»Märkrulla» icke i ordning då sådan affordras. K. Tullstadgan af den 7 December 1860, §S II, 12, 13, 14.
29 januari 1867
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1867, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 376–377 i årgången 1867. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjerde årgången, 1867 i litteraturen — s. 376–377 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 29 Januari 1867». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Tullfiskalen vice häradshöfdingen Carl Leissner instämde till rådstufvurätten i Calmar danske undersåten skepparen Sören Petersen, med yrkande: att enär Petersen på resa med skonerten Svanen från Horsens till Calmar ieke varit försedd med märkrulla, då sådan honom affordrats af kustsergeanten i Calmar tullkammaredistrikt A. Hallengren vid dennes besök å fartyget den 12 December 1865, sedan det
s. 377 Sida 377 i årgången börjar här
kommit inom Svenskt strandområde, Petersen för denna uraktlåtenhet måtte fällas till ansvar.
Genom utslag den 18 Dec. 1865 utlät sig rådstufvurätten: att som den tulltjensteman, hvilken vid fartygets insegling till Calmar förstnämnde dag inställt sig ombord, der fått emottaga märkrullan färdig och af Petersen underskrifven, så snart fartyget ankrat på Calmar redd; alltså och vid betraktande särskildt af den omständighet, att fartyget icke innehade last, förklarade rådstufvurätten, att ansvar i åtalade hänseendet icke kunde Petersen ådömas.
Götha hofrätt, hvarest Leissner besvärade sig, yttrade medelst utslag den 26 Februari 1866: att emedan ostridigt vore, att Petersen vid ifrågavarande tillfälle uti fartyget icke haft annat gods, som bordt å märkrulla upptagas, än skeppsprovision och skeppsförnödenheter; ty och som dessa, enligt 12 § i Tullstadgan den 7 December 1860, bordt upptagas sådane de voro, då märkrullan aflemnades, funne hofrätten den omständigheten, att Petersen icke genast haft märkrullan färdig, då denna blifvit honom af Hallengren affordrad, icke kunna ådraga Petersen ansvar, hvarför hofrätten fastställde rådstufvurättens beslut.
Leissner fullföljde underdånig talan.
Målet föredrogs den 29 Januari 1867 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Alexanderson, Berg, Adlercreutz, Bolin, von Hofsten och Rabe), dervid Högsta Domstolen fann skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.