Naumanns tidskrift 1868 s. 247

Lord-Mayorn i London m. m.

Grosshandelsbolaget under firma Otto Lundholm & Comp, samt de enskilde bolagsmännen G. E. Hornemann och J. L. Hornemann afträdde år 1863 sina tillgångar till fordringsägares förnöjande. Åtskilliga tvistefrågor uppstodo under konkursen, såsom här nedan skall visas, i hvilka Stockholms rådstufvurätt dömde den 18 September 1865, hvarefter Svea hofrätt, der vadetalan fullföljdes, meddelade dom den 19 Juli 1866.

Bolaget, som dref sin grosshandelsrörelse i Stockholm, innehade fast egendom dels i Södra Möre härad af Calmar län, nemligen hemmanen Lökaryd, Högaryd och Sprottleboda, dels ock i staden Landskrona.

Å inställelsedagen, den 21 Mars 1864, bevakade förre Inspektoren vid Lökaryd C. J. Berger 599 rdr 35 öre på grund af räkning, hvari Berger påfört bolaget för lemnade förskott vid egendomen Lökaryd från och med den 1 Januari 1858 till och med den 31 Juli 1860 samt kontanta utbetalningar till åtskilliga personer, enligt dessas afräkning med egendomen, tillhopa 592 rdr 28 öre, äfvensom för två års inspektorslön vid egendomen intill 1859 års slut 1,200 rdr, men fört bolaget till godo särskilda poster under be- - rörde tid å tillsammans 1,192 rdr 93 öre.

s. 248 Sida 248 i årgången börjar härKopiera citering

Hvad Berger sålunda bevakat yrkade flere borgenärer måtte ogillas på den grund, att, enligt hvad gäldenärerna upplyst, aftal om viss lön icke varit med Berger träffadt, utan beloppet af lönen skolat bestämmas efter egendomens nettoafkastning, samt öfrige af Berger bevakade fordringsposter voro obestyrkta.

Rådstufvurätten yttrade i sin dom, att då hvarken visadt vore, att Berger ingått på lönens bestämmande efter egendomens nettoafkastning, eller ens blifvit angifvet, huruvida efter sådan beräkningsgrnnd uppkomme annat lönebelopp än Berger för två år påfört med 1,200 rdr, blef denna påföring gillad, hvaremot de af Berger i öfrigt upptagna poster till sammanlagdt belopp 592 rdr 28 öre, enär desamma blifvit bestridda och vore obestyrkta, lemnades utan afseende, i följd hvaraf och då Berger, som enligt sin räknings kredit undfått 1,192 rdr 93 öre, derutöfver således af den fastställda lönen hade tillgodo allenast 7 rdr 7 öre, hans fordran fastställdes till sistnämnda belopp.

Häremot fullföljdes talan dels af grosshandelsbolaget Schwieler & Comp. samt enkan Carolina C. Hornemann, såsom jemväl fordringsägare i konkursen, dels ock af Berger.

De förstnämnde anförde: att då, enligt deras förmenande, bevisningsskyldigheten i afseende på det af Berger påförda lönebelopp tillkomme honom, men ej gäldenärerne eller deras borgenärer, samt Berger icke i ringaste mån styrkt hvarken att emellan honom och gäldenärerne öfverenskommits om så stor lön, som den af Berger beräknade, eller att, efter den af gäldenärerne medgifna beräkningsgrund, lönen uppgått till det af Berger uppgifna belopp, yrkades ogillande af Bergers bevakade fordran i dess helhet.

Berger å sin sida yrkade upphäfvande af rådstufvurätiens dom och godkännande af sitt kraf. Redan år 1860 hade han till bolaget öfverlemnat räkenskaperna rörande egendomen Lökaryd med desamma tillhörande verifikationer. Det hade således varit honom alldeles omöjligt att förete några verifikationer öfver de bestridda posterna. Räkenskaperna funnos i bolagets händer och utvisade uppen-

s. 249 Sida 249 i årgången börjar härKopiera citering

barligen, att alla posterna voro riktiga, och då för öfrigt räkenskaperna under flera år, efter det de blifvit aflemnade, lemnats utan anmärkning och följaktligen af bolaget godkänts, borde det emot hans räkning framställda jäf ej förtjena afseende.

