Angående fullgörande af den i 30 kap. 5 § Rättegångsbalken vilkorligen stadgade edgång, för talans fullföljd mot hofrätts dom.
28 februari 1867
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1867, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 490–493 i årgången 1867. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjerde årgången, 1867 i litteraturen — s. 490–493 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 28 Februari 1867». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Nämndemannen Otto Andersson i Höj anmälde uti en till hofrätten öfver Skåne och Blekinge ingifven skrift missnöje emot hofrättens den 23 Februari 1866 gifna utslag i mål emellan Otto Andersson, å ena, och friherre Sten Ra-
s. 491 Sida 491 i årgången börjar här
mel, å andra sidan, angående skuldfordran, samt anhöll om föreskrift för underdånig talans fullföljd.
Uti revisionsutslag den 19 påföljde Mars föreskref hofrätten, bland annat, att Otto Andersson ålåge att hos kon. befallningshafvande eller i taka händer nedsätta det honom i förberörde mål till utgifvande ådömde belopp 2,000 rdr jemte 57/J0:dels procent ränta å 10,000 rdr från den 5 Maj 1864 till samma dag 1865 och derifrån å 2,000 rdr till nedsättningsdagen, jemte vederparten tillerkänd kostnadsersättning 10 rdr, eller, om Otto Andersson till berörde nedsättning icke ägde penningar, silfver eller guld, styrka det, der vederparten sådant äskade, med ed sin hos kon. befallningshafvande eller domaren i orten, om det beqvämligen der ske kunde, hvarefter, men ej förr, Otto Andersson hade lof att gifva andra lösören dertill upp med laga värde derå, eller, om de ej funnos, gifva upp gods och jord å landet eller hus och tomt i staden med rättens bevis, om de för annan gäld häftade eller ej, samt att öfver fullgörande af hvad sålunda blifvit föreskrifvet till hofrätten ingifva bevis sist före klockan 12 på dagen den 24 Maj 1866, allt vid påföljd, om något deraf underlätes, att saken ej finge till Kongl. Maj:t komma; hvaremot, om föreskrifterna rätteligen fullgjordes, hofrätten ville tillse, att handlingarna i saken och ett utskrifvet exemplar af det deruti inför hofrätten förda protokoll blefve till justitie-revisions-expeditionen insända.
Uti en sistnämnde dag till hofrätten ingifven skrift tillkännagaf Otto Andersson, att han till fullgörande af den föreskrifna nedsättningen icke ägde penningar eller guld eller mera silfver än till ett värde af 158 rdr, och förty såsom tillgång till gäldande af vederpartens kraf uppgåfve, utom sitt silfver, utsocknefrälsehemmanet 66/572:dels mantal N:o 30 Löddeköpinge med derå uppförd Holländsk vädermjölqvarn samt gatehuset N:o 34 Löddeköpinge, hvilka fastigheter redan den 30 Augusti 1865 blifvit för friherre Kamels ifrågavarande fordran utmätte, eller, om det ej godkändes, viss lösegendom, hvarjemte Otto Andersson till hof-
s. 492 Sida 492 i årgången börjar här
rätten inlemnade dels uppgift å arbetadt silfver till värde af 158 rdr, dels i bestyrkt afskrift instrument öfver en den 30 Augusti 1865 af länsmannen F. O. Flygare hos Otto Andersson hållen utmätning, dervid till gäldande af friherre Ramels fordringar hos Otto Andersson enligt hofrättens utslag den 31 Juli samma år och kon. befallningshafvandes i Malmöhus län d. 30 nästförutgångne Juni, jemte ränta och kostnader, beräknade till 5,543 rdr, nyssnämnde fastigheter blifvit utmätte och värderats till 18,000 rdr rmt; dels ock instrument öfver en den 22 Maj 1866 af länsmannen Flygare, med biträde af två nämndemän, på Otto Anderssons anmodan hos denne hållen förrättning, dervid Otto Andersson såsom tillgång till godtgörande af ifrågavarande kraf uppgifvit 60,000 st- tegelsten samt 45,000 st. 11/2 och 24,000 st. 13/4 tums tegelrör, hvilket allt värderats till 2,721 rdr rmt.
Genom utslag den 14 Juni 1866 yttrade sig hofrätten: att som Otto Andersson, då han ej förmått i penningar, silfver eller guld tillfullo nedsätta hvad honom ådömdt blifvit, varit pligtig, der friherre Ramel det äskat, med ed sin styrka sådant förhållande inom utgången af den tid, då bevis öfver fullgjorda præstanda senast skolat till hofrätten ingifvas eller före kl. 12 på dagen den 24 nästförutgångne Maj; men Otto Andersson icke inom utgången af nämnde tid aflagt berörde ed; samt vid det förhållande att Otto Andersson först å sagde dag och genom ombud anmält sin föregifna oförmåga att nedsättningen på omförmälda sätt fullgöra, friherre Ramel betagits tillfälle att äska edgång så tidigt, att densamma kunnat före stadgade tidens utgång af Otto Andersson fullgöras; alltså och då vid det i ärendet hållne förhör friherre Ramel, på grund deraf att ed ej blifvit aflagd, yrkat ogillande af præstanda, kunde hofrätten icke meddela föreskrift om insändande till Kongl. Maj:t af handlingarna i saken och det deruti inför hofrätten förda protokoll.
Häröfver besvärade sig Otto Andersson i underdånighet.
Målet föredrogs den 28 Februari 1867 inför Högsta Domstolen; och enär emot de af Otto Andersson till hof-
s. 493 Sida 493 i årgången börjar här
rätten ingifna præstanda i saken ej förekommit annan anmärkning, än att Otto Andersson skulle försummat att med ed styrka, det han ej ägde penningar, silfver eller guld till fullgörande af hofrättens utslag; så och då efter lag denna skyldighet är beroende deraf, om vederdeloman förklarat sig äska edens afläggande, men friherre Ramel icke finnes hafva något påstående derom framställt, ansågo Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Alexanderson, friherre Leuhusen, Berg, Naumann och Rabe) hofrätten ej hafva bordt, på sätt som skett, förvägra Otto Andersson att få handlingarne och hofrättens protokoll i saken till Kongl. Maj:t insända; hvadan bemälde ledamöter, med ändring af hofrättens beslut, funno skäligt förordna, det nedre revisio, nen skulle äga att saken i vanlig ordning handlägga, derom parternas ombud borde inför nedre revisionen förständigas.
Justitierådet Qvensel yttrade: »Enär friherre Ramel om fullgörande af den edgång, Otto Andersson ålegat, såsom vilkor för rättigheten att för nedsättning af ådömde beloppet uppgifva annan tillgång än penningar, silfver eller guld, icke väckt fråga förr än å den för sakens fullföljd hos Kongl. Maj:t bestämda dag, och vid sådant förhållande Otto Andersson icke bordt förvägras lämpligt rådrum att efter berörde inställelsedag eden gå, om han gitte, finner jag skäligt att, med ändring af hofrättens utslag, visa frågan om Otto Andersson rätteligen fullgjort hvad för sakens fullföljd bordt iakttagas, åter till hofrätten, som äger att samma fråga på anmälan ånyo företaga och dermed lagligen förfara».