Naumanns tidskrift 1868 s. 279

Lagklarebäcks egendom, bestående af 1/2 mantal Lagklarebäck m. fl. hemman, ägdes år 1814 af N. F. Wahlberg, som den 21 Maj nämnde år utfärdade följande handling:

»Till Jöns Larsson i Bastekullen upplåter jag den del af min utmark, som ligger från hejderidaren Svenssons lycka, och detta mot utgörande af 10 mansdagsverken under höbergningstiden årligen samt underhållande af stenmuren, som kan finnas mellan Axelsberg och mina inägor, som nu lemnas i godt stånd; och försäkras Jöns Larsson härmedelst, att vid dessa ägor »everldeligen vara bibehållen, enär dessa skyldigheter uppfyllas». (Datum, underskrifter).

Denna afhandling intogs enligt påskrifter år 1820 i inteckningsprotokollet och år 1859 i domboken hos Askims häradsrätt.

s. 280 Sida 280 i årgången börjar härKopiera citering

Den 27 Juni 1823 öfverlät Jöns Larsson kontraktet med all den rätt, han det innehade, på nämndemannen Anders Svensson och Magnus Börjesson i Hallebäck, hvilken senares sterbhus den 13 Juni 1862 öfverlät sin hälft i lägenheten till Anders Svensson.

Sjelfva Lagklarebäcks egendom hade emellertid blifvit af enkan Wahlbergs arfvingar den 2 Juli 1833 å offentlig auktion försåld till stadsmäklaren J. F. Arfvidsson, som år 1851 väckte rättegång mot den afsöndrade lägenhetens innehafvare om densammas afstående mot lösen eller utan sådan, samt stödde sin talan derpå, att afsöndringen icke vore öfverensstämmande med föreskrifterna i K. F. den 19 December, 1827 och att inteckning till säkerhet för afhandlingens bestånd icke blifvit, på sätt och i den ordning K. F. den 9 November 1844 föreskrefve, sökt och vunnen. Uti detta mål meddelade Askims häradsrätt utslag den 29 November 1851 och yttrade, att emedan upplåtelsen icke skett på viss tid och således, för att mot Arfvidssons äganderätt hafva bestånd, icke enligt nämnde författningar behöft intecknas; alltså och då icke heller visadt vore, att afsöndringen stode i strid med K. F. den 19 Dec. 1827, befriades Anders Svensson från Arfvidssons då förda talan om jordens afstående, hvarjemte häradsrätten i samma utslag utlät sig: »deremot förpligtas svaranderna att efter 3 rdr 16 sk. r:gs om året genast betala fordrad arrendeafgift för ifrågavarande lägenhet, Magnus Börjessons sterbhus från och med år 1839 till och med 1849, och Anders Svensson till och med sistnämnde tid från och med 1843».

Sedan Arfvidssons enka, enligt afhandling den 29 November 1864, till konsuln J. C. E. Boye och grosshandlanden P. W. Malm försålt Lagklarebäcks egendom, »sådan den af henne då ägdes», uttogo Boye och Malms sterbhusdelägare till 1865-års hösteting med Askims härad stämning å Anders Svenssons sterbhusdelägare, deri käranderne, med förklarande, att de erfarit att en del af de till Lagklarebäck hörande ägor innehades af Anders Svenssons sterbhusdelägare, enligt uppgift, på grund af någon äldre öfverlåtelse-

s. 281 Sida 281 i årgången börjar härKopiera citering

handling, yrkade: att soin hvarken lagfart å köpet af dessa ägor skett eller inteckning till säkerhet för upplåtelsen vunnits, och besittningsrätten till den afsöndrade lägenheten således ej kunde godkännas, Anders Svenssons sterbhusdelägare måtte åläggas berörde lägenhet afträda.

