Naumanns tidskrift 1870 s. 283

Bleckslagaren Anton Olsson begärde och erhöll den 10 Januari 1866 vittnesförhör inför rådstufvurätten i Falkenberg angående tillkomsten af ett muntligt testamente, som enkan Cecilia Lovisa Johansson, född de la Rose, skulle i lifstiden upprättat.

s. 284 Sida 284 i årgången börjar härKopiera citering

Det upplystes, att bemälda enkas man Daniel Johansson varit broder till Anton Olssons hustru Erika Johansson; hvarefter vittnena, kopparslagarearbetaren A. Kullberg och pigan Olena Severina Nilsson, på aflagd ed berättade:

Kullberg: Den 3 i nyssnämnde månad och år kl. 8 f. m. blefvo begge vittnena tillkallade af hustru Olsson, som dervid underrättade vittnet, att enkan Johansson föregående natt tillkännagifvit sin yttersta vilja vara, att efter hennes död all hennes lösegendom, utom silfret, skulle tillfalla hustru Olsson, men fastigheten delas i tvänne lotter, deraf hustru Olssons barn skulle hafva den ena, och hennes syster Maria, gift med bageriarbetaren J. Larsson i Göteborg, den andra lotten. Då vittnena inkommit i enkan Johanssons bostad, blef enkan, som låg till sängs och var mycket sjuk, af hustru Olsson bragt i sittande ställning; och sedan hustru Olsson för den sjuka upprepat nyssnämnda förordnande, frågade hustru Olsson, om det var så den sjuka ville hafva det, hvartill denna nickade ett vänligt bifall under det hon rörde läpparne. Vittnet, som är tunghördt, kunde dock ej förnimma något bestämdt svar på frågan. Enkan Johansson dog tre timmar derefter; dock var vittnet öfvertygadt, att hon vid omvittnade tillfället var vid sundt och fullt förstånd.

Olena Nilsson : Natten före enkan Johanssons död var vittnet jemte hustru Olsson inne i sjukrummet, då den sjuka tillkännagaf sin yttersta vilja vara, att efter hennes död hustru Olsson skulle hafva allt lösboet utom silfret, samt att af fastigheten hälften skulle tillfalla hustru Olssons barn, och andra hälften hennes syster Maria. Påföljande morgon blefvo vittnet jemte Kullberg tillkallade; öfverensstämmande vittnets berättelse i öfrigt med Kullbergs, med den skilnad, att vittnet hörde den sjuka, på hustru Olssons fråga, svara bestämdt ja, samt att den sjuka vid tillfället hade full talförmåga och besvarade redigt äfven andra frågor.

De sålunda afgifna vittnesberättelserna anmäldes till bevakning såsom testamente; och rådstufvurätten resolverade, att den aflidnas närmaste arfvingar ägde att inom natt och

s. 285 Sida 285 i årgången börjar härKopiera citering

år efter det de af rådstufvurättens protokoll angående vittnesförhöret erhållit del, testamentet i laglig ordning klandra efter befogenhet. Desslikes hade rådstufvurätten genom beslut den 19 påföljde Februari förelagt enkan Johanssons till namn och vistelseort okända arfvingar att, inom natt och år derefter, hos rådstufvurätten sig infinna och sina anspråk i laglig ordning gällande göra, vid påföljd, som stadgades i 15 kap. 6 § Ärfdabalken; hvilket beslut, enligt föreskrift, blifvit kungjordt i post- och inrikestidningar trenne gånger, senast den 16 Maj 1866.

Sedan magistraten i Falkenberg, till vederbörandes kännedom med afseende på kronans rätt, hos konungens befallningshafvande i Hallands län anmält: att, oaktadt kungörelsen i posttidningen, någon arfvinge ej gifvit sig tillkänna,’ och att enligt bouppteckningen qvarlåtenskapen uppgått till 2,866 rdr 90 öre och behållningen till 1,697 rdr 97 öre, instämde stadsfiskalen P. Lindvall, enligt kon. befallningshafvandes förordnande, å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar, till rådstufvurätten i nämnde stad ej mindre ofvanbemälde Anton Olsson och J. Larsson, än äfven bagaren C. W. Dahlberg, i hans egenskap af god man för enkan Johanssons okända arfvingar, med påstående: att derest de icke kunde styrka verkligheten och lagliga tillkomsten af omförmälda, utaf enkan Johansson till förmån för Erika Johansson och Maria Johansson samt den förras barn gjorda muntliga testamente, detsamma måtte ogillas, och enkan Johanssons efterlemnade egendom såsom dana-arf kronan tillerkännas, samt Olsso ntillförbindas ställa antaglig borgen för hvad han af egendomen emottagit. Uti detta yrkande instämde advokatfiskalen i kammarkollegiet, hvilken derefter förde kronans talan i saken.

Olsson och medparter invände, att då endast närmaste arfvinge ägde klandra testamente, de undandrogo sig att ingå i svaromål på stämningen; med anledning hvaraf rådstufvurätten genom beslut den 27 April 1868 förklarade, att enär, enligt 15 kap. 6 § Ärfdabalken, i händelse arfvinge efter afliden person icke vore eller inom stadgad tid blefve känd eller sig anmälde, arf skulle tillfalla kronan, funne

s. 286 Sida 286 i årgången börjar härKopiera citering

rådstufvurätten, att å kronans vägnar talan ägt väckas om verkligheten eller beständet af ifrågavarande testamente, hvadan berörde invändning ogillades.

