Svensk domstol icke behörig att döma öfver brott, som inom Sveriges område begåtts af utländsk man på utländskt fartyg emot utländsk man. Strafflagens 1 kap. 2 § jemförd med 10 kap. 21 § Rättegångsbalken.
14 december 1869
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 383–384 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan. Stämpelpappers-förord- ningen, nr 11 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 70 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan. Stämpelpappers-förord- ningen, nr 11.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 383–384 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 14 December 1869». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Konungen befallningshafvande i Gotlands län anhöll hos Gotlands södra häradsrätt om undersökning angående förloppet vid engelska ångskeppet Archimedes’ den 1 September 1869 å Faludden inträffade strandning, för utrönande och bedömande, huruvida denna strandning orsakats genom brottslig handling, i sammanhang hvarmed konungens befallningshafvande förordnade länsmannen Johan Anton Lindström att uti berörde mål vara allmän åklagare.
Häradsrätten yttrade genom utslag den 14 September 1869: att enär det tillkomme hvarje stat att i allmänhet
s. 384 Sida 384 i årgången börjar här
genom egna domstolar döma öfver och sjelf bestraffa förbrytelser, som föröfvats å dess statsområde eller å dess fartyg, hvilka, hvarhelst de än befunno sig, i allmänhet voro att anse för en utsträckning eller del af detta område, och ifrågakomne, af engelska undersåter ombord å engelska ångskeppet Archimedes begångna, icke mot Sverige eller svensk man riktade brott, för hvars upptäckande och bedömande undersökning vid häradsrätten påkallats, förthy icke kunde antagas hafva timat inom häradsrättens domvärjo, alltså och jemlikt 10 kap. 21 § Rättegångsbalken och 1 kap. 2 § Strafflagen förklarade häradsrätten sig icke vara behörig att angående samma brott ransaka och döma.
Efter förordnande besvärade sig Lindström i Svea hofrätt, som medelst utslag den 3 November 1869 fann skäl ej vara anfördt, som kunde föranleda till ändring i häradsrättens utslag.
Lindström fullföljde underdånig talan.
Målet föredrogs den 14 December 1869 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Cramér, Wretman, Naumann, von Hofsten och Dreijer); och fann Högsta Domstolen ej skäl vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring 1).
1) Jfr. Sveriges Statsförfattningsrätt af Naumann, 3 B., s. 25 o. f.