Naumanns tidskrift 1870 s. 187

Genom köpebref den 1 Oktober 1856 försålde kolaren Anders Johansson Westerin och hans hustru Margaretha Stockzelius, hvilka ägde 5/2t:dels mantal kronoskatte mo 1

s. 188 Sida 188 i årgången börjar härKopiera citering

Staf, hälften deraf eller 5/4s:dels mantal till hustru Westerins broder klensmeden A. G. Stockzelius, å hvilket köp Stockzelius erhöll fasta den 10 Mars 1858.

Enligt köpebref den 1 April 1859 sålde Westerin och hans hustru den andra hälften af berörde hemman eller 5/g:dels mantal till handlanden C. Dahlgren, som å köpet erhöll fasta den 28 Februari 1860.

På uppdrag af Westerin sålde länsmannen Carlsson på offentlig auktion den 26 September 1859 förstnämnda, af Stockzelius inköpta 5/q:dels mantal, som inropades af organisten Akerström, såsom ombud för bemälde handlande Dahlgren, till hvilken ock hemmanet vid auktionen förklarades hafva hlifvit försåldt. A detta köp utfärdades köpebref den 26 Septemper 1859 och meddelades första uppbud den 28 Februari 1860 samt fasta den 18 Februari 1861.

Derefter instämde Stockzelius till 1866-års hösteting med Wesslands och Elfkarleby tingslags häradsrätt ej mindre kolaren Westerin, än äfven organisten Akerström, handlanden Dahlgren och inspektoren Sandin, den senare, såsom gift med länsmannen, Carlssons enka, med yrkande att sistnämnde försäljning måtte förklaras ogiltig, och Dahlgren förpligtas ait hemmansdelen genast till Stockzelius afträda, äfvensom samtliga vederparterna, gemensamt eller den som dertill kunde anses skyldig, åläggas att för den förlust, Stockzebus tillskyndats derigenom att han sedan den 14 Mars 1860 varit i mistning af egendomen, till Stockzelius utgifva ersättning enligt gode mäns uppskattning.

Svaranderne bestredo allt afseende å käromålet, enär Stockzelii köp gått åter, och Dahlgren i sex år med Stockzelii vetskap oklandradt besutit ifrågavarande hemmansdel.

Stockzelius förnekade att köpet återgått, och anförde i öfrigt, att Westerin således varit oberättigad att försälja hemmansdelen till Dahlgren, hvilken jemväl haft kunskap om det emellan Westerin och Stockzelius upprättade köp alldenstund Dahlgren jemte Akerström bevittnat den vid köpet utfärdade afhandlingen.

s. 189 Sida 189 i årgången börjar härKopiera citering

Dahlgren yttrade, att han väl bevittnat nämnde afhandling, men trott, att köpet med Stockzelius återgått, enär dels Westerin vid köpets afslutande med Dahlgren haft i sin ägo och företett i hufvudskrift samt lemnat från sig Stockzelii köpebref, som af Dahlgren jemväl företeddes; dels ock Stockzelius hvarken erlagt någon köpeskilling för den af honom inköpta hemmansdelen eller deraf någonsin satt sig i besittning. På grund häraf och då den auktion, på hvilken Dahlgren köpt hemmansdelen, blifvit i vederbörlig ordning förrättad, samt Stockzelius icke förrän genom stämningen i målet klandrat köpet, yrkade Dahlgren, att samma köp måtte äga bestånd.

Stockzelius erinrade härvid, att han fortfarande trott sig vara innehafvare af berörde hemmansdel och icke haft någon kännedom om köpet med Dahlgren. Den omständigheten, att Dahlgren i sin ägo hade åtkomsthandlingar till omtvistade hemmansdelen, borde icke på saken inverka, enär åtkomsthandlingarna till denna och till de af Dahlgren förut inköpta hemmansdelen vore desamma, och Dahlgren således måst vara i besittning af dem. För öfrigt förklarade Stockzelius, att han afstode från sin talan emot Westerin, enär denne saknade alla tillgångar.

