Ytterligare om intecknadt. arrendekontrakt i kollision med inteckningar till säkerhet för penningefordringar. Med inledande anmärkning af utgifvaren, angående nödvändigheten att respektera prejudikater.
22 juni 1869
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1869, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 685–690 i årgången 1869. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan, nr 14 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 103 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan, nr 14.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjette årgången, 1869 i litteraturen — s. 685–690 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 22 Juni 1869»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Uti en, i sammanhang med prejudikat i ämnet, införd uppsats (sidd. 311—320 i denna årgång) hafva vi dels fästat uppmärksamhet på vådorna af det vacklande, som ej sällan hos domstolarne uppenbarar sig i fråga om tillämpningen af de enklaste rättsprinciper; vi hafva erinrat huru ett och samma ofta återkommande rättsförhållande ledt till de mest varierande domar hos underrätt och öfverdomstol, ja att i högsta instansen ett lika betänkligt förhållande röjt sig, •— dels hafva vi sökt utreda huru den rättsfråga, som öfverskriften till närvarande artikel utmärker, rätteligen bör uppfattas, och vi hafva med skäl, som hittills blifvit ovederlagda, sökt klargöra rätta förståndet af K. F. den 13 Juni 1800 och af de senare författningar, hvilka reglera nyttjanderättsaftalens intecknande, samt den betydelse, som dervid är af lagstiftaren fästad, likasom vi anfört Högsta Domstolens med en slik utredning fullt öfverensstämmande prejudikater, såväl från äldre som från senare tid (från 1821, gifvet utan all skiljaktighet inom Högsta Domstolen, se sid. 306; från 1868, se sid. 181).
s. 686 Sida 686 i årgången börjar här
Här meddelas åter ett prejudikat af samma innehåll och från innevarande år. Men hvilken osäkerhet spörjes äfven här i de föregående särskilda domsluten, hvilka peka, häradsrättens åt ett, hofrättens åt ett annat håll; två ledamöter i nedre justitierevisionen äro af en mening, den tredje af en annan. Åt de förut åberopade prejudikaterna, byggda på ett säkert och redigt begrepp om sakrätt i allmänhet och särskildt om naturen af den sakrätt, hvilken är stadgad i de om inteckning af nyttjanderättsaftal gifna författningar, borde dock lemnas större uppmärksamhet.
En rättskipning utan prejudikat-rätt, utan aktning för Högsta Domstolens flera gånger i ämnet gifna likalydande motiverade domar, kan knappt tänkas, såframt rättskipningen skall förtjena sitt namn, såframt ej den största rättsosäkerhet för medborgare skall efterhand alstras. Vi torde icke behöfva här upprepa hvad vi sid. 311 i denna årgång redan anmärkt, att vi här ej tala om de i oändlighet varierande rättsfall, hvilkas bedömande beror på tolkning af ordalagen i ett kontrakt eller annan handling, eller på olika uppfattning af den i målet förekomna, mera eller mindre bindande bevisning, eller olika åsigter om hvilket lagbud, som på den förhandenvarande casus rätteligen bör tillämpas o. s. v., derutinnan meningsskiljaktigheterna icke rimligtvis kunna väcka undran. Vi åsyfta ett och samma ofta återkommande rättsförhållande, en och samma rättsgrundsats, ett och samma lagbud, och detta stundom halfsekelgammalt.
Mera än beklagligt skulle det vara, om den tid någonsin komme, då sakförare eller parter kalkylerade öfver utgången af ett mål, allteftersom ledamöterna A. B. C. D. eller ledamöterna E. F. G. H. kommo att öfver detsamma sitta, och hade grund för en sådan kalkyl, — oaktadt den sak, som förevore, hörde till det af oss sist skildrade slag.
Skulle en betänklig missaktning hos under- eller öfverrätterna för Högsta Domstolens ofta upprepade motiverade domar i alldeles lika beskaffade ämnen förspörjas, då är det utan tvifvel lagstiftarens ovägerliga pligt att mellankomma.
s. 687 Sida 687 i årgången börjar här
att söka göra lagbudet i ett sådant ämne ännu tydligare och derigenom afböja ett ondt, som annars skulle gå ända ned till samhällets hjerterötter och tära på dem; vi mena missaktning för lagen och för dess handhafvare.
