Naumanns tidskrift 1867 s. 283

Svea Hofrätt

hade, vid granskning af omförmälda förslag, ansett önskligt, att i detsamma blifvit intagen bestämmelse om hvilken påföljd för klagande part underlåtenhet att i två exemplar ingifva besvärsskriften med åtföljande bevis skulle medföra, och att i den ifrågasatta författningen uttryckligen stadgats, på sätt 27 kap. 8 § Rättegångsbalken nu innehåller, att hofrätt, då den finner att någon öfver inkomne besvär bör höras, skall teckna kommunikationsresolutionen å besvären och att klaganden skall jemväl densamma tillställa den part, som skall öfver besvären sig förklara, helst berörde stadgande torde, på grund af inledningen till författningen, få anses genom densamma blifva upphäfdt, hvarjemte det synts hofrätten, dels att föreskriften i författningens 3 §, att jemväl förklaringar skola tväfaldt ingifvas, icke vore af behofvet påkallad, dels ock att en närmare öfverenskommelse emellan den ifrågasatta författningens rubrik med inledning och dess tre paragrafer bordt iakttagas, så att desse senare icke kommit att innehålla jemväl föreskrift om hvad som borde iakttagas för besvärens fullföljande, hvartill torde få räknas stadgandet, att inlagorna med bevis skulle tväfaldt inlemnas; men att hofrätten för sin del likväl icke ansett hvad sålunda blifvit anmärkt vara af den vigt, att endast deraf borde möta hinder för den föreslagna författningens antagande, helst,

1) Se årgången 1866, sid. 606.

s. 284 Sida 284 i årgången börjar härKopiera citering

hvad anginge förstberörde anmärkning, någon olägenhet i det hänseendet icke torde vara att befara, enär sådan icke visat sig i vädjade och till hofrätten instämde saker, der kärande part likaledes skall tvefaldt ingifva alla inlagor med bevis, utan att i lag funnes uttryckligen bestämd påföljd för den händelse han sitt åliggande derutinnan eftersatte; i följd hvaraf och då de föreslagna nya stadganderna för sättet vid besvärs kommunicerande uppenbarligen komme att medföra flere stora fördelar framför hvad i sådant afseende nu vore påbjudet, såsom att förfaringssättet i brottmål och civila mål blefve likartadt, och att målens afgörande mycket skulle påskyndas derigenom, att tredskande parter betoges tillfälle att med sådan tidsutdrägt, som nu vore möjlig och lätteligen kunde i vissa fall sträckas utöfver ett år, förhindra att målen blefvo i det skick, att de kunde af hofrätt företagas till slutlig handläggning, hofrätten finge såsom eget utlåtande i underd. tillstyrka, att det af Riksens Ständer antagna förslag till författning i ofvanomförmälda hänseende må vinna nådigt bifall.

Ifrån detta utlåtande, hvarom hofråttsråden Munthe, Pfeffer, Geijer, Uddenberg, Montelius och Lagerbjelke, assessorerna Ramsay, Schager och Retzelius samt adjungerade ledamöterne Widström, Böök, Ahlgren, Moberg, von Bahr, Gripensköld, Wetterström, Staël von Holstein, Örbom och Åbergsson sig förenade, voro hofråttsråden friherre Stjernstedt och Schöning, assessoren Livijn och adjungerade ledamoten Lönnrot skiljaktige.

Friherre Stjernstedt yttrade: »Då jag anser det ifrågavarande lagförslagets brister och de olägenheter det skulle medföra, i händelse det blefve lag, till stor del uppväga de fördelar, som med förslaget åsyftas, kan jag ej med min röst tillstyrka bifall derå; och får jag i sådant hänseende korteligen erinra: att då förslaget saknar allt stadgande huru skall förfaras för den händelse att klaganden underlåter iakttaga föreskriften att tvefaldt ingifva inlagan med bevis, som dertill höra, det skulle komma att bero på domaren att för berörde underlåtenhet i hvarje särskildt fall

