Ytterligare om enskild banks rätt i delägares konkurs till qvittning mellan bans delägare-fordran och hans skuld till banken.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1868, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 364–369 i årgången 1868. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och de författnin- gar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullstadgan, nr 11 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 57 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 378 för det här referatet, men referatet börjar på s. 364 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och de författnin- gar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullstadgan, nr 11.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femte årgången, 1868 i litteraturen — s. 364–369 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Förhållandet i detta afseende mellan banken och annan borgenär, hvilken fått aktiebref i pant.
Jfr. årgången 1866, sid. 378 o. f.
Uti aflidne Nils Peterssons från Hadelöf och hans enkas vid Wifolka häradsrätt anhängiga konkurs bevakade handlanden J. Wallén, bland annat, 6,000 rdr med ränta
1) Denna ur rättsfilosofisk synpunkt, enligt vårt förmenande, rigtiga grundsats gäller enligt svensk lag endast i sådana brottmål, »der penningeböter äga rum, undantagandes, då saken angår lif eller ära, tjufnader eller ock alla urbota mål«. (17 kap. 32 § Rättegångsbalken, sådan den lyder i K. Förordningen d. 20 Januari 1779). I gröfre brottmål äga bof- och öfverrätter, då den brottslige fått befrielseutslag eller blifvit fålld till mindre straff än han förtjent, tillåta, att målet åter upptages, om nya skäl och omständigheter dervid förekomma, dock med vilkor att det utslag, hvarigenom det mindre straffet blifvit ådömdt, ej gått i verkställighet. Under berörde förutsättning kan således, enligt svensk lag, ett gröfre brottmål åter upptagas, icke allenast då en ny grund åberopas, såsom t. ex. då någon blifvit tilltalad för första resan stöld, och, sedan utslag fallit, utrönes att han förut undergått bestraffning för tjufnad, hvadan högre straff å honom yrkas, utan äfven då samma grund, som förr blifvit anförd, åberopas, såsom då någon blifvit befriad från tilltal för ett brott, och, sedan befrielseutslag meddelats, nya skäl förekomma.! Det förra ■ synes oss origtigt på grund af hvad vi ofvan anfört, det sednare är något så abnormt, att Sverige i detta hänseende torde stå ensamt bland alla länder i den civiliserade verlden. -
s. 365 Sida 365 i årgången börjar här
på grund af ett utaf Nils Petersson och P. Petersson i Fallsberg, en för begge och begge för en, den 18 Juni 1863 till Wallén eller ordres utgifvet skuldebref å 10,000 rdr, derå 4,000 rdr blifvit afbetalde, samt yrkade att utbekomma sin berörde fordran med förmånsrätt ur värdet af 15 stycken till säkerhet derför af Nils Petersson lemnade, den 1 Juli 1864 å Wallén öfverlåtna lottbref i Wadstena enskilda bank, hvartdera å 400 rdr.
Ombudsmannen i nämnde bank, — jemte det han för bankens räkning bevakade åtskilliga fordringsbelopp under yrkande, att banken måtte berättigas att för de delar af samma fordringar, hvilka ej kunde utgå ur derför lemnade panter, qvittningsvis godtgöra sig med Nils Peterssons fordran och anlott i bankbolaget och för sådant ändamål använda ej mindre de på ofvanomförmälde 15 aktier belöpande räntor och vinstutdelningar, än äfven hvad honom såsom delägare i banken kunde i öfrigt tillkomma, — anmärkte tillika mot Walléns påstående om förmånsrätt, att aktierna, enligt gällande reglemente, icke voro af löpande egenskap, utan ställda till viss man och således icke, utan bankbolagets godkännande, kunde med full äganderätt öfverlåtas på annan med den påföljd, att enskilda bankens qvittningsrätt mot öfverlåtaren förlorades, samt att en blott pantsättning under enahanda förhållande ännu mindre kunde medföra en sådan verkan; hvadan ombudsmannen bestred Walléns förmånsrättsyrkande, såvidt bankens anspråk på qvittningsrätt derigenom kunde förringas.
Wallén genmälde, att något förbud mot pantsättning af aktier ej funnes stadgadt i bankreglementet, hvarföre han bestred banken all rätt till qvittning, samt att för öfrigt det framställda qvittningsanspråket ej kunde hafva inflytande på hans rätt, då aktierna: voro på honom behörigen transporterade.