Enligt afhandling den 15 Juli 1856, upplät Brita Katarina Henriksdotter, såsom dåvarande ägare till kronoskattehemmanet 5/g:dels mantal n:o 1 Bista, äfven kalladt Fånäset, till enkan Beata Lovisa Gillerstedt på 50 år under arrende en lägenhet på Fånäsets ägor, och till säkerhet för berörde afhandling med tillägg dertill af den 18 Januari 1861, genom hvilket gränserna för lägenheten bestämdes, bief, jemlikt K. F. den 13 Juni 1800, inteckning meddelad af Håbo häradsrätt i hemmanet den 23 Januari 1861.
På exsekutiv auktion den 29 December 1864 inköptes hemmanet af kakelugnsmakaren Lars Fredrik Tidblom, som derefter sökte hos häradsrätten, att enär köpeskillingen ej varit tillräcklig till gäldande af samtlige i hemmanet intecknade skulder, inteckningarna såväl på grund af arrendekontrakt som ock för sådana fordringar, hvilka antingen alldeles icke eller endast till en del blifvit ur köpeskillingen guldne, måtte varda dödade, i anledning af hvilken ansökning häradsrätten genom beslut den 23 Januari 1867 förklarade, att berörde inteckningar blefvo till all kraft och verkan upphäfde och dödade.
Uti stämning å skräddaren Carl Fredrik Eriksson i Rosendal, såsom dåvarande innehafvare af förenämnde lägenhet, yrkade Tidblom, att enär vid ofvanuppgifna förhållanden omförmälda afhandling upphört att vara emot Tidblom gällande, och Eriksson följaktligen icke kunde vara berättigad att berörde lägenhet vidare besitta, Eriksson måtte varda ålagdt att densamma till Tidblom utan lösen genast afträda, med rätt likväl för Eriksson att behålla och bortflytta de byggnader, han vid lägenheten uppfört.
s. 688 Sida 688 i årgången börjar här
Enligt företedd köpeskillingsliqvid räckte den af Tidblom för hemmanet betalta köpeskillingen endast till att godtgöra en del af det belopp, hvarför inteckning meddelats i hemmanet den 27 September 1860, och således före den tid, då arrendekontraket intecknades.
Häradsrätten yttrade i utslag den 9 November 1867: att emedan ifrågavarande, å ägorna till hemmanet Fånäset belägna lägenhet benämnd Rosendal blifvit enligt afhandling den 15 Juli 1856 af Brita Katarina Henriksdotter, som då ägt hemmanet, på 50 år, räknadt från den 1 Januari 1857, upplåten till enkan Gillerstedt och derefter enligt påskrift å afhandlingen samt enligt kontrakt den 4 November 1857, med vederbörande jordägares tillstånd, emot viss köpeskilling öfverlåten å skräddaren Eriksson, som derpå, jemlikt särskild afhandling den 18 Januari 1861, med jordägaren träffat öfverenskommelse om utvidgning af lägenhetens gränser och angående antalet af de dagsverken, hvilka såsom afgäld af lägenheten borde derför utgöras; ty och som kakelugnsmakaren Tidblom, hvilken, sedan han år 1864 blef ägare af hemmanet Fånäset, deri inteckning till säkerhet för den sålunda verkställda jordafsöndringens bestånd den 23 Januari 1861 beviljats, omförmälde afgift intill den 1 Januari 1866 uppburit och således måste antagas då hafva afsöndringens giltighet godkänt, icke ens uppgifvit, att detsamma i något afseende vore stridande emot de för afsöndring af jord eller lägenhet från hemman gällande stadganden, vid hvilket förhållande den omständighet, att nämnde inteckning sedermera den 23 Januari 1867 blifvit dödad, icke, emot Erikssons bestridande, föranledde dertill, att han kunde anses skyldig att, på sätt Tidblom yrkat, lägenheten utan lösen då afträda; alltså kunde den af Tidblom i saken instämda talan icke bifallas.