Hofrätten utlät sig: att hofrätten, lika med rådstufvurätten, funne Berger vara berättigad att för två års lön såsom inspektor beräkna 1,200 rdr, och som den af Berger vid hans bevakningsinlaga fogade räkning icke emot Berger innefattade bevis att de belopp, han fört bolaget Otto Lundholm & Comp, tillgodo med tillsammans 1,192 rdr 93 öre, blifvit af honom emottagna såsom afbetalning på hans lön i vidsträcktare måtto än som, efter afräkning af de 592 rdr 28 öre, hvilka Berger i räkningen upptagit såsom för egendomens behof använda, återstode, eller 600 rdr 65 öre; alltså och då ej vore ådagalagdt, att Berger annorledes erhållit godtgörelse för å lönen sålunda återstående 599 rdr 35 öre, blef, med ändring af rådstufvurättens dom, sistnämnda utaf Berger i konkursen bevakade belopp af hofrätten faststäldt till betalning ur afträdda boets tillgångar.

Uti en inlaga, undertecknad: »Gustaf F. Carlberg, ombudsman vid sparbanken i Landskrona», bevakade Carlberg 4,500 rdr jemte ränta, på grund af trenne på sparbanken transporterade, i afskrift företedda skuldebref. Inlagan var försedd med bevis (undertecknadt: »Ex officio: A. Àkerhjelm») att rådmannen magister G. Carlberg, i egenskap af ombudsman vid Landskrona sparbank, med föreskrifven borgenärsed bestyrkt fordringsanspråket inför Landskrona rådstufvurätt

Denna bevakning yrkade en borgenär måtte ogillas på den grund, att Carlberg icke styrkt sig vara sparbankens ombudsman, långt mindre att han i sådan egenskap ägt, på sätt som skett, bevaka sparbankens fordringar, samt att

s. 250 Sida 250 i årgången börjar härKopiera citering

i allt fall det icke blifvit visadt, att sparbanken innehade de skuldebref, på hvilka krafvet grundade sig.

Rådstufvurätten resolverade häröfver, att enär det å bevakningsinlagan tecknade bevis om borgenärseds afläggande af rådmannen Carlberg vitsordade hans egenskap af sparbankens ombudsman, samt till riktigheten bestyrkte afskrifter af de bevakade skuldebrefven bifogats, blef berörde anmärkning ogillad.

Schwieler & Comp. äfvensom enkan Hornemann fullföljde i hofrätten påståendet om bevakningens ogillande. Omförmälda edgångsbeviset ådagalade, enligt deras åsigt, intet annat, än att Carlberg i uppgifven egenskap af sparbankens ombudsman med föreskrifven borgenärsed fästat riktigheten af den fordran, han å sparbankens vägnar bevakat. Att détsamma äfven skulle innefatta vitsord derom, att Carlberg verkligen vore sparbankens ombudsman, ansågo de hafva desto mindre skäl för sig, som det icke kunde tillkomma domstol att öfver dylik egenskap hos en person meddela något slags bevis. Men äfven om det antoges såsom styrkt, att Carlberg vore sparbankens ombudsman, funnes dock icke på något sätt styrkt, att sparbankens ombudsman vore behörig att å dess vägnar bevaka och beediga dess fordringar. Detta måste doek, förmenade dé, nödvändigt vara styrkt, för att bevakningen skulle kunna vinna något afseende, enär hvarken domare eller parter kunde vara pligtige att känna ett dylikt förhållande, samt flera andra inrättningar, föreningar och bolag på annat sätt, än genom sina ombudsmän, bevakade och beedigade sina fordringar.

Hofrätten gillade rådstufvurättens dom.

På grund af ett till Skånska brandförsäkringsinrättningen utfärdadt skuldebref, bevakade J. G. Agardh, C. O. Borg och Fr. Berling, i uppgifven egenskap af »förvaltning af samma inrättning», dels 10,500 rdr, jemte ränta, med afdrag dock af amorterade 448 rdr 80 öre, jemte ränta, dels

s. 251 Sida 251 i årgången börjar härKopiera citering

ock 3 rdr 25 öre bevakningskostnad. Bevakningsinlagan var försedd med bevis, att tjenstemannen i Skånska brandförsäkringsinrättningen, kamereraren J. Nilsson, inför Lunds rådstufvurätt med föreskrifven borgenärsed fästat fordringens riktighet.