Häradsrätten yttrade i dom den 30 April 1860: Emedan de för Wadstena enskilda bank den 10 September 1858 utfärdade bolagsreglor icke innehöllo förbud för lottägarne i banken att hos enskild man pantsätta sina bank-
s. 366 Sida 366 i årgången börjar här
lotter, och, enligt 7 § 2 mom. i bolagsreglorna, den, som genom köp eller annat laga aftal blifvit ägare af banklott, vore berättigad att, sedan han hos bankens direktion behörigen anmält och styrkt sin äganderätt, lyfta den utdelning, som lotten tillkomme, äfvensom hvad derå vid bankens utredning belöpte, ehuru han icke, förr än bolaget medgifvit öfverlåtelsen, finge åtnjuta annan åt lottägarne i banken tillerkänd rättighet, samt bolagsreglorna i 43 § 2 mom. beträffande bankrörelsen innefattade uttryckligt förbud att såsom säkerhet för lån antaga enskilda bankens lottbref, ett förbud, som otvifvelaktigt måste hafva afseende äfven på bankens egna lottbref, hvilket ock vore särskildt föreskrifvet i 8 § 6 punkten af K. Kungörelsen angående enskilda banker den 20 Maj 1864; ty och som den ovilkorliga rätt att, emot utgifven penningeförsträckning till delägare i enskilda banken, qvitta värdet af delägares lottbref, hvarpå Wadstena enskilda bank gjort anspråk och hvarom bolagsreglorna icke innehölle något särskildt stadgande, ovedersägligen skulle bereda enskilda banken just den säkerhet i lottbrefven, som genom nyssnämnda lagrum blifvit förbjuden, ett förbud, som syntes stå i nära samband och full öfverensstämmelse med i bolagsreglorna gifna föreskrifter rörande bankens fond och organisation; alltså, utan vidare afseende å hvad i anmärkningsskriften blifvit andraget derom, att enskilda bankens lottbref, enligt bolagsreglorna, voro ställda till viss man och icke till innehafvaren, hvilket åsyftade att åt bankbolaget förvara den i 15 kap. 6 § Handelsbalken stadgade rätt att icke, emot bolagsstämmans vilja, låta någon annan tränga sig i bolaget in, men icke att åt lottbrefven gifva egenskap af skuldebref, ställda till viss man, blef, med ogillande af enskilda bankens ombudsmans berörda anmärkning, Walléns anspråk på förmånsrätt till betalning ur ifrågavarande pantsatta femton stycken lottbref bifallet så, att han, med den rätt 17 kap. 3 § samma balk stadgade, ägde ur värdet för nämnda lottbref utbekomma det belopp, 6,000 rdr rmt jemte ränta,
s. 367 Sida 367 i årgången börjar här
hvarför de, enligt skuldebrefvet den 18 Juli 1863, af honom innehades såsom pant.
Bankens ombudsman fullföljde talan i Götha hofrält och anförde, bland annat: Lottbrefven voro fullkomligt lika med skuldebref, och, såsom derjemte ställda till viss man, medförde de för banken rätt till qvittning hos den, till hvilken banken utfärdat sådan förbindelse. Denna qvittningsrätt kunde ej betagas banken genom någon af delägare vidtagen åtgärd, till hvilken banken ej lemnat bifall. Wallén hade ej bestridt och måste således anses hafva godkänt bankens påstådda qvittningsrätt, den ombudsmannen derföre yrkade måtte banken tillerkännas.
Wallén svarade, att ombudsmannens påstående, det Wallén ej gjort anmärkning mot den af banken yrkade qvittningsrätt, vederlades af Walléns bevakningsinlaga, deri han uttryckligen bestridt hvarje yrkande, som kunde förnärma hans rätt. Lottbrefven voro ingalunda lika vanliga skuldebref. Wallén hade ej för afsigt att på grund af lottbrefven tränga sig in såsom delägare i banken, utan endast att få njuta sin betalningsrätt ur dem, såsom ur vanlig pant Pantsättning af lottbref vore i bankreglementet ej förbjuden; och dessutom vore det ej styrkt, att banken ägt sin ifrågavarande fordran förr än lottbrefven hos Wallén pantsattes.
Hofrätten, i dom den 30 November 1866, fann ej skäl att i häradsrättens beslut göra ändring.
