Angående skyldighet att förse bouppteckning med stämpladt papper, beräknadt jemväl efter värdet af fideikommissegendom i boet.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1868, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 399–400 i årgången 1868. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 60 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femte årgången, 1868 i litteraturen — s. 399–400 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 8 Mars 1867 lät magistratssekreteraren Th. Wihlborg, som förrättade bouppteckningen efter majoren grefve Tage Kjell Tott, till hofrätten öfver Skåne och Blekinge till registrering inlemna samma bouppteckning, deri tillgångarne voro utförda till belopp af 185,659 rdr 63 öre och skulderna till 167,580 rdr 56 öre; och fanns bland tillgångarna, ehuru utan åsatt värde, upptagen Skabersjö säteri, som den aflidne på grund af ett den 30 November 1799 upprättadt fideikommissbref innehaft, och hvilket efter honom skulle tillfalla hans äldste son, majoren grefve Otto Thott. Det stämplade papper, hvarmed bouppteckningen blifvit belagd och hvilket beräknats efter boets behållning, uppgick till 22 rdr 60 öre.
Genom resolution den 5 April 1867 förordnade hofrätten, att enär fideikommisset Skabersjö, enligt föreskriften i K. Br. den 20 Maj 1806, bordt till dess fulla värde i bouppteckningen upptagas, men sådant ej skett, och ledning således saknades för bestämmande af de afgifter, som för bouppteckningen rätteligen borde erläggas, Wihlborg ålåge, vid vite af 25 rdr rmt, att inom 20 dagar från beslutets dag, i anmärkta afseendet rätta, med stämpladt papper till erforderligt belopp förse och derefter till hofrätten ånyo ingifva bouppteckningen.
Öfver detta utslag besvärade sig Wihlborg i underdånighet. Han hade på anmodan upptecknat boet och tillhandagått sterbhusdelägarne vid bouppteckningen, men deraf kunde icke uppstå någon förbindelse för honom att bekosta stämpelpapper å bouppteckningen eller andra afgifter, i följd hvaraf ock Wihlborg yrkade, att hofrättens resolution, såvidt den ålade Wihlborg att med stämpelpapper belägga bouppteckningen, måtte upphäfvas.
Grefve Otto Thott anmälde sig såsom mellankommande part och anförde, att hofrätten beslutat i målet, utan att han eller öfrige delägare i sterbhuset blifvit hörda; att då fideikommissarien endast hade nyttjanderätt till fideikommiss-
s. 400 Sida 400 i årgången börjar här
egendomen, för sådan egendom i bouppteckning efter afliden fideikommissarie icke behöfde beräknas stämpelpapper; att föreskriften i åberopade K. Br. den 20 Maj 1806, att värdet å fideikommissegendom skulle i bouppteckning utföras, grundade sig derpå, att åtskilliga afgifter, såsom till justitiestaten och de fattige, skulle utgå äfven från fideikommisser, men att dessa afgifter genom senare utkomna förordningar, K. K. den 11 Mars 1841 och K. F. den 16 Nov. 1863 numera upphört; att ingenstädes vore stadgadt, att värdet å fideikommissegendom borde inberäknas då man skulle bestämma det stämpelpapper, hvarmed bouppteckning efter en fideikomissarie skulle beläggas, och orimligt vore, att sterbhusdelägarne skulle nödgas förskjuta sådan kostnad för fideikommissarien, ofta kanske utan hopp att återfå något. På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, yrkades, att sterbhuset måtte befrias från skyldigheten att med stämpelpapper förse bouppteckningen, i hvad den angick säteriet Skabersjö.
Målet föredrogs den 7 Nov. 1867 inför Högsta Domstolnn; och enär upplyst är, att magistratssekreteraren Wihlborg, hvilken ifrågavarande efter grefve Thott verkställda bouppteckning förrättat, i öfrigt tillhandagår hans sterbhusdelägare med utredningen af hans bo, funno Högste Domstolens fleste ledamöter (justitieråden Cramér, Wretman, Naumann och von Hofsten) skäligt på det sätt fastställa hofrättens öfverklagade beslut, att det åligger Wihlborg, i nyssnämnde egenskap, att inom 30 dagar härefter ifrågavarande bouppteckning, på af hofrätten föreskrifvet sätt rättad och försedd med stämpladt papper till erforderligt belopp, till hofrätten ånyo ingifva,
Justitierådet Dreyer yttrade, att justitierådet för sin del ej fann skäl att göra annan ändring i öfverklagade beslutet, än att, då, innan ens viss grund blifvit utsatt för beräknande af beloppet utaf det stämpelpapper, hvarmed bouppteckningen, på det af hofrätten föreskrifna sätt rättad, skolat förses, vite icke lämpligen bordt Wihlborg föreläggas för bouppteckningens förseende med stämpladt papper till erforderligt belopp, det i sistnämnda afseende meddelade vitesstadgande af justitierådet upphäfdes; och borde, med denna inskränkning, hofrättens föreläggande, såvidt sådant icke redan skett, inom en månad härefter vara fullgjordt.
Justitierådet Hoffstedt fann sådant förhållande icke hafva blifvit visadt, att det bordt åläggas klaganden Wihlborg att de af hofrätten föreskrifna åtgärder vidtaga, samt pröfvade i följd deraf skäligt det öfverklagade beslutet att undanrödja.