Naumanns tidskrift 1868 s. 387

Den 15 Oktober 1853 upprättades en afhandling, hvarigenom stadsmäklaren Johan Holm förband sig att till bo-

s. 388 Sida 388 i årgången börjar härKopiera citering

laget under firma Nyqvarns pappersbruk och dess delägare J. Th. Bergelin, J. Th. Moll samt Östlund & Berling för bedrifvande af samma bolags pappersbruks tillverkning lemna ett förlagslån å 266,666 rdr 32 sk. banko, mot vilkor, bland andra, att lånet, som finge infrias inom slutet af nästpåföljande December, ovilkorligen skulle efter tio år från den 15 Oktober 1853 återgäldas, och att låntagarne under samma tid årligen till Holm eller hans rättsinnehafvare erlade sex procent ränta samt såsom ersättning för den andel i vinsten af fabrikationen, som borde förlagsgifvaren tillkomma, fyra procent årlig förlagsränta; hvilken afhandling, deri låntagarne medgifvit Holm rättighet att till säkerhet för afhandlingens innehåll erhålla inteckning i Nyqvarns pappersbruksbolags hela egendom och alla dess tillhörigheter, såväl byggnader, maskiner och inventarier, som rudimaterier, lager och tillverkning, allt sådant det vid afhandlingens upprättande befanns eller framdeles blefve förökadt, var försedd med bevis, dels att den 11 Oktober 1853 afhandlingen blifvit uppvisad vid rådstufvurätten i Södertelje och förlagsinteckning i pantförskrifna egendomen meddelad; dels att Ôknebo häradsrätt den 8 Februari 1854 till säkerhet för afhandlingens innehåll beviljat Holm inteckning i Nyqvarns jern- och stålbruk med 800 skeppunds ordinarie hammarskatt och 200 skeppunds rekognitionssmide, samt säterierna Nyqvarn 1/4 och Ströpsta 3 mantal jemte derunder lydande, i afhandlingen uppräknade frälsehemman Klubben 14 mantal m. fl., tillika med qvarn, såg, kalkugn, tegelslageri samt tillhörande lägenheter och inrättningar.

Efter det Holm hos häradsrätten anhållit om dödande af inteckningen i Nyqvarns säteri och underlydande hemman med undantag af de afsöndringar, som genom köpebref den 21 Augusti 1854 mellan Bergelin och grosshandlanden Th. Johns verkstälts från Nyqvarn, Skälby, Ströpsta m. fl. hemman, »med förbehåll att nämnde inteckning måtte i berörde afsöndringar qvarstå»; förklarade häradsrätten, — efter det antecknadt blifvit, att häradsrätten beviljat uppbud å en från säterierna Nyqvarn och Ströpsta

s. 389 Sida 389 i årgången börjar härKopiera citering

samt Skälby och Elgbostad for Nyqvarns pappersbruks behof afsöndrad lägenhet, bestående af 24 tunnland, som närmare beskrefvos, — genom beslut den 29 Januari 1855, att häradsrätten aktade skäligt »med bifall till den gjorda ansökningen ej mindre döda inteckningen uti de Bergelin tillhörige fastigheter, nemligen Nyqvarns jern- och stålbruk samt säterierna Nyqvarn och Ströpsta med underlydande, ofvan omförmälde hemman och lägenheter, dels stadga, att samma inteckning fortfarande komme att gälla och qvarstå uti den Johns tillhöriga, från nämnde säterier samt hemmanen Skälby och Elgbostad afsöndrade, förut beskrifna lägenhet, utgörande Nyqvarns pappersbruks egendom», derom anteckning meddelades å nämnde afhandling.

Å samma afhandling jemväl befintliga anteckningar utmärkte, att Johns, såsom ägare af Nyqvarns pappersbruk, den 21 Augusti 1854 iklädt sig betalningsskyldighet för ifrågavarande förlagslån med ränta och förlagsprovision, denna senare dock nedsatt till två procent; samt att Holm, som sedermera blifvit ägare af bruket och i sin ordning öfvertagit betalningsskyldighet för de i afhandlingen omförmälda 266,666 rdr 32 sk. banko, den 25 Juli 1862 öfverlåtit afhandlingen å bankiren Giles Loder i London eller ordres.

