Vexel, som efter protest är af acceptant inlöst, utan att bevis om denna betalning blifvit å vexeln tecknadt, innebafves af en person, som, utan afseende härå, utsöker beloppet hos en bland vexelöfverlåtarne.
6 februari 1868
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1868, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 585–589 i årgången 1868. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och de författnin- gar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullstadgan, nr 15 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 84 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 15 för det här referatet, men referatet börjar på s. 585 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och de författnin- gar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullstadgan, nr 15.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femte årgången, 1868 i litteraturen — s. 585–589 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 6 Februari 1868»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Kommissionären Julius Roman yrkade, efter stämning till rådsufvurätten i Södertelje, åläggande för vagnfabrikören David Joakim Ekenberg, vid äfventyr af utmätning eller bysättning, att till Roman utbetala sex tusen rdr rmt jemte ränta och ersättning för protestkostnaden på grund af en företedd, så lydande vexel:
»Stockholm den 8 Juni 1866.
För rdr 6,000 rmt. Tre månader à dato behagade H. H. emot denna solavexel betala till tegelbruksföreningen i Stockholm eller ordres 6,000 rdr rmt, som i räkning med herr A. N. Weidel gälla för inköpt tegel.
På tegelbruksföreningens vägnar:
B. H. Liedherg.
Herr grosshandlanden Carl Strömbom.
Tvärs öfver: Accepteras Carl Strömbom.
A tergo: »B. H. Liedberg. P. G. Tamm. Alexis Ankarkrona. Alb. Ihre. Henning A. Taube. D. J. Ekenberg».
Denna vexel hade för uteblifven betalning blifvit den 10 Sept. 1866 på föranstaltande af bolaget Guilletmot & Weylandt protesterad hos Strömbom.
Ekenberg bestred käromålet, enär vexeln efter protesten blifvit inlöst af acceptanten, och således med detsamma all betalningsskyldighet för vexeln upphört, hvarjemte Ekenberg invände, art väl Guilletmot & Weilandt, som bevarat sin rätt till återgångstalan genom den verkställda protesten, kunde anses såsom vexelinnehafvare, men icke Roman, enär vexeln icke blifvit af Guilletmot & Weylandt på honom öfver-
s. 586 Sida 586 i årgången börjar här
låten; ingifvande Ekenberg dessutom till rådstufvu rätten ett intyg af denna lydelse:
»Att den af tegelbruksföreningen i Stockholm utfärdade och af herr C. Strömbom accepterade vexel på tre månader af den 8 Juni 1866, stor 6,000 rdr, blifvit, sedan protest på herr Strömbom begärts, af honom personligen härstädes inlöst den 11 September 1866, intyga på begäran, Stockholm den 24 Sept. 1866. -
Guilletmot & Weylandt».
Roman medgaf riktigheten af berörde intyg, men ansåg detsamma icke på saken inverka, helst vexlar, likasom löpande skuldebref, voro gällande i hvars mans hand, samt å förevarande vexel icke funnes någon anteckning derom, att den blifvit betald. Vexeln vore dessutom öfverlåten in blanco, och det stode således, enligt 12 § Vexellagen den 23 Aug. 1851, innehafvare af vexel fritt att blanco-indossementet fylla genom insättandet af dens namn, till hvilken vexeln blifvit öfverlåten.
Ekenberg erinrade, att vexlars löpande egenskap vanligen upphörde före förfallodagen och att de icke i allo voro jemförlige med löpande skuldebref; att å en förfallen och protesterad vexel icke behöfdes qvitto i annat fall, än att annan person än vexelgifvaren eller öfverlåtaren, till heders för någon af dem, infriade vexeln och ville försäkra sig om rätt emot vexelgäldenärerna; och att, så snart vexeln kommit ur innehafvarens hand, utan någon slags öfverlåtelse, innefattade detta ensamt fullständigt bevis, att acceptanten fullgjort sin betalningsskyldighet.
Rådstufvurätten yttrade i utslag den 3 December 1866: att ehuru, efter hvad visadt vore, berörde vexel blifvit hos grosshandlanden Strömbom för underlåten betalning vid förfallotiden, på anmodan af bolaget Guilletmot & Weylandt, i behörig ordning protesterad; likväl och som Ekenberg med dessas skriftliga, obestridt lemnade intyg styrkt, att Strömbom dagen efter verkställd protest hos dem inlöst samma vexel; alltså och då, i afseende på vexelinnehafvarens rätt till återgångstalan, gällande vexellag förutsatte
s. 587 Sida 587 i årgången börjar här
bristande betalning af vexelgäldenären, men sådant förhållande nu icke vore för handen, förklarades Ekenberg, såsom en ibland vexelöfverlåtarne, icke kunna betalningsskyldighet för omförmälda vexel åläggas, hvadan påståendet derom ogillades.
Roman vädjade till Svea hofrätt, som genom dom den 13 Juni 1867 gillade rådstufvurättens utslag.
Roman sökte i denna dom i underdånighet ändring. Uti underd. betänkande den 4 Dec. 1867 hemställde Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Adlers, Lilienberg och Hernmarck), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.
