Naumanns tidskrift 1869 s. 391

Handlanden Anders Carlsson i Göteborg upprättade den 9 Juli 1861 testamente, deri förordnades, att, sedan skulder och kostnader blifvit betalda, skulle af öfverskottet utgå sjutton särskildt uppräknade legater å tillsamman 130,000 rdr, deribland till Göteborgs stads fattighus 10,000 rdr, till handtverksskolan i Göteborgs Carl Johans församling 4,000 rdr och till stadsmäklaren Ernst Wilhelm Bleys maka Carolina Bley, född Sjöberg, 5,000 rdr. Stadskassören J. Brusewitz och vågmästaren E. Ahrenberg voro utsedda till testamentsexsekutorer och skulle derför bekomma i arfvode tillsamman 4,000 rdr; hvarförutan stadgades:

» Allt det öfverskott, som härefter uppstår, gifver jag »till handelsföreningens kassa, med föreskrift att årliga rän- »tan skall fördelas i 12 till beloppet lika stora pensioner. — »— — Om, sedan dessa pensioner, hvilka ej må öfverstiga »200 rdr rmt till hvarje person, utgått — —- —, någon »behållning af räntan skulle uppstå, äger handelsföreningen »att använda detta öfverskott efter eget godtfinnande, till »hjelp och understöd — — — —. Detta testamente------------------ »kan icke blifva något klander underkastadt, ty jag äger »inga slägtingar eller arfvingar, som kunna göra anspråk »på den egendom, jag bortgifvit. Denna till allmänna barm- »hertighetsinrättningar och till några få enskilda personer »nu testamenterade egendom är af mig sjelf förvärfvad etc».

Carlsson dog den 11 Oktober 1864. Enligt bouppteckningen, deri hans moders systerson, förre kammakaren Erik

s. 392 Sida 392 i årgången börjar härKopiera citering

Svedgren antecknats såsom arfvinge, uppgick boets behållning till 256,781 rdr 21/2 öre.

Svedgren, hvilken på grund af ett magistratens i Göteborg beslut redan den 20 mars 1857, uppå egen ansökan, intagits å stadens fattighus »till åtnjutande af fribröd derstädes under sin återstående lifstid», dog å fattighuset den 20 Juni 1865.

Hustrun Bley hade aflidit före testator, och styrelsen för handtverksskolan underlåtit att för sig bevaka testamentet.

Föreståndarne för Göteborgs stads fattighus yrkade, efter stämning till rådstufvurätten i nämnde stad: att då de 5,000 rdr, som gifvits till hustrun Bley, och de 4,000 rdr, som bestämts till handtverksskolan i Carl Johans församling, icke blifvit på föreskrifvet sätt använda, i det hustrun Bley före Carlsson aflidit, och handtverksskolan ej bevakat testamentet, samt Carlssons enda efterlemnade arfvinge kammakaren Svedgren vid Carlssons död varit till full försörjning intagen å fattighuset och der aflidit, vid hvilket förhållande följaktligen fattighuset, såsom ende arftagare efter Svedgren, borde, jemlikt K. Instruktionen för Serafimerordensgillet den 28 April 1791 och K. Brefvet den 13 Mars 1751, erhålla hvad af Carlssons qvarlåtenskap ej blifvit på föreskrifvet sätt användt; Brusewitz och Ahrenberg, i deras förutnämnda egenskap, alltså måtte åläggas till fattighusets föreståndare utbetala omförmälda två belopp, tillhopa 9,000 rdr, jemte den ränta, som genom medlens utlåning influtit och vidare inflöte.

I sammanhang härmed påstods, medelst särskilda stämningar å handelsföreningens fullmäktige och styrelsen för handtverksskolan, att dessas anspråk på berörde testamentsmedel måtte ogillas.