s. 285 Sida 285 i årgången börjar härKopiera citering

stadga påföljden; att denna påföljd sannolikt bestämdes olika af de särskilda kongl. hofrätterna, ja möjligen komme att emellanåt förändras efter vexlande pluraliteter å särskilda divisioner inom samma hofrätt, hvilket ostridigt medförde särdeles olägenhet och ovisshet för de rättsökande och otvifvelaktigt vore mindre lämpligt; att stadgandet att protokoll och utslag, som ena parten inlemnat, icke finge åt den andra utgifvas, många gånger, ja i de flesta fall, komme att medföra stor svårighet vid förklarings afgifvande, då förklaranden ej varit skyldig lösa underrätts ofta vidlyftiga protokoller eller kon. befallningshafvandes utslag, af hvilket sistnämnda, om han äfven hos kon. befallningshafvande varit förklarande, han kanske aldrig erhållit någon del, och öm hvars innehåll han således saknade all kännedom; att förklaranden i följd häraf vore urståndsatt att, för bevarande af sin talan och vederläggning af klagandens åberopade grunder för ändringssökandet, anföra hvad nödigt vore; och att förklaringen således i de flesta fall komme att inskränka sig till enkelt bestridande af allt afseende å hvad vederparten andragit, hvarigenom dock försvaret icke kunde anses vara fullständigt och för den tilltalade nöjaktigt utfördt. Utan att vilja vidare utveckla dessa och andra erinringar, hvartill anledning icke saknas, förnyar jag derföre mitt underdåniga afstyrkande af bifall å förslaget».

Hofrättsrådet Schöning, med hvilken adjungerade ledamoten Lönnrot förenade sig, förmälde: »I allmänhet synes det mig vara särdeles önskvärdt, att, då förändring af förr gifna föreskrifter anses böra äga rum, allt hvad som angående ett och samma ämne skall blifva gällande också på ett ställe sammanföres; och detta anser jag i synnerhet vara af vigt, då fråga är om föreskrifter angående hvad parter hafva att iakttaga för att bevaka sin talan, hvilka föreskrifter, efter mitt omdöme, böra vara så tydliga och så lätta att igenfinna som möjligt. Ett dylikt förfaringssätt har dock icke blifvit iakttaget i afseende å nu förevarande författningsförslag, hvilket omfattar blott en mycket ringa del af hvad som skall iakttagas i afseende å måls fullföljande till hof-

s. 286 Sida 286 i årgången börjar härKopiera citering

rätt och rättegången derstädes, samt ökar mängden af föreskrifter rörande detta ämne och i sin mån ytterligare bidrager dertill, att parter hafva svårt att utleta hvad som i hvarje fall är lag samt i följd deraf kunna af missförstånd om lagens mening gå miste om sin talan. Hade åter, hvilket jag anser hafva varit det rättaste, på en gång och i ett sammanhang till behandling förekommit samtliga föreskrifterna om ändringssökande i de myndigheters beslut, från hvilka talan till hofrätt fullföljes, och om rättegången i hofrätt, anser jag det icke vara osannolikt att dervid också i öfvervägande kommit, huruvida icke jemväl i afseende på många andra mål än de, hvaruti talan nu efter vad fullföljes, det kunde föreskrifvas, att den, som ville söka ändring i myndighets af första instansen beslut, borde inom viss tid anmäla sitt missnöje hos nämnde myndighet, der vederparten då hade att derom göra sig underrättad för att sedan, utan vidare kommunikation elfer kallelse, inställa sig för att sin svarandetalan bevaka eller, om han så finner för godt, lemna klagomålen utan genmäle, antingen man nu ville låta skriftvexlingen ske hos hofrätten eller, på sätt herr justitiekansleren von Koch uti sin reservation till Lagberedningens förslag till rättegångsbalk for sin del i vissa fall föreslagit, låta den fortgå hos underdomaren eller den myndighet, som meddelat det öfverklagade beslutet. Hvad Lagkomitéen anfört i sina motiver till det af samma komité föreslagna 16 kap. Rättegångsbalken såsom skäl för föreskriften om anmälande af vad, synes mig nemligen hafva en mycket vidsträcktare tillämplighet än på de mål, hvaruti komitéen föreslagit att vad skulle anmälas; och en utvidgning af föreskriften om missnöjes anmälanden hos myndigheten i första instansen synes mig vara den enda och rätta vägen, hvarpå man, så mycket som möjligt, kan komma ifrån alla de olägenheter, hvilka alltid blifva förenade med kommunikationsväsendet, man må ställa dermed huru som helst.

Redan af dessa anledningar skulle jag hysa betänklighet vid att i underdånighet tillstyrka antagande af det

s. 287 Sida 287 i årgången börjar härKopiera citering

ifrågavarande författningsförslaget, och då jag derjemte trott mig finna att, om man ock icke fäster afseende vid de förhållanden, jag nyss påpekat, åtskilliga väsendtliga brister finnas i förslaget, sådant det blifvit framlagdt, har jag icke kunnat komma till annan åsigt, än att detsamma, oaktadt dess förtjenster i åtskilliga hänseenden framför nu gällande stadganden, ej bör i sitt nuvarande skick antagas.