Käranderna anförde vidare, att svaranderna eller deras fångesmän icke genom erhållet uppbud förvarat sin äganderätt till ifrågakomne lägenhet, hvaremot käranderna köpt egendomen Lagklarebäck, utan att någon derifrån afsöndrad lägenhet vid köpet undantagits, och å detta köp erhållit laga uppbud; samt att iallt fall afhandlingen af den 21 Maj 1814, derigenom från Lagklarebäck afsöndrats mer än '/10 af hela egendomens ägovidd, vore stridande mot K. F. den 19 December 1827. Derjemte företedde käranderna dels en öfver Lagklarebäck år 1847 upprättad karta jemte arealbeskrifning, utvisande, att omstämda markstycket innehölle 124 tunne- 263/4 kappeland, då deremot Lagklarebäcks hela ägovid utgjorde endast 405 tunne- 15 kappeland; dels utdrag af häradsrättens lagfartsprotokoll af innehåll, att Boye och Malm den 28 December 1864 erhållit uppbud å Lagklarebäcks egendom, på grund af köpehandlingen den 29 November 1864; dels ock gravationsbevis af den 16 November 1864, utvisade att icke någon inteckning besvärade nämnde egendom.

Svaranderna medgåfvo, att de innehade omförmälde 124 tunne- 26% kappeland, men bestredo käromålet, då K. F. den 19 December 1827 icke vore tillämplig på afhandlingen den 21 Maj 1814, samt dessutom Boye och Malm vid uppgörandet af köpet angående Lagklarebäck blifvit underrättade om ifrågakomne afsöndring, till ådagaläggande af hvilket förhållande svaranderna åberopade såsom vittne ryttmästaren Follin, hvilken, på ed hörd, yttrade: att, då underhandlingarne om köpet mellan fru Arfvidsson samt Boye och Malm pågingo, vittnet åtföljt de senare, under det desse besett Lagklarebäcks ägor, och att han dervid tillkännagifvit, att omtvistade marken blifvit upplåten till svaranderna, men tillika att en jurist upplyst, att upplåtel-

s. 282 Sida 282 i årgången börjar härKopiera citering

sen skett på sådant sätt, att en ny ägare till Lagklarebäck kunde återvinna den afsöndrade lägenheten.

Käranderna medgåfvo, att vid köpet om Lagklarebäck uppgifvits, att berörde lägenhet vore derifrån afsöndrad, men att derjemte försäkrats att denna upplåtelse skulle vara af sådan beskaffenhet, att den icke kunde äga lagligt bestånd mot en blifvande ny köpare af Lagklarebäck.

Derefter och under åberopande af häradsrättens utslag den 29 November 1851 yttrade svaranderna, att genom stämningen i målet' hade en rättsfråga, som en gång blifvit genom laga kraftvunnet utslag afgjord, ånyo gjorts till föremål för domstols behandling, hvilket vore mot lag stridande. Derföre borde den inskränkning i fru Arfvidssons äganderätt, som vore en följd af nämnde utslag, gälla jemväl mot dåvarande ägarne till Lagklarebäck, som ej hade bättre rätt än fru Arfvidsson.

Käranderna erinrade dervid, att berörde utslag icke lade hinder i vägen för dem att på andra skäl, än de i nämnde utslag anförda, få svarandernas rätt till lägenheten ånyo pröfvad.

I utslag den 27 April 1866 yttrade häradsrätten: att som ej mindre K. F. den 19 December 1827 i 2 kap. 13 §, jemförd med Kongl. Maj:ts resolution den 29 Januari 1831, än äfven K. F. den 6 Augusti 1864 i SS 18 och 19 innehölle föreskrifter, huruledes jordafsöndringar, som skett på annat sätt eller under andra vilkor än nämnde författningar tilläte, kunde, när påstående derom väcktes, rättas och jemkas, funne väl häradsrätten sitt utslag den 29 November 1851, angående frågan om afsöndringens stridighet mot 1827-års förordning, icke utgöra hinder för pröfning af instämda frågan, huruvida samma afsöndring efter nu gällande lag kunde anses ogiltig, hvarför svarandernas invändning derom ogillades; men, ehuru ostridigt vore, att hela Lagklarebäcks egendom innefattade en areal af 405 tunne- 15 kappeland och att den derifrån afsöndrade delen utgjorde 124 tunne- 263/4 kappeland samt således vida mer än en tiondedel af det hela; likväl och emedan lägenheten

s. 283 Sida 283 i årgången börjar härKopiera citering

genom vederbörligen bevittnad afhandling blifvit för alltid emot betingad årlig afgäld upplåten, samt inteckning derför således icke varit erforderlig, och uraktlåtenhet att derå söka lagfart icke lagligen medförde afsöndrade lägenhetens återgång till stamhemmanet; ty och då käranderna icke yrkat jemkning i afsöndringen, blef, i förmågo af ofvanåberopade K. F. den 6 Augusti 1864, käromålet, sådant det i stämningen vore framstäldt, af häradsrätten ogilladt.