Utredningsmännen bestredo käromålet, under förmenande, att ifrågavarande medel borde tillkomma handelsföreningen, deruti föreningens fullmäktige jemväl instämde

s. 393 Sida 393 i årgången börjar härKopiera citering

af skäl, att testator, som haft kännedom om hustru Bleys död och sådant oaktadt icke i testamentet stadgat något rörande de åt henne donerade medel, tydligen betraktat testamentet derutinnan annulleradt och ansett de henne tillerkända 5,000 rdr tillhöra det öfverskott, som skulle tillfalla handelsföreningen; äfvensom att ingenstädes i testamentet lemnats föreskrift huru förfaras skulle med de legater, som icke bevakades, genom hvilken tystnad å testators sida och hans uraktlåtenhet att tilldela något åt sina arfvingar, utan i det stället förklara, att han ej ägde slägtingar, som kunde göra anspråk på qvarlåtenskapen, det syntes klart, att hans vilja varit, att sådana legater, som ej blifvit lagligen bevakade, jemväl skulle tillfalla handelsföreningen.

Styrelsen för handtverksskolan, som vidgick, att boutredningsmännen den 5 November 1864 tillställt en ledamot i styrelsen transsumt af testamentet, hvilket vid sammanträde den 14 i samma månad antecknats till protokollet, äfvensom att styrelsen först den 15 Mars 1866 låtit bevaka testamentet, genmälde å stämningen: Styrelsen hade tagit för gifvet, att testamentsexsekutorerna haft åliggande att bevaka testamentet, ty så hade i liknande fall andra testamentsexsekutorer handlat. Åtminstone hade väl styrelsen bort underrättas att exsekutorerna icke ämnade vidtaga en sådan åtgärd. Emellertid och då icke alla ledamöter i styrelsen voro desamma som funnits der år 1864 (tre nya ledamöter hade sedan dess inkommit), borde väl den af dessa nya ledamöter gjorda bevakning af testamentet tillerkännas laga kraft och verkan. I hvarje fall bestriddes dock fattighusföreståndarnes behörighet att i saken kära; ty 1853-års fattigvårdsförordning, enligt dess ingress den enda nu gällande lag i ämnet, talade ej om någon rätt för fattighus till arf efter aflidna fattighjon. Åfven om Svedgren lefvat och fått sig tillerkändt nu ifrågavarande belopp, hade dock fattighuset aldrig kommit i åtnjutande deraf, ty, i anseende till beloppets storlek, hade fattigvården för Svedgren då upphört och denne sjelf fått disponera medlen.

s. 394 Sida 394 i årgången börjar härKopiera citering

Fattighusföreståndarne yrkade bifall till käromålet. Testamentet tillade handelsför*eningen endast hvad af egendomen öfverblefve, sedan de särskilda beloppen utgått. Föreningen ägde sålunda intet grundadt anspråk på något af dessa belopp, hvem helst de kunde tillfalla. Påståendet, att Carlsson i testamentet utestängt sin lagliga arfvinge från allt arf, saknade ock grund, ty testator hade endast yttrat, att han ej ägde slägtingar eller arfvingar. Hvad handtverksskolan angick, så hade dess styrelse icke i rätt tid bevakat testamentet och sålunda gjort sig förlustig af den skolan deri tillerkända summa. De förmåner, som genom äldre författningar tillförsäkrats fattighus, hade ej blifvit undanröjda eller i någon mån inskränkta derigenom, att förmånerna icke upprepats i den om kommunernas skyldigheter i fattig vårds-hänseende handlande 1853-års förordning.

Rådstufvurätten meddelade dom den 31 December 1866: Alldenstund ostridigt vore, dels att stadsmäklaren Bleys hustru aflidit före handlanden Carlsson, så att hvad testamentet till hennes förmån innefattade måste anses hafva till all kraft och verkan förfallit, och dels att styrelsen för handtverksskolan i Carl Johans församling, ehuru den redan den 14 November 1864 af ifrågavarande testamente erhållit del, likväl icke förr än den 15 Mars 1866, och således icke inora den i 18 kapitlet 1 § Årfdabalken stadgade tid, nämnda testamente bevakat, hvadan och utan afseende derå, att alla nu varande ledamöter i styrelsen icke innehaft sådan befattning vid den tid, då delgifvandet skett, testamentet, jemlikt åberopade lagrum, ej kunde för handtverksskolan medföra någon fördel; fördenskull och emedan handlanden Carlsson genom testamente förordnat angående all sin efterlemnade egendom till förmån för allmänna inrättningar och några enskilda personer, med uttryckligt förklarande, att hans arfvingar ej ägde anspråk på hans qvarlåtenskap, samt derjemte stadgat, att allt öfverskott, som uppstode, efter det de särskilda legaterna och boutredningsmännens arvode utgått, skulle tillfalla handelsföreningens kassa; ty och som de i testamentet gjorda anslag till stads-

