Naumanns tidskrift 1867 s. 494

Lärftskramhandlanden E. D. Engelmarks sterbhusdelägare hade, efter stämning vid Stockholms rådstufvurätt, yrkat: att sterbhusdelägarne efter aflidne kontorsskrifvaren C. F. Palmborg måtte varda ålagdt att, gemensamt eller hvilkendera bäst gälda gitte, till Engelmarks sterbhusdelägare utgifva 5,429 rdr 3 öre rmt med ränta, på grund af den borgen, såsom för egen skuld, Palmborg jemte Engelmark i lifstiden och fyra andra personer, en för alla och alla för en, ingått för ett af sidenkramhandlanden J. F. Folcker den 14 Augusti 1844 till krigsrådet A. H. Branting eller ordres utgifvet, på innehafvaren transporteradt skuldebref å 20,000 rdr banko jemte 6 procent ränta, att, efter ett år och sex månader derefter verkställd uppsägning, betalas, af hvilket skuldebref, som lemnats af Folcker såsom hypothek för en af honom den 30 Mars 1852 till stadsmäklaren Joh. Holm eller ordres å 16,000 rdr banko med 6 procent ränta utfärdad skuldförbindelse, Engelmark blifvit panthafvare, sedan han inlöst sistberörda skuldförbindelse.

Palmborg i lifstiden hade ock vid rådstufvurätten emot Engelmarks sterbhus anhängiggjort och hans sterbhusdelägare sedermera fullföljt talan, med yrkande: att enär ofvanberörda med Palmborgs borgen försedda skuldebref blifvit af gäldenären Folcker sjelf inlöst, och detsammas derefter verkställda pantsättning hos Holm skett utan Palmborgs begifvande, Engelmarks sterbhusdelägare måtte förpligtas att, utan erhållande af betalning, till Palmborgs sterbhsdel-

s. 495 Sida 495 i årgången börjar härKopiera citering

ägare återställa hans namn å nämnde skuldebref, eller bereda dem tillfälle att namnet utplåna.

Sedan parterne utfört deras talan, meddelade rådstufvurätten dom den 28 Augusti 1865: Hvad angick Palmborgs sterbhusdelägares i afseende på vederparternes talan gjorda invändning derom, att ifrågavarande, af Folcker till krigsrådet Branting eller ordres utgifna, med borgen af Palmborg m. fl. försedda skuldebref blifvit, efter löftesförbindelsens ingående af Folcker infriadt och att i följd häraf löftesansvarigheten försvunnit, ansåg rådstufvurätten berörde omständighet icke på Engelmarks sterbhusdelägares betalningsrätt inverka, hvadan samma invändning lemnades utan afseende. Vidkommande Palmborgs sterbhusdelägares anmärkning derom, att tid till anställande af talan på grund af Palmborgs borgensförbindelse skulle vara försuten, så enär upplyst blifvit, att sedan nämnda skuldebref, hvilket vore stäldt att betalas sex månader efter uppsägning, blifvit den 16 Oktober 1852 till betalning uppsagdt hos Palmborg, lagsökning på grund af samma skuldebref blifvit emot Palmborg anhängiggjord den 30 Mars 1854 hos öfverståthållareembetets kansli, som deri meddelat utslag den 29 Juni samma år, samt att Engelmarks sterbhusdelägare å årsproklama efter Palmborg, som inträffat under tiden emellan den 27 Oktober 1858 och den 1 Januari 1860, bevakat fordran på grund af nämnda skuldebref, blef berörde anmärkning af rådstufvurätten ogillad; och emedan, beträffande Engelmarks sterbhusdelägares fordringsanspråk och Palmborgs sterbhusdelägares talan om återfående af Palmborgs å ifrågavarande skuldebref tecknade borgen, sistbemälda sterbhusdelägare erkänt riktigheten af samma skuldebref, jemte den med Palmborgs och Engelmarks samt fyra andra personers namn undertecknade borgensförbindelse, samt Engelmarks sterbhusdelägare icke ifrågasatt annan rätt på grund af nämnde skuldebref, af hvilket, efter hvad handlingarne utvisade, Engelmark blifvit innehafvare genom inlösen af ofvanomförmälda, af Folcker till J. Holm eller ordres utgifna skuldebref å 16,000 rdr, hvarföre förenämnda,