Uti Holms vid Stockholms rådstufvurätt anhängiga, den 14 Januari 1865 började konkurs, bevakade Giles Loder 22,000 pund sterling, jemte ränta derå från den 1 Januari 1865, på grund af ett utaf Holm den 25 Juli 1862 till Loder eller ordres utfärdadt skuldebref å sagde belopp jemte ränta, och yrkade, att förmånsrätt måtte tillerkännas Loder ur konkursmassan tillhörige Nyqvarns pappersbruks fasta egendom samt brukets inventarier och effekter, allt i öfverensstämmelse med nämnde, hos Loder hypothicerade afhandlings innehåll.

Sysslomännen i konkursen bestredo förmånsrättsyrkandet, enär Loder genom uraktlåten förnyelse inom stadgad

s. 390 Sida 390 i årgången börjar härKopiera citering

tid af de utaf rådstufvu- och häradsrätterna meddelade inteckningar förlorat den säkerhet, dessa inteckningar medfört.

Loder erinrade, att häradsrättens beslut den 29 Januari 1855 innefattade två skiljda åtgärder, ithy att häradsrätten i första momentet dödat, inteckningen i alla egendomarne utan undantag, och i andra momentet stadgat, att samma inteckning fortfarande skulle gälla och qvarstå i den afsöndrade lägenheten, Nyqvarns pappersbruk, i följd hvaraf och då således häradsrätten upplifvat den inteckning, den förut dödat, inteckningens lif och upphof borde räknas från denna dag; att, äfven om inteckningen skulle anses datera sig från den 8 Februari 1854, den borde anses åtminstone hafva blifvit den 29 Januari 1855 förnyad, hvilket väl kunde vara uttryckt med orden: »att den fortfarande komme att gälla». — Hvad åter förlag sinteckning en anginge, så vore att märka, att 7 kap. Rättegångsbalken afsåge endast fast egendom; att 1734-års lag, hvarest icke talades om inteckning i lös egendom, väl bestämde preskriptionstid för utkräfvande af fordran i penningar eller annan lös egendom, men ej för pant i lös egendom; att icke heller K. F. den 24 Februari 1748 eller Hallordningen den 2 April 1770 stadgade, att förlagsinteckning borde förnyas; samt »att det låge i sakens natur, att all preskriptionstid måste vara »præscriptum», d. v. s. genom tydlig lag föreskrifven, emedan den i annat fall icke funnes».

Genom dom den 19 Mars 1866 utlät sig râdstufvurätten: att alldenstund Ôknebo häradsrätt genom dess den 29 Januari 1855 meddelade, å förberörde förlagskontrakt, med den 8 Februari 1854 till säkerhet för deruti förskrifne 266,666 rdr 32 sk. banko med ränta fastställd inteckning i Nyqvarns jern- och stålbruk jemte säterierna Nyqvarn och Ströpsta m. fl. uppräknade hemman och lägenheter, antecknade beslut att, med bifall till gjord ansökning, omförmälda inteckning dödades i de brukpatronen J. Th. Bergelin och hans hustru tillhöriga fastigheter, nemligen Nyqvarns jernoch stålbruk samt säterierna Nyqvarn och Ströpsta med