s. 395 Sida 395 i årgången börjar härKopiera citering

mäklaren Bleys hustru och handtverksskolan i Carl Johans församling voro, på. ofvan anförda grunder, ogiltiga, och desammas belopp af sammanräknade 9,000 rdr rmt följaktligen att till omförmälda öfverskott hänföra; alltså pröfvade rådstufvurätten lagligt att, med ogillande af stämningspåståendet och handtverksskolans i saken framställda anspråk, förklara handelsföreningens fullmäktige berättigade att uppbära och för de i testamentet bestämda ändamål använda nämnde 9,000 rdr med ränta.

Denna dom uttryckte borgmästaren Ekmans, rådmannen Tengbergs och notarien Gabrielssons åsigt i saken, dock var denne sistnämnde i fråga om motiveringen så till vida skiljaktig, att han yttrade: alldenstund etc. etc.; fördenskull och med afseende ej mindre derå, att testamentet innehölle antydan att Carlssons mening varit, att hans arfvingar icke skulle af hans efterlemnade egendom något bekomma, än äfven å föreskriften att handelsföreningens kassa skulle erhålla allt det öfverskott, som uppstod efter det vissa bestämda belopp, och deribland de två ofvanomförmälda, utgått, samt då dessa belopp, hvilka icke kunde i föreskrifven ordning utbetalas, sålunda måste såsom ett öfverskott i boet anses, förklarade denne ledamot, med ogillande af fattighusföreståndarnes talan och handtverksskolans anspråk, handelsföreningens etc. (lika med domen).

Rådmännen Kullman, Mellin och Roy förenade sig om följande beslut: »Enär testamentet, i hvad det handtverksskolan rörde, blifvit dess styrelse delgifvet den 14 November 1864, men detsamma icke af styrelsen bevakats förr än den 15 Mars 1866, förklarades, jemlikt 18 kap. 1 § Årfdabalken och utan afseende å invändningen, att några nya ledamöter i styrelsen ingått, testamentet i denna del ogildt; äfvensom, sedan hustru Bley före testator aflidit, de henne i testamentet tillerkände 5,000 rdr ej heller kunde utgå; men emedan vid stadgandet i testamentet, att allt det öfverskott, som uppstode, tillkomme handelsföreningen, vore förutsatt, att dessförinnan skulle vara afdragne de belopp, om hvilka testator särskildt förordnat, deribland de begge ifråga-

s. 396 Sida 396 i årgången börjar härKopiera citering

varande, och samma stadgande således icke vore på förevarande fall tillämpligt; samt testamentet i öfrigt icke innehölle bestämmelse huru förfäras borde med de gåfvobelopp, hvilka, i följd af sådana förhållanden som de omförmälda, icke komme att i enlighet med testators föreskrifter utbetalas; ty och då uttrycket i testamentet, att testator ej ägde slägtingar, som kunde göra anspråk på den egendom, han bortgifvit, icke kunde anses innebära att hans arfvingar skulle i hvarje fall vara från all andel i boet uteslutna, funno dessa ledamöter omförmälde 9,000 rdr böra betraktas såsom arffallne till Svedgren; hvadan och då Svedgren intill sin död varit intagen till försörjning å stadens fattighus, och detta således, enligt Kongl. Brefvet den 17 Mars 1751 och Instruktionen för Serafimerordensgillet den 28 April 1791, vore till erhållande af hans qvarlåtenskap berättigadt, utredningsmännen i boet förpligtades att desse 9,000 rdr, med upplupen och upplöpande ränta, till fattighusföreståndarne genast utgifva.

