Naumanns tidskrift 1868 s. 319

Enkan Johanna Forss hade den 2 Maj 1862 i Stockholms enskilda bank insatt 300 rdr rmt och derom erhållit ett så lydande

«Räntebärande depositionsbevis N:o 27,218.

— — — — Johanna Forss, som i Stockholms enskilda bank å depositionsräkning insatt 300 rdr rmt, äger, att nitio dagar efter skedd uppsägning och emot återställande af detta bevis behörigen qvitteradt, i banken lyfta nämnda belopp 300 rdr jemte ränta à 41/2 procent. Detta depositionsbevis — — — och skall, i händelse detsamma å annan person öfverlåtes, en sådan öfverlåtelse till nye ägarens säkerhet i banken anmälas»; varande enligt anteckningar å beviset räntan qvitterad till den 31 December 1865.

Den 22 Maj 1866 företeddes detta bevis i banken af en person, som uppgaf sig vara timmermannen Ferd. Forss. Han inlemnade tillika en fullmakt af- detta innehåll: «Innehafvaren af detta bevis äger rättighet af mig att taga de af mig insatta 300 rdr. Stockholm den 22 Maj 1866. Johanna Forss. Ofvanstående intygas af Aug. Almgren. C. J. A. Edin, brukspatron»; hvarefter inlemnaren utfick berörde 300 rdr, sedan han å depositionsbeviset tecknat qvitto.

Uti stämning å enskilda banken till Stockholms rådstufvurätt yttrade enkan Forss, att hon sett depositionsbeviset i sina gömmor åtta dagar före den 23 Maj, men denna dag saknat det, och samma dag gjort anmälan såväl i banken som poliskammaren att beviset bortstulits från

s. 320 Sida 320 i årgången börjar härKopiera citering

henne, samt att hon i banken erhållit den upplysning, att banken då redan inlöst depositionsbeviset; och yrkade enkan Forss: att banken måtte förpligtas till henne genast utgifva 300 rdr rmt jemte ränta från den 31 Dec. 1865.

Direktionen för enskilda banken genmälde, att då penningarne redan utlemnats till en person, som uppgifvit sig vara enkan Forss’ son, samt hos banken företetts såväl sjelfva beviset, som ock fullmakt att uppbära det deri omförmälda belopp, hvilken fullmakts riktighet det icke funnits ringaste anledning att ifrågasätta, käromålet borde såsom obefogadt ogillas.

Enkan Forss medgaf, att hon hade en son med namnet Ferdinand Forss, men denne vore icke det ringaste skrifkunnig. Deremot bestred hon, att hon under fullmakten sjelf tecknat eller låtit teckna sitt namn, och anmärkte såsom besynnerligt, att, ehuru penningarne blifvit i banken insatta på nitio dagars uppsägning, de vid anfordran genast och utan föregången uppsägning utlemnats; och upplyste slutligen enkan Forss, att hennes son skulle, efter hvad hon hört uppgifvas, hafva rest till Amerika.

Direktionen för enskilda banken förmälde, att banken brukade att emot provision utbetala insatta medel utan att afvakta uppsägningstiden.

Genom dom den 24 September 1866 yttrade rådstufvurätten: att ehuru upplyst vore, att banken till innehafvaren af förrberörde fullmakt, emot dennes qvitto och återbekommande af det depositionsbevis, enligt hvilket enkan Forss i banken insatt 300 rdr, som hon ägde att efter nitio dagars uppsägning lyfta mot återställande af samma bevis, behörigen qvitteradt, betalt sin på beviset grundade skuld; likväl emedan, vid det förhållande att beviset ej var löpande, blotta innehafvandet deraf ej medfört laglig rätt för annan än Johanna Forss att på grund deraf uppbära betalning, utan en sådan rättighet måst medelst annat öfverlåtelsebevis styrkas; men banken, som åberopat nämnde fullmakt, ej, emot Johanna Forss bestridande, styrkt, att hon samma handling utfärdat eller utfärda låtit eller att hon annor-

s. 321 Sida 321 i årgången börjar härKopiera citering

ledes å annan öfverlåtit sin rätt till medlens uttagande; ty och då banken följaktligen måste antagas hafva utbetalt medlen till obehörig person, samt Johanna Forss’ anspråk mot banken ej kunde förringas deraf, att banken kunde hafva saknat anledning att misstänka fullmaktens giltighet, fann rådstufvurätten banken ej kunna undgå att godtgöra Johanna Forss för hvad henne blifvit i depositionsbeviset tillförsäkradt, hvarföre banken förpligtades att till henne genast betala 300 rdr med 41/2 procent årlig ränta derå från den 31 Dec. 1865.