s. 391 Sida 391 i årgången börjar härKopiera citering

underlydande, i protokollet uppräknade hemman och lägenheter, men komme att gälla och qvarstå i den grosshandlanden Johns då tillhöriga, från nämnde säterier samt hemmanen Skälby och Elgbostad afsöndrade, äfvenledes i protokollet beskrifna lägenhet, utgörande Nyqvarns pappersbruks egendom, så mycket mindre kunde anses hafva, på sätt Loder förmenat, först dödat den förut i hela egendomen beviljade inteckning och derefter fastställt ny inteckning i den derifrån afsöndrade lägenheten, som beslutets ordställning i motsats dertill uttryckligen undantoge den till Johns afsöndrade lägenheten från den öfriga, Bergelin tillhöriga egendom, i hvilken inteckningen dödades; samt i öfrigt all anledning saknats till ett sådant förfarande, då hvarken ansökning derom skett eller ägaren till omförmälda lägenhet, i hvilken inteckningen skulle komma att qvarstå, genom sin påskrift å fordringshandlingen, att han skulden å sig tagit eller eljest, såvidt häradsrättens protokoll utvisade, samtyckte, att ny eller annat än den redan beviljade inteckningen finge i lägenheten fastställas; fördenskull och emedan häradsrättens den 29 Januari 1855 meddelade beslut icke heller särskildt innehölle, att den inteckning, som beviljats den 8 Februari 1854, förstnämnde dag blifvit förnyad i den del af egendomen, i hvilken inteckningen efter dess dödande i den öfriga skulle komma att gälla och qvarstå, vid hvilket förhållande tiden för inteckningens förnyande borde beräknas från den dag, densamma beviljades, men mer än tio år derifrån förflutit, innan konkursen började; ty och jemlikt 21 § i K. F. den 13 Juli 1818 ansåg rådstufvurätten den af Loder yrkade förmånsrätt till den från Nyqvarn och Ströpsta säterier samt hemmanen Skälby och Elgbostad afsöndrade, konkursboet tillhöriga lägenhet, utgörande Nyqvarns pappersbruks egendom, icke kunna, emot sysslomännens bestridande, Loder tillerkännas; och enär, beträffande påståendet om förmånsrätt till Nyqvarns pappersbruks inventarier och effekter på grund af den förlagsinteckning, som rådstufvurätten i Södertelje den 17 Oktober 1853 till säkerhet för ifrågavarande förlagslån med ränta

s. 392 Sida 392 i årgången börjar härKopiera citering

meddelat i den pantförskrifna egendomen, den i 17 kap. 7 § Handelsbalken förlagsman för bergsbruk eller andra sådana verk tillagda förmån till det, som med förlaget tillverkades, blifvit, genom Hallordningen den 2 April 1770 5 art. 5 §, utsträckt till ordentligen inrättade manufakturverk och fabriker, om förlaget lagligen intecknades; men ett lagligt intecknande icke kunde äga rum utan att hvad i allmänhet om inteckning, dit tillämpligt, funnes föreskrifvet vederbörligen iakttagits; ty och då vid det förhållande, att redan genom 1734-års lag blifvit, likasom i 12 § af K. F. den 18 Juli 1818 ännu vore, stadgadt, att inteckning skulle förnyas innan tio år tilländagått, sedan den beviljades, underlåtenhet att inom sådan tid förnya förlagsinteckning måste anses medföra enahanda påföljd, som nämnde § i fråga om inteckning i fast egendom innehölle, eller att inteckningen vore förfallen, samt vid konkursens början mer än tio år förflutit från den dag, berörde förlagsinteckning meddelades, blef äfven detta Loders förmånsrättsanspråk, i följd af det deremot framställda jäf, underkändt.

Emot denna dom vädjade Loder till Svea hofrätt, som i dom den 20 Juni 1867 ej fann skäl att i rådstufvurättens beslut, i hvad det Loder angick, göra ändring.

Loder fullföljde underdånig talan. Han erinrade: att »då hvarken Nyqvarns pappersbruk eller den dertill hörande lägenhet eller egendom med ett enda ord omnämndes i inteckningsprotokollet eller påskriften af den 8 Februari 1854, måste väl deraf klarligen följa, att, om än den år 1855 beviljade inteckningen icke kunde anses såsom helt och hållet ny, den dock måste betraktas såsom en ånyo fastställd inteckning uti det då nyligen afsöndrade Nyqvarns pappersbruk. Att den blifvit »fastställd», torde väl ingen kunna bestrida, och någon annan preskriptionstid än tio år från denna nya fastställelse kunde väl icke beräknas. Om preskriptionstiden deremot skulle beräknas från den dag, då inteckningen primitivt fastställdes, och om denna primitiva fastställelse hade skett t. ex. den 30 Januari 1845, så hade det af häradsrätten den 29 Januari 1855 meddelade beslut,

