Får den, hvilken är i konkurs, föra talan som annans förmyndare!
2 mars 1869
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 276–280 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 4 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 45 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 4.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 276–280 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgifven den 2 Mars 1869»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
I egenskap af förmyndare för omyndig förklarade förre godsägaren P. A. Åkerlund, yrkade vice häradshöfdingen 0 A. Beckman, efter stämning till Stockholms rådstufvurätt, uttagen i November månad år 1866, att grosshandlanden L.
s. 277 Sida 277 i årgången börjar här
O. Smith mätte af anförda skäl förpligtas att till Beckman utgifva tio tusen rdr rmt jemte derå upplupen ränta från den 1 Oktober 1863, beräknad efter sex procent för år, dock med vissa uppgifna afdrag.
Smith invände, bland annat, att som Beckman sjelf befunne sig i konkurstillstånd, han ej kunde vara annans förmyndare eller såsom sådan vara berättigad föra någon talan.
I utslag den 24 Januari 1867 fann rådstufvurätten, då ej visadt vore, att Beckman blifvit frän förmynderskåpet entledigad, berörde invändning ej förtjena afseende; och i dom den 25 Juli 1867 blef, beträffande hufvudsaken, käromålet af rådstufvurätten ogilladt.
Beckman vädjade till Svea hofrätt, och Smith, som infann sig i hofrätten, yttrade ej något angående sin invändning, utan åberopade endast hvad som angående sjelfva saken vid rådstufvurätten förekommit.
Hofrätten, i dom den 20 Februari 1868, ändrade i hufvudsaken rådstufvurättens dom och biföll Beckmans käromål på det sätt, att Smith förpligtades att till Beckman, i hans egenskap af förmyndare för Åkerlund, genast återställa ett skuldebref å 10,000 rdr, eller ock utgifva dess värde 10,000 rdr med sex procent ränta derå från den 1 Oktober 1863 tilldess betalning skedde, dock med afdrag af hvad som Smith kunde visa hafva blifvit å skuldebrefvet afskrifvet.
Smith sökte i denna dom i underdånighet ändring och upprepade sin vid rådstufvurätten gjorda invändning samt företedde till styrko derför följande handlingar:
l:o) vederbörande tjenstemans intyg att Beckman den 17 Januari 1865 till rådstufvurätten ingifvit ansökning att få sin egendom till konkurs afträda;
2:o) utdrag af Långhundra häradsrätts dombok, hvaraf inhemtades, att sedan Smith den 19 Mars 1866 hos häradsrätten anmält, att Beckman gjort konkurs, och förty yrkat hans entledigande från förmynderskapet för Åkerlund, häradsrätten resolverat dels den 31 Juli 1866, att då Beckman afträdt sin egendom till konkurs, häradsrätten, med stöd af
s. 278 Sida 278 i årgången börjar här
20 kap. 7 § Ärfdabalken, förklarade, det annan förmyndare för Åkerlund skulle förordnas, i hvilket afseende Åkerlund skulle höras; dels ock den 10 Januari 1867, då beslutet den 31 Juli 1866 blifvit delgifvet Åkerlund, men hvarken han eller Beckman tillstädesvarit, att enär, jemlikt nyssnämnde lagrum, Beckman, som gjort konkurs, derigenom måste anses hafva från förmynderskapet för Åkerlund afträdt, ansåge häradsrätten vidare utlåtande i ärendet ej erfordras, helst behof af förmyndare för Åkerlund för närvarande ej förefunnes eller blifvit anmäldt, — hvarom allt anteckning skulle göras i förmynderskapsprotokollet.
Beckman genmälde, att då han ej blifvit från förmynderskapet för Åkerlund entledigad, eller annan förmyndare för honom förordnats, Beckman ansåge sig både skyldig och berättigad att för Åkerlund föra talan, helst Beckmans konkurs dåmera vore afslutad.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Sydow samt t. f. revisionssekreterarne Fâhræus, föredragande, och Adlers) hemställde i underd. betänkande den 27 Januari 1869, på anförde skäl, att Kongl. Maj:t måtte fastställa det slut, hvartill rådstufvurätten i saken kommit.
Det underd. betänkandet innehöll icke något yttrande angående Smiths invändning.