Tidblom vädjade till Svea hofrätt, samt utlät sig genom dom den 15 Januari 1869: Emedan Eriksson icke styrkt, att vid den utmätning å hemmanet Fånäset till gäldande af ägarens skulder, på grund hvaraf hemmanet den 29 December 1864 exsekutivt försåldes och af Tidblom in-
s. 689 Sida 689 i årgången börjar här
ropades, ifrågavarande lägenhet Rosendal blifvit särskildt undantagen; samt berörda lägenhet följaktligen och då densamma icke heller funnes undantagen i det för Tidblom den 14 September 1865 om hemmanet utfärdade köpebref, måste anses hafva varit i köpet inbegripen; ty och som häradsrätten, uppå af Tidblom, i anledning deraf att köpeskillingen varit otillräcklig till gäldande af allenast några utaf de i hemmannt meddelade inteckningar, gjord ansökning, att alla de efter dessa beviljade inteckningar måtte varda dödade, medelst beslut den 23 Januari 1867 sistberörda inteckningar, och bland dessa jemväl den till säkerhet för beståndet af de om ifrågavarande lägenhet upprättade afhandlingar den 23 Januari 1861 fastställda, till all kraft och verkan upphäft och dödat; samt Tidblom derigenom att han, efter det hemmanet Fånäset af honom inköptes, för ett år uppburit afgäld, icke kunde anses hafva, på sätt Eriksson förmenat, godkänt de om lägenheten upprättade afhandlingar; alltså pröfvade hofrätten rättvist, med ändring af häradsrättens utslag, förklara Eriksson skyldig att lägenheten fardagen den 14 Mars 1869 till Tidblom, såsom ägare af hemmanet Fånäset, utan lösen afträda; dock skulle Eriksson äga att, på sätt Tidblom medgifvit, behålla och från lägenheten bortflytta de af Eriksson å lägenheten uppförda byggnader:
Eriksson fullföljde underdånig talan.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Sydow och t. f. revisionssekreteraren Glimstedt, föredragande), yttrade i underdånigt betänkande den 29 Maj 1869: Enär inteckning till säkerhet för den på grund af ofvanberörde afhandling den 15 Juli 1856 med tillägg af den 18 Januari 1861 Eriksson tillkommande nyttjanderätt till ifrågavarande lägenhet under hemmanet Fånäset varit i hemmanet gällande vid den tid, då detsamma å exsekutiva auktionen den 29 December 1864 till Tidblom försåldes; samt, ehuru köpare af utmätningsvis försåld fastighet enligt lag icke häftar i något betalningsansvar för derförinnan intecknade fordrin-
Tidskrift för Lagstiftn. etc. 6 årg. 44
s. 690 Sida 690 i årgången börjar här
gar, som icke kunnat ur köpeskillingen utgå, deraf dock icke torde kunna för sådan köpare härledas någon frihet i allmänhet från skyldighet att tåla förut gjord nyttjanderättsupplåtelse, som blifvit genoa inteckning tryggad, och vid omförmälde auktion icke, såvidt utredt vore, något stadgande blifvit gjordt derom att lägenheten skulle före upplåtelsetidens slut till hemmanet återgå I); alltså och då sålunda Tidblom icke torde kunna anses hafva genom köpet i och för sig åtkommit hemmanet utan skyldighet att tåla den gjorda upplåtelsen af nyttjanderätten’ till lägenheten, samt den omständighet, att Tidblom sedermera utverkat sig ett häradsrättens beslut, hvarigenom inteckningen förklarats dödad, icke torde hafva beredt Tidblom bättre rätt i afseende å ifrågavarande lägenhet än han genom köpet förvärfvat, hemställdes, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med upphäfvande af hofrättens dom, fastställa det slut, hvari häradsrätten stannat.
Tillförordnade revisionssekreteraren Poignant hemställde deremot, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.
Saken föredrogs den 2 Juni 1869 inför Högsta Domstolen, hvarvid dess flesta ledamöter (justitieråden Alexanderson, Iggeström, Dreijer och Strandberg} fastställde hofrättens dom.
Justitieråden Qvensel, Cramer och Rabe biföllo nedre revisionens betänkande.
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 22 Juni 1869.
1) Om en sådan uppfattning se sid. 316 o. f. i denna tidskrift för innevarande år.