Häradsrätten yttrade i utslag den 30 December 1867: att enär Stockzelius återkallat sin emot Westerin instämda talan om upphäfvande af det köp, hvarigenom Westerin å offentlig auktion den 36 September 1859 låtit försälja "4s:dels mantal n:o 1 i Staf, samt vid sådant förhållande ersättningsskyldighet icke lagligen kunde tillkomma hvarken länmannen Carlsson, som å Westerins vägnar försålt hemmandelen, eller organisten Åkerström och handlanden Dahlgren, blef Stockzelii talan i saken ogillad.

Stockzelius vädjade till Svea hofrätt, som utlät sig medelst dom den 10 December 1868: Emedan handlanden Dahlgren, hvilken, enligt hvad upplyst vore, då han den 28 Februari 1860 hos häradsrätten sökt och erhållit uppbud första gången å ifrågakomna hemmansdel, i ändamål att styrka sin åtkomst dertill företett samma handling, som af

s. 190 Sida 190 i årgången börjar härKopiera citering

Stockzelius tillförene såsom åtkomsthandling vid erhållande af lagfart derå blifvit uppvist, eller häradsrättens för Westerin den 15 Februari 1857 utfärdade fastebref å 5/24des mantal n:o 1 Staf, i förevarande sak visat sig vara innshafvare jemväl af Westerins den 1 Oktober 1856 till Stockzelius utfärdade köpebref, vid hvilket förhållande och då Stockzelius, som ej ens uppgifvit, att sistnämnda handling blifvit emot hans vilja eller vetskap honom frånhänd, icke, emot Dahlgrens bestridande, ådagalagt, att, sedan Stockzelius nämnde år å egendomen erhållit köpebref, han någon tid varit i besittning af densamma eller derom väckt anspråk förrän genom den af honom till 1866-års hösteting uttagna stämning i denna sak, uppenbart vore, att det emellan Westerin och Stockzelius afslutade köp om hemmansdelen icke förblifvit beståndande utan gått åter ; ty pröfvade hofrätten rättvist fastställa det slut, hvari häradsrätten stannat. ■

Denna dom uttryckte assessorerne Retszelii och Ahlgrens samt vice häradshöfdingarna Nordenfelts och Norbergs åsigt, hvaremot hofrättsrådet Munthe gillade häradsrättens utslag.

Stockzelius fullföljde underdånig talan och yttrade, bland annat, att det icke vore lämpligt antyda på hvad sätt Dahlgren kommit i besittning af Stockzelii köpebref, enär Stockzelius icke var i tillfälle att bevisa sina förmodanden i detta hänseende. Stockzelius, som på våren 1859 flyttat från orten, hade lemnat bruket af hemmansdelen åt sin fader; och det hade varit för Dahlgren möjligt att under flera år använda afkomsten af nämnde hemmansdel, enär Stockzelii fader icke satt sig till motvärn, då Dahlgren å densamma sådde och skördade, samt ägorna till Stockzelii och Dahlgrens hemmansdelar varit » sammanrefvade».

Nedre revisionen (revisionssekreterarne von Sydow och Wedberg samt t. f. revisionssekreteraren Poignant, föredragande), yttrade i underdånigt betänkande den 22 Maj 1869: att då af omständigheterna i målet vore uppenbart, att Stockzelius under mer än ett års tid, innan han sin talan till häradsrätten instämde, haft kunskap om det köp, hvarigenom ifrågavarande hemmansdel skulle blifvit honom

s. 191 Sida 191 i årgången börjar härKopiera citering

frånhänd, och således, jemlikt Kongl. Förkl. den 14 Maj 1805, Stockzelius icke vidare ägde tala å samma köp, nedre revisionen hemställde, att Kongel. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa domstolarnes beslut.