Uti ingressen till författningen säges, att genom samma författning ändras nu gällande föreskrifter om hvad, som iakttagas skall, då hofrätt pröfvar besvär vara sådana, att andra parten öfver dem höras bör; men i 1 § förekomma stadganden, som gälla alla besvärsmål, således icke blott dem, hvaruti hofrätten finner andra parten böra höras. Det angifna området, hvarinom författningen skulle röra sig, var således förlitet, och ingressen öfverensstämmer icke med sjelfva författningen.

Då jag nu öfvergår till granskning af de särskilda §§ i författningen, har jag att anmärka följande, vid § 1: I sammanhang med föreskriften, att alla inlagor med bevis skola tvefaldt ingifvas, finnes icke något äfventyr stadgadt för part, som ingifver blott ett exemplar af dem, eller någon föreskrift meddelad, huru hofrätten skall förfara då endast ett exemplar inkommer. Det lärer väl vara utom allt tvifvel, att, för händelse det ligger i klagandens intresse att målet uppehälles, han, om stadgandet antages, skall för att vinna detta ändamål ingifva blott ett exemplar; och mer än sannolikt är, att hofrätterna, eller till och med hofrätternas särskilda divisioner, komma att på olika sätt förfara för att förmå klaganden att fullgöra sin skyldighet uti ifrågavarande hänseende. Då föreskriften är ovilkorlig för alla besvärsmål, lärer hofrätten vara nödsakad ätt vidtaga åtgärder för att få densamma fullgjord, äfven i mål, der sedermera någon förklaring ej varder infordrad. Det har sagts, att någon olägenhet ej sports deraf att enahanda föreskrift redan finnes i afseende å vädjade saker, utan att något äfventyr för underlåtenhet deraf tillika är stadgadt; men man må dervid besinna, att förhållandet i sådana saker är helt olika

s. 288 Sida 288 i årgången börjar härKopiera citering

med i besvärsmål. I vädjade saker inställer sig nemligen svaranden sjelf eller genom ombud i hofrätten och tager der del af handlingarne samt, då endast ett exemplar af inlagan med bevis är ingifvet, tilläfventyrs nöjer sig med att genomläsa dem eller sjelf skaffa sig afskrifter deraf; men deremot i besvärsmål, der förklaring anses nödig, måste, så länge nuvarande stadganden, att missnöje ej behöfver anmälas hos den myndighet, som meddelat öfverklagade beslutet, bibehållas oförändrade, och vederparten således ej har anledning att infinna sig sjelfmant i hofrätten, två exemplar finnas, om ett skall vara qvar- i hofrätten, sedan klaganden uttagit de handlingar, hvilka skola förklaranden tillställas. Lagberedningen, som äfven föreslagit, att handlingar skola i besvärsmås tvefaldt ingifvas, har tillika i 36 kap. 18 § af sitt förslag till Rättegångsbalkens förra del intagit att, der handlingar skola i flera exemplar ingifvas, men det försummas, rätten skall låta på den försumliges bekostnad göra nödiga afskrifter deraf. Uti detta förslag är således åtminstone något stadgadt huru försummelse skall afhjelpas, om man ock dervid kan anmärka, att derigenom ej är föreskrifvet, huru kostnaden för afskrifterna skall förskjutas och huru förskotterna skola gäldas, då den försumlige saknar tillgång.

Vidare stadgas, att protokoll eller utslag, som ena parten inlemnat, icke må åt den andra utgifvas. I följd af detta stadgande och hvad i det föregående af § 1 sägs, behöfva icke heller sådana handlingar eller afskrifter deraf tillställas förklaranden. I afseende härå får jag först erinra, att uttrycket protokoll eller utslag är af beskaffenhet att derunder kunna hänföras äfven andra handlingar än protokoll eller utslag i målet; och om klaganden företer andra protokoll eller utslag, är det väl en orimlighet att förklaranden skall, med besvär och kostnad, sjelf skaffa sig afskrifter deraf för att kunna afgifva sin förklaring. Om nu ock det anmärkta uttrycket skulle kunna anses afse endast protokoll eller utslag i målet, är i många fall obilligt, att förklaranden ej får del deraf på samma gång med de öfrige

