Klagan öfver rådstufvurätts yttrande angående huru stor andel af ett i förmyndare-kammare innestående arf skulle sökande tillfalla.
13 maj 1868
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 214–216 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 2 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 33 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 2.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 214–216 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning inför Högsta Domstolen den 13 Maj 1868». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Stockholms rådstufvurätt förordnade den 19 November 1861, att aflidne revisionskommissarien J. N. Elghs aflidna hustru Eva Maria Fyrvalds broder, hemmansbrukaren Fyrvald, skulle genom kungörelse i post- och inrikes-tidningar underrättas att arf efter systern honom tillfallit, med föreläggande för honom att, inom tio år från det kungörelsen varit tredje gången i tidningen införd, hos rådstufvurätten sig infinna och sina arfsanspråk gällande göra vid laga påföljd. Arfsbeloppet, som innestod i förmyndarekammaren, utgjorde 2,626 rdr.
Sedan sådan kungörelse varit i posttidningen införd, tredje gången den 8 Maj 1862, ingåfvo Johan Peter Persson i Wäsby, Eva Maria Persdotter och Margaretha Elisabeth Persdotter, denna sistnämnda genom sin man, den 3 Juni 1867 till rådstufvurätten ansökning att varda erkända såsom hustru Elghs arfvingar och blifva berättigade att i förmyndarekammaren utfå arfsmedlen. De företedde och åberopade härför åtskilliga bevis, bland annat derom, att hustru Elgh haft en broder vid namn Per, död 1849, hvars barn sökanderne voro; men af detta -bevis framgick tillika, att hon äfven haft en broder Jan född 1786, äfvensom två halfsystrar.
Rådstufvurätten dels yttrade den 9 Juli 1867, att rådstufvurätten ansåg det vara utredt att en broder till hustru
s. 215 Sida 215 i årgången börjar här
Elgh vid namn Jan Andersson vore, jemte sökanderne, såsom barn efter hustru Elghs broder Per Andersson, hennes närmaste arfvingar och att förthy sökanderne voro berättigade att lyfta allena hälften af hustru Elghs ifrågavarande qvarlåtenskap, dels ock förklarade, uppå sökandernes anhållan om föreskrift hvad de hade att iakttaga för vinnande af ändring i rådstufvurättens berörda yttrande, genom beslut den 23 i nyssnämnda månad, att då något utslag eller dom ej meddelats, hade rådstufvurätten, i anledning af dess yttrande öfver de företedda prestbetygen, ej att lemna sökanderne någon föreskrift om de åtgärder, hvilka de kunde anse sig böra för sin rätts bevarande vidtaga.
Då sökanderne derefter framställde begäran att varda förklarade för hustru Elghs enda arfvingar, utan att härför åberopa andra skäl än de förut förebragta, meddelade rådstufvurätten den 6 Augusti 1867 utslag och fann ansökningen icke till något vidare rådstufvurättens yttrande föranleda.
Häröfver anfördes besvär hos Svea hofrätt; men som besvären inkommo först efter klockan tolf å femtonde dagen efter utslagets dag, förklarade hofrätten, medelst utslag den 8 Oktober 1867, att besvären ej kunde till pröfning upptagas.
Klaganderne sökte i underd. ändring eller ock att Kongl. Maj:t måtte af nåd bevilja resning i målet. Såsom skäl för : ändringssökandet anfördes, att. rådstufvurätten vid arfsfrågans behandling icke iakttagit föreskrifterna i 24 kap. Rättegångsbalken. Parterne hade ej tillfälle att närvara, då ärendet der handlades och de fingo icke på förhand veta när detsamma företogs . till afgörande. Icke destomindre hade beslutet ej daterats för den dag det utgafs; det fanns ej ens utskrifvet, då det afkunnades, utan var tillgängligt tidigast fjerde dagen derefter, från hvilken dag alltså fatalietiden borde beräknas.
Vid ärendets föredragning inför Högsta Domstolen den 13 Maj 1868 (i närvaro af justitieråden Iggeström, Qvensel, Berg, Wretman, Naumann, von Hofsten och Olivecrona) fann
s. 216 Sida 216 i årgången börjar här
Högsta Domstolen skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring; och då ej visadt vore, att hvad rådstufvurätten i ärendet yttrat må utgöra hinder för klaganderne att fä deras ifrågavarande anspråk i vederbörlig ordning pröfvadt, fann Högsta Domstolen ej heller skäl att den sökta resningen bevilja.