Saken föredrogs den 2 Februari 1869 inför Högsta Domstolen, dervid justitierådet Lagerstråle yttrade: Som upplyst är, att vice häradshöfdingen Beckman den 17 Januari 1865 och således förr än stämning i förevarande mål i November månad 1866 uttogs, afträdt sin egendom till konkurs, finner jag för min del, med afseende å beskaffenheten af Beckmans i målet förda talan och med bifall till den af Smith först hos rådstufvurätten framställda och nu hos Kongl. Maj:t fullföljda invändning, Beckman, enligt 20 kap. 8 § Ärfdabalken, jemförd med 7 § i samma kapitel, sådan den lyder i K. F. den 19 Maj 1845, icke hafva varit behörig att samma talan för förre godsägaren Åkerlund anhängiggöra och utföra, och pröfvar förty för min del rätt-
s. 279 Sida 279 i årgången börjar här
vist domstolarnes beslut i målet, såvidt de blifvit öfverklagade, att undanrödja.
Justitierådet Olivecrona instämde med justitierådet Lagerstråle.
Justitieråden Dreijer och Bolin förenade sig om följande yttrande: »Emedan saken, såvidt den blifvit hos Kongl. Maj:t fullföljd, angår endast den af Beckman, i åberopad egenskap af förmyndare för Åkerlund, till rådstufvurätten instämda talan; ty och som Smith såväl hos rådstufvurätten gjort anmärkning mot Beckmans behörighet att i nämnde egenskap föra talan för Åkerlund som ock, efter det Beckman fullföljt saken hos hofrätten, och Smith derstädes bland annat åberopat hvad som inför rådstufvurätten förekommit, nu vid sakens underdåniga fullföljd upprepat sin förberörda anmärkning ; alltså och då numera upplyst är, att, sedan Beckman den 17 Januari 1865 afträdt sin egendom till konkurs, Långhundra häradsrätt, under hvars vårdnad förmynderskapet för Åkerlund lydde, dels den 31 Juli 1866, till följd af nyssnämnda, till häradsrättens kännedom komna förhållande, förklarat, att annan förmyndare borde för Åkerlund förordnas, dels ock genom beslut den 10 Januari 1867 yttrat, att Beckman, hvilken sålunda sin egendom afträdt, derigenom enligt 20 kap. 7 § Ärfdabalken måste anses hafva afträdt från förmynderskapet, hvaremot häradsrätten tillika förmält, att behof af förmyndare för Åkerlund ej förefunnes; men vid det förhållande att, oaktadt Beckmans konkurs, god man ej, såvidt uppgifvet är, varit för då omyndige Åkerlund förordnad att hans rätt bevaka, intilldess frågan om förmynderskapet af vederbörlig domstol pröfvats, och att ej heller genom häradsrättens beslut den 31 Juli 1866 Beckman blifvit från förmynderskapet skiljd, hans behörighet att såsom förmyndare föra Åkerlunds talan, efter justitierådens omdöme, ej kan anses hafva upphört förr än genom häradsrättens beslut den 10 Januari 1867; derföre ansågo justitieråden Beckman icke hafva varit obehörig att såsom förmyndare saken instämma, och voro således beredda att, utan hinder af hvad derom blifvit invändt, vidare i saken sig yttra».
s. 280 Sida 280 i årgången börjar här
Justitierådet Carleson anförde: »Enär upplyst och ostridigt är, att Beckman blifvit i konkurstillstånd försatt och att af sådan orsak förordnande af annan förmyndare i hans ställe blifvit af Långhundra häradsrätt beslutadt förrän nu ifrågavarande rättegång anhängiggjordes, samt, efter det häradsrätten, i stället att annan förmyndare förordna, förklarat, att, ehuru Beckmans förmyndarebefattning upphört i följd af konkursen, behof af annan förmyndare för Åkerlund likväl icke för det närvarande förefunnes, hvarken Åkerlund eller laga målsman för honom fullföljt talan i saken, instämmer jag i det slut, hvaruti justitierådet Lagerstråle stannat».
Justitierådet friherre Leuhusen instämde i det slut, hvartill justitieråden Dreijer och Bolin kommit.
Justitierådet Qvensel instämde med justitierådet Lagerstråle.
I enlighet med justitieråden Lagerstråles, Olivecronas och Qvensels mening, deri justitierådet Carleson instämt hvad slutet anginge, är Kongl. Maj:ts dom utgifven den 2 Mars 1869.