s. 496 Sida 496 i årgången börjar härKopiera citering

med Palmborgs borgen försedda skuldebref lemnats såsom hypothek, än att utbekomma hvad af oguldna återstoden af sistberörde belopp belöpte å Palmborg i förhållande till hans löftesansvarighet ; ty och som Palmborgs sterbhusdelägare icke ens föreburit, att i följd af Palmborgs borgen större eller mindre belopp blifvit utbetaldt, och sterbhusdelägarne icke genom hvad i saken förekommit styrkt sin invändning att Engelmark blifvit till fullo godtgjord för hvad han i följd af sin för Folcker ingångna borgen kunde komma att utbetala; men deremot ostridigt vore, dels att en af de personer, hvilka jemte Palmborg tecknat borgen å förenämnda, till krigsrådet Branting eller ordres ställda skuldebref, fått sin borgensförbindelse öfverkorsad, vid hvilket förhållande och då icke visadt vore, att Palmborg dertill samtyckt, vidsträcktare ansvarighet på grund af denna löftesförbindelse än efter hufvudtalet icke kunde emot hans sterbhusdelägare göras gällande, och dels att afbetalningar å samma skuldebref ägt rum genom utdelningar i Folckers konkurs, nemligen dels den 3 November 1854 10,261 rdr 75 öre, hvarigenom sedan räntan till nämnda dag först guldits, kapitalet minskats till 17,283 rdr 65 öre, och dels den 27 Augusti 1862 2,503 rdr 87 öre; alltså blefve, med ogillande af Palmborgs sterbhusdelägares ofvannämnda yrkande, vederparternas instämda talan i så måtto bifallen, att Palmborgs sterbhusdelägare förpligtades, att till Engelmarks sterbhusdelägare, emot afskrifning å skuldförbindelsen, utbetala en sjettedel af nyssnämnda kapital, 17,283 rdr 65 öre, eller 2,880 rdr 60%/6 öre, jemte 6 procent ränta derå från den 3 November 1854 tills betalning skedde, efter afdrag dels af bevillning för den tid, sådan lagligen borde äga rum, dels af en sjettedel af ofvanberörda den 27 Augusti 1862 afbetalda 2,503 rdr 87 öre, eller 417 rdr 31/6 öre. Parterna sökte å ömse sidor ändring i Svea hofrätt.

Palmborgs sterbhusdelägare yrkade upphäfvande af rådstufvurättens dom och bifall till sin talan. Engelmark, som icke haft några affärer med Folcker, hade afvetat och varit med om att denne, sedan han inlöst reversen å 20,000

s. 497 Sida 497 i årgången börjar härKopiera citering

rdr ånyo utsläppt densamma. Denna Folckers åtgärd var ett svek, och Engelmark hade ej varit i god tro då han infriade förbindelsen hos Holm på 16,000 rdr. Förstnämnda skuldebref hade af Folcker betalts dels genom kontant 10,000 rdr banko och dels genom nytt skuldebref å enahanda belopp med borgen af Palmborg, tecknad i förhoppning om och under löfte att derigenom blifva fri från sin förra borgen; hvilken sistnämda förbindelse Palmborgs sterbhusdelägare äfven måst gälda med återstående belopp. Engelmarks sterbhusdelägare hade ej ens uppgifvit och än mindre styrkt, att Engelmark varit lagligen förpligtad eller tvungen genom domstolsbeslut att infria reversen å 16,000 rdr eller sin borgen på den å 20,000 rdr, utan all anledning förefanns, att Engelmark, likasom Holm, trott sig kunna genom denna transaktion få större utdelning i Folckers konkurs. Engelmark hade sett bedrägeriet med skuldsedelns utsläppande och var således ej skyldig att honorera sin borgen. Engelmark hade dessutom i Folckers konkurs bevakat fordran på grund af reversen å 16,000 rdr och hade derigenom förlorat rättigheten att utkräfva något för panten eller reversen på 20,000 rdr.

Engelmarks sterbhusdelägare bestredo vederparternes ändringssökande och yrkade bifall till sina påståenden.