Banken vädjade till Svea hofrätt, som genom dom den 16 Maj 1867 gillade rådstufvurättens beslut.

Banken fullföljde underdånig talan. Utan att förutsätta eller vilja antyda, att någon sviklig tillställning i detta fall ägt rum, måste dock sägas, att om- domstolarne i frågan dömt rätt, ett vidsträckt fält öppnades för bedrägerier, mot hvilka det icke funnes någon utväg att värja sig. När skriftliga fordringsbevis på god tro af utgifvaren infriades, måste han vara från vidare betalningsskyldighet fri. Lagen förutsatte, att ägaren kunde och borde i första rummet sjelf vårda sitt gods mot tjufven, och det i god tro gjorda förvärfvet berättigade till lagskydd framför den af vanvård timade förlusten. Dessa åsigters riktighet bekräftades af den allmänt gällande regeln, att den, som på god tro köpt stulet gods, ej vore skyldig att utan lösen återställa detsamma. Hade nu enkan Forss styrkt de uppgifter, hvarpå hennes käromål grundades, hade banken bort derifrån befrias (?) Nu vore deremot nämnde uppgifter fullkomligt obestyrkte, och banken kunde icke derföre komma i sämre belägenhet än om förhållandet varit motsatt. Det kunde väl vara likgiltigt, huruvida depositionsbeviset ansåges vara löpande eller icke; men anmärkas borde dock, att det innehölle uttryckligt medgifvande, att det finge på annan person öfverlåtas, således just hvad i 4 kap. 4 § Utsökningsbalken stadgades såsom vilkor för skuldförbindelses betalningsgiltighet i innehafvarens hand, och att öfverlåtelsen borde till «nye ägarens säkerhet anmälas», innefattade icke Tidskrift för Lagstiftn. etc. 5:te årg. 21

s. 322 Sida 322 i årgången börjar härKopiera citering

någon rätt för utgifvaren att underkänna en sådan öfverlåtelse. På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, yrkades käromålets ogillande.

Uti underdånigt betänkade den 23 November 1867 hemställde Nedre revisionen (revisionssekreteraren Wedberg och t. f. revisionssekreterarne friherre Leuhusen och Hernmarck) att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

Saken föredrogs den 20 Januari 1868 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Södergren, Carleson, Naumann och von Hofsten) biföllo nedre revisionens betänkande.

Justitierådet Iggeström yttrade: «Emedan, på grund af det emellan parterne ingångne aftal, Stockholms enskilda bank ålegat att emot återbekommande af ifrågavarande depositionsbevis till enkan Forss eller hennes rättsinnehafvare utgifva de af henne hos banken inlagda penningar, samt den person, som, under uppgift att vara timmermannen Ferd. Forss, son till enkan Forss, till lyftning deraf sig anmält och medlen emot qvitto utbekommit, i sådant ändamål hos banken uppvisat och aflemnat icke allenast sjelfva depositionsbeviset utan äfven en med enkan Forss’ namn undertecknad och med två vittnens skriftliga intyg försedd fullmakt att hennes penningar uttaga; ty, och ehuru enkan Forss, under förmälan att depositionsbeviset skall blifvit. henne frånstulet, tillika påstått, att den åberopade fullmakten falskeligen tillkommit; likväl och som, oafsedt det att någon omständighet till närmare utredning och bekräftelse af sagda förhållanden icke uti denna sak förekommit, banken, som vid depositionsbevisets inlösen derom saknat underrättelse och icke ägt anledning till misstanka mot dess innehafvare, ej heller i öfrigt haft laglig grund att depositionsbevisets infriande förvägra, utan det på god tro guldit; alltså och enär banken icke skäligen kan, i afseende å de insatta penningarnes handhafvande och utbetalning föras vårdslöshet eller försummelse till last, desto mindre som innehafvandet af depositionsbeviset, hvarförutan liqvid från

