Uppsägning af löpande skuldsedel, utan att anteckning derom gjorts å skuldsedeln. Verkan deraf, då skuldsedeln kommit i annan mans hand.
23 november 1869
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,7 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 505–509 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkursiagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 12 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 82 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkursiagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 12.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 505–509 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 23 November 1869»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Häradshöfdingen E. Aug. Landegren utfärdade en så lydande skuldsedel:
»Till herr advokatfiskalen V. Landegren eller ordres betalar jag, inom tre månader efter uppsägelse, fyra tusen rdr rmt, jemte sex procent ränta från den 18 November sistlidne år till dess betalning sker. Valuta bekommen. Christianstad den 12 Mars 1859.
E. Aug. Landegren.
À tergo: Öfverlåtes å innehafvaren,
V. Landegren.
För de af herr häradshöfdingen E. A. Landegren å andra sidan förskrifne fyra tusen rdr rmt, jemte ränta, går undertecknad i laga borgen såsom för egen skuld, försäkras; Christianstad den 5 April 1859.
Aug. Anderberg, hofrättsassessor.«
Räntan fanns antecknad såsom qvitterad till den 18
November 1862.
s. 506 Sida 506 i årgången börjar här
Denna skuldsedel aflemnades år 1863 af dåmera borgmästaren V. Landegren till Skånes enskilda bank i dess hufvudkontor i Ystad såsom hypotek för ett lån, som V. Landegren sedermera vid förfallotiden inlöste. Då detta lån erhölls, aflemnades tillika ett särskildt, icke å ofvannämnda skuldsedel tecknadt bevis af Anderberg, att skuldsedeln blifvit hos honom uppsagd att inlösas den 15 Juli 1863. ■
Sedermera pantsatte V. Landegren denna skuldsedel på åtskilliga ställen och senast, jemte en annan skuldsedel, för en vexel å 5000 rdr, som i Juli 18 6 6 belånades af V. Landegren hos Skånes enskilda banks afdelningskontor i Helsingborg.
Då denna vexel icke på förfallotiden inlöstes, blef berörde skuldsedel uppsagd hos dåmera häradshöfdingen Anderberg enligt så lydande, å en afskrift af skuldsedeln tecknade bevis:
»Att omstående borgensförbindelse blifvit hos mig denna dag uppsagd till inlösen, erkännes; Landskrona den 7 Oktober 1866.
Aug. Anderberg».
Sedan ombudsmannen hos banken, vice häradshöfdingen A. M. Andersson, hos konungens befallningshafvande i Malmöhus län lagsökt häradshöfdingen Anderberg för berörde skuldsedels innehåll, men detta ärende förklarats tvistigt, instämde Andersson till rådstufvurätten i Landskrona häradshöfdingen Anderberg med påstående att på grund af dennes borgen och den uppsägning, som den 7 Oktober 1866 verkställts, utbekomma det i skuldsedeln förskrifna beloppet jemte ränta.
Anderberg genmälde, att då han icke blifvit för omförmälde skuldsedels innehåll lagsökt inom tolf månader från den 15 Juli 1863, då skuldsedeln hos honom första gången uppsagts, Anderberg borde, enligt 4 § i K. F. den 28 Juni 1798, anses vara från sin borgen fri.
Andersson erinrade dervid, att bankens afdelningskontor i Helsingborg hvarken ägt eller kunnat äga kännedom om uppsägningen den 15 Juli 1863, då beviset derom vid skuldsedelns aflemnande till afdelningskontoret ej företetts eller
s. 507 Sida 507 i årgången börjar här
omnämnts. • Hade häradsh. Anderberg velat på grund af berörde uppsägning vara för sin borgen för framtiden fredad mot tredje man, hade han bort tillse, att beviset om uppsägningen tecknats å sjelfva skuldsedeln. Men då han underlåtit detta, borde hans borgen anses fortfarande vara gällande. Skulle ej uppsägningsbevis, för att vara bindande mot blifvande innehafvare, tecknas å skuldsedel, kunde man aldrig sätta någon ht till proprie borgen, sedan tolf månader efter den bestämda uppsägningstiden tilländagått. Andersson yrkade följaktligen att, utan afseende å hvad deremot invänts, käromålet måtte gillas.
Rådstufvurätten utlät sig medelst utslag den 8 Juli 1867: att då af hvad i målet förekommit det måste anses vara styrkt, att ifrågavarande skuldebref blifvit hos häradshöfdingen Anderberg uppsagdt att inbetalas den 15 Juli 1863, samt icke visadt vore, att Anderberg för skulden blifvit lagligen kräfd inom den i 4 § af K. F. den 28 Juni 1798 stadgade tid af tolf månader från den sålunda bestämda förfallodagen, eller derefter förnyat borgensförbindelsen, käromålet blefve ogilladt.
Andersson vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som genom dom den 22 Januari 1869 fastställde rådstufvurättens utslag.