Af en borgenär yrkades, att denna bevakning måtte lemnas utan afseende, emedan, äfven om antoges, att Agardh, Borg och Berling utgjorde brandförsäkringsinrättningens förvaltning och i sådan egenskap tillkomme att i konkursen bevaka inrättningens fordringar, det i allt fall vore tvifvelaktigt, om förvaltningen ägde aflägga ed genom ombud, samt att det icke blifvit styrkt, att kamereraren Nilsson varit behörig att med ed fästa riktigheten af fordringsanspråket.

Rådstufvurätten yttrade: att då, emot hvad sålunda anmärkts, förekomme, att Nilssons genom edgångsbeviset vitsordade egenskap af brandförsäkringsinrättningens tjensteman och kamererare utvisade hans behörighet att aflägga borgenärseden, ogillades den gjorda anmärkningen såsom obefogad.

Hos hofrätten yrkade Schwieler & Comp. samt enkan Hornemann, att bevakningen måtte ogillas på den grund, att ej styrkt vore, det de personer, som undertecknat bevakningsinlagan, utgjorde inrättningens förvaltning, eller att dessa, i sin uppgifna egenskap af förvaltare, ägde att inrättningens fordringar med laga verkan bevaka, eller att kamereraren Nilsson vore behörig att å inrättningens vägnar fordringarnes riktighet med ed fästa.

Hofrätten, som icke upptog till pröfning den först derstädesframställda anmärkning att icke visadt vore, det Agardh, Borg och Berling utgjorde brandförsäkringsinrättningens förvaltning eller ägde i sin uppgifna egenskap af förvaltare att inrättningens fordringar bevaka, fann ej skäl att i rådstufvurättens dom göra ändring.

För Smålands med flera provinsers hypotheksförening bevakade assessoren C. O. Hellman, under yrkande af för-

s. 252 Sida 252 i årgången börjar härKopiera citering

månsrätt, tillhopa 7,199 rdr 4412 öre jemte 514 procents ränta å 6,641 rdr 921/2 öre på grund af skuldebref, intecknadt i bolagets egendom 1/2 mantal Lökaryd och % mantal Högaryd.

Vid bevakningsinlagan, daterad »Wexiö i hypotheksföreningens ombudsmansexpedition», var fogadt protokollsutdrag, deraf inhemtades, att Hellman i egenskap af ombudsman för hypotheksföreningen ombestyrt förnyelse af ofvanomförmälda inteckning, och hade riktigheten af bevakade beloppet med ed fästats af kamereraren C. Wacklin, såsom räkenskapsförare vid hypotheksföreningen.

Med anmärkning, att Hellman icke styrkt sin behörighet att å hypotheksföreningens vägnar bevaka nämnde fordran, yrkade en borgenär, att vid bevakningen icke måtte fästas afseende.

Rådstufvurätten, enligt dess dom i saken, ogillade anmärkningen, enär hvad sålunda anmärkts vederlades af bevakningshandlingarnes innehåll.

I hofrätten, der Schwieler & Comp. jemte enkan Hornemann fullföljde talan, påstodo desse bevakningens ogillande på den grund, att genom bevakningshandlingarne icke vore styrkt hvarken att Hellman vore hypothekföreningens ombudsman eller att han i sådan egenskap ägde att bevaka dess fordringar, eller att Wacklin, som i uppgifven egenskap af räkenskapsförare fordringen å hypotheksföreningens vägnar beedigat, vore behörig att sådant verkställa.

Hofrätten förklarade: att, som vid rådstufvurätten icke blifvit bestridt, att Hellman, på sätt han i bevakningsinlagan uppgifvit samt af bevakningen vidfogade handlingar vitsordades, vore ombudsman vid förbemälda hypotheksinrättning. hofrätten, som icke kunde till pröfning upptaga de af Schwieler & Comp, och medpart först hos hofrätten framställda jäf emot bevakningen, gillade rådstufvurättens dom i denna del.

s. 253 Sida 253 i årgången börjar härKopiera citering

Inspektoren C. G. Borgström bevakade 919 rdr 16 öre, innestående lön, enligt räkning, deri han för tiden från den 15 December 1860 till den 31 Augusti 1863, hvarunder Borgström varit förvaltare vid Lökaryds m. fl. bolaget tillhöriga egendomar, utan att bestämd lön för år blifvit betingad, påfört bolaget, hvad han. ansett böra, förutom åtnjutna förmåner in natura, sig tillkomma i kontant lön, beräknad till 500 rdr årligen, eller för 2 år 81/2 månader 1,364 rdr 16 öre, samt tillgodofört bolaget i särskilda poster uppburne 445 rdr.

