Naumanns tidskrift 1868 s. 264

I rapport till tulldistriktschefsembetet i Götheborg anmälde tullkontrollören Al. A. Wallgren, att vid invisitation å amerikanska skeppet Sachen, fördt af kaptenen J. B. Atkins och kommande från Havre till Götheborg, anträffats fyra lådor med porslin och glas m. m. samt två paketter manufakturvaror, hvilka kollys ej varit å märkrullan upptagne, hvarföre de blifvit under beslagsanspråk anhållna; och yrkade Wallgren, med stöd af 18 § i Tullstadgan den 7 December 1860, ansvar å Atkins.

Rapporten remitterades till tullfiskalen C. W. Drakenberg, som vid rådstufvurätten i Götheborg anställde åtal emot Atkins.

De under beslagsanspråk anhållna varorna, hvilka besigtigades och värderades af utsedde besigtningsmän, utgjordes af 28 fot halfsiden, 10 fot ylleväfnad, 50 fot helsiden, 1 st. ylleschawl, 1 st. yllefilt, 180 fot ylleväfnad, 2 st. bomullstäcken, 8 st. diverse glaskupor, med och utan blommor, samt 1 st. kaffeservis af äkta måladt porslin'— allt värdt 218 rdr 50 öre rmt.

Atkins medgaf, att godset ej varit å den för fartyget upprättade märkrullan upptaget, men detta hade han icke ansett erforderligt, då godset, som i Havre inköpts för hans i närheten af Boston boende familj, endast varit afsedt för reexport. Dessutom androg Atkins’ rättegångsbiträde skeppsklareraren Leffler, att vid invisitation å till Götheborg ankommande fartyg, hvilkas skeppare för klarering anlitat Lefflers bolag, Aug. Leffler & Comp., Wallgren, då till honom aflemnas märkrullorna, som i de flesta fall brukat upprättas af bolagets vid tullstationen Klippan anställda biträde,

s. 265 Sida 265 i årgången börjar härKopiera citering

vanligen plägade gå så till väga, att, derest å märkrullan uppförts skepparen tillhöriga småsaker eller sådana varor, som de ifrågavarande, Wallgren förklarat, att dylika varor icke behöfde å märkrullan antecknas, men stundom, då sådant gods ej å märkrullan upptagits, dermed yttrat missbelåtenhet, i följd hvaraf uppstått osäkerhet hos mäkleriombuden, huru de skulle förfara vid märkrullornas upprättande. Under visitationen å nämnde skepp, som kommit från Havre till Götheborg i ballast och ej innehaft annat än tre balar i Havre inlastad bomull, hade Atkins underrättat Wallgren om ifrågavarande gods och ändamålet med detsamma, hvilket dels legat öppet i Atkins’ kajuta och dels förvarats i hans der befintliga kista, och då således Atkins ej förstuckit godset eller haft för afsigt att föra detsamma olofligen i land, bestred Atkins åtalet.

Wallgren påstod, att Atkins icke gjort anmälan om godset förr än en af de vid visitationen biträdande tullbetjenterna i Atkins’ kajuta påträffat en del deraf. För öfrigt yttrade Wallgren, att när före visitationens början anmälan hos Wallgren gjorts derom, att gods af en eller annan anledning ej blifvit upptaget å märkrullan, Wallgren, utan att å denna göra någon anteckning, brukat antingen försegla godset, ifall det skulle med fartyg åter utföras, eller, derest skepparen så önskade, tillåta honom förtulla det såsom passageraregods; men, om sådan anmälan gjorts först under det visitationen pågått, hade Wallgren utan undantag under beslagsanspråk anhållit godset. Med anledning af hvad i målet förekommit, yrkade Wallgren, att Atkins för åtalade förseelsen måtte fällas till ansvar enligt 18 § Tullstadgan.

Tullfiskalen yttrade, att, enligt hans åsigt, förutsattes såsom vilkor för tillämpningen af nämnde §, att från märkrullan uteslutet gods antingen blifvit å fartyget intaget utan skepparens vetskap, i hvilket fall han vore skyldig till ansvar för vårdslös tillsyn, eller ock att skepparen haft för afsigt att olofligen införa godset, i hvilket fall han skulle böta såsom för lurendrejeri. Berörde § vore deremot icke

s. 266 Sida 266 i årgången börjar härKopiera citering

hänförlig till det fall, att skepparen af en eller annan orsak från märkrullan uteslöte gods i följd af den uppfattning, att dess upptagande å märkrullan icke erfordrades, isynnerhet om skepparen, utan att genom godsets undandöljande ådagalägga brottslig afsigt att lurendreja, om sin ifrågavarande uppfattning underrättade den tullbetjent, som emottog märkrullan och visiterade fartyget. I sistnämnda fall syntes det tvärtom, enligt 13 § Tullstadgan, åligga tullbetjeningen att behörigen rätta märkrullan, om sådant utan svårighet kunde ske; och enär Atkins’ underlåtenhet att å märkrullan upptaga ifrågavarande gods uppenbarligen härledt sig hvarken från afsigt att lurendreja eller från vårdslös tillsyn om fartyget, utan från oriktig uppfattning af bestämmelserna om hvad å märkrulla borde antecknas, samt hvad som felats å densamma, då beslagaren under visitationen det upptäckte, desto hellre måste anses hafva kunnat och bordt rättas, som fartyget ankommit i ballast och godset således ej varit med annat gods sammanblandadt, och anledning ej saknats, att den oriktiga uppfattningen angående märkrullan kunnat föranledas af föregående praxis beträffande sådant gods af ringa betydenhet, som vore destineradt till utrikes ort, kunde åklagaren ej understödja Wallgrens talan i saken.