s. 289 Sida 289 i årgången börjar härKopiera citering

handlingarne. Det är väl sännt, att en part bör anses hafva kännedom om hvad i saken i första instansen förelupit; men i de flesta fall är det nödigt för honom, då han skall förklara sig, att se huru det, som förelupit, blifvit beskrifvet; och då han ej får protokoll eller utslag, måste han, der han ej förut varit skyldig lösa dem, hos vederbörande expeditionshafvande begära och sedan utlösa dem, hvilket måhända icke alltid kan ske inom förklaringstidens utgång. Då en sökande hos kon. befallningshafvande icke fått sin ansökning bifallen och derför icke heller lemnar vederparten del af utslaget, utan i stället besvärar sig i hofrätten, som utställer målet till kommunikation, måste förklaranden, som alls icke har någon kännedom om hvad utslaget innehåller vidare, än hvad han af besvären inhemtar, alltid hos länsstyrelsen skaffa sig afskrift af utslaget, hvilket synes vara obilligt mot honom. I vädjade saker åter har svaranden alltid tid att bereda sig på sitt försvar och anskaffa nödiga handlingar, sedan vadet blifvit erlagdt och innan målet till hofrätten kommer.

Vid § 2: Uti denna § finnes det visserligen stadgadt huru det skall gå, då klaganden försummar att inom föreskrifven tid inlemna bevis om kommunikationens fullgörande, men deremot icke alls något stadgadt om huru det skall förfaras, då den, som skall förklara sig, hållit sig undan eller icke kunnat af klaganden anträffas, och klaganden således icke försummat sitt åliggande, men icke heller betyget ingifvit. Föreskrifter i detta hänseende finnas icke heller nu, men böra, efter mitt förmenande, icke saknas i en ny lag. Jag vet väl, att man sökt hjelpa sig fram, då förklaranden efter flera försök ej kunnat anträffas, med föreläggande för honom genom anslag i hofrätten att inom viss tid fullgöra sin förklaringsskyldighet, men detta är en af nuvarande förhållanden påkallad nödfallsutväg, som bör kunna utbytas mot något bättre, särdeles som förklaranden, hvilken ej har någon skyldighet att taga reda på om besvär blifvit anförda, icke heller har

Tidskrift för Lagstift», etc., 4:de årg. 19

s. 290 Sida 290 i årgången börjar härKopiera citering

skyldighet att se på anslagen i hofrätten, som vanligen icke heller uti nu ifrågavarande fall hafva någon annan följd, än att besvären blifva afgjorda utan att förklaring inkommit. Äfven annat förfall, än att klaganden ej anträffat sin vederpart, kan inträffa för klaganden ätt inom föreskrifven tid ingifva beviset; och äfven huru i sådan händelse skall förfaras, borde föreskrift finnas. I begge dessa hänseenden har lagberedningen i 17 kap. 11 § af dess förslag till Rättegångsbalkens förra del intagit erforderliga stadganden.

Vid § 3: Stadgandet att, om förklaranden ej inom föreskrifven tid kommer med förklaring in, sådant ej må hindra målets afgörande, borde, efter mitt omdöme, ej vara ovilkorligt, utan förklaranden äfven vara öppet att visa laga förfall, samt föreskrift meddelas om huru i sådan händelse skall förfaras, hvilket lagberedningen äfven iakttagit i sistomförmälda kapitels 13 §. Det synes mig deremot vara öfverflödigt att förklaringen skall tväfaldt ingifvas, och i allt fall är icke heller här något äfventyr stadgadt om handlingen blott i ett exemplar ingifves.

I följd af allt detta finner jag mig förhindrad att å det nu framlagda förslaget tillstyrka nådig stadfästelse».

Assessoren Livijn utlät sig: »En lagförändring i den syftning, ifrågavarande förslag afser, finner äfven jag vara ändamålsenlig, såsom ländande till rättegångars förkortande; och ehuru förslagets titel icke omfattar allt hvad förslaget innehåller, och således, utan närmare granskning af förslagets lydelse, möjligen kan blifva missledande, finner jag dock denna omständighet icke vara af den vigt, att jag på sådan grund anser mig böra afstyrka förslagets antagande.

Men andra omständigheter hafva synts mig vara af större betydenhet.