s. 393 Sida 393 i årgången börjar härKopiera citering

att inteckningen skulle fortfarande gälla och qvarstå, icke räckt längre än för den dagen, utan redan nästpåföljande dag varit kraftlöst och då hvarken fortfarande gällande eller qvarstående, hvilket ju vore rent af absurdt. Vid hvarje partielt dödande af en inteckning uppkomme i öfrigt den väsendtliga förändring, att en del af fastigheterna befriades från inteckningsgravationen, hvaremot samma del af denna gravation öfverflyttades på de öfriga fastigheterna. Den nya ansvarighet, som ålades en del af de intecknade fastigheterne, måste väl då dateras ifrån den dag, då, genom inteckningens dödande i några fastigheter, de öfrigas gravation derigenom förökades. Förmånsrätten för den tillökta inteckningssumman borde således beräknas icke från den äldre inteckningens datum, utan från den dag, då den yngre inteckningsgravationen uppkom. Här vore förhållandet, att hela inteckningen dödades uti all annan egendom, men öfverflyttades ensamt på en obetydlig del deraf, hvaraf jemväl uppenbart syntes följa, att sistnämnde gravation måste anses såsom en ny och till sin beskaffenhet förändrad inteckning, och detta desto heldre som, enligt hvad ofvan vore anmärkt, den egendom, som erhöll den nya gravationen, icke ens funnes särskildt omnämnd bland de förut intecknade fastigheterna. Sannt vore att, vid inteckningens dödande i en del af fastigheterna, den i en annan del deraf qvarstående inteckningen kunde, enligt 18 § inteckningslagen, bibehålla en äldre förmånsrätt, så framt alla samtida eller senare inteckningshafvare dertill samtyckte. Men en sådan äldre förmånsrätt kunde tillkomma jemväl en alldeles ny inteckning, derest vederbörande inteckningshafvare medgåfvo, att deras rätt postponerades. Häraf syntes det vara klart, att hvarken inteckningslagen eller det praktiska förhållandet innefattade någon skilnad i detta hänseende emellan dessa något skiljaktiga inteckningar. Det vore derföre en alltför uppenbar anomali, om en inteckningshafvare, som förlorat sin rättighet till förmånsrätt från den äldre dagen, likväl skulle bibehållas vid skyldigheten att inom en tid, beräknad efter samma äldre dag, förnya inteck-

s. 394 Sida 394 i årgången börjar härKopiera citering

ningen. I förevarande inteckningsmål förekom i öfrigt, ej mindre att inteckningsåtgärden den 29 Januari 1855 icke skäligen kunde anses såsom en vanlig relaxering, enär hvarken någre inteckningshafvare före den gamla inteckningens dödande hördes för att lemna sitt samtycke till den skedda förändringen och öfverflyttningen, eller domstolen genom infordradt gravationsbevis förvissade sig derom, att andra inteckningshafvare ej funnos, än äfven, att den gamla inteckningen den 8 Februari 1854, var fastställd uti Nyqvarns stål- och jernbruk samt uti 25 särskilda hemman, med en sammanräknad skatt af icke mindre än 1312 mantal, men att den 29 Januari 1855, sedan inteckningen blifvit dödad uti Nyqvarns jern- och stålverk samt i alla dessa 131/2 mantal, den nya inteckningen deremot fastställdes uti en afsöndrad lägenhet af endast 28 tunnland 68/10 kappland, hvilken lilla jordvidd nu, jemte Nyqvarns nyanlaggda pappersbruk, således blef ansvarig för hela den summa af 400,000 rdr, som förut varit fördelad på alla fastigheterna. Huru skulle det väl sedermera varit möjligt att förnya sistnämnde inteckning uti dess ursprungliga form af den 8 Februari 1854, eller i någon annan form, än den, som fastställdes den 29 Januari 1855. Om således än en förnyelse förekommit, hade den icke rimligtvis kunnat datera sig från någon annan dag, än den, då ansvarigheten för förlagsskulden af 400,000 rdr från stål- och jernbruket, jemte dithörande 131/2 mantal, öfverflyttades till pappersbruket på en liten jordvidd af några tunnland. För att nu icke åter upprepa, att pappersbruket, som naturligtvis utgjorde den väsendtliga säkerheten, icke ens fanns den 28 Februari 1854 och således ej heller kunde intecknas förrän den 21 Augusti samma år, då den lägenhet, hvarpå det var anlagdt, afsöndrades, torde endast behöfva erinras, att den i rådstufvurätten gjorda anmärkning, att ägaren till den afsöndrade lägenheten, uti hvilken inteckningen skulle komma att qvarstå, icke »genom sin påskrift å fordringshandlingen »att han skulden å sig tagit eller samtyckt att ny eller »annan än den redan beviljade inteckningen finge i lägen-