Hofrätten förklarade, i dom den 23 Augusti 1866, sig ej finna skäl att i rådstufvurättens beslut göra annan ändring, än att, enär upplyst vore, att å ifrågavarande, af handlanden Folcker till krigsrådet Branting utfärdade skuldebref å 20,000 rdr banko blifvit genom utdelningar i Folckers konkurs afbetalda: den 3 November 1854 10,261 rdr 75 öre rmt, deraf på kapitalet tjugofem procent med 7,500 rdr och på räntan 2,761 rdr 75 öre, samt den 15 Mars 1864 2,503 rdr 87 öre, deraf på kapitalet 61/10 procent med 1,830 rdr och på räntan 673 rdr 87 öre, samt följaktligen, då detta belopp afräknades å Folckers den 30 Mars 1852 till Johan Holm uthändigade förbindelse à 24,000 rdr rmt, för hvilken förrberörde skuldebref lemnats såsom hypothek, den oguldna

Tidskrift for Lagstiftn. etc. 4:de arg.

s. 498 Sida 498 i årgången börjar härKopiera citering

återstoden å förbindelsen till Holm, nyssnämnde den 15 Mars 1864, utgjorde i kapital 14,670 rdr och i ogulden ränta, med iakttagande af behörigt bevillningsafdrag, 9,031 rdr 83 öre eller tillhopa 23,701 rdr 83 öre, det belopp, Palmborgs sterbhusdelägare ålåge till vederparterne utgifva, bestämdes till en sjettedel af sistnämnda summa, eller 3,950 rdr 301/2 Öre, äfvensom 6 procent årlig ränta å en sjettedel af förrberörda kapitalåterstod, 14,670 rdr, eller 2,445 rdr från den 15 Mars 1864 till dess betalning skedde.

Denna dom innefattade hofrättsrådet Geijers samt adjungerade ledamöterna Lönroths och Widströms mening.

En ledamot, assessoren Hernmarck, ville såsom skäl för domslutet i hufvudsaken jemväl hafva tillagdt, att Engelmarks sterbhusdelägare icke visat, vare sig att, sedan handlanden Nærs (en af de sex löftesmännen) blifvit försatt i konkurs, laga åtgärd vidtagits för att vid gällande kraft bibehålla den honom för omstämda skuldebref åliggande borgensansvarighet, eller att numera hos enkan Folcker och färgaren Folcker (jemväl löftesmän) tillgång brister för gäldande af de, i följd af deras löftesförbindelser, på dem belöpande andelar af den oguldna återstoden i nämnda skuldebref.

Hofrättsrådet Montelius var af skiljaktig mening och yttrade: att emedan ifrågavarande skuldebref, hvarå qvittenser om åtskilliga räntebetalningar för tiden till den 1 April 1846 funnos skrifna framför krigsrådet Brantings anteckning att skuldsedlen af honom transporterades, kommit åter i sedelutgifvarens hand innan den af honom utlemnades såsom hypothek för skuldebrefvet till Holm, och vid sådant förhållande det borde antagas, att innan pantsättningen skedde, den betalning, för hvilken Palmborg i borgensförbindelsen åtagit sig ansvarighet, blifvit fullgjord, samt detta förhållande, som ådagalades af båda skuldebrefv en med derå befintliga anteckningar, följaktligen ej kunnat vara för någon innehafvare af dessa skuldebref obekant, blefvo Palmborgs sterbhusdelägare af hofrättsrådet från vederparternes talan befriade.