s. 323 Sida 323 i årgången börjar härKopiera citering

banken icke kunnat förväntas, styrkte fullmäktigens befogenhet, samt i allt fall banken, efter mitt omdöme, icke må rättsligen bindas till ersättning af förlust, som tillkommit utan dess vållande och fasthellre till följd af sådan underlåten vård om depositionsbeviset, derigenom tillfälle till dess missbrukande blifvit öppnadt, pröfvar jag rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, den emot Stockholms enskilda bank förda talan att ogilla».

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 10 Febr. 1868.

Anm. I det ämne, hvarom förestående prejudikat handlar, torde läsas den af utg. författade artikel, som finnes intagen i årgången 1867, sidd. 76 o. f., rörande vindikationsrätten till lösören, om «god tro» m. m. Det skall då blifva tillräckligen klart, när tillika bankreglementet jemföres:

a) . Att så kalladt «depositionsbevis» öfver insatte penningar i en bank intet annat är, än en af banken till viss person utfärdad räntebärande skuldsedel.

b) . Att sådant insättningsbevis, hvilket enligt reglementet alltid skall ställas till viss man, icke gäller i annan mans hand, utan att beviset är försedt med ägarens uttryckliga öfverlåtelse, hvilken till nya ägarens säkerhet skall i banken anmälas.

c) . Att det vore en ytlig uppfattning och för rättssäkerheten mycket vådlig förvillelse, om inan i afseende på vindikationsrätt m. m. icke gjorde behörig skilnad emellan ett kroppsligt ting eller lösörepersedel (res corporalis), t. ex. en silfverbägare, en guldring o. s. v., — samt ett fordringsbevis.

d) . Att derest en person, den jag ej skäligen kan misstänka, innehar ett sådant kroppsligt ting, en lösörepersedel, är jag berättigad att anse honom som ägare deraf. Jag behöfver ej forska efter, och han behöfver ej styrka sin åtkomst. Ifall jag inlåter mig i afhandling med honom om denna vara, utan att veta att densamma tillhörer en annan, så säges jag göra det i «god tro».

s. 324 Sida 324 i årgången börjar härKopiera citering

e) . Att deremot med ett okroppsligt ting, t. ex. en fordringsrätt (ty skuldsedeln är endast ett bevis öfver fordringsrätten) är ett helt annat förhållande. Blotta innehafvet af detta bevis gifver icke presumtion om äganderätt. Det beror på fordringsbevisets lydelse. År detta stäldt till viss man, men en helt annan person presenterar detsamma, så erfordras ett ytterligare dokument, nemligen en öfverlåtelse, ett bemyndigande från ägarens sida, för att berättiga innehafvaren att utfå fordringsbeloppet.

/). Att det tillhör emottagaren af en sådan öfverlåtelsehandling (eller påskrift) att på egen risk pröfva densammas äkthet. «God tro» är ingalunda detsamma som godtrogenhet eller likgiltighet, med förbiseende af de former, som i lag anvisas. Då, enligt innehållet af förestående prejudikat, bankens målsman antog som god den öfverlåtelsepåskrift, hvilken timmermannen Forss presenterade, utan att denne målsman gjorde sig förvissad om samme Forss’ eller om de vittnens identitet, hvilkas namn stodo under dokumentet, så skedde detta på bankens egen risk. Den omständighet, att bankens målsman hvarken kände innehafvaren af handlingen eller vittnena, innebar för honom mera än tillräcklig anledning att se sig väl före, att ställa sig i kommunikation med den person, till hvilken fordringsbeviset var af banken utfärdadt, att göra sig öfvertygad om bevisets äkthet, innan han handlöst utgaf beloppet. Skylle sig alltså sjelf den sig ej bättre föresåg. Vi hafva i citerade artikel (årg. 1867, sid. 81) antydt, huruledes en motsatt lära vore egnad att bereda redliga och oskyldiga menniskors ekonomiska undergång.

Utg.