Boye och Malms sterbhusdelägare vädjade mot detta utslag till Götha hofrätt och yrkade på förut anförda skäl: att, med upphäfvande af nämnde utslag, deras käromål måtte bifallas, hvarjemte de företedde ett af två personer undertecknadt intyg, att stenmuren emellan Lagklarebäck och ifrågavarande lägenhet under många år ej varit lagligen underhållen, samt begärde att få höra dessa personer på ed, för att såmedelst ådagalägga, att ett af vilkoren för lägenhetens upplåtelse icke blifvit fullgjordt.

I dom den 1 Februari 1867 yttrade hofrätten: att alldenstund häradsrättens den 29 November 1851 meddelade laga kraftvunna utslag ansåges innefatta förklarande, att ifrågaställda mark blifvit för alltid och således under äganderätt af en föregående ägare till egendomen upplåten, 'samt deraf följde, att afseende ej finge fästas å hvad Boye och Malms sterbhusdelägare nu anfört till ådagaläggande deraf, att upplåtelsen blott afsett besittningsrätt, samt att marken förty borde till egendomen återgå; fördenskull och emedan i fråga om verkan af markens innehafvares underlåtenhet att söka lagfart å upplåtelsen, innan uppbud erhållits å det köp af egendomen, som Boye och Malm med fru Arfvidsson slutit, förekomme, att de förre ostridigt före köpet af säljarens ombud underrättats derom, att omförmälde mark, såsom från egendomen afsöndrad, besutits af annan än säljaren, hvilken ock i den handling, genom hvilken egendomen blifvit till Boye och Malm försåld, uttryckligen tillkännagifvit, att försäljningen allenast omfattat den rätt, hvarmed egendomen af henne innehades, med hänsigt till hvilka förhållanden Boye och Malms sterbhusdelägare icke,

s. 284 Sida 284 i årgången börjar härKopiera citering

på sätt de förmenat, kunde för instämda anspråket hemta stöd från den företrädesrätt, som, derest fast egendom såldes till två, i K. F. den 19 Maj 1845 medgåfves den af köparne, som med sitt fång först lagfore; ty och som den omständighet, att upplåtna marken utgjorde mer än V/10 af egendomens rymd, ej heller medförde ovilkorlig skyldighet för Anders Svenssons sterbhusdelägare att den afträda; alltså och då Boye och Malms sterbhusdelägare hvarken i stämningen eller under sakens behandling vid häradsrätten såsom skäl för en dylik skyldighet åberopat- någon försummelse af markens innehafvare vid fullgörande af den förbindelse att underhålla en del hägnad, som i upplåtelsebrefvet omtalades; i följd hvaraf hofrätten icke kunde ingå i bedömande af det, under åberopande af sagde försummelse, framställda yrkande, hvaraf åter följde, att den bevisning om försummelsen, som Boye och Malms sterbhusdelägare anhållit att med uppgifne vittnen få åstadkomma, icke hade inflytande på sakens utgång, blef, med afslag å nämnde anhållan, det slut faststäldt, hvari häradsrätten stannat.