Saken föredrogs den 23 Juni 1869 inför Högsta Domstolen, dervid justitierådet Rabe yttrade: »Alldenstund utredt är, att sökanden medelst köpebref den 1 Oktober 1856 af Westerin tillhandlat sig ifrågavarande hemmansdel och å köpet erhållit fasta redan innan samma hemman af Westerin till Dahlgren försåldes; fördenskull och emedan hvarken de af hofrätten anförda omständigheter eller hvad eljest i saken förekommit utgör laga bevisning derom, att äganderätten åter öfvergått till Westerin, samt, emot Sökandens bestridande, icke ådagalagdt är, att, sedan han haft anledning och varit i tillfälle att sin rätt bevaka och lagligen utföra, natt och år förflutit, innan stämning uttagits, vid hvilket förhållande Dahlgrens invändning, att sökanden försutit rätt till talan å hemmanets försäljning till Dahlgren icke förtjenar afseende; ty och som Dahlgren ägt kännedom om sökandens köp af hemmanet och derå erhållna lagfart, pröfvar jag rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, förpligta Dahlgren att till sökanden afträda omstämda hemman och och godtgöra honom för dess afkastning från och med den 14 Mars 1860, hvarifrån, efter hvad ostridigt är, Dahlgren varit af hemmanet i besittning; dock med rättighet för Dahlgren att för all af honom gjord nödig och nyttig förbättring å hemmanet undfå ersättning, innan han det afträder; skolande, i händelse sökanden och Dahlgren icke åsämjas om beloppet af den ersättning, hvartill en hvar sålunda är berättigad, detsamma bestämmas‘genom gode män, af hvilka sökanden och Dahlgren äga utse en hvardera, och de sålunda valde tillkalla en tredje; och bör hemmanet afträdas fardagen näst efter det ersättningarne blifvit bestämde.

Justitierådet Naumann anförde: »Emedan de af hofrätten i sitt domslut åberopade omständigheter icke innefatta laga bevisning derom, att äganderätten till ifrågakomne fastighet 5/4g:dels mantal kronoskatte mo 1 Staf, som blifvit,

s. 192 Sida 192 i årgången börjar härKopiera citering

enligt köpebref den 1 Oktober 1856, af kolaren Westerin försåld till sökanden, åter, i den ordning 1 kap. 1 § Jordabalken bestämmer, öfvergått från sökanden till Westerin, eller att denne senare eljest ägt behörighet att, på sätt genom försäljningen den 26 September 1859 skett, upplåta fastigheten till svaranden Dahlgren; ty och enär, emot sökandens bestridande, ej antagas får, att sökanden, som med sitt köp lagfarit och derå den 10 Mars 1858 undfått rättens fastebref, försutit laga tid för anställande af talan att utaf egendomen komma i besittning, pröfvar jag rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förpligta Dahlgren att omstämda fastigheten genast till sökanden afträda; dock med rätt för Dahlgren att af sökanden undfå godtgörelse för å hemmanet möjligen gjorda, nödiga förbättringar; i följd hvaraf och då domstolarne, vid den utgång saken derstädes fått, icke kommit att ingå i pröfning af sökandens talan om ersättning för fastighetens afkastning under den tid Dahlgren af densamma varit i besittning, saken i denna del visas åter till häradsrätten, som uppå anmälan äger att densamma ånyo företaga och i anledning af berörde ersättningstalan utlåtande meddela».

Justitierådet Carleson biträdde den af justitierådet Rabe yttrade mening.

Justitieråden Gramér och Södergren instämde med justitierådet Naumann.

Justitierådet Iggeström yttrade, att han uppå de af häradsrätten anförda skäl fastställde domstolarnes beslut.

Justitierådet Alexanderson gillade det underdåniga betänkandet.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 26 Juli 1869 i enlighet med justitieråden Naumanns, Cramérs och Södergrens mening.