En af dessa är, att uti förslagets 1 § icke blifvit stadgad någon påföljd för part, som ingifver sin inlaga med bevis i allenast ett exemplar. Då besvären icke äro behörigen anförda, derest de icke anförts på det uti lagen föreskrifna sätt, skulle det synas som om nämnda påföljd borde vara densamma, som i allmänhet gäller för underlåtet iaktta-

s. 291 Sida 291 i årgången börjar härKopiera citering

gande af hvad om fatalier finnes stadgadt, nemligen talans förlust; och att åt likartade föreskrifter tillförene gifvits sådan tydning, kan man sluta deraf, att Lagkomitéen i dess förslag till Rättegångsbalk 17 kap. 3 § uttryckligen utsatt omförmälda påföljd, utan att särskildt nämna något derom i förslagets motiver, hvilket otvifvelaktigt skulle skett, om stadgandet inneburit någon nyhet. Af diskussionen har jag likväl inhemtat att, i öfverensstämmelse med en nyare tids mera öfverseende anda, så beskaffad eller ens någon annan påföljd för framtvingande af åtlydnad af lagens förskrift anses icke kunna i saknad af bestämmelse härom stadgas; och då praktiska svårigheter framdeles torde nödga att frånträda denna åsigt, befarar jag, att man såsom nödfallsutväg kommer att tillämpa den af lagberedningen i dess förslag till rättegångsbalk, första delen kap. 36. § 18, framställda och i 141 § konkurslagen upptagna föreskrift att låta den försumlige gälda lösen för afskrift af det bristande exemplaret, en åtgärd, destomera olämplig i besvärsmål, som omgången med lösens uttagande blefve ganska betydlig, äfven om man ansåge att vederbörande myndigheter och deras underordnade borde och lagligen kunde utan ersättning dermed besväras, samt kostnaden, i händelse de försumlige saknade tillgångar, komme att drabba expeditionshafvanden, ensidigt ländande den försumlige till gagn. Saknaden af bestämd påföljd i förevarande fall anser jag derföre vara så vigtig, att den i och för sig bör föranleda till afslag å förslaget.

En annan ofullständighet af enahanda betydenhet har jag funnit deruti, att förslaget icke i 2 § upptager under hvilka förhållanden offentlig myndighets åtgärd må anlitas, då någon öfver besvären höras bör. Förslagets inledning är af den omfattning, att stadgandena i Kongl. Brefven den 28 Januari 1753 och den 7 Januari 1805 kunna anses upphäfda; och ehuru dessa Kongl. brefs innehåll väl till en början torde tagas till ledning, kan man dock snart nog, i saknad af bestämda föreskrifter, förvänta, det en välvillig önskan att för parterna förminska de med en rättegång

s. 292 Sida 292 i årgången börjar härKopiera citering

städse förknippade besvär och omkostnader skall alltmera på myndigheterna öfverflytta hvad i förevarande fall parterna måst hittills sjelfve verkställa eller ombestyra, såsom redan här i hofrätten, i olikhet med åtminstone i Götha hofrätt, tillgår i strid med Kongl. Brefvet den 13 Mars 1751. För vinnande af bestämdhet i denna del samt för att hålla välviljan inom behöriga gränser, finner jag stadgande vara af nöden.

Vidare synes mig böra såsom en ofullständighet anmärkas, att förslaget, hvilket ju har till ändamål att meddela alla i afseende å besvärs delgifvande gällande stadganden, icke föreskrifver, att delgifningsbeslutet skall medfölja de handlingar, som tillställas vederparten. Uttrycklig bestämmelse härom synes mig till förekommande af tvifvelsmål och olika meningar, hvilka företrädesvis i formfrågor äga det menligaste inflytande, vara behöflig, äfvensom föreskrift att berörda beslut, hvaraf förklaranden bör få del i hufvudskrift, skall innehålla allt hvad den klagande och hans vederpart hafva att i afseende å förklaringen iakttaga.

Slutligen må anmärkas, att i fråga om infordrande af förklaringar öfver besvär från Gotland särskilda föreskrifter finnas meddelade i K. Förordningen den 23 Augusti 1837. Då ingenting finnes om Gotland nämndt i förslaget, förmodar jag, att berörda föreskrifter böra anses upphäfda; men, med afseende å omförmälda förordnings speciela beskaffenhet, synes mig olämpligt, att den ej uttryckligen i förslagets inledning omnämnts såsom ej mera gällande, likasom det i allmänhet torde vara önskvärdt, att, då äldre lagstadganden genom nya förordningar upphäfvas eller ändras, de förra uttryckligen uppräknas, på hvilket sätt vid lagstiftning i andra länder lärer ske.