Denna dom uttryckte hofrättsråden Auselii och von Feilitzens samt assessorerna Ekmans och Lejmans åsigt i målet, hvaremot assessoren von Gegerfelt yttrade: att enligt hans åsigt häradsrättens utslag den 29 November 1851 på instämning af stadsmäklaren Arfvidsson icke kunde utgöra hinder för pröfning af frågan, huruvida underlåtenheten att genom lagfart eller inteckning betrygga den genom afhandlingen den 21 Maj 1814 skedda upplåtelsen inverkade på rättsförhållandet emellan nuvarande parterna; och emedan omstämda lägenheten blifvit genom berörde afhandling upplåten icke med äganderätt, utan endast med nyttjanderätt, så länge innehafvaren komme att sina deremot åtagna skyldigheter fullgöra, samt afhandlingen följaktligen ej kunde, emot K. F. den 9 November 1844, utan inteckning anses hafva bestånd mot andra än dem, som lika med upplåtaren vore förbundne, men till hvilka Boye och Malms sterbhusdelägare icke, såvidt utredt blifvit, kunde hänföras, blef, med upphäfvande af häradsrättens utslag, Anders Svenssons sterbhusdelägare,

s. 285 Sida 285 i årgången börjar härKopiera citering

som blifvit stämde till 1865-års hösteting, ålagdt att den 14 Mars 1867 lägenheten utan lösen till vederparten afträda.

Uti hofrättens dom sökte Boye och Malms sterbhusdelägare i underdånighet ändring.

I underdånigt betänkande den 14 September 1867 hemställde N£dre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius och konstituerade revisionssekreteraren friherre Leuhusen), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

Revisionssekreteraren von Sydow yttrade': »Som genom häradsrättens i tvisten emellan stadsmäklaren Arfvidsson samt Anders Svensson och Magnus Börjessons sterbhus den 29 November 1851 meddelade och laga kraftvunna utslag, enligt dess innehåll, annat icke blifvit afgjordt, än att de i berörde mål instämde svaranderna från Arfvidssons då förda talan om jordens afträdande befriades, torde samma utslag icke utgöra hinder för pröfning af pu förevarande sak».

»Genom afhandlingen den 21 Maj 1814 funnes omtvistade lägenheten hafva blifvit upplåten till Jöns Larsson, icke under äganderätt, utan till ständig besittning med vilkor; och ehuru dylik jordafsöndring i gällande författningar icke vore medgifven; likväl och då frågan, att lägenheten på grund deraf eller mot lösen, jemlikt 18 § i K. F. den 6 Augusti 1864, skulle till hufvudegendomen återgå, i detta mål icke blifvit väckt, lika litet som sådan talan om afsöndrade jordens återgång blifvit förd på grund af hvad upplyst blifvit angående densammas rymd i förhållande till hufvudegendomen ; alltså och då stadganderna om inteckning af, nyttjanderätt på viss tid eller lifstid icke torde kunna till upplåtelser för ständig besittning utsträckas, vid hvilket förhållande underlåten inteckning af åberopade afhandlingen icke torde kunna medföra skyldighet att lägenheten afträda; samt sökanderna, på grund af det med enkan Arfvidsson afslutade köp om hufvudegendomen och derå komne lagfart, icke, vid det förhållande att berörde egendom blifvit försåld endast med den rätt, enkan Arfvidsson dertill ägde, kunde anses berättigade att, på sätt de yrkat, få lägenheten till sig öfverlemnad, hemställdes på dessa och de af hof-

s. 286 Sida 286 i årgången börjar härKopiera citering

rätten i fråga om begärda vittnesförhöret anförde skäl, att det slut, hvari hofrätten stannat, måtte fastställas».