Fattighusföreståndarne äfvensom styrelsen för handtverksskolan fullföljde efter vad talan i Göta hofrätt; och anfördes af de förstnämnde: Carlssons yttrande i testamentet, att han ej ägde arfvingar, som kunde göra anspråk på den bortgifna egendomen, innefattade ju endast ett omnämnande af ett visst förhållande, det nemligen, att han ej ärft förmögenheten och således ej hade skyldighet att låta den gå i arf, äfvensom att han ej ansåg Svedgren såsom en arfvinge, den der kunde hafva giltiga anspråk på hans qvarlåtenskap, men innehölle ej något förklarande att Carlsson hade för afsigt att utesluta sin arfvinge från all del i qvarlåtenskapen. Enligt testamentets tydliga lydelse, som ej motsades af dess andemening, vore handelsföreningen tillagdt endast det öfverskott, som uppkomme, sedan skulden blifvit betald och legaterna, deribland de två nu ifrågavarande beloppen, utgått. Dessa belopp utgjorde sålunda icke någon del af hvad som tillagts handelsföreningen. Då Carlsson varit berättigad förklara, att, om något af legaterna ej utginge, beloppet af sådant legat skulle tillfalla handels-

s. 397 Sida 397 i årgången börjar härKopiera citering

föreningen, men han ej gjort en dylik bestämmelse, vore man ej berättigad antaga, att hans yttersta vilja varit sådan. Carlsson hade haft kännedom om hustru Bleys död, och utredningsmannen Brusewitz hade särskildt gjort Carlsson uppmärksam derpå, att han borde förordna om beloppet, derest han ej i afseende derpå hade någon särskild önskan. Då nu Carlsson, detta oaktadt, icke vidtagit någon åtgärd rörande detta belopp, syntes det sannolikt att han just underlåtit förordna derom, på det fattighuset, såsom Svedgrens rättsinnehafvare, måtte deraf komma i besittning. På dessa och förut anförda skäl yrkades: att, med upphäfvande af rådstufvurättens dom, käromålet måtte bifallas.

Skolstyrelsen åter androg: Ordalagen i 18 kap. 1 § Årfdabalken tycktes väl utmärka, att, då flera testamentstagare äro i ett testamente nämnda, hvar och en af dem borde särskildt bevaka testamentet. Detta torde dock ej varit lagstiftarens mening, utan endast, i öfverensstämmelse med hvad i allmänhet uti dylika fall vore förhållandet i 1734-års lag, att meddela en föreskrift för det i verkligheten vanligast förekommande fall, eller att endast en person är nämnd till testamentstagare. Stadgandets mening vore sålunda ej så vidsträckt som ordalydelsen syntes angifva. Då ett testamente, som innefattade dispositioner till flera, blifvit af en utaf dessa bevakadt och delgifvet arfvingar, vore ändamålet med testamentets bevakning redan vunnet, och bevakning af de öfriga vore endast en betydelselös formalitet. Enligt 18 kap. 3 § Årfdabalken vore klandertiden för arfvinge bestämd till natt och år, sedan han om testamentet kunskap fått. Men om meningen varit att hvarje legatarie skulle särskildt bevaka, hade otvifvelaktigt klandertiden bestämts olika för hvarje legat från den tid, detsamma blef delgifvet arfvingen. Gällande praxis vid domstolarne vore ock öfverensstämmande härmed. I deras protokoll öfver testamentsbevakningar antecknas lika litet af hvem som för hvars räkning testamentet uppvisades. Derföre och då Carlssons testamente blifvit genom öfrige testa-

s. 398 Sida 398 i årgången börjar härKopiera citering

mentstagares försorg behörigen bevakadt, kunde handtverksskolans uraktlåtenhet i detta afseende icke utgöra tillräckligt skäl för underkännande af dess rätt till de donerade 4,000 rdr. Men — äfven om 18 kap. 1 § Årfdabalken skulle förpligta hvarje testamentstagare till särskild bevakning, torde dock ett legat icke kunna på grund af försummad bevakning förklaras ogildt annorlunda, än efter behörigen instämdt klander af testators närmaste arfvinge. Carlssons närmaste arfvinge hade ej väckt en dylik klandertalan, och någon annan vore, emot stadgandet i 18 kap. 4 § Årfdabalken, icke dertill berättigad. Då härtill komme, att fattighuset och dess föreståndare ej hade annan rätt än enligt 9 § i 1853-års förordning, men denna rättighet att förfoga öfver lefvande persons egendom icke vore arfsrätt enligt lagens mening (hvilken åsigt ock delades af fattighuset då det icke gjorde sig urarfva efter sina hjon), — samt i allt fall fattighusföreståndarne icke inom laga tid klandrat testamentet, yrkade skolstyrelsen, att, med ändring af rådstufvurättens utslag, de skolan donerade medel måtte henne tillerkännas, helst handelsföreningens anspråk derpå saknade stöd i testamentet.