Dessa af mig korteligen anförda omständigheter innefatta, enligt min åsigt, fullgiltig anledning att i underdånighet tillstyrka, det ifrågavarande förslag icke må, i den form det blifvit framstäldt, vinna bifall».

s. 293 Sida 293 i årgången börjar härKopiera citering

Götha hofrätt.

att, då en förändrad lagstiftning i den af Riksens Ständer föreslagna syftning vore af behofvet påkallad, samt mot det underd. förslaget icke förekommit anmärkning af sådan beskaffenhet, att den må anses utgöra hinder för detsammas antagande, hofrätten i underd. tillstyrkte, att ifrågavarande förslag, hvarigenom skulle åstadkommas enhet i behandlingen af hvarje kommunikationsärende, der offentlig myndighets åtgärd ej behöfde anlitas, måtte, såsom för lagskipningen fördelaktigt, vinna Kongl. Maj:ts nådiga bifall.

. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge:

att då genom antagande af ifrågavarande förslag enhet skulle vinnas uti de för särskilda fall nu gällande olika bestämmelser i ämnet, samt ett skyndsammare afgörande af målen jemväl befordras, hofrätten, som ansåge de anmärkningar, som kunde mot förslagets uppställning göras, icke vara af den vigt, att de borde föranleda till detsammas förkastande, i underd. tillstyrkte, att förslaget måtte vinna Kongl. Maj:ts nådiga godkännande.

Detta underdåniga utlåtande uttryckte presidenten Munck af Rosenschölds, hofrättsrådet Fredriksons, assessorerna grefve Horns, Gyllenkölds, Lindencronas och Nilsons samt adjungerade ledamoten Anderbergs åsigt; hvaremot assessoren Bergström, med hvilken hofrättsråden Bergenstrâhle och Hagerman instämde, anförde: »Stadgandena uti ifrågavarande, af Riksens Ständer för deras del beslutade författning hade, enligt mitt omdöme, icke bordt inskränkas till mål, som i hofrätt genom besvär fullföljas, utan utsträckas jemväl till sådana ansöknings- och andra ärenden, som tillhöra hofrätts omedelbara handläggning, och hvari kommunikation skall ifrågakomma.

Vidare finner jag hos författningen en brist deri, att lämplig påföljd, till exempel sådan som i 141 § konkurslagen den 18 September 1862, hvad angår konkursmål, be-

s. 294 Sida 294 i årgången börjar härKopiera citering

stämmes, icke finnes stadgad för försummelse att tväfaldt ingifva alla inlagor med de bevis, som dertill höra. Saknaden af bestämmelse i 27 kap. 6 § Rättegångsbalken om slik påföljd, hvad angår lagvadda och instämda saker, har vållat, att inga andra handlingar än sjelfva inlagorna deri tväfaldt ingifvas, hvaremot de till inlagorna hörande bevis aldrig eller nästan aldrig inlemnas i mer än ett exemplar. Samma orsak kommer otvifvelaktigt att i de mål, den föreslagna nya författningen afser, framkalla samma verkan. Men olägenheterna deraf, att lagbudet icke efterlefves, blifva ojemförligt större i senare händelsen, än i förra, eller hvad angår lagvadda och instämda saker, i hvilka försummelse af ifrågavarande beskaffendet icke föranleder preliminärt föreläggande för den försumlige att ingifva felande exemplar af bevis, utan motparten har tillfälle att hos vederbörande tjensteman taga kännedom om desamma. Om deremot till hofrätt ingifna besvär skola utställas till kommunikation, måste den klagande, som icke tväfaldt ingifvit alla erforderlige handlingar, genom preliminärt utslag föreläggas, vid någon af hofrätt bestämd påföljd, att sådant iakttaga. Den påföljd, hvarvid part vanligen förständigas att inlemna felande handlingar, eller att målet ändock i befintligt skick vinner ytterligare handläggning, torde lätteligen finnas icke vara i förevarande fall lämplig. Icke heller lärer hofrätt utan stöd af tydlig lag kunna för klagandeparts underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse stadga talans förlust eller tillförbinda honom att gälda lösen för afskrift af den eller de handlingar, som ej tväfaldt ingifvits. Återstår således endast att förelägga äfventyr af penningeviten, hvilken påföljd också torde vara den enda, hofrätt, hvad angår förklarande part, kan använda. Till följd af en så föga verksam påföljd, som vite, beredas parter rika tillfällen till tidsutdrägt.