s. 395 Sida 395 i årgången börjar härKopiera citering

»heten qvarstå», grundade sig på ett misstag, enär å samma förlagskontrakt, derå häradsrätten år 1855 den 29 Januari meddelat påskrift angående den omtvistade inteckningen, dåvarande ägaren till Nyqvarns pappersbruk Theodor Johns under den 21 Augusti 1854 meddelat en bevittnad påskrift, att han, såsom ägare af Nyqvarns pappersbruk, ansvarade för samma skuld. Men om äfven man ville påstå, hvad dock strede mot rätta förhållandet, eller att ifrågavarande inteckning icke vore af ny beskaffenhet, utan äfven i sitt nuvarande skick daterade sig från den 8 Februari 1854, så torde den väl åtminstone få anses förnyad den 29 Januari 1855, enär häradsrätten uttryckligen förklarat, att inteckningen fortfarande komme att gälla och qvarstå, och all förnyelse af inteckning just innebure, att densamma fortfarande komme att gälla och qvarstå. Ingen torde kunna klandra den domare, som i stället för ordet »förnyelse» nyttjade de mera tydliga och expressiva orden »fortfarande kommer att gälla och qvarstå». Lika litet torde kunna påstås, att om vid begärd inteckningsförnyelse domstolen begagnat endast de senare orden, inteckningen ju icke skulle gälla i ytterligare 10 år. Härigenom vederlades helt och hållet det af rådstufvurätten anförda och af hofrätten godkända skälet, att häradsrättens beslut den 29 Januari 1855 icke särskildt innehölle, att den inteckning, som beviljats den 8 Februari 1854, förstnämnde dag blifvit förnyad uti den del af egendomen, i hvilken den, efter dess dödande, skulle komma att gälla och qvarstå. Ty om inteckningsåtgärden 1855 icke skulle anses såsom en ny inteckning, så innehölle häradsrättens utslag särskildt att den gamla inteckningen i den afsöndrade delen fortfarande komme att gälla och qvarstå, hvilket väl måste uttrycka alldeles detsamma, som att den blifvit förnyad. Eller kunde det väl bestridas, att om någon på en af honom utgifven revers tecknade den påskrift, att hans förbindelse fortfarande komme att gälla och qvarstå, preskriptionen för förbindelsens giltighet derigenom prolongerades i ytterligare tio år efter påskriftens datum? Vore det väl då rimligt, att en

s. 396 Sida 396 i årgången börjar härKopiera citering

domstols afkunnade, i dess protokoll införda samt å handlingen tecknade förklaring, att inteckningen »komme fortfarande att gälla och qvarstå» skulle vara mindre giltig, än en enskild fordringsägares anteckning? I sammanhang härmed torde äfven böra omförmälas det af sysslomännen i konkursen åberopade gravationsbevis af den 27 Mars 1865, hvilket innehölle, att Nyqvarns pappersbruk icke vore behäftadt med någon inteckning. Då likväl, enligt 21 § inteckningslagen, borgenär utan förnyelse njöte sin inteckningsrätt tillgodo, »när gäldenär afstått sin egendom till »samtlige borgenärer förr än tiden att förnya inteckningen »är tilländalupen», hade gravationsbeviset bordt omfatta tio år före början af stadsmäklaren Holms konkurs den 12 Januari 1865 och icke, såsom nu blifvit händelsen, stannat vid de tio år, som föregått den 27 derpå följande Mars. I förra fallet hade nemligen gravationsbeviset säkerligen omnämnt inteckningsåtgärden af den 29 Januari 1855, såsom vid konkursens början ännu gällande, oaktadt förnyelse icke skett.

Hos domstolarne hade blifvit företedd en Kongl. Maj:ts dom 1) af den 26 Mars 1850, hvaraf framginge, att sedan Wadsbo häradsrätt under den 15 Juli 1842 från inteckningsbandet lossat V/2 mantal Lars Pehrsgården, som, jemte åtskilliga andra fastigheter, varit år 1839 intecknad för en fordran af 19,000 rdr banko; dock »med bibehållande af »inteckningens förut ägande bestånd och gällande förmåns- »rätt uti de öfriga fastigheterna», Kongl. Maj:t, enär ifrågavarande inteckning ej kunnat göras gällande i dess ursprungliga skick eller förnyas med annan rätt, än den senast bestämda, förklarat tiden för samma intecknings förnyande böra beräknas från den dag, då inteckningssäkerheten förändrades eller den 15 Juli 1842. Jemförde man detta förhållande med hvad som ägde rum i förevarande inteckningsmål, vore skiljaktigheterna ganska väsendtliga till förmån för Nyqvarns intecknings gällande kraft. För det