s. 499 Sida 499 i årgången börjar härKopiera citering

Palmborgs sterbhusdelägare fullföljde hos Kongl. Maj:t underd. ändringssökande, såsom stöd hvarför åberopades en skrift af detta innehåll : »Det i saken upplysta och styrkta förhållande är följande: Sedan vår fader och svärfader jemte Engelmark och flera andra personer tecknat borgen, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld, å en utaf sidenkramhandlanden J. F. Folcker till krigsrådet Branting eller ordres den 14 Augusti 1844 utfärdad skuldsedel å 20,000 rdr bko, med ränta, hvilken derå blifvit oafbrutet qvitterad till den 1 April 1846, samt Folcker sjelf derefter inlöst samma skuldsedel med dels 10,000 rdr bko, dels ett annat skuldebref å 10,000 rdr bko, med borgen af Palmborg och andra personer (hvilket sistnämnda skuldebref och löftesförbindelse vi slutligen fått inlösa med ett återstående belopp af 3,000 rdr), —: samt Folcker för Palmborg uppgifvit, att det af honom återlösta 1844-års skuldebref funnes, makuleradt, i säkert förvar, och att löftesmännens påskrifter således kunde när som helst dem återställas, men detta löfte, oansedt mångfaldiga påminnelser, aldrig blef fullgjordt; så har Folcker, detta allt oaktadt, nära sex år derefter, eller den 30 Mars 1852, utan Palmborgs medgifvande eller vetskap, och således falskeligen, utlemnat ånyo sitt inlösta skuldebref å 20,000 rdr bko, med derå tecknade borgensförbindelser, såsom pant eller hypothek för ett hos stadsmäklaren Holm upptaget nytt lån å 16,000 rdr bko, enligt särskild till Holm eller ordres nämnde dag utgifven förbindelse.

Ingen lärer kunna påstå, att löftesmännen å Folckers år 1844 utgifna förbindelse åtagit sig löftesmannaansvar för det nya, år 1852 hos Holm upptagna lån. I gäldenärens egen hand kunde det inlösta skuldebrefvet icke göras gällande emot löftesmännen. Panten ägde i hans hand ej ringaste värde, men äganderätten till samma pant kunde dock icke genom pantsättningen öfvergå till Holm, utan qvarblef oföryttrad hos Folcker. Holm, såsom gammal och erfaren affärsman, kunde icke vara okunnig om detta förhållande, och han kunde således icke handla i god tro, om

s. 500 Sida 500 i årgången börjar härKopiera citering

han tänkte använda löftesskriften, tydligen skrifven och meddelad till säkerhet för annan redan betald skuld, och ej den, hvilken 1852-års skuldebref afsåg. Här var icke heller fråga om någon sakrätt, lösörepersedel eller inteckning, utan en personel förbindelse, som ej kunde af hufvudgäldenären ensidigt till beskaffenhet och natur förändras. Hade icke Holm förtroende till Folckers egen soliditet; så hade det varit för honom lätt att för beviljande af försträckningen förvissa sig, huruvida löftesmännen för gamla, af gäldenären inlösta skuldebrefvet, ville åter ikläda sig betalningsansvar för det nya; och var Holms oförstånd eller tanklöshet så stor, att han ej insåg förhållandet härmed, så kan dock deraf ej härledas laglig förpligtelse för löftesmännen att gälda annan skuld än den, som gäldenären med deras vetskap gjort. Vi känna icke något lagbud, som godkänner dylikt bedrägeri af gäldenär mot löftesmän, då god tro hos långifvaren saknas, och det förekommer oss derföre såsom domaren skulle öfverskrida gränserna af sin befattning såsom lagskipare och inträda såsom lagstiftare in casu, om han gillade ett på löftesförbindelse grundadt kraf, då löftesförbindelsens emottagare tydligen sett vid transaktionen och (lika väl som domaren) visste, att förbindelsens återsättande i omlopp utgjorde ett försök till bedrägeri emot löftesmännen; ty för oss vill synas att både 1734-års lag i 10 kap. 3 § Handelsbalken och 1864-års Strafflag i 22 kap. 2 § 3 mom. stämpla gäldenärens ifrågavarande åtgärd såsom brottslig; och då denna Folckers bedrägliga åtgärd genom sjelfva lånehandlingarnes beskaffenhet var lika synbar för Engelmark som för Holm, synnerligen som Engelmark sjelf var en af löftesmännen, är desto klarare, att Engelmark icke handlat i god tro, utan, om ej i eget åtminstone i gäldenärens intresse, i rak strid emot öfrige löftesmäns, hvarigenom äfven ådagalagdt är, att Engelmarks sterbhusdelägare, som inträdt i denne aflidnes rättigheter och skyldigheter, icke' lagligen hafva något skydd af den löpande egenskap, 1844-års skuldebref haft uti dess föregångna innehafvares hand och ägo. Att Folcker, som ej försökte den