Hofrätten utlät sig i dom den 14 Februari 1868: att, ehuru styrelsen för handtverksskolan och fullmäktige för handelsföreningen icke genom stämning i laga ordning anhängiggjort sina ömsesidiga, ofvan omförmälda anspråk, hofrätten likväl, med afseende å det sätt, hvarpå tvisten blifvit utförd, vore oförhindrad att i ett sammanhang meddela yttrande öfver så väl dessa anspråk som föreståndarnes fölfattighuset instämda och hos hofrätten fullföljda talan; att emedan, beträffande först de af fattighusföreståndarne och handelsföreningens fullmäktige hvar å sin sida framställda påståenden i afseende på de till handtverksskolan testamenterade 4,000 rdr, dessa påståenden grundats derpå, att handtverksskolans styrelse skulle, efter erhållen kännedom om testamentet, underlåtit att detsamma inom den i lag föreskrifna tid bevaka, hvarigenom det handtverksskolan tillagda legat förmenats hafva gått förloradt; men hvad sålunda

s. 399 Sida 399 i årgången börjar härKopiera citering

blifvit påstådt vore att hänföra till klander af testamente, och sådant klander, enligt 4 § i 18 kap. Årfdabalken, ej finge af annan än testamentsgifvarens närmaste arfvinge anställas; ty och som fattighuset icke, på sätt föreståndarne förmenat, kunde i detta hänseende betraktas lika med testamentsgifvaren Anders Carlssons närmaste arfvinge, på den grund, att förre kammakaren Erik Svedgren, hvilken stått i detta skyldskapsförhållande till Carlsson, vid tiden för dennes död varit till full försörjning i fattighuset intagen och der sedan aflidit, hvadan hans qvarlåtenskap skolat tillfalla fattighuset; alltså och då fattighusföreståndarne följaktligen saknat behörighet till den af dem derutinnan förda talan, samt någon sådan behörighet för handelsföreningen icke ens blifvit uppgifven än mindre visad, funne hofrätten, att fattighusföreståndarnes och handelsföreningens ombuds ifrågavarande påståenden icke bort af rådstufvurätten till pröfning upptagas; i följd hvaraf rådstufvurättens dom, i hvad den rörde omförmälda, till handtverksskolan testamenterade 4,000 rdr, undanröjdes, samt styrelsen för skolan förklarades berättigad att af utredningsmännen i Carlssons bo, Brusewitz och Ahrenberg, uppbära nämnda belopp jemte derå upplupen och vidare upplöpande ränta; samt att alldenstund, hvad anginge tvisten emellan fattighusets föreståndare och handelsföreningens ombud angående de 5,000 rdr, som uti Carlssons testamente blifvit tillagda stadsmäklaren Bleys hustru Carolina Bley, men, då hon före Carlsson aflidit, icke kunnat till henne utgå, vid sådant förhållande det stadgande i testamentet, enligt hvilket handelsföreningen skulle tillkomma det öfverskott, som uppstode, sedan de belopp, om hvilka i testamentet blifvit förordnadt, och bland dem äfven det nu ifrågavarande i föreskrifven ordning utgått, icke kunde i afseende å detta belopp äga tillämpning; och testamentet i öfrigt icke innehölle någon bestämmelse, huru förfaras borde med de belopp, hvilka, i följd af sådant förhållande som det nu inträffade, ej komme att i enlighet med Carlssons föreskrift utbetalas; fördenskull och då uttrycket i testamentet att

s. 400 Sida 400 i årgången börjar härKopiera citering

Carlsson icke ägde slägtingar eller arfvingar, som kunde göra anspråk på den egendom, han bortgåfve, icke kunde anses innebära, att hans arfvingar skulle i hvarje fall vara från all andel i boet uteslutne, funne hofrätten sistnämnda belopp 5,000 rdr böra betraktas såsom arffallne till Carlssons ende arfvinge bemälde Erik Svedgren, hvilken öfverlefvat honom; hvarföre och som Svedgren intill sin död varit intagen till försörjning å Göteborgs fattighus, och detta således, enligt 9 § i K. Förordningen den 13 Juli 1853, vore till erhållande af hans qvarlåtenskap berättigadt, hofrätten, med upphäfvande af rådstufvurättens dom i denna del, förpligtade utredningsmännen i Carlssons bo att sagde belopp 5,000 rdr, jemte derå upplupen och vidare upplöpande ränta, till fattighusets föreståndare genast utgifva.