Bankens styrelse sökte hos Kongl. Maj:t i underd. ändring, i hvad angick bankens yrkande om qvittningsrätt. Häradsrätten hade, förmenade man, förblandat qvittningsrätt och förmånsrätt, hvilka visserligen voro två olika saker, men i förevarande fall kunnat godt trifvas tillsammans på det sätt, att banken förklarats berättigad till qvittningsrätt och Wallén tillerkänts förmånsrätt i det värde, panten kunde vid försäljning hafva, helst förmånsrätten vore af banken bestridd endast för såvidt bankens qvittningsrätt derigenom förringades. Det af häradsrätten åberopade 2 mom. i bankreglementets 7 § vore här ej tillämpligt, såsom handlande
s. 368 Sida 368 i årgången börjar här
endast om den, som blifvit ägare af banklott, ej om den, som fått sådan lott i pant; och häradsrättens ordande om förbud för banken att meddela lån å aktier vore opåkalladt, enär om dylikt ej varit fråga. Banken hade nemligen aldrig påstått sig innehafva aktierna såsom säkerhet för gäldenärens skulder till banken.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius och konstituerade revisionssekreterarne Fahrœus och Wedberg) hemställde i underd. betänkande, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom, i hvad den blifvit öfverklagad.
Vid sakens afgörande hos Högsta Domstolen den 23 Maj 1867 yppades skiljaktiga meningar bland ledamöterna, hvadan omröstning företogs, dervid justitierådet Habe biföll det underdåniga betänkandet.
Häri instämde justitieråden friherre Leuhusen och Södergren.
Justitierådet Qvensel anförde: »Som, i händelse ifrågavarande, på Nils Petersson utställda lottbref varit qvar i dennes hand, enskilda banken ägt att, på sätt yrkadt blifvit, betala den utdelning, som lotterna tillkommit, äfvensom hvad derå vid bankens utredning belöpt, sålunda, att afdrag skett å den skuld, hvaruti Petersson till banken häftat och ej kunnat godtgöras genom användande af den för samma skuld ställda säkerhet, och, vid det förhållande, att, jemlikt 7 § 1 mom. af de för banken gällande bolagsreglor, Petersson ej varit berättigad att sin lott på annan öfverlåta, utan att bolaget dertill samtyckt, bankens omförmälda qvittningsrätt icke skäligen bör omintetgöras af en emot berörda stadgande stridande öfverlåtelse, samt öfverlåtelsen till Wallén skett, utan att bolaget dertill samtyckt eller ens fått någon anmälan derom; alltså och då följaktligen Wallén, på grund af stadgandet i bolagsreglornas 7 § 2 mom., sådant detta mom. lyder i Kongl. Resolutionen den 10 September 1858, desto mindre haft rätt att i annan ordning, än Petersson sjelf, lyfta hvad' å lottbrefven belöper i utdelning och för öfrigt, som nämnda stadgande synes hafva tillkommit endast
s. 369 Sida 369 i årgången börjar här
i ändamål att upphäfva den bolaget enligt momentets ursprungliga lydelse i oktrojen den 25 September 1864 förbehållna rätt till lösen enligt gode mäns uppskattning af sålunda öfverlåten banklott, pröfvar jag, med ändring af domstolens beslut, rättvist förklara, att för de bankens bevakade fordringar, hvilka ej af tillgångarne i afträdda boet eller af de säkerhetshandlingar, banken för samma fordringar innehar, kunna gäldas, banken äger innehålla och till sin godtgörelse använda så väl de Nils Peterssons lottbref tillkommande utdelningar, som hvad i öfrigt kan å samma lottbref belöpa, så att Wallén endast uti hvad sedermera deraf kan återstå, äger njuta betalning för sin fastställda fordran».
Justitierådet Iggeström förenade sig med justitierådet Qvensel.
Justitierådet Alexanderson yttrade: »På de af justitierådet Qvensel anförda skäl och enär stadgandet i 7 § 2 mom. af bankens bolagsreglor ej må tilläggas den betydelse, att öfverlåtelses kungörande för bolagets direktion, i fall sådan kungörelse ägt rum, kunnat verka rubbning af bankens på redan derförinnan uppkomna fordringsanspråk hos lottägaren grundade qvittningsrätt, instämmer jag i det slut, justitierådet Qvensels yttrande innefattar».
Kongl. Maj:ts dom, affattad i enlighet med sistbemälda tre ledamöters åsigt, är utgifven den 19 Juni 1867.
Tidskrift för Lagstift etc. 5:te årg.