1) Se Schmidts Juridiska arkiv, 22 B., s. 421 o. f.

s. 397 Sida 397 i årgången börjar härKopiera citering

första hade Wadsbo häradsrätt från inteckningen lossat blott en enda af 6 intecknade fastigheter, då deremot Oknebo häradsrätt dödat och förklarat inteckningen kraftlös i alla de intecknade fastigheterna. För det andra hade Wadsbo häradsrätt i ett sammanhang lossat inteckningen uti en fastighet och bibehållit den uti de öfriga, hvaremot Oknebo häradsrätt i ett moment beslutit inteckningens dödande i alla fastigheterna och i ett annat förklarat den fortfarande gälla och qvarstå uti en i det första inteckningsprotokollet icke omnämnd eller ens då befintlig lägenhet, eller Nyqvarns pappersbruk, för att ej fästa sig dervid, att Wadsbo häradsrätt nyttjat orden: »bibehållande af inteckningens förut ägande bestånd», hvilket väl vida oegentligare kunde anses såsom en förnyelse, än Oknebo häradsrätts förklarande, att inteckningen komme att fortfarande gälla och qvarstå, hvilket tydligen innefattade, hvad man menade med inteckningsförnyelse.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, yrkades, det inteckningen i Nyqvarns pappersbruk af den 29 Januari 1855 måtte förklaras vara i stadsmäklaren Johan Holms konkurs gällande, och Loder till följd deraf berättigad att utur den intecknade fastigheten, så långt den räckte, med förmånsrätt njuta betalning för sin fordran. — I afseende på förlagsinteckningen åberopades hvad vid rådstufvurätten blifvit af Loder anfördt. -

Uti underdånigt betänkande den 14 December 1867 hemställde Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Sydow och konstituerade revisionssekreterarne friherre Leuhusen och Hernmarck), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist domstolarnes beslut att gilla.

Saken föredrogs den 20 December 1867 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Horstedt, Södergren, Berg, Bolin och Dreijer) gillade domstolarnes beslut, i hvad de innefattade yttrande öfver framställd anmärkning emot den af Loder yrkade förmånsrätt till den från Nyqvarns och Ströpsta säterier samt hemmanen Skälby och Elgbostad afsöndrade, konkursboet tillhörande lägenhet,

s. 398 Sida 398 i årgången börjar härKopiera citering

som utgör Nyqvarns pappersbruks egendom; men som, angående den jemväl väckta anmärkningen emot påståendet om förmånsrätt till samma pappersbruks inventarier och effekter på grund af åberopade förlagsinteckning, det icke finnes föreskrifvet, att sådan inteckning, sedan den blifvit fastställd, skall, på sätt om inteckning i fast egendom är genom lag och särskilda författningar stadgadt, vid påföljd af inteckningsrättens förlust inom hvart tionde års slut förnyas, pröfvade Högsta Domstolen, med ändring i denna del af domstolens beslut, rättvist den härutinnan framställda anmärkning att ogilla.

Justitierådet Naumann var i så måtto skiljaktig, att justitierådet yttrade: att alldenstund Oknebo häradsrätt, genom beslut, hvilket icke blifvit öfverklagadt, den 29 Januari 1855 ej blott förklarat ifrågavarande inteckning i större delen af de pantförskrifna fastigheterna kraftlös, utan äfven, såsom orden lyda, »stadgat, att densamma fortfarande komme att gälla och qvarstå» i Nyqvarns pappersbruks egendom, samt sålunda, hvad sistnämnda fasta egèndom beträffar, inteckningen blifvit uttryckligen förnyad, hvadan fordringsägaren haft lagligt skäl till det antagande, att tio-åra preskriptionstiden för samma intecknings återupplifvande vore att räkna från ofvansagde dag och icke från någon annan; så och enär Giles Loders yrkande om förmånsrätt blifvit af sysslomännen i Holms konkurs bestridt på den grund, att inteckningen icke blifvit förnyad inom stadgad tid, pröfvade justitierådet rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, sysslomännens anmärkning i denna del att ogilla och Giles Loder vid dess lagliga förmånsrätt till betalning på grund af oftaberörda inteckning bibehålla.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 29 Januari 1868.