Denna dom uttryckte referenten, hofrättsrådet Granfeldts och assessoren Korsells mening.

Assessoren Lothigius yttrade: »Jag är ense med referenten utom beträffande tvisten om hvem de i testamentet stadsmäklaren Bleys hustru Carolina Bley tillagde 5,000 rdr böra tillfalla, i fråga hvarom jag finner skäligt fastställa rådstufvurättens dom».

Assessoren Andersson utlät sig: »Med referenten är jag ense att meddela yttrande öfver de i målet framställda särskilda anspråk och instämmer äfven i hans utlåtande rörande de 5,000 rdr, som genom Carlssons testamente blifvit tillerkände stadsmäklaren Bleys sedermera aflidna hustru; men emedan, hvad beträffar Carlssons förordnande till handtverksskolans förmån, testamentet, ehuru skolans bestyrelse den 14 November 1864 erhållit del af detsamma, icke blifvit inom den i 18 kapitlet 1 § Årfdabalken stadgade tid af sex månader derefter för skolans räkning bevakadt, och skolans rätt att få testamentet tillgodonjuta således enligt samma lagrum försutits redan innan Svedgren den 20 Juni 1865 afled; ty och då de åt skolan testamenterade medel af samma skäl, på hvilka jag grundat beslutet om den åt hustru Bley testamenterade summa, af mig icke kunna tillerkännas handelsföreningen, utan, enligt min åsigt, i och

s. 401 Sida 401 i årgången börjar härKopiera citering

med detsamma tiden för testamentets bevakande för skolans räkning gått till ända, lagligen tillhört Svedgren, vid hvilket förhållande fattighusets föreståndare, såsom Svedgrens rättsinnehafvare, måste vara af 4 § i nämnde kap. och balk oförhindrade att genom den af dem mot handtverksskolans föreståndare utförda talan värja berörde, till Svedgrens bo hörande tillgångar; alltså pröfvar jag, med upphäfvande af rådstufvurättens dom äfven i denna del, rättvist stadga, att jemväl de 4,000 rdr, som genom testamentet tillerkänts handtverksskolan, jemte derå upplupen och vidare löpande ränta skola af utredningsmännen i Carlssons bo till fattighusets, föreståndare utgifvas».

Hofrättsrådet Hedenstierna fann ej skäl att i rådstufvurättens dom meddela ändring.

Föreståndarne för fattighuset ej mindre än handelsföreningens ordförande anmälde missnöje mot hofrättens dom, med bifogande hvar å sin sida af revisionsskilling, men med anhållan att få utan sådan afgift fullfölja talan; i anledning hvaraf hofrätten genom utslag den 24 Mars 1868 dels medgaf fattighusföreståndarne att återtaga af dem nedsatt revisionsskilling, dels ock förklarade, att då handelsföreningen ej enligt lag eller särskilda författningar ägde att i annan ordning, än 30 kap. 1 § Rättegångsbalken föreskrefve, fullfölja talan emot hofrätts dom, handelsföreningen ej kunde tillåtas att annorlunda än efter nedsatt revisionsskilling draga målet under konungens pröfning.

Uti underd. deduktionen anförde fattighusföreståndarne ytterligare: Här vore ej ifrågasatt att klandra en afliden persons förordnande och söka ändra hvad han om sin egendom bestämt, utan vore endast fråga om tillämpningen af testamente, tolkning af deri förekommande bestämmelse och huruvida en testamentstagare rätteligen iakttagit hvad lagen föreskrefve för rättighet att tillgodonjuta testamente. Att väcka en sådan fråga, dertill ansågo föreståndarne fattighuset, såsom Svedgrens rättsinnehafvare, vara fullt befogadt. Vore slik talan ej tillåten, då skulle all kon-

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 6 årg. 26

s. 402 Sida 402 i årgången börjar härKopiera citering

troll mot obehöriga anspråk på grund af förment testamente, vare sig diktadt eller icke behörigen bevakadt, vara omöjlig, när ej arfvinge sjelf förde talan, t. ex., om rätter arfvinge vore död och genom testamente lemnat sin egendom åt annan eller efterlemnat maka, som åtnjöte giftorätt, men ej kunde benämnas arfvinge. På dessa och öfriga andragna skäl yrkade föreståndarne, att jemväl de handtverksskolan testamenterade 4,000 rdr måtte fattighuset tillerkännas.