Saken föredrogs den 18 September 1867 inför Högsta Domstolen, dervid justitierådet Habe yttrade: »Enär genom häradsrättens den 29 November 1851 meddelade utslag i rättegång emellan dåvarande innehafvaren af Lagklarebäcks egendom, å ena sidan, kärande, och innehafvarne af nu omtvistade lägenhet, å andra sidan, svarande, desse sistnämnde väl blifvit befriade från den då mot dem förda talan om afträdande af lägenheten, såsom en mot föreskrifterna i K. F. den 19 December 1827 stridande och på ett i följd af underlåten inteckning kraftlöst kontrakt grundad jordafsöndring, men icke fått sig äganderätt till lägenheten tillerkänd, finner jag berörde utslag hvarken utgöra hinder för pröfning af sökandernas uti förevarande sak mot svaranderna instämda käromål, eller å rättsförhållandet sistbemälde parter emellan äga inflytande; och emedan den af svaranderna till grund för deras rätt till ifrågavarande lägenhet åberopade afhandling af den 21 Maj 1814, hvarigenom N. F. Wahlberg, såsom ägare af Lagklarebäcks egendom, till Jöns Larsson i Bastekullen, mot förbindelse för denne att årligen utgöra vissa dagsverken och att underhålla en anvisad stenmur, upplåtit en del af sin utmark och försäkrat Jöns Larsson, såsom orden i afhandlingen lyda, »att vid dessa ägor evärdeligen vara bibehållen, enär dessa skyldigheter fullgöras», icke innefattar öfverlåtelse af marken för alltid under full äganderätt, utan endast för den tid, de omförmälda skyldigheterna fullgjordes, samt följaktligen, för att mot annan än Wahlberg och den med honom lika förbunden vore, hafva bestånd, bordt, jemlikt K. F. den 13 Juni 1800 och den 9 November 1844, vara intecknad, men ostridigt är, att för närvarande så ej är förhållandet, samt någon förbindelse för sökanderna att det oaktadt ställa sig nyssnämnda afhandling till efterrättelse hvarken, såsom svaranderna förmenat, må härledas derifrån, att Lagklarebäcks egendom blifvit till dem enligt köpebrefvet försåld, sådan den af säljaren ägdes, eller eljest blifvit af svaranderna

s. 287 Sida 287 i årgången börjar härKopiera citering

ådagalagd; ty pröfvar jag rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut och med bifall till käromålet, ålägga svaranderna att omtvistade ägor eller lägenhet den 14 Mars 1868 till sökänderna afträda».

Justitierådet Naumann anförde: »Då häradsrätten genom sitt den 29 November 1851, på instämning af stadsmäklaren Arfvidsson, meddelade utslag icke förklarat, att den till tiden obegränsade upplåtelsen af ifrågavarande utmark skett med full äganderätt, utan fasthellre den afgift, hvilken dåvarande svaranderna blifvit ålagdt att för denna lägenhet till Arfvidsson, såsom ägare af Lagklarebäck, årligen gälda, i berörda utslag såsom »arrendeafgift» utmärkes, finner jag detsamma icke lägga hinder i vägen för bedömande af upplåtelsens rätta beskaffenhet, enligt afhandlingen af den 21 Maj 1814, samt det derpå grundade rättsförhållande nuvarande parter emellan. Och emedan nämnde afhandling utvisar, att den åt Jöns Larsson lemnade rätt att fortfarande behålla och begagna utmarken gjorts beroende af det vilkor, att han uppfyllde de skyldigheter, som honom enligt detta kontrakt ålägo, finner jag upplåtelsen afse endast nyttjanderätt till samma mark, hvadan och då längsta tiden för beståndet af arrenden och landbokontrakter om aflinge- , jord, enligt K. F. den 13 Juni 1800, ej må sträckas utöfver 50 år, men denna tid från meranämnda kontrakts afslutande redan förflutit, innan svaranderna blefvo i målet stämde, pröfvar jag rättvist att, med upphäfvande af hofrättens dom, ålägga svaranderna att lägenheten till sökanderna genast afträda. Vid denna sakens utgång och enär åberopade afhandling saknar alla bestämningar om lägenhetens bebyggande eller häfd, varder det svaranderna öppet lemnadt att, derest de förmena sig vara berättigade till ersättning för byggnader, som kunna vara å lägenheten uppförde, eller för gjorde förbättringar eller kostnader, och parterna i sådant afseende icke åsämjas, derom föra talan efter befogenhet».

Justitierådet Carleson instämde med justitierådet Rabe«

s. 288 Sida 288 i årgången börjar härKopiera citering

Justitierådet Almqvist gillade det underdåniga betänkandet.

Justitierådet Berg förklarade sig instämma med justitierådet Rabe; dock med det tillägg i fråga om ersättning för byggnader och förbättringar, justitierådet Naumanns yttrande innehåller.

Justitierådet friherre Leuhusen gillade det underdåniga betänkandet.

Justitierådet Cramer instämde med justitierådet Rabe.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 21 Okt. 1867.