Emot denna bevakning framställdes anmärkning med yrkande, att då den till stöd för bevakningen företedda räkning, vid det förhållande att viss lön icke varit till Borgström utfäst, ej utgjorde bevis derom, att han ägde den uppgifna fordran. Borgström måtte, derest han icke kunde med borgenärerna träffa öfverenskommelse, hänvisas att vid vederbörlig domstol göra sitt fordringsanspråk gällande.

Rådstufvurätten, enär annat yrkande än det nyssnämnda ej blifvit framstäldt, samt Borgströms löneberäkning vore till beloppet skälig, fastställde hans fordran till betalning med 916 rdr 16 öre.

Vid talans fullföljande häremot i hofrätten anfördes, att det väl icke kunde, motsägas, att Borgströms bevakade fordran blifvit, såsom varande obestyrkt, bestridd. Vid slikt förhållande och då Borgström uti räkningen sjelf uppgifvit att någon penningelön icke blifvit öfverenskommen samt de påförda lönebeloppen icke voro på något sätt styrkta, yrkades, att hofrätten, i enlighet med hvad medgifvef blifvit, endast måtte förklara Borgström berättigad att vid vederbörlig domstol göra sina fordringsanspråk gällande, om han dertill funne sig befogad.

Hofrätten gillade rådstufvurättens dom.

Ä f. d. Abomska siminrättningens aktiebolags vägnar hade grosshandlaren F. A. Eisen, under åberopande af åt honom, enligt bevakningsinlagan bifogadt protokoll, vid sam-

s. 254 Sida 254 i årgången börjar härKopiera citering

manträden den 16 Mars och den 14 Oktober 1863 med delägarne i nämnde aktiebolag, lemnadt uppdrag, bevakat dels särskildt i bolaget Otto Lundholms & Comp. konkurs och i bolagsmannen Leonard Hornemanns konkurs 3,700 rdr jemte ränta, på grund af fyra särskilda af Otto Lundholm & Comp, till direktionen öfver siminrättningsbolaget uthändigade skuldebref, dels ock i Edvard Hornemanns konkurs 3,728 rdr 49 öre, som denne, i egenskap af direktör i samma bolag, enligt af honom upprättad redogörelseräkning, vore bolaget skyldig.

Vid denna bevakning erinrades, att enär de företedda protokollen icke utmärkte, att de vid sammanträdena tillstädeskomne personer varit innehafvare af aktier i siminrättningsbolaget, samt det ville synas, som bolaget icke vore med styrelse försedt eller reglemente för detsamma upprättadt, vid hvilket förhållande det ålegat aktieinnehafvarne att hvar för sig i konkursen bevaka sin rätt, Eisen icke varit behörig att för aktiebolaget föra talan, hvadan bevakningen borde lemnas utan afseende.

Eisen svarade, att innan öfverläggningen vid sammanträdena börjades, hade tillstädesvarande personerna företett de aktier, hvaraf de voro innehafvare; men-för undvikande af vidlyftighet i protokollet och då hufvudsakligen samma personer voro tillstädes, som vid föregående sammanträden närvarit, hade någon anteckning om de aktier, som en hvar innehade, ej ansetts behöflig. För att ådagalägga, det de personer, hvilka bevistade ifrågavarande begge sammanträden, derförut och fortfarande vore aktieägare i siminrättningen, företedde Eisen dels transsumter af protokollen vid två föregående sammanträden med aktieägarne i simskoleinrättningen, dervid de flesta af dessa personer närvarit och visat sig innehafva en eller flera aktier, dels ock ett af notarius publicus den 30 April 1864 utfärdadt bevis,att sex af de vid sammanträdena närvarande (hvilkas namn uppräknades) inför honom visat sig vara innehafvare af aktiebref i oftanämnda inrättning; hvarförutan bemälde personer hvar för sig tillkännagåfvo, att de vid sammanträdet den 14 Oktober

s. 255 Sida 255 i årgången börjar härKopiera citering

1863 varit ägare af samma aktiebref; att de lemnat Eisen uppdrag att såväl å deras som å bolagets vägnar bevaka bolagets fordran; samt att de i allo godkände hvad Eisen i öfverensstämmelse dermed gjort eller framdeles komme att göra.