Handelsföreningens ordförande, som, med förmenande att nämnde förening vore en barmhertighetsinrättning och såsom sådan borde få fullfölja sin talan utan afgift, yrkade, att hofrättens revisionsutslag måtte upphäfvas och handelsföreningen berättigas att, utan afseende på målets utgång, återtaga nedsatta revisionsskillingen, upprepade hufvudsakligen hvad förut å dess vägnar i saken anförts samt yrkade fastställelse af rådstufvurättens dom endast hvad angick de hustru Bley tillagda 5,000 rdr.

Handtverksskolan svarade: Ifrågavarande talan emot densamma vore ett testamentsklander, men fattighuset kunde dock ej anses såsom arfvinge till Svedgren samt innehafvare af hans arfsrätt och rätt att testamentet klandra. Ett testamente, äfven om det ej blifvit bevakadt i rätt tid, toge likväl åt sig laga kraft, derest närmaste arfvinge ej klandrade detsamma.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Sydow samt t. f. revisionssekreterarne Lagergren och Glimstedt, denne sistnämnde föredragande) hemställde i underd. betänkande den 2 September 1868, att Kongl. Maj:t måtte finna hofrättens revisionsutslag i öfverklagade delen vara lagligen grundadt, samt yttrade i öfrigt: att enär, hvad anginge den å handelsföreningens vägnar i sjelfva saken förda talan, af skäl, hofrätten anfört, de i handlanden Carlssons testamente åt hustru Bley anordnade medel till belopp af 5,000 rdr vore att anse såsom arffallne till Svedgren; samt, vid det förhållande att Svedgren, som vid Carlssons frånfälle var till försörjning å Göteborgs stads fattighus intagen, fortfarande derstädes förblifvit, samma medel, på grund af

s. 403 Sida 403 i årgången börjar härKopiera citering

stadgandet i 9 § af Förordningen den 13 Juli 1853, angående fattigvården i riket, genom Svedgren tillfallit fattighuset, Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens domslut, hvarigenom föreståndarne för fattighuset berättigats att framför handelsföreningen utbekomma omförmälda belopp jemte ränta derå ; men att, beträffande deremot den af föreståndarne för fattighuset emot styrelsen för handtverksskolan fullföljda talan, så emedan styrelsen för handtverksskolan, ehuru densamma den 14 November 1864 erhållit del af Carlssons testamente, hvarigenom han åt handtverksskolan gifvit 4,000 rdr, dock icke inom den i 18 kap. 1 § Årfdabalken stadgade tid af sex månader derefter för skolans räkning bevakat testamentet, och det ej heller blifvit utredt att annorledes inom förenämnde tid någon bevakning af testamentet skett i sådan ordning, att detsamma kunde komma skolan till godo; ty och som följaktligen, jemlikt nyssnämnda lagrum, styrelsen för handtverksskolan torde, redan innan Svedgren den 20 Juni 1865 afled, hafva förlorat sin rätt att söka göra testamentet emot honom gällande, och Svedgren i lifstiden såmedelst på grund af arfsrätten blifvit framför handtverksskolan till omförmälde medel berättigad; alltså och då den rätt, som sålunda tillkommit Svedgren, enligt åberopade 9 § i Förordningen den 13 Juli 1853, genom Svedgren, som, efter hvad förut vore sagdt, fortfarande intill sin död å fattighuset qvarblef, öfvergått på fattighuset, Kongl. Maj:t, med upphäfvande af hofrättens dom härutinnan, måtte förklara fattighusets föreståndare berättigade att af utredningsmännen i Carlssons bo utbekomma förberörde 4,000 rdr rmt jemte derå upplupen och vidare upplöpande ränta.

Saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 22 September 1868 och afgjordes, sedan handlingarne bland ledamöterna cirkulerat, den 2 påföljande November efter omröstning, dervid justitierådet Lagerstråle biföll nedre revisionens underd. betänkande.