s. 501 Sida 501 i årgången börjar härKopiera citering

enkla åtgärden att begära samma personers borgen å 1852- års skuldebref, hvilka tecknat borgen på den år 1844 utgifna och återlösta skuldsedeln, utan föredrog att sätta denna senare i omlopp såsom pant för 1852-års skuldsedel, derigenom begick ett svårt bedrägeri emot derom okunnige löftesmän, är klart, enär de hade att af pantinnehafvaren befara ett fördöljande af dokumentets egenskap af pant och sättet för åtkomsten deraf, samt i följd deraf utsattes för ett kraf å hela dess belopp med oqvitterade räntor ända från den 1 April 1846, och således i kapitalbelopp ej mindre än 6,000 rdr rmt utöfver hvad innehafvaren enligt 1852-års skuldsedel rätteligen ägt att af gäldenären Folcker fordra. Hvilket ypperligt sätt för vinglare och mindre redliga gäldenäref skulle ej öppnas, om lagskipningens högsta vårdare och utöfvare skulle, medelst prejudikater i denna rigtning, godkänna en gäldenärs återlösta och förvarade, med omakulerade löftesförbindelser befintliga reverser såsom dugliga och värderika panter för hans nya skuldsättningar, — dock rätteligen täckmantlar för bedrägeri samt störande krediten i allmänhet och alstrande misstroende samt ökande sedeförderfvet. Ty huru lätt låter icke förklara sig, att en löftesman, som af långifvaren fått upplysning att hufvudgäldenären sjelf i rättan tid inlöst sitt skuldebref, efter flera års förlopp glömt bort sin borgensförbindelse och hela affären, till dess han genom oväntadt kraf eller lagsökning derom varder påmind, likasom i denna sak sig tilldragit.

Vi hoppas hafva genom det nu anförda visat både olagligheten och olämpligheten, jemte vådorna, om man utöfver tydlig lags ordalydelse och verkliga mening utsträcker löftesförbindelsernas tolkning. Men äfven i ett annat afseende anse vi oss äga grundade skäl till vinnande af ändring i den öfverklagade domen. Handlingarne utvisa nemligen, att Engelmark, som haft mycket invecklade affärsförhållanden med Folcker, bekommit för sina sammanräknade fordringar en hel mängd dels med löftesskrifter försedde, dels af väl kända personer utfärdade skuldsedlar samt panter till en det sammanräknade fordringsbeloppet vida öfverskjutande

s. 502 Sida 502 i årgången börjar härKopiera citering

totalsumma, hvadan vi emot krafvet invändt, att våra vederparter icke styrkt behörigen, att, efter alla dessa säkerhetshandlingars och panters realiserande, någon brist i gäldandet af Engelmarkska fordringarne rätteligen uppstått; och härpå har i domen svarats, att vi ej styrkt vår invändning att vederparterne blifvit till fullo godtgjorde. Detta är dock att vända upp och ned på bevisningsskyldigheten ; ty då Engelmarks bevakningsinlaga i Folckers konkurs, deraf behörigen styrkt afskrift finnes i handlingarne, utvisar att Engelmark af Folcker emottagit hypotheker eller panter till fordringarne vida öfverstigande zifferbelopp, så måste det vara hans rättsinnehafvares, det vill säga våra vederparters, skyldighet att behörigen styrka, det desse värdepapper och panter icke till fulla beloppet utgått, samt för hvilka och i hvilken mån för en hvar af dem brist uppstått till den grad, att en större eller mindre andel af Engelmarks fordringar ej kunnat af dessa tillgångar och erhållna utdelningar utur Folckers massa blifva gulden. Domstolarnes beslut är alltså äfven härutinnan ej lagligen grundadt, utan bygdt på falska præmisser, då vi icke bordt belastas med ett onus probandi, hvilket rätteligen ålegat vederparterna».

Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Sydow samt t. f. revisionssekreterarne Adlers och Lilienberg') hemställde i underd. betänkande den 9 Mars 1867, att Kongl. Maj:t måtte pröfva råttvist att fastställa hofrättens dom.

Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen, den 28 i nyssnämnda månad, blef nedre revisionens betänkande bifallet af Högsta Domstolens flesta ledamöter, justitieråden Cramer, Carleson, Wretman och von Hofsten.

Justitierådet Berg gillade jemväl berörde betänkande på följande ytterligare skäl: »att ifrågavarande af J. F. Folcker den 14 Augusti 1844 till Branting eller ordres utgifna skuldebref å 20,000 rdr banko med ränta, derför Palmborg jemte Engelmark och fyra andra personer ingått borgen, blifvit, enligt hvad upplyst är, den 30 Mars 1852 af Folcker hos Joh. Holm belånadt för 16,000 rdr nämnde mynt, samt Folckers åtgärd att dervid, jemte nämnde skulde-

s. 503 Sida 503 i årgången börjar härKopiera citering

bref, till Holm aflemna en annan med Folckers firma, J. F. Folcker & son, undertecknad förbindelse å det försträckta beloppet, för hvilket förenämnda skuldebref uppgifvits utgöra Hypothek, med hvilken åtgärd uppenbarligen åsyftats att dels tillförsäkra Holm betalning för skulden jemväl af nämnde firma, dels ock utmärka att Folckers revers, ehuru lydande å 20,000 rdr, ej finge göras gällande för högre belopp än det hvilket såsom försträckning derå erhållits, icke, efter justitierådets åsigt, kunde derutöfver tilläggas den verkan, som skulle Holm frånträdt rättigheten att för sin fordran hålla sig till de löftesmän, som för den af Folcker sjelf utfärdade förbindelse ingått borgen, helst i sådant fall, så vida, på sätt handlingarne föranleda, Folcker varit ensam delägare i ofvannämnda firma, förbindelsens öfverlemnande till Holm skulle varit helt och hållet betydelselös».

Justitierådet Naumann yttrade: »att emedan ifrågavarande af handlanden Folcker den 14 Augusti 1844 till krigsrådet Branting utfärdade och med borgen af kontorsskrifvaren Palmborg jemte andra personer försedda skuldsedel å ursprungligt belopp 20,000 rdr bko blifvit den 22 Juni 1846 inlöst af sedelns utfärdare samt sedermera af honom till stadsmäklaren J. Holm, hvars rätt Engelmarks sterbhusdelägare innehafva, fogad såsom pant vid en annan af samme Folcker den 30 Mars 1852 till Holm utfärdad förbindelse å 16,000 rdr nämnde mynt, enligt de å ena skuldebrefvet derom gjorda anteckningar; men Folcker, såsom sjelf innehafvare af förstnämnde utaf honom infriade skuldsedel, lagligen icke kunde göra detsamma gällande emot sina derå tecknade löftesmän, samt således icke heller Holm, genom densammas emottagande som pant, förvärfva sig i detta afseende bättre rätt än pantens ägare Folcker tillkomme, pröfvade justitierådet, jemlikt grunderna för 10 kap. Handelsbalken, rättvist, med ändring af hofrättens dom, Palmborgs sterbhusdelägare från vederparternas talan befria.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 30 April 1867.

s. 504 Sida 504 i årgången börjar härKopiera citering

Anm. Att löpande skuldebref gäller i hvars mans (X:s) hand, är en obestridlig sats. Men hvad som framstår lika obestridligt, är att detsamma icke gäller med annan rättstitel, än X. mottagit det. Har X. fått det med full äganderätt, så kan förhållandet gestalta sig helt annorlunda, än om han t. ex. blott är panthafvare och vill väcka fordringsanspråk mot de å skuldsedeln tecknade löftesmän.

Borgen är, som vi veta, en accessorisk förbindelse, hvilken »sequitur suum principale». Har en utfärdare af löpande skuldebref sjelf inlöst detsamma, — har han blifvit ägare af sin egen skuldsedel, — hafva debitor och creditor blifvit samma person; så är i hans hand fordringen sålunda genom confusio försvunnen, och hvad som inträffat med den principala förbindelsen, det har i slikt fall jemväl inträffat med den accessoriska. Mot sina egna löftesmän har sedelutfärdaren här ingen rätt att anställa kraf, ty han har af dem intet att fordra.