Eisen anförde vidare, att då hvarje handelsbolag ägde rättighet att genom en af dess delägare bevaka bolagets fordran i konkurser, hvarföre skulle då ett bolag, hvars ändamål vore det allmännas nytta, utan beräkning af enskild fördel, vara betaget att, när bolagets direktör blifvit försatt i konkurtillstånd, befullmäktiga en delägare i bolaget att i direktörens eller hans firmas konkurmassa bevaka bolagets fordran. Att hvarje aktieägare skulle bevaka bolagets fordran, vore orimligt och olämpligt samt ej heller brukligt. Abomska siminrättningens aktiebolag vore ett lagligen bildadt och sedan mer än 30 år tillbaka existerande bolag, grundadt på 100 aktier, samt försedt med såväl reglemente som styrelse eller direktör, till hvilken befattning Edvard Hornemann år 1854 blifvit utsedd och hvarmed han sedermera fortfarit.

Rådstufvurätten yttrade: att emedan Eisen styrkt, att såväl han som andra, af hvilka, å bolagets vägnar, honom lemnats uppdrag till bevakning, voro aktieägare, blef anmärkningen lemnad utan afseende och fordringsbeloppen till betalning fastställda.

Vid ändringssökandet hos hofrätten anmärktes, att den omständighet, att några aktieägare sammanträdde och uppdrogo åt någon ibland sig att i en konkurs bevaka en aktieägarnes gemensamma fordran, alldeles icke bevisade, att denna person vore behörig att å aktiebolagets vägnar göra detta eller föra dess talan. Sådant styrktes endast genom bolagsordningen i förening med ett å bolagsstämma derom fattadt beslut. Dylika handlingar hade likväl icke blifvit för Eisens behörighet företedda, och yrkades derföre ogillande af hans bevakning.

Hofrätten: Som ostridigt vore, att Eisen vore delägare i sirninrättningsbolaget, och ej visadt blifvit, att samma bo-

s. 256 Sida 256 i årgången börjar härKopiera citering

lag vore af beskaffenhet, att delägarne deri icke vore för bolagets gäld gemensamt ansvariga; alltså och då vid sådant förhållande Eisen måste anses behörig att, äfven utan uppdrag af andra delägare, bolagets ifrågavarande fordran bevaka, pröfvade hofrätten rättvist fastställa rådstufvurättens beslut.

För gaslysningsaktiebolaget i Stockholm bevakade kamereraren A. Sandahl 7 rdr 99 öre, jemte ränta, enligt räkning.

Denna bevakning bestreds på den grund, att Sandahl icke styrkt sin behörighet att bevaka gaslysningsbolagets fordran.

Rådstufvurätten yttrade: att då Sandahl ostridigt ansetts behörig att bevaka gaslysningsaktiebolagets fordringar i flerfaldiga vid rådstufvurätten anhängiggjorda konkurser, och annat förhållande ej visats, gillade rådstufvurätten aktiebolagets berörde fordran.

Hos hofrätten yrkades, att då det först måste åligga Sandahl att på något sätt styrka sin behörighet uti ifrågavarande hänseende, innan det kunde blifva fråga om vederpartens skyldighet att visa ett annat förhållande, men Sandahl icke i ringaste mån sådant iakttagit, hans bevakning måtte ogillas.

Hofrätten (hofrättsråden Munthe och Lagerbjelke samt vice häradshöfdingarne Ahlgren och von Bahr) förklarade: att som kändt vore, att Sandahl vid den tid då omförmälda fordran af honom bevakades, var kamererare vid gaslysningsbolaget i Stockholm, rådstufvurättens beslut beträffande samma fordran af hofrätten fastställdes.

En ledamot (assessoren Retselius) var skiljaktig och yttrade: att som icke visadt vore, det Sandahl ägt att gaslysningsbolagets ifrågavarande fordran bevaka, denne ledamot, med ändring af rådstufvurättens dom, fann samma fordran icke kunna till betalning fastställas, såvidt de hos hofrätten ändringssökandes rätt rörde.