Justitierådet Rabe biföll äfven betänkandet, i hvad det angick den öfver hofrättens revisionsutslag förda klagan,

s. 404 Sida 404 i årgången börjar härKopiera citering

och yttrade i sjelfva saken: »Enär handlanden Carlssons förordnande att, sedan de af honom till åtskilliga allmänna inrättningar samt enskilda personer och bland dem enkan Bley bestämda belopp utgått, öfverskottet af hans efterlemnade tillgångar skulle tillfalla handelsföreningens kassa, efter mitt omdöme, är gjordt under förutsättning, att jemväl enkan Bley skulle bekomma den åt henne afsedda summa, och icke innefattar någon bestämmelse, på grund hvaraf vid det inträffade fall, att enkan Bley aflidit före Carlsson, omförmälda summa bör komma handelsföreningens kassa till godo, varder hofrättens domslut, hvarigenom handelsföreningens derom väckta påstående ogillats, af mig faststäldt; men alldenstund, beträffande föreståndarnes för Göteborgs fattighus anspråk på de åt handtverksskolan i Carl Johans församling genom Carlssons testamente anslagna medel, ostridigt är ej mindre att kammakaren Svedgren var Carlssons närmaste arfvinge, än äfven att Svedgren, hvilken redan före Carlssons frånfälle intagits å Göteborgs fattighus, fortfarande intill sin död derstädes förblifvit; fördenskull och emedan Kongl. Brefvet den 13 Mars 1751 innehåller, att fattighus till aflidne fattighjons qvarlåtenskap och egendom njuta lika rätt som hospitalerna, hvilka åter, enligt äldre, i berörda Kongl. Bref åberopade författningar, äga efter aflidna hospitalshjon arfvinges rättigheter, och den fattighusen sålunda tillerkända rätt, såsom icke stridande emot de i sedermera utfärdade förordningar angående fattigvården förekommande stadganden, e. m. t., ej är vorden genom dessa förordningar upphäfd, vid hvilket förhållande och då icke ådagalagdt blifvit, att Svedgren i lifstiden godkänt Carlssons testamente eller att detsamma annorledes emot honom vunnit laga kraft, föreståndarne för fattighuset icke kunna, på sätt hofrätten antagit, anses obehöriga till den af dem emot styrelsen för handtverksskolan förda talan; ty och som Carlssons testamente icke, såvidt visadt är, blifvit af bemälda styrelse eller eljest för handtverksskolans räkning bevakadt inom den i 18 kap. 1 § • Årfdabalken föreskrifna tid, samt handelsföreningens anspråk

s. 405 Sida 405 i årgången börjar härKopiera citering

på nu ifrågavarande belopp blifvit genom hofrättens derutinnan laga kraftvunna beslut underkändt; alltså och då följaktligen de åt handtverksskolan af Carlsson anslagna medel äro, utan hinder af hans testamente, att betrakta såsom en tillgång i Carlssons bo för hans arfvinge eller dess rättsinnehafvare, pröfvar jag rättvist, att, med ändring af hofrättens dom, i hvad densamma i denna del af saken gått Göteborgs fattighus - emot, förpligta utredningsmännen i Carlssons bo att till fattighusets föreståndare genast emot qvitto utgifva nämnda medel jemte derå upplupen och intill utgifningsdagen upplöpande ränta».

Justitierådet von Hofsten gillade betänkandet, i fråga om ordförandens för handelsföreningen klagan öfver hofrättens revisionsutslag, och pröfvade, beträffande sjelfva saken, rättvist fastställa hofrättens dom.

Justitieråden Naumann och Södergren biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande.

Justitierådet Iggeström gillade betänkandet i fråga om den öfver hofrättens revisionsutslag förda klagan. Beträffande sjelfva saken, pröfvade justitierådet för sin del rättvist att i afseende å det genom omtvistade testamentet hustru Bley tillagda belopp, med ändring af hofrättens dom, fastställa rådstufvurättens beslut, samt att, i afseende å det handtverksskolan tillerkända penningebelopp, med ogillande af föreståndarnes för fattighuset hos Kongl. Maj:t fullföljda talan, förklara det hofrättens i denna del emot handelsföreningen laga kraftvunna dom skall lända till efterrättelse.

Kongl. Maj:ts dom är affattad i enlighet med nedre revisionens underdåniga betänkande och utgifven den 26 November 1868.