Saken föredrogs den 13 Januari 1868 inför Högsta Domstolen, dervid dess fleste ledamöter (justitieråden Hoffstedt, friherre Leuhusen, Berg och Dreijer) förenade sig uti följande yttrande: »Ehuru af hvad i saken förekommit det icke får, emot hvad Roman anfört, antagas, att han, efter den hos Strömbom för bristande betalning å förfallodagen, af vexelns dåvarande innehafvare bolaget Guilletmot & Weilandt verkställda protest, och sedan Strömbom derefter, såsom ofvan är nämndt, vexeln hos bemälde bolag inlöst, omedelbart från Strömbom mottagit vexeln, eller att Roman vid mottagandet afvetat, att densamma varit af Strömbom betald; likväl och som i allt fall Roman, efter hvad berördt är, först efter den verkställda protesten blifvit innehafvare af vexeln, och han, som vid omförmälda förhållanden icke haft att åberopa, vare sig att han betalt vexeln till heder för Ekenberg, eller eljest någon till Roman skedd öfverlåtelse, hvarigenom den emot Ekenberg medelst protesten vunna rätt till Roman öfvergått, ej lagligen kan på vexelns innehafvande allena grunda någon rätt till talan mot Ekenberg, gillade ofvanbemälde ledamöter det slut, hvari domstolarne stannat.
Justitierådet Alexanderson var af skiljaktig mening och yttrade: »Ehuru, enligt bolaget Guilletmot & Weylandts meddelade intyg, Strömbom den 11 Sept. 1866 hos bolaget < inlöst ifrågavarande vexel; likväl, enär påskrift å vexeln
s. 588 Sida 588 i årgången börjar här
om verkställd betalning ej skett, och Roman, såsom innehafvare af denna in blanco öfverlåtna och emot Strömbom i laga ordning protesterade vexel, har inom föreskrifven tid bevakat sin talan emot Ekenberg, såsom öfverlåtare, pröfvar jag för min del, på grund af Vexellagens 15, 42, 46, 48, 77, 86 och 89 §§ rättvist, med ändring af hofrättens dom, förpligta Ekenberg, vid äfventyr af utmätning och bysättning, att vexelsumman sex tusen rdr tillika med ränta derå efter sex för hundrade om året från förfallodagen den 8 Sept. 1866, till dess betalning sker, samt tre rdr 25 öre i ersättning för protestkostnaden, till Roman genast utgifva, emot erhållande af vexeln jemte protesten och qvitto öfver nämnde kostnad; dock med öppen rätt för Ekenberg att, derest han förmenar Roman hafva bekommit vexeln annorlunda än i god tro, derom särskildt utföra talan efter befogenhet.
För denna min skiljaktiga mening får jag såsom ytterligare skäl tillägga följande: Vid granskning af de förhandlingar, som närmast föregått utfärdandet af vår nu gällande Vexellag, nemligen Lagberedningens förslag af den 16 Januari 1851 samt Kongl. Maj:ts uti 1851-års riksdagsbihang (under N:o 69) intagna proposition och dervid fogade utdrag af Högsta Domstolens protokoll den 14 Febr, och af Statsrådsprotokollet den 22 April, jemte Lagutskottets af Rikets Ständer bifallna betänkande i ämnet den 29 Juli nämnde år, har jag, med särskildt fästad uppmärksamhet på de erinringar, som i Högsta Domstolen och Statsrådet framställdes i afseende på förslagets 42 och 47 §§, trott mig öfverallt igenfinna en genomgående grundtanka af enkelhet i bestämmelserna och af uteslutande hänsyn till de förhållanden, som läggas öppna i sjelfva vexelbrefvet, åtföljdt, der så erfordrades, af föreskrifven bevisning om verkställd protest. I enlighet härmed anser jag vexel, som icke utvisar, att trassaten inlöst densamma, böra, ifråga om tredje mans rätt, betraktas såsom ej varande af trassaten betald. Det är han, som i sitt och öfrige vexelgäldenärernas intresse måste hafva åliggandet tillse, att genom honom betald vexel ej missbrukas; och det torde ej kunna und-
s. 589 Sida 589 i årgången börjar här
vikas, att vexelgifvare och öfverlåtare förblifva beroende af hans redbarhet liksom af hans betalningsförmåga. Han är oförhindrad att vid vexelns inlösen låta skrifva qvitto derå eller öfverkorsa densamma eller vidtaga annan lika betryggande åtgärd. Underlåtenhet häraf lärer hafva nog mycket kommit i bruk, men den utgör en oförsigtighet, som efter min tanka kan och bör rättas på det sätt, att lagskipningen visar faran deraf genom att låta lagen hafva sin gång.
Väl erkännes, att någon tvekan hos mig uppstått med afseende på ett moment af den Tyska allmänna vexelstadga, som trädde i kraft den 1 Maj 1849, och hvilken ligger till grund för vår vexellag uti flera väsendtliga delar, nemligen 16 § 2 momentet, lydande i öfversättning sålunda: »Har vexel åter, innan indossering skett, redan blifvit för bristande betalning protesterad, hafve då indossat endast sin indossants rätt emot acceptanten, såväl som emot trassenten och dem, hvilka, ända till dess protest skedde, hafva indosserat. Vare ock i sådant fall indossanten ej förpligtad efter vexelrätt». Men dels angår detta stadgande, efter ordalydelsen, blott verkan af indossering, som sker efter protesten, och torde således ej gälla mot den, som utan ny indossering innehar vexeln med förutvarande indossents rätt, och dels har detta för mig oklara stadgande icke blifvit upptaget i vår lag.
För att protesterad vexel, ehvad protesten afsett uteblifven accept eller uteblifven betalning, skall kunna anses vara mindre löpande efter, än den var före protesten, synes mig ett bestämdt lagbud derom böra gifvas; och behofvet af ny öfverlåtelse ifrån den, som låtit protestera, inser jag destomindre, som innehafvare af vexel, änskönt icke sjelf fordringsägare, är, enligt vexellagen, behörig att vidtaga nämnde bevakningsåtgärd».
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 6 Februari 1868.