s. 257 Sida 257 i årgången börjar härKopiera citering

På grund af två särskilda kontokuranter, bevakade handelsfirman J. C. im Thurn & Comp. dels 4,157 pounds 9 skillings 2 pence sterling, jemte ränta, och dels 1,411 pounds 8 skillings 10 pence sterling, likaledes med ränta. Vid inlagan fanns fogad en skriftlig på såväl engelska som svenska språket affattad ed af Johan Conrad im Thurn, såsom ensam innehafvare af firman J. C. im Thurn & Comp. i London, att hans firma, innan ansökning om Otto Lundholms & Comp, i Stockholm egendoms afträdande firman kunnig blef, på god tro varit innehafvare af den fordran, firman anmält, och att samma fordran icke af svek eller bedrägeri tillkommit, utan riktig vore efter thy som den af firman uppgifven blifvit; varande härunder på engelska språket antecknadt: »Besvuret på rådhuset i London den 3 Februari 1864. W. Lawrence, mayor»; hvarefter svenske och norske generalkonsuln i London Carl Tottie i ett samma dag dateradt bevis intygat, att William Lawrence, som attesterat ofvanstående edgång, vore lordmayor för staden London, samt att full kraft och trovärdighet gafs och borde gifvas, så inom som utom domstol, åt alla af honom i denna egenskap så utfärdade attester.

Vid denna bevakning anmärktes, att, enligt engelsk lag, lordmayorn vore obehörig att emottaga edgångar i konkursmål, och bestreds vid sådant förhållande all betalningsrätt på grund af den skedda bevakningen.

Rådstufvurätten: Då hvad om lordmayorns obehörighet uppgåfves, vore obestyrkt och således saknade antaglighet, Ogillades berörde anmärkning.

Vid talans fullföljande häremot hos hofrätten anfördes: Då 1830-års konkurslag föreskref såsom ett oeftergifligt vilkor för att ett anmäldt fordringsanspråk skulle kunna till pröfning upptagas, att detsamma borde vara till riktigheten edfästadt inför domstol, hade det tillkommit rådstufvurätten ex nobili officio att efterse och pröfva, huruvida med ifrågavarande fordran så skett. Bevakningshandlingarne innehöllo icke något intyg derom, att den utländska auktoritet eller

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 5:te årg. 17

s. 258 Sida 258 i årgången börjar härKopiera citering

embetsman, inför hvilken eden blifvit aflagd, vore domstol; och det vore allmänt bekant, att lordmayorn i London icke vore domstol, utan endast en administrativ embetsman med funktioner, motsvarande öfverståthållarens i Stockholm. Då sålunda det vilkor icke förefunnes, under hvilket firmans anmälda fordringsanspråk kunde till pröfning upptagas, yrkades ogillande deraf.

Till bestyrkande deraf, att lordmayorn skall äfven enligt engelsk lag varit obehörig att edgången emottaga, företeddes ett af advokaten uti hennes majestäts högre »Court of Chancery» i England Ralph Watson utgifvet intyg, i öfversättning så lydande: »Jag undertecknad, tjenstgörande advokat i staden London, förklarar och intygar härmedelst, att emottagandet och bevakandet uti konkursmassor i London samt alla andra affärer, som angå konkurser, endast och uteslutande tillkommer »the commissioners in bankruptcy» och från dem klagas till »Lord-High-Chancellor of England», samt att lordmayorn i London ej har någon behörighet alls att pröfva i sådana mål, eller att emottaga, granska, tillerkänna eller fråndöma någon fordran uti någon konkursmassa i England. Jag intygar vidare, att inga edgångar alls i konkursmål i England afläggas inför lordmayor, men edgångar och förklaringar i andra saker afläggas inför honom».

Hofrätten gillade rådstufvurättens dom.

Uti samtliga dessa frågor söktes hos Kongl. Maj:t i underd. ändring, under anhållan, att Kongl. Maj:t måtte på de skäl, som hos hofrätten blifvit anförde och som nu åberopades, upphäfva hofrättens dom och ogilla ifrågavarande bevakningar.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne von Sydow och Wedberg samt t. f. revisionssekreteraren Ryding) hemställde i underd. betänkande den 2 Febr. 1867, att Kongl. Maj:t måtte finna skäl icke hafva förekommit till ändring i hofrättens dom, såvidt talan emot densamma hos Kongl, Maj:t fullföljts; hvilket underd. betänkande vid sakens föredrag-

s. 259 Sida 259 i årgången börjar härKopiera citering

ning den 5 i samma månad gillades af Högsta Domstolen (justitieråden Alexanderson, Berg, Almqvist, Adlercreutz, von Hofsten och Rabe).

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 27 Febr. 1867.