Angående ränta af mjölqvarn, hänförlig, eller icke, till de i K. K.
11 november 1869
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 297–300 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadga om Skiftesverket i riket. Förordningar rörande bränvins tillverkning och försälj- ning, brandstod. Bergsordningar m. fl, nr 9 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 51 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadga om Skiftesverket i riket. Förordningar rörande bränvins tillverkning och försälj- ning, brandstod. Bergsordningar m. fl, nr 9.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 297–300 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 11 November 1869»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Linköpings domkyrkas syssloman J. F. Landerstedt sökte hos konungens befallningshafvande i Östergötlands län, att
s. 298 Sida 298 i årgången börjar här
mjölnaren G. Dahlgren, såsom ägare af skattemjölqvärnen »Berget», domkyrkoqvarnen kallad, i Tanneforss by, måtte åläggas utgifva för åren 1864 och 1865 ogulden spanmålsränta, som af qvarnen till domkyrkan borde erläggas; till stöd för hvilket yrkande åberopades ett af kammarkollegiet den 18 December 1734 för häradshöfdingen Georg Montan utfärdadt skatteköpebref å »Linköpings domkyrko-mjölqvarn »Tanneforss, som räntar årligen 12 tunnor spanmål, den han »årligen till domkyrkan riktigt bör prestera» ; innehållande detta köpebref derjemte, bland annat, att skatteköpeskillingen, 290 daler silfvermynt, blifvit till domkyrkans kassa betald; att om qvarnen såldes utom börd, hembud till domkyrkan skulle äga rum; att om qvarnen på hvarjehanda sätt köparen eller dess arfvingar frånginge, komme domkyrkan att hålla dem skadeslösa, samt att qvarnen skulle i jordeboken till skatte omföras.
Dahlgren bestred krafvet. Genom rikets ständers beslut vid riksdagen 1862—1863 befriades alla qvarnar från den dem åsatta ränta, hvilken vid 1863-års utgång ej vidare skulle affordras qvarnens innehafvare, utan af statsverket godtgöras den eller dem, som till räntans åtnjutande vore lagligen berättigade. Detta gällde äfven Tanneforss qvarn, för hvilken åren 1864 och 1865 erlagts stadgad bevillningsafgift.
Sedan landshöfdingeembetet genom utslag den 28 Juni 1866 förklarat domkyrkans berörde fordringsanspråk tvistigt och böra vid domstol pröfvas, ingaf domkyrkosysslomannen till konungens befallningshafvande ansökning att af statsmedel utbekomma ersättning för ifrågavarande ränta från och med år 1864 med 12 tunnor spanmål årligen, hälften råg och hälften korn.
Konungens befallningshafvande öfverlemnade handlingarne till statskontoret, som, efter det utredning af frågan försiggått i kammarkollegiets första provinskontor, meddelade till vederbörandes kännedom, att någon ersättning till domkyrkan för ifrågavarande ränta ej borde utgå af de till godtgörelse för afskrifna qvarnräntor anslagna medel.
s. 299 Sida 299 i årgången börjar här
Domkyrkosysslomannen Landerstedt utverkade derpå stämning å Dahlgren till Hanekinds häradsrätt och yrkade, på grund af 1734-års skatteköpebref, att af Dahlgren utbekomma omförmälda ränta för åren 1864, 1865 och 1866, utgörande enligt räkning efter dessa års markegångspris 424 rdr 35 öre, med afdrag dock för 61 rdr, som blifvit å räntan förstnämnda år erlagda; hvarjemte ränta å oguldna beloppet fordrades.
Dahlgren åberopade hvad han i sin förklaring hos konungens befallningshafvande andragit.
Genom utslag den 31 December 1867 yttrade häradsrätten: att enär i kammarkollegiets skatteköpebref, hvarigenom ifrågavarande qvarn afhändts Linköpings domkyrka och under skattemannarätt tillegnats enskild person emot erläggande af viss skatteköpeskilling, derjemte vore vilkoradt och bestämdt, att till domkyrkan skulle från qvarnen årligen erläggas en spanmålsränta af 12 tunnor spanmål, samt Dahlgren, som ostridigt under åren 1864, 1865 och 1866 såsom ägare innehaft qvarnen, icke förmått visa laga skäl för sitt yrkande att varda från omstämda räntan befriad; alltså, då Dahlgren icke haft något att anmärka mot den af Landerstedt företedda räkning, förpligtades Dahlgren att till Landerstedt, i hans egenskap af syssloman vid Linköpings domkyrka, emot qvitto genast utgifva stadgade spanmålsräntan för ofvannämnda tre år, i den mån densamma ännu vore ogulden, med fordrade 363 rdr 35 öre jemte sex procent ränta å 126 rdr 96 öre från den 25 Februari 1865 till den 6 Maj samma år, derifrån å 65 rdr till den 25 Februari 1866, derifrån å 202 rdr 37 öre till den 2 5 Februari 18 67 samt derifrån å det till betalning fastställda beloppet till dess liqvid följde.
Gröta hofrätt, der Dahlgren efter vad fullföljde talan, förklarade medelst dom den 18 December 1868: att enär vid ifrågavarande qvarns öfverlåtande till enskild person förbehåll blifvit gjordt derom, att den årliga räntan af 12 tunnor spanmål, som förut utgått till Linköpings domkyrka, fortfarande skulle af qvarnägaren till kyrkan erläggas, samt, enligt hvad upplyst blifvit, nämnda ränta icke vore att hän-
s. 300 Sida 300 i årgången börjar här
föra till de i åberopade k kungörelsen den 30 December 1863 omförmälda anordnade räntor, derför ersättning finge af statsverket åtnjutas; alltså och. då någon anmärkning icke förekommit emot det belopp, hvartill räntan för omstämda åren blifvit beräknad, funne hofrätten ej skäl göra ändring i det slut, hvari häradsrätten i saken stannat.
Dahlgren sökte hos Kongl. Maj:t i underd. ändring; och sedan nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius och Fàhrœus samt t. f. revisionssekreteraren Poignant, den förstnämnde föredragande) i underd. betänkande den 29 September 1869 hemställt, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom, blef vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 1 påföljde Oktober (i närvaro af justitieråden Qvensel, Wretman, Naumann, von Hofsten, Olivecrona, Lagerstråle och Strandberg) nedre revisionens betänkande af Högsta Domstolen bifallet.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 11 November 1869.