Om denna dom förenade sig hofrättsråden Hagerman och Fredrikson samt assessoren Nilson, hvaremot vice häradshöfdingen Sjöcrona anförde:
»Vid granskning af handlingarna har jag inhemtat, att sedan ifrågavarande, den 12 Mars 1859 af häradshöfdingen E. A. Landegren utfärdade skuldebref å 4,000 rdr, med borgen af assessoren Aug. Anderberg, blifvit af f. d. borgmästaren V. Landegren pantsatt för ett af honom den 15 Januari 1863 uti Skånes enskilda banks hufvudkontor i Ystad erhållet, den 15 påföljde Juli till betalning förfallet lån å 5,000 rdr rmt, och banken i .sammanhang dermed fått emottaga en skriftlig handling, deri E. A. Landegren och Anderberg hvar för sig erkänt, att skuldebrefvet blifvit hos dem uppsagdt till inlösen å ofvannämnde förfallodag den 15 Juli
s. 508 Sida 508 i årgången börjar här
1863; så och efter det f. d. borgmästaren Landegren inlöst det pantsatta skuldebrefvet och dervid återfått ofvan anmärkta uppsägelsebevis, har den sistnämnde under Juli månad 1866 uti bankens afdelningskontor i Helsingborg aflemnat nämnde skuldebref såsom pant för ett derstädes erhållet vexellån å 5,000 rdr, hvarvid f. d. borgmästaren Landegren likväl icke tillställt banken förutnämnde uppsägelsebevis; och emedan Anderberg, hvilken tecknat borgen såsom för egen skuld å ifrågavarande, till f. d. borgmästaren Landegren eller ordres utfärdade skuldebref, derigenom å sig tagit skyldigheten att skuldebrefvet hos dess laglige innehafvare infria, i följd hvaraf Anderberg, derest han emot den, som på god tro om borgens fortfarande giltighet emottagit skuldebrefvet, velat begagna sig af den i 4 § af K. F. den 28 Juni 1798 löftesmän medgifna förmån att efter viss tid från förfallodagen vara från sin borgen fri, varit pligtig tillse, att skuldebrefvet icke blefve öfverlåtet utan att emottagaren erhölle kännedom om den hos Anderberg skedda uppsägelse; ty och som vid senaste pantsättningen af skuldebrefvet uti bankens afdelningskontor i Helsingborg icke, såvidt visadt är, uppgifvits, att skuldebrefvet tillförene varit i banken pantsatt, än mindre att detsamma vore till inlösen uppsagdt; samt banken, med hänsyn till beskaffenheten af dess genom hufvud- och afdelningskontor bedrifna, vidt omfattande lånerörelse, icke kan förutsättas hafva vid pantens emottagande ägt kännedom om dess förra användande derstädes och således måste anses hafva emottagit skuldebrefvet på god tro om fortfarande giltigheten af Anderbergs derå tecknade borgen; pröfvar jag för min del rättvist, att, med upphäfvande af motvädjade utslaget, förpligta Anderberg att, emot erhållande af betalningsbevis och återfående af skuldebrefvet i hufvudskrift, till banken genast utgifva fordrade 4,000 rdr rmt jemte sex procent ränta derå från den 18 November 1862, till dess betalning sker».
Andersson fullföljde underdånig talan.
I afgifvet underdånigt betänkande den 23 Oktober 1869 yttrade nedre revisionen (revisionssekreterarne Wedberg och
s. 509 Sida 509 i årgången börjar här
Fàhræus samt konstituerade revisionssekreteraren Poignant, den sistnämnde föredragande): att emedan den år 1863 skedda uppsägning af ifrågavarande, till viss man eller ordres ställda skuldebref, derå svaranden tecknat borgen såsom för egen skuld, icke blifvit antecknad a sjelfva skuldebrefvet, och underrättelse om uppsägningen icke heller annorledes meddelats Skånes enskilda banks afdelningskontor i Helsingborg, då skuldebrefvet år 1866 hos afdelningskontoret pantsattes; ty och som följaktligen icke någon annan uppsägning af borgensförbindelsen än den, som, enligt svarandens derom utfärdade bevis, skett den 7 Oktober 1866, vore för bestämmande af förfallotiden parterna emellan gällande; och banken således icke försutit den i 4 § af K. F. den 28 Juni 1798 stadgade tid för lagsökning emot löftesmannen; alltså hemställde nedre revisionen, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förpligta Anderberg att till banken, emot skuldebrefvets erhållande, genast utgifva förskrifna fyra tusen rdr rmt jemte sex procent årlig ränta derå från den 18 November 1862 till dess betalning skedde.
Saken föredrogs den 3 November 1869 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Iggeström, Södergren, Cramér, Carleson, von Hofsten, Lagerstråle och Strandberg), dervid Högsta Domstolen biföll det underdåniga betänkandet, utom hvad angår fordrad ränta, som förfallit till betalning den 18 November 1863, 1864 och 1865, i afseende hvarå, enär lagsökning ej skett inom tolf månader efter de särskilda förfallotiderna, svaranden är från borgen fri.
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 23 November 1869.