Stadgandet i författningens 1 §, att protokoll eller utslag, som ena parten inlemnat, ej må åt den andra utgifvas, hade bordt genom tillsättande af orden »i målet» omedelbart efter orden »protokoll eller utslag» närmare begränsas.

s. 295 Sida 295 i årgången börjar härKopiera citering

Protokoll eller utslag i annat mål, än det i hofrätt fullföljda, kan nemligen företes såsom bevis, hörande till inlaga deri, och bör i sådant fall tväfaldt ingifvas, hvarföre hinder för ett sådant bevis utgifvande till vederparten icke förefinnes.

På grund af hvad sålunda anfördP blifvit, hemställer jag, att hofrätten måtte i underdånighet afstyrka antagande af ifrågaställda lagförändring».

Ärendet föredrogs den 6 December 1866 inför Högsta Domstolen, i närvaro af justitieråden Alexanderson, Qvensel, Södergren, friherre Leuhusen, Adlercreutz, Bolin och Rabe, dervid Högsta Domstolen afgaf följande underd. utlåtande:

»Då i besvärsmål svarande parten icke är. skyldig att sjelf eller genom ombud vara i hofrätt tillstädes och således icke kan förutsättas äga tillfälle att af besvären och ingifna bevis taga kännedom, synes som hade i sammanhang med föreskriften i § 1, att alla inlagor med bevis, som dertill höra, skola äfven i besvärsmål till hofrätt tväfaldt ingifvas, bordt meddelas stadgande om viss påföljd för uraktlåtet iakttagande af berörde föreskrift, äfvensom huru, i händelse klaganden ej skulle anses hafva genom sådan försummelse förlorat sin talan, förfaras borde för erhållande af dupletter utaf besvärsskriften och bevisen. Blir förslaget lag, torde med skäl kunna befaras att, i saknad af bestämmelse för nämnda fall, olika åsigter och förfaringssätt dervid skola inom hofrätterna äga rum, och måhända jemväl det med förslaget åsyftade ändamål komme att i icke oväsendtlig mån förfelas. Likaledes borde stadgande hafva meddelats om besannande af de exemplar af ifrågavarande handlingar, som ej utgöra hufvudskrifter.

Uti 2 punkten af § 1 föreskrifves, att protokoll eller utslag, som ena parten inlemnat, ej får åt den andra utgifvas, hvaraf således följer, att protokoll eller utslag i mål, deri talan hos hofrätt fullföljts genom besvär, ej skulle, såsom hittills skett, delgifvas förklaranden. Efter hvad för-

s. 296 Sida 296 i årgången börjar härKopiera citering

handlingarna vid förslagets antagande af Riksens Ständer gifva vid handen, hvilar detta föreslagna stadgande på den förutsättning att förklaranden redan äger eller bör äga kännedom om hvad i målet förelupit. Men härvid tyckes vara förbisedt, att hos underrätt och Kongl. Maj:ts befallningshafvande svarande eller förklarande part icke är lagligen förbunden att lösa protokoll eller utslag och således kan om det öfverklagade beslutet sakna kännedom, hvilken han i vissa fall icke heller kan anses vara skyldig äga förr än han af beslutet särskildt erhållit del. För öfrigt torde mången gång förklaranden behöfva en noggrannare kännedom af hvad vid underrätten i målet förelupit, än han ur sitt minne kan hemta, och i sådant fall skulle han antingen hos en tilläfventyrs på långt afstånd från hans hemvist boende domhafvande söka få mot lösen del af protokoll och utslag, eller ock, om allt för stora svårigheter mötte derför och för iakttagande tillika af den utaf hofrätten utsatta tid för förklaringens afgifvande, nödgas inskränka denna senare till allenast ett naket bestridande af besvären. Visserligen skulle äfven efter lagberedningens förslag till Rättegångsbalk klaganden i mål, som genom besvär fullföljdes från underrätt till hofrätt, vara pligtig, i händelse besvären utställdes till förklaring, att delgifva sin vederpart endast duplett af besvären jemte afskrifter af deri åberopade, förut ej företedda handlingar, men denna af lagberedningen föreslagna ändring i hvad nu iakttages synes äga grund i och stå i nära sammanhang med öfriga af lagberedningen föreslagna föreskrifter beträffande rättegången, såsom, bland andra, den att vid underrätt skulle i allmänhet af dom ett exemplar till hvardera parten utgifvas, — och hvad angår besvär öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag, innehåller lagberedningens förslag till utsökningsbalk i 9 kap. 7 § uttryckligen, att borgenär, som öfver sådant utslag klagar, skall vid dupletten af sina besvär foga besannad afskrift af utslaget. Dessutom förekommer emot redaktionen af § 1 i Riksens Ständers förslag, att efter ordalydelsen ej blott af ena parten inlemnade protokoll eller utslag i det

s. 297 Sida 297 i årgången börjar härKopiera citering

mål, deri besvär anförts, utan äfven andra protokoll eller utslag, de der utgöra bevis, ej skulle få till andra parten utlemnas. •

