konkurs eftergifvit, än åfven laglig ränta derå från den 14 Mars 1861.
På grund af denna förbindelse yrkade Björsell efter stämning till rådstufvurätten i Lidköping åläggande för Ohlsson att till Björsell utgifva förskrifne 230 rdr rmt jemte ränta.
Ohlsson invände mot krafvet, att han, jemlikt förbindelsens ordalydelse, ej vore skyldig infria densamma förr än sådant fölle honom lägligt, hvilket ännu icke inträffat.
Medelst dom den 24 Juli 1865 yttrade rådstufvurätten: att emedan denna förbindelse ej skäligen kunde annorlunda förstås eller tillämpas, än att Ohlsson skulle den infria utan obilligt tidig ansättning, som, vid det förhållande att Ohlsson så länge, som redan skett, njutit anstånd, ej heller syntes hafva ägt rum, ålades Ohlsson att genast, mot förbindelsens återfående, gälda Björsell sagda 230 rdr rmt jemte laglig ränta derå från den 14 Mars 1861, tills betalning skedde.
Götha hofrätt, der Björsell efter vad emot rådstufvurättens dom fullföljde talan, yttrade i dom den 2 Februari 1866: att enär innehållet af ifrågavarande skuldförbindelse
s. 282 Sida 282 i årgången börjar här
utmärkte, att bestämmandet af tiden för förskrifna beloppets gäldande finge på Ohlssons godtfinnande bero, samt Ohlsson såväl vid rådstufvurätten som i hofrätten vägrat att för närvarande förbindelsen infria, hofrätten fann, med upphäfvande af rådstufvurättens dom, skäligt Ohlsson från stämningspåståendet befria.
Uti underdånigt betänkande d. 31 Oktober 1866 yttrade Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Fâhrœus, Wedberg, och Ryding), att enär Björsell ej torde kunna anses hafva, emot Ohlssons bestridande, ådagalagt, att sådant förhållande, hvarunder Ohlsson förbundit sig att ifrågakomne förbindelsen infria, vore för handen, nedre revisionen hemställde, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla det slut, hvartill hofrätten kommit.
Saken föredrogs den 15 November 1866 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Södergren, friherre Leuhusen, Adlercreutz, Bolin och Rabe) biföllo nedre revisionens betänkande.
Justitieråden Qvensel och Almqvist förenade sig om följande yttrande: »Då Ohlsson icke visat, att, oaktadt den förbättring, som ostridigt ägt rum i hans inkomster, infriandet af ifrågavarande skuldförbindelse likväl skulle för honom medföra sådan olägenhet, att det betingade vilkoret för uppskof med betalningen kunde anses vara för handen, pröfvade bemälde justitieråd, med ändring af hofrättens dom, rättvist fastställa det slut, hvaruti rådstufvurätten stannat».
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 10 December 1866.