Wallgren yttrade, att då ifrågavarande gods icke varit å märkrullan upptaget, och anmälan derom skett först efter det visitationen å fartyget börjat, samt 13 § Tullstadgan, enligt Wallgrens förmenande, ingalunda innefattade föreskrift för tulltjensteman att, då under visitationen fel å märkrullan upptäcktes, låta skepparen sådant opåtaldt rätta, Wallgren ansåge sig böra vidblifva sina i målet gjorda påståenden.

I utslag den 2 Juli 1866 yttrade rådstufvuvätten: att emedan Atkins erkänt, att ifrågavarande, till 218 rdr 50 öre värderade gods, hvilket med hans vetskap funnits ombord å omförmälda fartyget, icke varit å dess märkrulla uppfördt, samt anmälan om samma gods ej skett förrän invisitationen af fartyget började, pröfvade rådstufvurätten,

s. 267 Sida 267 i årgången börjar härKopiera citering

i förmågo af 13, 18, 155 och 156 §§ i Tulltaxan den 7 December 1860, lagligt förklara berörde gods förbrutet och döma Atkins att böta godsets halfva värde med 109 rdr 25 öre, af hvilka böter och varuvärde 3/4:delar tillfölle Wallgren och 1/4:del Kongl. Maj:t och kronan.

Atkins besvärade sig öfver detta utslag i Götha hofrätt och, under åberopande af hvad han inför rådstufvurätten andragit jemte de af allmänna åklagaren der anförda skäl, samt enär förteckningen å det förbrutet dömda godset uppenbarligen utvisade, hvad ej heller blifvit motsagdt, att detsamma varit afsedt för Atkins’ och hans familjs enskilda behof, yrkade, att hofrätten, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, måtte befria Atkins från allt ansvar i målet.

Uti afgifven förklaring yttrade Wallgren, att Tullstadgans mening vore, att aflemnad märkrulla skulle utgöra en för skeppare bindande förklaring öfver hvad han medförde i sitt fartyg. Endast under detta vilkor kunde kronan äga tillräcklig garanti för visitationens noggrannhet, emedan annars tulltjensteman, om anträffande af oangifvet gods ej medförde ansvarspåföljd för skepparen, helt naturligt deraf kunde förledas till mindre nitiskt bevakande af kronans intresse. Stadgandet angående märkrullan tillämpades så, att, om skepparen efter dess aflemnande, men innan visitationen börjat, anmälde rättelse eller tillägg dertill, derå fästes samma afseende, som om detta funnits antecknadt å märkrullan; men att förhållandet blefve annorlunda, derest skeppare förtege gods, till dess det under visitationen upptäcktes. Derföre hade icke Wallgren, sedan Atkins till honom aflemnat märkrullan och ej före visitationen haft något att deri ändra eller tillägga, kunnat fästa afseende å Atkins’, sedan det anhållna godset anträffats, gjorda anmälan, att det varit afsedt för hans enskilda behof och att reexporteras, ett förhållande, som för öfrigt icke blifvit i någon mån styrkt. På dessa och förut anförda skäl, yrkades fastställelse af rådstufvurättens utslag.

s. 268 Sida 268 i årgången börjar härKopiera citering

Hofrätten yttrade i utslag den 17 December 1866: att enär ifrågavarande gods blifvit anhållet redan innan någon lossning påbörjats och således innan den tid, då godsägaren, jemlikt 19 § i Tullstadgan, ägt att godset bos tullkammaren angifva, hofrätten, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, funne annan påföljd för godsets uteslutande från märkrullan icke kunna Atkins ådömas, än att han, jemlikt nämnde §, för vårdslöshet vid märkrullans författande, fälldes att böta 25 rdr till lika fördelning emellan kronan och Wallgren.

Wallgren fullföljde underdånig talan och androg, bland annat, att den af hofrätten åberopade § i Tullstadgan så mycket mindre här kunnat vara tillämplig, som Atkins med sitt fartyg kommit till Götheborg i ballast och förklarat sig ej hafva för afsigt att i Götheborg lossa något gods. För ôfrigt, om hofrättens åsigt vore riktig, blefve följden, att icke någon skeppare, som i afsigt att olofligen införa tullpligtigt gods uraktläte att å märkrulla upptaga godset, äfventyrade att blifva dömd för oloflig varuinförsel, ty, äfven om godset vid visitationen anträffats, kunde han dock angifva detsamma, innan lossningen började.

Målet föredrogs den 1 Oktober 1867 inför Högsta Domstolen, och då af hvad i målet förekommit det må anses vara ådagalagdt, att skepparen Atkins’ åtalade uraktlåtenhet att å märkrullan upptaga ifrågavarande gods tillkommit icke i uppsåt att i riket införa samma gods, utan af den föreställning att, då godset var ämnadt att åter utföras med fartyget, anmälan deraf å märkrullan ej varit erforderlig, funno Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden Quensel, Adlercreutz, Bolin och von Hofsten) ej skäl göra ändring i hofrättens öfverklagade utslag.

Justitieråden Berg, Naumann och Dreijer pröfvade skäligt, med upphäfvande af hofrättens öfverklagade utslag, fastställa rådstufvurättens beslut.