Enligt 8 § i 27 kap. Rättegångsbalken, hvilket lagrum genom ingressen till förslaget skulle upphäfvas, bör hofrätt, vid utställande af besvär till förklaring, låta å besvären teckna hvilken sig förklara skall, hvarefter klaganden har att besvären uttaga och förklaranden tillställa. I öfverensstämmelse härmed synes föreskrift hafva bordt i förslaget inflyta, att kommunikationsbeslut skulle tecknas å det exemplar af besvären, som det ålåge klaganden uttaga och vederbörande tillställa; hvarförutan lämpligen bordt i förslaget meddelas stadgande dels om skyldighet för hofrätt att i kommunikationsbeslutet införa allt hvad klaganden och förklaranden hade att iakttaga samt äfventyret om det försummas, dels ock om sättet huru förfaras skulle, i händelse klagande eller förklarande styrkte laga förfall för fullgörande af hvad i kommunikationsbeslutet blifvit dem förelagdt, i hvilka hänseenden ledning kunnat hemtas från lagberedningens förslag i förevarande ämne.

Utom hvad här ofvan mot förslaget blifvit anmärkt, ansåg Högsta Domstolen sig böra vidare erinra: att om, såsom af ordalydelsen uti förslagets ingress lärer följa, föreskriften i 38 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 om skyldighet för underrätt att i alla sådana brottmål, uti hvilka den angifne blifvit dömd till ansvar, genast efter utslagets afkunnande underrätta honom om allt hvad han i hvarje hänseende bör iakttaga, derest han vill deruti söka ändring, och sådant honom till efterrättelse anteckna å sjelfva utslaget, fortfarande skall gälla, tvekan torde uppstå derom, huruvida i förevarande mål det i förslagets 2 § utsatta äfventyr för försummelse af klaganden att inom bestämd tid till hofrätt ingifva kommunikationsbevis är tillämpligt i det fall, att klaganden är den af underrätten till ansvar dömde och ej erhållit fullständig besvärshänvisning; — samt att enär lydelsen af ingressen till förslaget är sådan, som skulle detsamma afse endast hvad iakttagas bör, då hofrätt finner skäl

s. 298 Sida 298 i årgången börjar härKopiera citering

att utställa den klagandes besvär till andra partens förklaring, och man således deraf kan äga anledning antaga att förslaget angår allenast nämnda ämne, men § 1 innebär lagförändring jemväl i andra hänseenden, det synes hafva varit lämpligast att i slutet af förslaget i stället för uti ingressen införa i hvad mån gällande lag och författningar skulle komma att genom förslaget upphäfvas.

På grund häraf fann Högsta Domstolen sig icke böra tillstyrka antagande af ifrågavarande lagförslag.

Justitierådet Alexanderson tillade den anmärkning, att justitierådet för sin del ej kunde finna, huruvida förslagets mening vore att bibehålla eller icke bibehålla hvad i afseende på Gotland, genom K. Brefvet den 8 December 1748 och K. Förordningen den 23 Augusti 1851, stadgas, angående rättighet för parter i mål, som underrätt på Gotland afdömt, att till dervarande landskansli inom halfva klagotiden ininlemna sina besvär och jemväl, i händelse Svea hofrätt utställer besvären till förklaring, få, inom viss tid efter anslag, hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande besvären uttaga samt bevis om verkställd kommunikation dit ingifva. Vore meningen att låta dessa undantagsstadganden fortfarande gälla, så, enär, enligt desamma, besvärens inlemnande tväfaldt icke erfordras och hela besvärsakten bör förklaranden tillställas, uppkomme härigenom en ej af behofvet påkallad afvikelse från den föreslagna nya lagens grunder. Anses åter förslaget upphäfva nämnde stadganden, hvad besvärsmålen angår, så torde, med hänsyn till Gotlands änskönt numera betydligen underlättade, likväl tidtals afbrutna kommunikationer med fastlandet, oförvållade förluster af fatalier för parter vara att befara; och då uppstår jemväl den menliga olikhet emellan vademål och besvärsmål, att parternas inlagor och andra handlingar skulle få ingifvas till landskansliet i de förra målen, men icke i de senare.