Olsson och hans medparter, som ansågo enkan Johanssons yttersta vilja vara till fullo bestyrkt af vittnesmålen, bestredo käromålet.

Rådstufvurätten yttrade i utslag den 2 Juni 1868: att ehuru vid vittnesförhör, som med pigan Olena Severina Nilsson och kopparslagaren Anders Kullberg den 10 Januari 1866 efter anhållan af Olsson blifvit hållet, berättats af Olena Severina Nilsson, att — sedan natten till den 3 i samma månad enkan Cecilia Lovisa Johansson, under det vittnet och Olssons hustru varit inne i det rum, der enkan Johansson legat sjuk, tillkännagifvit sin yttersta vilja vara, att efter hennes död all hennes lösegendom, med undantag af silfret, skulle bekommas af hustru Olsson, och fastigheten tillfalla dennas barn och hennes syster Maria, som var gift med Larsson, - - enkan Johansson påföljde morgon, i närvaro af vittnet och genom hustru Olsson äfven tillkallade Kullberg, efter det hustru Olsson upprepat enkan Johanssons omförmälda förordnande eller tillkännagifvande och frågat »om det icke vore så hon ville hafva det», härtill svarat ett bestämdt ja, samt af Kullberg: att till den sålunda af hustru Olsson framställda frågan enkan Johansson »nickat ett vänligt bifall», under det hon rörde läpparne, utan att dock Kullberg, som var tunghörd, kunnat förnimma något bestämdt svar på frågan, äfvensom att, fastän enkan Johansson funnits mycket sjuk och dött tre timmar derefter, Kullberg vore öfvertygad att, i enlighet med hvad äfven Olena Severina Nilsson förmält, enkan Johansson vid tillfället varit vid sundt och fullt förstånd; likväl och enär, genom hvad nämnda vittnen intygat, det icke vore lagligen styrkt att det testamentsförordnande, deraf bevakning genom Olsson på grund af vittnenas berättelser skett, blifvit af enkan Johansson gjordt vid sundt och fullt förstånd samt af fri vilja, och någon laga arfvinge efter henne, oaktadt härom uti post- och inrikestidningar införd kungörelse, icke inom stad-

s. 287 Sida 287 i årgången börjar härKopiera citering

gad tid sig infunnit eller blifvit känd, funne rådstufvurätten, jemlikt 15 kap. 6 § Ärfdabalken, med ogillande af berörda testamente och derpå grundade rättsanspråk, lagligt förklara, att enkan Johanssons efterlemnade egendom skulle tillfalla kronan, till följd hvaraf det ålåge Olsson och Dahlberg, att egendomen eller de derför genom försäljning å auktion erbållna belopp, deraf Larsson icke, såvidt upplyst blifvit, något bekommit, till kronan öfverlemna med afgifvande af behörig redovisning.

Olsson och hans medparter vädjade till Göta hofrätt, åberopade ett af Olena Severina Nilsson under edsförpligtelse afgifvet skriftligt tillägg till hennes vittnesberättelse, fullföljde den vid rådstufvurätten gjorda invändningen samt anmärkte tillika, att kronan försutit tid att testamentet klandra, enär kallelsen å enkan Johanssons okända arfvingar varit i tidningen kungjord tredje gången den 16 Maj 1866, men stämningen i målet uttagits först den 26 Februari 1868.

Hofrätten meddelade dom den 26 Februari 1869: Hvad angick invändningen derom, att kronans talan, såsom för sent anställd, icke borde till pröfning upptagas, så enär Olsson och hans medparter icke visat, att testamentet blifvit i behörig ordning Kongl. Maj:t och kronan delgifvet, blef samma invändning af hofrätten ogillad, äfvensom hofrätten ej heller fann skäl att göra ändring i rådstufvurättens förutnämnda, den 27 April 1868 meddelade beslut; samt att, beträffande sjelfva saken, hofrätten jemväl med afseende å den företedda, med Olena Severina' Nilssons namn undertecknade och, i fråga om enkan Jokanssons förordnande om fördelning af sin egendom, från bemälda vittnes muntliga berättelse i väsentlig mån afvikande attest, ej fann skäl att i rådstufvurättens utslag meddela ändring.

Larsson och hans hustru sökte hos Kongl. Maj:t i underd. ändring.

Uti underd. betänkande den 29 September 1869 hemställde nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius och Fâhræus samt konstituerade revisionssekreteraren Poignant,

s. 288 Sida 288 i årgången börjar härKopiera citering

den förstnämnde föredragande) att Kongl Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 1 påföljde Oktober, i närvaro af justitieråden • Qvensel, Wretman, Naumann, von Hofsten, Olivecrona, Lagerstråle och Strandberg, fann Högsta Domstolen icke skäl att göra ändring i hofrättens uti rättegången meddelade beslut. Beträffande sjelfva saken, så enär åberopade vittnens berättelser icke innefatta laglig bevisning derom, att enkan Johansson i lifstiden upprättat ifrågakomna muntliga testamente, pröfvade Högsta Domstolen rättvist gilla det slut, hvari domstolarne stannat.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 11 November 1869.