En skuldfordran kan jag lagligen icke pantsätta med annan rätt, än mig sjelf i afseende på densamma tillkommer. I ofvan refererade rättsfall hade Folcker lemnat Holm det af Folcker sjelf utfärdade och inlösta skuldebrefvet som pant, icke till full ägo. Folcker fortfor att vara skuldebrefvets ägare; och då han såsom sådan mot sina egna löftesmän ingen rätt hade, kunde panthafvaren Holm icke heller mot dem lagligen hafva något betalningsanspråk. Engelmarks sterbhusdelägare hade icke ens ifrågasatt någon annan rättighet på grund af fordringsbeviset, än den panträtt Holm erhållit, likasom det heller icke blifvit i någon måtto bestridt att ju Folcker ensam varit ägare af firman J. F. Folcker & Son.

Rättsbegrepp, sådana som de här i korthet antydda, äro konstanta. De kunna, efter vår uppfattning, icke lemnas å sido eller konfunderas utan våda för rättstillståndet.

En såbeskaffad våda skulle jemväl, enligt vår tanka, uppstå, om man i slika fall företoge sig att förklara pantekontraktet för något helt annat, än parterna sjelfve ovedersägligen afslutat och benämnt det, med anteckning derom gjord af pant-

s. 505 Sida 505 i årgången börjar härKopiera citering

ägaren på ena skuldebrefvet, — om man raisonnerade så, att denne ej kunde förutsättas vara till den grad ouppmärksam, att han som pant emottog ett skuldebref, hvilket pantägaren sjelf icke kunde mot löftesmännen göra gällande och således icke heller öfverlåta på panttagaren någon sådan rätt mot dem, hvadan öfverlemnandet till honom af samma skuldebref skulle varit betydelselös, — att skuldebrefvet väl uppgifvits utgöra pant, men att annat dermed åsyftats o. s. v., — en förklaring så mycket vanskligare som här var fråga om tredje mans (löftesmannens) rätt, och den omständighet att panttagaren »sig ej bättre föresett», när skuldebrefvet af honom som pant mottogs, rimligtvis ej kan innebära anledning att genom en slags förklaring söka förändra kontraktets af parterna sjelfva erkända rätta natur.

Hade åter (hvilket här alls icke var förhållandet) Folcker upphört att vara ägare af det löpande skuldebrefvet dymedelst att han ånyo satt detsamma i omlopp på det sätt, att X. (Holm eller någon annan) innehaft det med full äganderätt, utan all anteckning på handlingen om ett föregånget infriande, samt sålunda hvarje mottagare kunnat åberopa god tro; så hade löftesmännen, då deras namn qvarstodo under deras borgensförbindelse såsom för egen skuld, fått skylla sig sjelfve, ifall X., såsom sedelns ägare, mot dem framhöll sitt fordringsanspråk, utan att ens behöfva uppgifva från hvem han fått mottaga det i hvars mans hand gällande fordringsbeviset. Nu uppträdde deremot X. blott som panthafvare, alltså med samma rätt mot löftesmännen som pantägaren sjelf, d. v. s. i denna casus ingen.

I årgången 1865 af vår tidskrift förekommer ett prejudikat,, enligt hvilket ett intecknadt löpande skuldebref, som blifvit inlöst, men ånyo utsläppt, förklarades gälla för hela ursprungliga beloppet, emedan inteckningen icke var till någon del dödad, samt ingen påskrift å skuldebrefvet verkställd om gjord afbetalning. Men der gällde det icke talan mot löftesmännen i liknande fall, som det här ifrågavarande.

Handelsbalkens 10 kap. 9 § utvisar hvad rätt en »borgen som för egen skuld» medförer framför en vanlig borgen, då detta lagrum stadgar: »söke då borgenär hvilkendera han helst vill». Men finnes icke mera någon borgenär, — existerar den principala skulden icke mera; har den af en eller annan anledning försvunnit; — så har borgen gått samma väg. Derigenom att den är proprie, förlorar den ingalunda sin natur af en endast accessorisk förbindelse. Derom torde alla vara ense. Red.